DEBATTÖREN: Mia Coull, 49, Stockholm. Förälder och frilansjournalist.
DEBATTEN: Barn med neuropsykiatriska funktionshinder som add, adhd och Aspergers syndrom behöver få särskilt anpassat stöd. Men det är skolan sällan rustad för, menar debattören, själv mamma till en dotter med adhd.
Nyligen skrev Malene Larssen här i Aftonbladet en debattartikel med budskapet att ge bokstavsbarn möjlighet att gå en egen skola eftersom vanliga lärare saknar kunskap och resurser att möta deras behov.
Jag förstår vad hon menar. Som bokstavsmamma till en dotter som just gått ut årskurs 8 har jag en känsla av att inte bli trodd när jag pratar om vilka svårigheter mitt barn har, till exempel när det gäller inlärning. Att diagnosen och hjälpbehovet ifrågasätts med kommentarer som ”jag ser inte att hon har svårt med det här på mina lektioner”, ”vi har elever med adhd som det går jättebra för”, och ”dyskalkyli kanske inte ens finns”. Och dottern får höra att ”nu måste vi ställa lite högre krav på dig eftersom skolans roll ju även är att uppfostra”.
Även vi föräldrar uppfostras. Det måste ju vara något dysfunktionellt med en familj där barnet sällan kommer i tid till skolan.
Jag blir tjatiga mamman från helvetet som vidhåller att dygnsrytmen kan vara lite annorlunda hos den med adhd. Att barnet kan ha svårt att varva ner och somna på kvällen och därför vara typ medvetslös när klockan ringer.
Några andra svårigheter i vardagen hos den med adhd är svårigheter med planering och att organisera sin tillvaro. Att ha låg tröskel för frustration och lätt för att brusa upp.
Allt detta känner jag igen hos min dotter. Att detta försöker jag hjälpa henne med. Allt detta älskar jag hos mitt barn. Allt detta är ju hon. Min egen lilla eldfluga.
Men eftersom många av symtomen inte är uppenbara på samma vis som ett brutet ben är, saknas ofta förståelse för svårigheter som kan uppstå. Ett barn med adhd får ofta höra ”Skärp dig” och ”Du kan om du vill”.
När rätt stöd uteblir kan lösningen för barnet vara att undvika situationer där hon inte kan prestera som förväntat, där hon känner sig dum för att hon inte förstår eller inte hänger med. Eller där hon glömt att göra läxan eller inte förstått den.
Följden blir att halka efter i skolarbetet och bit för bit tappa motivationen. Skulden för det inträffade läggs på barnet och hennes familj. Skolproblem och IG-varningar går ju att förklara med bristande närvaro.
Som jag ser det blir att göra ”Lika för alla” till exempel gällande läxor och hur man redovisar sina kunskaper orättvist för barn som behöver något annat än sina kamrater för att lyckas med studierna.
Detta gäller även det stöd som skolan erbjuder. Om det inte anpassas efter det enskilda barnets behov blir hjälpen som ges bara åtgärder på ett papper som visar att skolan ”gör något”. En elev som drar sig undan krav behöver knappast fler läxor. Likaså är det troligen verkningslöst att erbjuda en skoltrött 15-åring läxhjälp efter skoldagens slut. Bättre är att utgå från det som faktiskt fungerar och bygga vidare på det.
Eftersom cirka 5 procent av skolbarnen tros ha adhd, av olika grad, borde det rimligen finnas såväl vetskap som beredskap inom den vanliga skolan. Det är en stor grupp barn det handlar om. Diagnosen är inte ny. Ändå verkar kunskapen om barn med adhd liten. Liksom förståelsen för den sårbarhet som de här barnen har.
Skolans förväntningar och bemötande har stor betydelse för hur det blir i vardagen för ett barn med adhd. De krav som ställs behöver vara realistiska. Barnet behöver få erfarenhet av att lyckas med utmaningar och uppgifter. Och inte minst behöver även ett barn med adhd få känna sig accepterat och omtyckt för den hon är. Även i skolan.
Kanske kan vi alla bli lite mer generösa i vår bedömning av vem som ”passar in” och vilka förmågor och egenskaper som ska lyftas fram som något bra i vårt samhälle.
SKOLAN ÄR INTE EN SKOLA FÖR ALLA!
Inte en skola för alla
Landets skolor är inte en skola för alla...
SPRID KUNSKAP TILL SKOLORNA - KUNSKAP FÖR OSYNLIGA FUNKTIONSHINDER INOM NPF
SE MÖJLIGHETERNA, FÖRMÅGORNA...STÖTTA OCH HJÄLPA - INTE STJÄLPA!
När ska skolorna i vårat land förstå, när ska dom se, när ska dom lyssna!
Här är en samlad blogg för allt som borde vara så självklart för våra NPF barn och inte är det. Här är ett av startskotten på det uppror som tydligen behövs för att dessa barn och ungdomar skall få det bemötande och den hjälp som borde vara lika självklar som luften vi andas. Nu är vi inte tysta längre. Nu har vi fått nog och vill se förändringar inom snar framtid!
Upprorsblogg
Det samlas nu föräldrar på facebook (grupper) och media hör av sig för intervjuver - nu gör vi uppror, vi är less och tänker inte vara tysta längre, vi har fått nog av dom dagliga kränkningarna mot våra barn och oss!
Vi, föräldrar har börjat sprida kunskap också:
Min önskan är att alla instanser runt våra barn kan samarbeta, då ens barn får en diagnos inom NPF borde man automatiskt få ett team runt familjen som innehar en person från varje instans (myndighet) och som hjälper, stöttar, talar om vilka rättigheter som finns osv. så fungerar det inte idag, utan många uppfattar och upplever att man står ensam efter satt diagnos, man får själv ta reda på hur man ska gå vidare och då har man ofta en stor sorg att bearbeta, att smälta allt och detta trots att man innerst inne anat, så blir det mycket att ta in!
Många föräldrar står ensamma och får agera både sambandcentral, container, mamma, pappa, kvinna, man, jobba, sköta hem och allt annat...Mångas relationer påverkas, giftemål, familjer som splittras, syskon som hamnar i kläm för att föräldrar får kriga för sitt barns rättigheter med diagnos, både med skolan, hjälpmedel, försäkringskassan osv.
Ett samlat team, borde innhålla kunniga människor inom: HAB/BUP, SKOLAN, VÅRDEN, FÖRSÄKRINGSKASSAN, LSS osv.
Vi stöter på problem hos sjukvården - ingen kunskap och förståelse då man kommer till tandläkaren eller vanliga läkaren...
Försäkringskassan bedömmer olika i olika kommuner - beroende på handläggare för samma diagnos och tittar inte på det individuella behovet.
LSS - drar den strama linjen, rörelsehindrad eller inte, ser inte till tillsynsbehovet eller dom grundläggande behoven utifrån funktionshindert.
Skolan - förstår inget alls, har ingen kunskap och borde inte lägga ansvaret för undervisningen på eleverna och speciellt inte elever inom NPF (eget ansvar)
HAB/BUP skulle behöva få mer "kraft" att verka och stötta hela vägen med föräldrarna, skolorna lyssnar inte fast man har med sig utredande psykolog, specialpedagog osv.
Sen anser jag att vi föräldrar, själva ska kunna anlita SPSM för att utbilda, handleda skolan våra barn går i, för rektorerna nekar och lysnnar inte då man ber om det!
När ska våra barn få en chans...när ska våra barn få ens en möjlighet till en chans att lyckas?
Nu är vi less och vi är inte tysta länge...mitt barn är begåvat med aspergers syndrom och lider inte av sitt funktionshinder men hon lider av omvärldens okunskap som dagligen kränker henne när man inte kan acceptera henne för den hon är och ge henne det hon har rätten till !!!
Skolverkets pågående inspektionsrunda av Malmös skolor resulterar allt för ofta i avvikelserapporter och långa åtgärdslistor. Därför var det med positiv förvåning personalen vid rektorsområdet för autism tog emot sitt omdöme ”Förbättringsområden – inga”.
Skolverkets rapport vittnar om en verksamhet med hög kvalitet, hög personaltäthet och gedigen kompetensutveckling av personalen. Omdömet för rektorsområdet för elever med autism toppar listan för Malmös skolor så här långt.
-Vi blev förvånade och mycket glada när inspektörerna efter två dagars besök berättade att de inte hade några anmärkningar utan de tyckte att vår verksamhet är väldigt bra, berättar Eva Holm, rektor för området elever med autism.
Engagemang och samsyn
Rektorsområdet, som är stadsdelsövergripande, tar emot barn med autism med eller utan utvecklingsstörning. Kärnhuset, Fäladsskolan, Satellitskolan och Olympen har 45 elever och några enstaka förskolelever. Skolverkets inspektörer tillbringade två dagar i skolorna.
- Jag tror att de såg vilket stort engagemang vi som jobbar här har, berättar Johan Karlsson, barnskötare på Satellitskolan. Vi diskuterar och funderar runt våra elever, vilka svårigheter och styrkor de har. Hur vi kan skapa en tydlig miljö och hjälpa dem att bli så självständiga som möjligt. Elevernas svårigheter ställer oss inför utmaningar och vi kan glädjas åt framsteg som kan se små ut i andras ögon.
Lärartätheten är 40 personal per 100 elever. Normalt i Malmö ligger denna siffra på strax under 10 per 100.
-En hög personaltäthet i sig borgar inte för en bra skola. Det viktiga är att hitta en gemensam värdegrund och hitta arbetssätt som fungerar, berättar Eva Holm.
Utbildning ger gemensamma ramar
Skolinspektionens inspektörer berömde den gedigna kompetensutvecklingen för personalen. All personal oavsett om man är timanställd eller tillsvidareanställd går en introduktionsutbildning i egen regi för att kunna utgå från samma grund.
Dessutom skickas all tillsvidareanställd personal bland annat på en grundutbildning i ”ett pedagogiskt arbetssätt anpassat för personer med autism” i Utbildningscentrum Autisms regi. Utbildningen gör att personalen ständigt är uppdaterade med de senaste rönen inom autism, men viktigare än så är att de får ett gemensamt synsätt och ett samstämt arbetssätt.
- Utbildningen bidrar med att vi alla får ett gemensamt synsätt på funktionsnedsättningen autism, berättar Linda Peterson, pedagogisk ledare. Men det räcker inte med att ”bara” gå en utbildning. Diskussioner och reflektioner måste hållas levande. Utbildningen ger en grund som vi sen ständigt måste bygga vidare från.
Att arbeta nära eleverna
Att arbeta nära eleverna är en viktig del. På skolan finns en rad specialkompetenser både med och utan högskoleutbildning.
- Oavsett yrkesbakgrund arbetar alla med elevernas undervisning och lärande och är med i alla moment i elevernas skoldag. Personalen har olika ansvarsuppgifter beroende på kompetens och utbildning, förklarar Eva Holm.
Kunskap och förståelse för de svårigheter det innebär att ha autism är en annan framgångsfaktor.
-När elever slår, spottar eller skäller på oss är det viktigt att vi lägger störst vikt på vad som ligger bakom beteendet och inte beteendet i sig. Vi försöker också undvika onödiga konflikter. En elev på vår skola blir exempelvis arg av vissa vanliga ord. Då försöker vi undvika de orden samtidigt som vi kan försöka förbereda eleven på att klara av det ute i övriga samhället, berättar Johan Karlsson.
Elevdemokrati och föräldrasamverkan
Det finns också ett tätt samarbete med föräldrarna med utvecklingssamtal minst två gånger per termin. Arbetet med de individuella utvecklingsplanerna är ett intensivt och ständigt pågående arbete. Nyligen genomfördes ett demokratiprojekt på skolorna, ett ”traditionellt” elevråd startades då på Satellitskolan.
- Det visade sig att vi var tvungna att tänka om, individualisera mer. Vi arbetar väldigt aktivt med att våra elever ska ha inflytande, det är upp till oss att skräddarsy/designa forum för det som fungerar för eleverna, berättar Linda Petersson.
En skola som lär att leva
På Satellitskolan finns det inte några skarpa gränser mellan skoltid och fritid. I en lektionssal jobbar eleven Marko Mitrovic tillsammans med Hassan Mahdi, som är aktivitetsledare. Marko sköter datorn med stor vana, men då och då sätter han sig i en massagestol som står i rummet.
-Det är helt okey, säger Hassan Mahdi. Om eleverna får ta saker i sin egen takt så mår de bättre och lär sig mer. Det kan hända att vi får jobba lite längre, men det gör ingenting.
I skolan jobbar man också med att lära saker man behöver kunna hemma och i ett livsperspektiv.
- Tillsammans med föräldrarna kan vi komma fram till mål som eleven har nytta av i livet. Det kan exempelvis handla om att bli så självständig som möjligt på toaletten, i ett omklädningsrum eller att kunna diska, avslutar Johan Karlsson.
Tillsynsrapporten finns här:
http://www.skolinspektionen.se/sv/Tillsyn/Tillsyn-i-Malmo/Tillsynsbeslut/
Kontakter
Eva Holm, rektor, 0708 34 43 26, eva.holm@malmo.se
Ana-Maria Deliv, avdchef, Stadskontoret avd barn och ungdom
0705-554782 ana-maria.deliv@malmo.se
Lena Englund, kommunikatör Stadskontoret avd barn och ungdom
0702-447095, lena.englund@malmo.se
Kirsebergs kommunala skolor får både ris och ros i rapporten. Mest beröm får stadsdelen för verksamheterna för elever med autism. ”Dessa utgör goda exempel på verksamheter av hög kvalitet”, enligt rapporten. Men riset dominerar.
På den största av skolorna – Kirsebergsskolan – når allt fler målen i alla ämnen. Men fortfarande gör 30 procent av eleverna inte det.
Dessutom påpekas bland annat följande brister:
Alla elever ges inte förutsättningar att nå de lägsta målen.
Undervisningen anpassas inte tillräckligt efter elevernas behov.
De skriftliga omdömena är inte tillräckligt tydliga.
Elever erbjuds inte i tillräcklig grad modersmålsundervisning.
Rektorn tar inte i tillräcklig grad ansvar för att resultaten utvärderas.
Ingen av de granskade skolorna undgår anmärkningar. Det gör inte heller stadsdelsledningen som kritiseras för att inte ha något system för att följa upp resultat på övergripande nivå. Trots att vikten av ett sådant system påpekades vid förra tillsynen 2005.
Granskningen av Malmös skolor kommer att pågå till hösten 2011.
Det menar personalen på skolan och får stöd av barnpsykiatrin. De vädjar till politikerna att inte lägga ned.
Eleverna på Daggkåpan, Lillstrandsskolan, Oasen och Språkenheten ska återgå till sina hemskolor, de ska inte längre separeras från övriga elever.
Men föräldrar och personal protesterar. Eleverna har diagnoser som autism och
- De hamnar i korridoren, i ett eget rum med en elevassistent om de överhuvudtaget kommer dit. Det är inte att inkluderas, tvärtom, sade en av pedagogerna på Lillstrandsskolan i förra veckan.
Kollegorna på Daggkåpan håller med. I ett brev till Buns ledamöter vädjar de om att de ska rösta rätt på torsdag. I brevet beskriver de hur viktig Daggkåpan är för eleverna: "Deras mentala, intellektuella, sociala förmågor förbättras betydligt och just för att, till skillnad mot andra, de får umgås med dem som liknar den själva. Det medför att skolarbetet flyter på mycket bättre och flera av dem klarar nationella proven med råge".
Med brevet skickar personalen ett utlåtande från den neuropsykiatriska enheten inom barnpsykiatrin på Sunderby sjukhus. Brevet är undertecknat av bland andra två psykologer, en överläkare och verksamhetschefen Lena Johansson.
Där sägs klart att en förflyttning av eleverna är en "drastisk åtgärd" som kräver att stor hänsyn tas till "de specifika svårigheter och speciella behov" som gäller för autistiska barn. Förändringar skapar "kaos och förvirring" vilket kan innebära att "en hel termins inlärning kan förloras".
Det sägs även att autistiska barn inte mår bra av att integreras i en vanlig skola med andra elever.
|
En gymnasiesärskola som ligger i det natursköna Halland. Björklidens gymnasium ligger i Knäred i Laholms kommun. Björklidens gymnasium vänder sig till ungdomar med funktionsnedsättning. Skolan erbjuder tre stycken 4-åriga yrkesprogram med individuella utformningar i internat boende.
Allt fler barn blir ”hemmasittare” — stannar hemma från skolan under lång tid, ibland i åratal. I Stockholm finns sedan ett år tillbaka ett behandlingsteam som gör hembesök och stöttar hemmasittarna att komma tillbaka till skolan.
Det tycks bli allt vanligare att barn stannar hemma länge från skolan, speciellt i klass 7–9. Skolverket får allt fler frågor och tillsynsärenden om ”hemmasittare”. Förra året kom verket med en rapport, en uppföljning kommer om några månader.
Enligt kartläggningen som Skolverket gjort fanns år 2006–2007 100 barn i Sverige som varit hemma hela läsåret. 1 600 hade varit helt frånvarande sedan minst en månad, 500 sporadiskt borta sedan minst två månader. Siffrorna är osäkra och förmodligen för låga, många kommuner hade inte svarat.
Enligt kommunerna var den vanligaste orsaken till ”hemmasittningen” psykosociala problem och hemförhållanden. Men tillsynsärendena som Skolverket granskade visade en annan bild. Kränkande behandling av barn och brister i särskilt stöd var de vanligaste anledningarna till anmälningar där skolan kritiserats av verket.
Skolverket lyfter särskilt fram elever med neuropsykiatrisk problematik, där det finns brister i bemötande och åtgärder från skolans sida. Ofta saknas en allsidig utredning från skolan om bakgrunden till frånvaron, något som är nödvändigt vid komplicerade fall med långvarig frånvaro, enligt verket.
Malin Nordgren
Skolvägran börjar ofta i övergången mellan sjätte och sjunde klass. Då ökar kraven, både när det gäller skolarbete och social förmåga, samtidigt som det händer mycket med kropp och själ. Högstadiet är en tuff tid för många barn.
Men de flesta som stannar hemma från skolan under riktigt lång tid har problem sedan tidigare, säger kbt-terapeuterna Ia Sundberg Lax och Robert Palmér.
– Det kan handla om olika slags psykiatriska problem i botten, som tvångssyndrom, social fobi eller andra ångestsyndrom. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är också vanliga, som Asperger och adhd, säger Robert Palmér. Många har också blivit deprimerade och uppgivna med tiden, de har tappat hoppet.
Att stanna hemma från skolan blir ett sätt att undvika obehag för det pressade barnet. Till att börja med hjälper det, barnet mår lite bättre. Men sedan kan det bli allt svårare att komma tillbaka till skolan, även i de fall då barnen får mer hjälp och stöd där. Ångesten inför skolan ökar, det känns omöjligt att gå dit, och hela situationen blir ytterligare en stress för både barnen själva och deras familjer.
Robert och Ia jobbar på Magelungens behandlingscenter, en tidigare landstingsdriven verksamhet som numera tagits över av personalen. De båda arbetar speciellt med barn och unga som länge stannat hemma från skolan.
De flesta unga skolvägrare som kommer i behandling kommer på remiss från barnpsykiatrin och socialtjänsten och har då haft sina skolproblem länge, ibland i åratal. Ofta kommer behandlingen in som en sista chans, för att barnen ska kunna bo kvar hemma.
Många av de unga har isolerat sig i hemmet, och många har ”fastnat” framför datorn.
– Det är helt begripligt, säger Ia. Barnens svårigheter är ofta kopplade till social förmåga och online funkar det bättre, där kan man ha kontakter med andra, ha ett annat liv.
Barnens föräldrar är oftast mycket oroliga och hårt pressade. De har fått många råd som de försökt följa, men också ofta krav och kritik. De borde kunna få i väg sitt barn till skolan, hur kan de acceptera att barnet vänder på dygnet och bara sitter framför datorn jämt?
– Föräldrar anpassar sig gradvis efter sitt barns svårigheter, säger Ia. De lever med detta hela dygnet, de oroar sig konstant, de ser sitt barn lida. Det blir ofta svåra konflikter mellan barn och föräldrar, med långvariga konsekvenser. Man accepterar sådant som man inte skulle göra med barnets syskon, till exempel. Det är så mycket svårare att vara förälder i en sådan här situation.
– Hela familjen, även syskon, är påverkade av stressen, säger Robert. Föräldern kan ha varit sjukskriven under långa perioder, och riskerar kanske jobbet. Ofta har man minskat sitt sociala umgänge.
När Robert och Ia kommer in i bilden börjar de med en ingående kartläggning av problemen. Hur började det, hur ser dygnet ut, vilka svårigheter har barnet, hur är situationen i skolan?
– Ibland har barnet inte fått förståelse, eller tillräckligt stöd, i skolan, säger Robert. Men ibland har man verkligen försökt med olika, vettiga insatser utan att det har hjälpt. Vi samarbetar med både skola, socialtjänst och barnpsykiatri. Det är förstås viktigt att barnen får den pedagogiska och psykiatriska hjälp de behöver, och bäst fungerar det när alla samarbetar.
I början vill barnen ofta inte prata alls med Robert och Ia. Terapeuterna jobbar genom föräldrarna.
– Föräldrarna är våra allra viktigaste samarbetspartner, säger Ia. Det är viktigt att vi visar att vi förstår vilken stor insats de gör.
Målet är att barnet ska kunna få någon form av skolgång igen. Men behandlingen startar oftast med vanliga, vardagliga funktioner som att barnet ska stiga upp på morgonen, sköta sin hygien, äta med familjen.
– Det kan förstås se väldigt olika ut, utifrån barnets situation, säger Robert. För ett barn kan det vara en väldigt stor grej att följa med till mataffären. Att orka sitta med i 30 sekunder i ett samtal med oss kan vara jättebra. Det viktiga är att man börjar med små, rimliga mål.
Som förstärkning, eller ”belöning”, används något som barnet tycker om – ofta handlar det i de här fallen bland annat om att få sitta vid datorn. Barnen ”tjänar” datortid genom att uppnå målen, föräldrarna kan också ge extra förstärkning när det går bra. Det här hjälper föräldrarna att göra vardagen mer förutsägbar för barnen och bryta det destruktiva mönster som uppstått, säger Ia och Robert. Mycket uppmuntran är viktigt, men det är också viktigt att anpassa den efter barnet.
– Alla gillar inte när folk ropar ”hurra”, säger Ia. Det gäller att vara lyhörd och förstå hur barnet vill ha det. Vi försöker få de unga att bli delaktiga i behandlingen, ofta går det bra efter ett litet tag.
Behandlarnas kontakt med familjen är intensiv, särskilt i början. Ofta är de då på besök hos familjen fem dagar i veckan, och föräldrarna kan ringa när de vill, även kvällstid, för att få stöd och råd. Det kan bli mycket svårt för föräldrarna att hålla på ”schemat”.
– Just intensiteten i kontakten tror jag är väldigt viktig, säger Robert. I samband med en sådan här stor förändring måste man backa upp extra mycket i starten för att det ska fungera. Men man måste också låta förändringen ta tid, den kan ta lång tid.
– Föräldrarna har ju försökt få barnet att få bättre rutiner under lång tid, utan att lyckas, säger Ia. Nu får de lägga över det på oss, det är oss barnen får förhandla med även om det går via föräldrarna. Behandlingen fungerar, den bryter onda cirklar och kan få barnet ”på fötter” igen. Vi kan vara en startpunkt, men vi kan förstås inte lösa allt. Många av barnen behöver fortsatt mycket stöd och hjälp.
Malin Nordgren
Sydsvenskan
Av Tommy Lindstedt
Publicerad 16 augusti 2008 23.30 | Uppdaterad 16 augusti 2008 23.30
Glädjen står högt i tak hemma hos 12-årige musikbegåvningen Anton Nilsson i Källstorp. Anton som har Aspergers syndrom och flera andra svåra handikapp får trots sin låga ålder äntligen börja på Borgens specialskola i Trelleborg.
KÄLLSTORP. Och där utveckla sitt musikkunnande.
–Rektor Ingela Björklund har löst det på ett fantastiskt sätt för Anton, säger pojkens mamma, Cecilia Nilsson.
Sydsvenskan träffade och skrev om Anton Nilsson i början av året. Reportaget handlade om en då elvaårig mycket intelligent pojke med absolut gehör som spelar flygel, orgel och gitarr och drömmer om att bli författare.
Men det handlade också om en nästan helt blind pojke med Aspergers syndrom och en grav hörselskada, en elvaåring vars stora önskan var att få gå i en specialskola med få elever. Och nu blir det på det viset.
– Jag hoppas att jag kommer att få det bra och att jag kommer att få utveckla musiken. Här hemma går spelandet jättebra. Sedan vi träffades senast har jag lärt in några nya stycken, bland annat ”Für Elise” av Beethoven. Och så håller jag på med en folkvisa av Edvard Grieg och vals av Chopin. Jag har också börjat kunna ta ut lite James Bondslingor och sådant på mitt keyboard, berättar Anton Nilsson.
Borgenskolan är en högstadieskola för elever med olika slags handikapp. Eftersom Anton Nilsson är tolv år skulle han om några dagar egentligen ha börjat i årskurs sex i sin gamla skola i Klagstorp, ett par kilometer från Källstorp.
Men i Klagstorp kan han inte få det lugn och den specialundervisning som krävs. Därför har familjen kämpat för att få honom flyttad till Borgenskolan i Trelleborg, trots att Anton inte har rätt ålder inne. Med hjälp av skolans rektor Ingela Björklund kommer Antons dröm nu att bli verklighet.
– Jag har försökt att hjälpa till att hitta en lösning för Anton som därför kommer att inskolas under ett år för att ”på riktigt” börja på Borgenskolan nästa år. Som mest kommer hans klass att bestå av fem barn, säger Ingela Berglund. Vi tror verkligen att det här ska bli en bra lösning för honom.
Efter det att Cecilia Nilsson träffade Ingela Björklund första gången i våras har hon trott på att Antons skolgång kommer att ordnas på bästa möjliga sätt.
– Ingela Björklund har inte ifrågasatt något, hon ser inga svårigheter, är öppen för allt och ser bara lösningar, säger Cecilia Nilsson.
Borgenskolan har en rad olika speciallärare, framför allt för barn med autistiska handikapp. Innan Anton Nilsson börjar på Borgenskolan i slutet av månaden ska det arrangeras en avskedsfest för honom i hans klass på skolan i Klagstorp.
– Det ska bli jättekul, säger han.
Aspergers syndrom är en form av avvikelse i den psykiska utvecklingen med effekter som kvarstår i vuxen ålder och kan uppfattas som en speciell kategori inom området personlighetsstörning.
Symtombilden varierar och kan ge svårigheter i sociala kontakter med problem under skolåldern och i familje- och yrkesliv; formellt språk, tonlöst tal, begränsat kroppsspråk, stel motorik; vanestyrd levnad och fåtaliga intressen som ägnas intensiv uppmärksamhet och mycken tid.
Källa: Nationalencyklopedin
Av Linda Stark
Publicerad 29 oktober 2009 1.30 | Uppdaterad 29 oktober 2009 9.45
Så länge elever klarar godkänt betyg tar inte Vellinge kommun sitt ansvar för att hjälpa barn med läs- och skrivsvårigheter. Det menar en familj som Sydsvenskan har varit i kontakt med.
VELLINGE. Efter onsdagens artikel om Gert Åkessons uttalanden har flera läsare hört av sig till Sydsvenskan och berättat om sina erfarenheter av hur Vellinge kommun bemöter elever med dyslexi. En mamma har sedan mellanstadietiden försökt förmå Vellinge kommun att utreda hennes sons läs- och skrivsvårigheter. Inte förrän under sommarlovet mellan nian och första året på gymnasiet fick de till stånd en utredning som visade att barnet led av dyslexi.
– I nio år har min son kämpat på utan hjälpmedel och han har väldiga svårigheter idag med att läsa eller skriva. När jag har varit i kontakt med skolan och påtalat de här problemen har jag fått intrycket att de bara ser mig som en jobbig förälder som inte ska lägga sig i skolans jobb. Det bemötandet känns otroligt förnedrande. Så länge mina barn är under arton år är de mitt ansvar.
När sonen fick diagnosen dyslexi och började första året på Sundsgymnasiet fanns inga hjälpmedel framtagna till honom. Mamman kontaktade skolan innan terminsstart för att diskutera hennes sons framtida skolsituation men enligt henne fick hon inget gehör.
– Det var en väldigt jobbig tid när han skulle börja gymnasiet. Ny skola och nytt program och samtidigt bli diagnosticerad med dyslexi. Varken han eller vi hade någon aning om vilken studieteknik som skulle användas eller vilka hjälpmedel som fanns att tillgå. Jag kände mig väldigt maktlös. Nu i förra veckan fick vi ett par datorprogram, men det är efter att halva terminen har gått och flera prov redan har skrivits.
I samband med dyslexidiagnosen fick mamman och sonen skriva på ett åtgärdsprogram som Sundsgymnasiet upprättat. Men det var inget individuellt program för eleven utan ett generellt där alla uppgifter redan var ifyllda.
– Där stod att skolan exempelvis kunde erbjuda längre provtid och att resursteamet fanns att tillgå. Men åtgärdsprogrammet var inte utformat för just honom. Än idag har vi inte fått ett sådant. När jag har påtalat detta får jag höra att detta ska lösas mellan skolan och eleven, utan föräldrars medverkan. Men det är tvärtemot vad som står i Skolverkets riktlinjer.
Mamman känner sig besviken över att Vellinge kommun endast tar elevers svårigheter i skolan på allvar när de är nära att inte klara betyget godkänt.
– Min son har högre ambitioner än att klara godkänt. Det är inte något fel på hans intelligens. Men utan rätt hjälpmedel när man har dyslexi är det som att hela tiden kämpa i motvind om du vill ha högre betyg.
– Sådana här uttalanden slår helt undan benen på dem som redan har det svårt.
Det säger Angelika Karlsson, Kristianstad, som är styrelseledamot i Attention i nordöstra Skåne.
Föreningen är en intresseorganisation för barn, ungdomar och vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder som adhd, Tourettes syndrom och Aspergers syndrom. Hon blev väldigt irriterad när hon läste Gert Åkessons kåseri.
– För många som får en diagnos är det en skam och jag jobbar för tillfället mycket för att förändra folks attityder. För att få dem och deras föräldrar att inte skämmas. Så läser man sådant här...
Jessica Ziegerer
En rektor får inte uttala sig så. Det tycker Katarina Ekholm, dyslektiker och elev på Sundsgymnasiet.
– Jag är chockad över att en rektor för en så stor skola inte verkar tro att elever med speciella behov existerar, säger hon.
På Sundsgymnasiet träffar hon en speciallärare med inriktning på dyslexi en gång i veckan.
– Men jag har varit med om lärare som bedömer mina resultat utan att ta hänsyn till dyslexin, säger Katarina Ekholm.
Maggie Strömberg
I fyra år har 14-årige Niklas vägrat gå till skolan. Han har gråtit, bråkat, haft utbrott och vänt på dygnet. Med hjälp av ett behandlingsteam som besökt familjen i hemmet är Niklas snart redo att börja skolan igen. Här berättar hans mamma.
Det var Niklas första dag i femte klass. Mamma Eva hade kört honom till skolan, och var på väg till jobbet. Då ringde hennes mobiltelefon. Skolsköterskan berättade att Niklas bara låg och grät, och hade ont i magen. Eva fick vända om och hämta honom.
Från och med den dagen ville Niklas inte gå till skolan mer.
– De första dagarna efteråt var jag med honom där, och då gick det någorlunda. Sedan vägrade han följa med mig på morgnarna, han grät, slogs och sparkade när jag försökte få med honom. I dag vet vi att han hade svår ångest, då förstod vi inte vad det var, berättar Eva.
Fyra år har gått sedan dess. År då Niklas knappt varit i skolan alls, och då både han själv och familjen har mått mycket, mycket dåligt. Niklas har isolerat sig hemma, han har varit våldsam, han har vägrat träffa någon utanför familjen.
Skolan, barnpsykiatrin och socialtjänsten i Solna kommun gjorde allt de kunde för att hjälpa Niklas och familjen, säger Eva och hennes man Olle. Ändå räckte det inte till för att vända situationen. Inte förrän kommunen kopplade in ett behandlingsteam som specialiserat sig på att ge intensiv hjälp till barn med långvarig skolvägran. I dag är Niklas 14 år och långsamt på väg tillbaka till en skolgång.
Niklas skolvägran kan tyckas ha börjat plötsligt. Men som många andra barn som under lång tid stannar hemma från skolan, hade Niklas problem sedan tidigare, även om ingen riktigt förstått varför.
– Han var ett ”struligt” barn, berättar Eva och Olle. Niklas var väldigt begåvad, men krånglig. Alla förändringar var jobbiga för honom, att åka i väg på semester till exempel.
Föräldrarna förstod inte varför Niklas så ofta bråkade och grät när de skulle göra något som egentligen var roligt. Han fungerade dåligt i grupper, det blev lätt bråk omkring honom. Han sa precis vad han tänkte, till vem som helst, och vuxna tyckte ofta att han var uppstudsig och jobbig.
– Dålig uppfostran, menade många, säger Eva. Och vi undrade många gånger själva vad vi gjort för fel.
Redan några år innan Niklas började skolvägra hade skolöverläkaren i Solna misstänkt att Niklas kunde ha Aspergers syndrom. Men någon utredning kom då aldrig i gång. När Niklas slutat gå till skolan fick familjen kontakt med bup, barn- och ungdomspsykiatrin.
– Tack och lov, säger Eva. Olle och jag gick dit och vi fick mycket stöd. Niklas var bara med ett par gånger, han var arg på alla människor, och kallade dem för ”bupjävlarna”. Vi fick inte honom med oss.
I stället började två terapeuter från bup komma hem till familjen två gånger i veckan. En av dem, psykolog med utredningskompetens, utredde Niklas och kom fram till att han hade asperger.
– Terapeuterna var helt suveräna, säger Eva, det var jätteskönt att de kom. De lärde oss så mycket som fick oss att förstå, och kunna stödja, Niklas bättre. Som att han behöver få veta om allt som ska hända på förhand, att han har svårt för miljöbyten, är känslig för höga ljud. Vårt liv blev lite lättare då. Men Niklas ville inte träffa terapeuterna, han gömde sig.
Niklas stannade hemma under hela femman. Skoluppgifterna gjorde han hemma. Han fick åka in till skolan och göra de nationella proven på kvällstid, och fick bra resultat.
På höstterminen i sjätte klass fick Niklas börja i en specialskola för elever med Aspergers syndrom.
– Där var de jättebra, säger Eva och Olle. Men det fungerade bara delvis, Niklas var för otrygg och ångestfylld.
På hösten i sjuan började Niklas må sämre. Han var aldrig i skolan, han hade börjat missköta hygienen, han vände på dygnet och satt all sin vakna tid vid datorn. Ingen tycktes kunna påverka honom. Han var ofta arg på föräldrar och syskon, fick utbrott och var fysiskt våldsam. Eva kunde sedan länge bara jobba sporadiskt. Någon av föräldrarna måste alltid vara hemma, hela familjen blev allt mer isolerad.
– Det kändes som om familjen höll på att slås sönder, vi var helt utmattade. Det hade gått så långt att vi hade börjat tala om behandlingshem, säger Olle. Samtidigt kändes det fruktansvärt, som det värsta tänkbara för Niklas. Det var ju hos oss som han hade sin trygghet.
Det var då som Solna kommun föreslog att man skulle ta hjälp från ett behandlingsteam från Magelungens behandlingscenter. Kbt-terapeuterna Ia Sundberg Lax och Robert Palmér gick tillsammans med familjen igenom Niklas svårigheter, och gjorde upp ett schema för arbetet. De kom överens om att till att börja med försöka få Niklas att få lite mer struktur på dagarna, att komma upp ur sängen på morgonen, tvätta sig, äta middag med familjen, allt med små steg i taget. Robert förklarade för Niklas att de visste att det skulle bli jobbigt för honom, men att de var säkra på att det skulle få honom att må bättre.
Det enda som Niklas egentligen ville göra var att sitta vid datorn. Därför blev tid vid datorn den ”belöning” han kunde tjäna ihop till genom att följa schemat. Genom varje litet steg tjänade han in datortid. Övrig tid var datorn avstängd.
– Jag trodde aldrig att det här skulle fungera för Niklas, säger Eva. Men Olle och jag bestämde oss för att följa det som Ia och Robert sa, det kändes som vår sista chans.
Terapeuterna hade förberett föräldrarna på att det skulle bli stormigt i början. Och så blev det. Niklas fick raseriutbrott och slog sönder nästan allt i sitt rum – utom datorn.
– Som förälder håller man ju på att gå i bitar, säger Olle, man lider så av att se sitt barn må dåligt. Det kändes hemskt att avstänga Niklas från datorn, där hade han ju sitt enda sociala liv. Men redan efter några dagar märkte vi att det fungerade, han följde schemat och han började må bättre av det. Han blev lugnare och gladare, han började leka med sina syskon, och var mer tillsammans med oss. Det gick förvånansvärt fort.
Hela tiden fanns terapeuterna ”bakom ryggen”, säger föräldrarna. De första veckorna kom de hem till familjen varje dag, och Eva och Olle kunde ringa dem när som helst.
– Annars hade vi aldrig klarat av det, säger Eva. De stöttade oss verkligen till hundra procent. Det var också bra att vi inför Niklas kunde hänvisa till Ia och Robert, det var de som fattade besluten. Så småningom kunde Niklas själv förhandla med dem om extra datortid.
Niklas kontakt med syskon och föräldrar har blivit mycket bättre, han är inte våldsam längre och det är lugnare hemma i familjen. Han har fortfarande ångest, men har fått ny medicinering som verkar hjälpa lite bättre än den tidigare. Bit för bit är han på väg tillbaka till skolan, en liten skola med kunskaper om hans funktionsnedsättning. En mentor därifrån besöker honom varje vecka, och Niklas åker dit två gånger i veckan och träffar sin lärare, lämnar sina hemuppgifter och får nya.
– Man kan faktiskt säga att Niklas har kommit tillbaka till livet tack vare teamet, säger Eva. Även om det finns många svårigheter kvar så har det vänt, det är det viktiga.
Niklas, Eva och Olle heter egentligen någonting annat.
Malin Nordgren
Barn med autism har särskilt stort behov av kontinuitet och förutsägbarhet. Det struntar stadsdelen Högsbo i, skriver Madelein Larsson Wollnik, Attention Göteborg.
Jag hävdar att stadsdelen Högsbo misshandlar barn med autism. Genom upprepade förändringar och försämringar av deras grundskoleverksamhet har ansvariga skapat stora svårigheter för våra barn som behöver trygghet och struktur. Det är som att ta insulin från en diabetiker, skriver Madelein Larsson Wollnik, i styrelsen för Attention Göteborg
När vi sökte skola för våra söner med diagnoser inom autismspektret 2002 respektive 2005 var det långa köer för att få en plats i G-verksamheten. Vi hade otrolig tur att få plats för våra bägge pojkar, men å andra sidan uppfyllde de kraven som ställs för att få chans till en plats. De tillhör alltså den grupp elever som har störst svårigheter men som ändå begåvningsmässigt hör hemma i grundskolan.
2006 skulle G-verksamheten flyttas ut i stadsdelarna eller byta lokaler. Varje stadsdel skulle ”ta hem” sina elever och själva ansvara för deras fortsatta skolgång.
Billigare? Kanske. Kvalitet? Oftast inte.
Det blev inget av med flytten, men min äldste son, som då gick i fjärde klass i G-verksamheten, blev naturligtvis påverkad av alla diskussioner och skriverier. Yngste sonen, som gick i första klass, visade ingen märkbar oro, men var nog lite för ung för att förstå vad en flytt kunde innebära. Eleverna som gick i ”vanliga” Högsboskolan flyttades ut men G-verksamheten kom att vara kvar. Det fanns helt enkelt inga andra lokaler.
De lokaler i Högsboskolan som lämnades tomma hyrdes så småningom av Dalheimers hus och deras aktivitetscenter. Dalheimers planerade ha lokalerna i sin verksamhet från juli 2008 till juli 2009.
De barn som går i G-klasserna blev således av med sina lokaler, exempelvis aulan, musiksalen med mera. Tilläggas skall att G-verksamheten har en stor del av sin undervisning i estetiska ämnen som musik och personer med autism har nästan alltid stora svårigheter med förändringar.
Flyttcirkus
2009 var det dags igen. ”Våra” barn gick kvar i ”uttjänta lokaler” men såg fram emot att slippa en massa taxibilar på skolgården, att få tillbaka sina musiklokaler och få lite mer utrymme för sina projekt. Men när Dalheimers lämnade lokalerna beslutade Högsbo stadsdelsnämnd att Flatåsskolan skulle flytta in i de tomma lokalerna medan deras skola repareras. Nu flyttar alltså 450 elever in i dessa ”uttjänta lokaler”. De 450 eleverna visade sig senare bli närmare 550.
Återigen fick våra barn, ni vet de med autism som är känsliga för förändringar, flytta runt, byta klassrum, lämna ifrån sig lokaler, dela skolgård med barn som mobbar dem, etcetera. Dessa ”nya” 550 elever skall husera på Högsboskolan fram till hösten 2010.
Min äldste son vågade inte åka buss hem längre (de hade jobbat hårt för att få det att fungera), den andre sonen sitter hela rasterna på ett tak på en lekplats för han har väldigt svårt när det är mycket människor och är väldigt känslig för förändringar. Nu är han lite bitter för att han inte kan sitta däruppe när det regnar. Han kommer hem och kallar alla för ”djävla miffo” och det gör han för att han själv blir kallad det av barn som han inte ens känner.
Hur det ser ut hösten 2010 för våra barn vågar jag inte ens tänka på. G-verksamheten behöver få in fler elever för att få en stabil budget, men vem skickar elever till en skola när man inte har en susning om hur framtiden kommer att se ut?
Dessutom ryktas det om en hopslagning med diverse andra skolor och en hel flytt till en annan gammal skola i närheten med ännu lite fler elever att dela skolgård med. Kanske stadsdelscheferna i Högsbo och Frölunda kan ge lite närmare information kring det?
Hur tänker stadsdelen Högsbo? Förstår ansvariga vad konsekvenserna för barnen blir? Vet stadsdelen Högsbo vad utanförskap kostar samhället? Utanförskap som garanterat kommer att öka hos den här målgruppen för att man inte tar deras funktionsnedsättningar på allvar.
Total nonchalans
Man tar inte insulin från en diabetiker, man tar inte epilepsimedicin från en epileptiker. Inte heller ifrågasätter man en blind människas brist på syn. Men våra barns behov av struktur och trygghet det struntar man fullständigt i.
Jag är inte bara förälder, jag arbetar i branschen både till vardags och ideellt, jag har egen diagnos och mängder av inte så goda erfarenheter av vad som händer med de här barnen med neuropsykiatriska diagnoser om deras behov och mänskliga rättigheter inte tas på allvar.
Jag hävdar att stadsdelen Högsbo misshandlar barn med autism. Jag ber stadsdelen Högsbo att skärpa sig!
Madelein Larsson Wollnik
styrelseledamot Attention Göteborg
GP
 |
Hur möter skolan elever med Aspergers syndrom? Vilka är framgångsfaktorerna i arbetet med eleverna? Det belyser Skolverket i rapporten "Skolan och Aspergers syndrom".
- Det är viktigt att se till varje elevs behov och ha en långsiktig planering för att nå framgång, säger Staffan Engström, projektledare på Skolverket.
Skolverket vill få en bild av vad skolan gör när de möter elever med diagnosen Aspergers syndrom och hitta framgångsfaktorer i arbetet med dessa elever. För studien valdes fem kommuner ut, där både specifikt utformade skolor och skolor med bara en eller två elever med Aspergers syndrom besöktes.
I arbetet med rapporten framkom en efterfrågan hos skolorna hur man kan arbeta med dessa elever. Därför har Skolverket tagit med artiklar från två forskare, Marita Falkmer och Kristina Hellberg, som belyser hur man kan gå tillväga och arbeta för att tillgodose elevers behov samt motverka en segregering.
- Många lärare som vi har träffat skulle önska att de hade mer kunskap och att de fick mer kompetensutveckling, gärna för hela arbetslaget så att man får en samsyn. Vi hoppas att rapporten ska leda till reflektion och en diskussion, säger Charlotte Mannerfelt, undervisningsråd på Skolverket.
Skolorna i studien menar att elever med Aspergers syndrom behöver en tydlig struktur och tid att bli förberedda på förändringar exempelvis när det gäller raster och lektionsupplägg. Det är även viktigt att förebygga stress. Hög frånvaro för elever med Aspergers syndrom kan bero på konflikter eller missförstånd i skolan.
- Det beror på att skolorna inte har lyckas tillgodose elevernas behov och förebygga kritiska situationer, säger Charlotte Mannerfelt.
Matsalen, rasterna och idrotten är nyckelområden som Skolverket har identifierat som kan vara särskilt jobbiga för eleverna. Där har flera av de besökta skolorna speciella rutiner.
- Vissa elever väljer att sitta och äta i sitt klassrum för att det är mycket ljud och oskrivna regler i en skolmatsal, säger Staffan Engström.
Övergångar mellan stadier och skolor är ett annat kritiskt läge och planeringen runt detta för elever med Aspergers syndrom är viktig. Skolan behöver undersöka vilken klassituation som eleven kommer till och vilka lärare som ska informeras. Eleven kan behöva besöka skolan i förväg eller träffa lärarna innan skolan börjar.
Det kan vara en rad skolmisslyckanden för elever som leder fram till att diagnosen Aspergers syndrom ställs. Svårigheterna visar sig till exempel när kraven ändras för eleverna, menar Staffan Engström.
- Kraven blir större i de högre stadierna, det blir fler saker att hålla reda på, mer outtalade förväntningar och det är fler lärare och elever att umgås med.
Skolorna behöver ha en medvetenhet i arbetet med elever med Aspergers syndrom. Det gäller att planera på längre sikt och reda ut vad ett beslut får för konsekvenser för en elev inom ett längre tidsperspektiv. En del skolors svårigheter handlar om samverkan med aktörer som habilitering, barn och ungdomspsykiatrin och socialtjänst.
- Skolorna efterfrågar mer kunskap, kompetens och stöd för att bygga upp en bra samverkan, säger Staffan Engström.
Stödbehovet hos eleverna med insatser från flera aktörer utanför skolan ställer höga förväntningar på skolan och vad den ska göra.
- Skolan har ett svårt uppdrag att samverka med många expertområden och det finns en orealistisk förväntan på skolan att lösa alla svårigheter, säger Staffan Engström.
Text: Anna Ström
Bild: Thomas Henrikson
Autismspektrumtillstånd är ett övergripande begrepp som innefattar diagnoserna autism, Aspergers syndrom eller genomgripande störning i utvecklingen utan närmare specifikation. Spektrumbegreppet kan ses som ett sätt att tydliggöra att det fi nns stora individuella skillnader mellan individer med samma diagnos och att det kan vara svårt att dra exakta gränser mellan diagnoserna.
För att ställa diagnosen Aspergers syndrom brukar man utgå ifrån att man har nedsatta funktioner inom minst två funktionsområden: ömsesidig social interaktion, ömsesidig verbal och icke-verbal kommunikation, begränsad föreställningsförmåga och begränsad beteenderepertoar. Graden av svårigheter kan variera starkt från att bara anas i vissa situationer till att bli mycket allvarligt begränsande vid många tillfällen.
Staffan Engström, undervisningsråd
08-527 332 255 eller 0733-77 32 55
SKOLVERKET
Höjebroskolan är en skola med inriktning på elever med handikappet Autism. På skolan finns den obligatoriska 9-åriga skolan såväl som det frivilliga 10:e året. Skolans upptagningsområdet är Lunds kommun såväl som närliggande kranskommuner.
På skolan finns ett 20-tal elever och ungefär lika mycket personal. Varje klass har en lärare och ett antal assistenter till sin hjälp. På skolan finns även några fritidspedagoger som värnar om elevernas fritid och sköter om fritidshemmet.
Skolans pedagogiska inriktning och bas är den s.k TEACCH pedagogiken. Samtliga lärare och ett flertal ur den övriga personalen har utbildats i denna pedagogik som genomsyrar hela skolans verksamhet. Utöver detta har ett flertal ur personalen och samtliga lärare vidareutbildats i Kognitiv Beteende Terapi även ofta förkortat som KBT. Skolans personal har mångårig erfarenhet men strävar ständigt efter att förnya och vidareutbilda sig genom att vara ajour med de senaste pedagogiska och vetenskapliga nyheterna.
Varannan vecka träffas alla lärare för att diskutera pedagogiken och uppläggen. Lika ofta träffas skolans lilla samordningsråd där man ser hur nya aktiviteter kan införas samt håller ett öga på skolans styrning. Varannan månad träffas dessutom hela personalstyrkan, från kökspersonalen till vaktmästare för att ta upp aktuella ärenden kring hur skolan och fritids ska kunna utvecklas och ständigt bli bättre.
Publicerad: 13 oktober 2005, 07.49. Senast ändrad: 12 oktober 2007, 05.57
Elever med särskilt stora behov riskerar att hamna helt utanför skolan om de inte få hjälp. Skolverket riktar allvarlig kritik mot Huddinge kommun för att inte ha gett en elev med adhd tillräckligt stöd. I åttan gick hon knappt till skolan alls.
Enligt mamman har flickan haft problem med att koncentrera sig ända sedan hon började i skolan 1995.
Men mamman tyckte inte att skolan lyssnade på henne. Hon fick höra att eleven inte alls hade inlärningsproblem, utan bara behövde "stramare tyglar". Studierektorn tyckte inte att skolan var ansvarig utan ansåg att flickan skulle vara på behandlingshem.
I sjuan eskalerade problemen och till slut, i åttonde klass, uteblev flickan från skolan nästan ända från första dagen.
- Vi ser oerhört allvarligt på när rätten till utbildning är åsidosatt, säger Anna Westerholm, enhetschef på Skolverket.
Skolverket riktar nu hård kritik mot Huddinge kommun, som har en "oavvislig skyldighet" att se till att elever får den utbildning de har rätt till.
Först sedan flickan kom till en resursskola i nian fick hon träffa en läkare för utredning. Läkaren konstaterade att flickan har en allvarlig adhd-problematik.
- Ibland är det svårt att få rätt på vad det är för problem som en elev har, men det förtar inte skolornas ansvar
för att hela tiden hitta nya sätt att hjälpa en elev som uppenbart har det svårt i skolan, säger Anna Westerholm.
Huddinge kommun har svarat Skolverket att flickan fått hjälp av psykolog och kurator, och att det varit svårt att hjälpa henne eftersom hon inte varit i skolan.
Skolverket köper inte förklaringarna. Kommunen har varken klarat att ge eleven det stöd eller den utbildning hon har rätt till, konstaterar myndigheten
Enligt Anna Westerholm är det inte bara Huddinge som har svårt att hantera komplicerade fall.
- Vi tror att skolorna gör mycket och försöker och försöker, men det finns väldigt svåra elevärenden där det skulle behövas ett mycket större samlat kommunalt grepp.
Huddinge kommun har lovat att se över sina rutiner.
SvD
