En utställning om det som inte syns.
Ord som förklarar det som är svårt.
Se några av verken i ett bildextra.

Från på måndag och en månad framåt hänger en vandringsutställning om barn och vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder (NPF) som ADHD, Damp och Aspergers syndrom på Norrtäljeanstalten. Utställningen handlar om hur svårt det är att leva med dessa funktionshinder, både som personligt drabbad och som nära anhörig.

Konstnär Marita Nilsson och informatör Ann-Sofie Ekstrand från organisationen Attention i Nordöstra Skåne står bakom utställningen. Båda är föräldrar till en ung vuxen med NPF-diagnos.
– Utställningen vänder sig dels till dem som har diagnos för att de ska känna igen sig och förstå att de inte är ensamma. Men den vänder sig kanske främst till dom som inte har någon diagnos för att få dem att förstå. Att ha en NPF-diagnos betyder inte att man är mindre intelligent. Det är bara ett annat sätt att fungera, säger Marita Nilsson.

På Norrtäljeanstalten är redan kunskapen om dessa diagnoser ganska bra. Anstalten har sedan 2006 deltagit i ett forskningsprojekt med inriktning mot ADHD som ska leda till en bättre behandling av lagöverträdare med ADHD-problematik. Hittills har ett 30-tal intagna genomgått behandling med medicinering och programverksamhet och i höstas utsåg Riksförbundet Attention Norrtäljeanstalten till Årets ljus.
– Vi hoppas att de intagna ska komma tillbaka och titta på utställningen flera gånger. Varje gång man ser den tar man till sig något nytt, säger Ann-Sofie Ekstrand.

GP

Mange Myt | A.D.H.D.

Så följer bloggaren Mange Myt upp skojiga Fakebook med debuten som varit på gång länge, och den är skönare än väntat. Över flyhänta Flyphonic-beats och bidrag från Large rappar Sundsvallskillen om hustrumisshandel, förortsångest och missbruk. Tungt? Nej. Mange har glimten i ögat och smarta rim. Däremot lite för mycket patos för sitt eget bästa. Allt ska täckas in och det kan kännas lite mastigt och Bror Duktig-aktigt. Speciellt om man har svårt för den något platta rösten. Men annars, en stark svensk hiphop-debut.

Lösgodis som måste köpas i exakt mängd. Toapapper som ska vikas åt rätt håll. Sängkläder som måste saneras från smådjur.

I nya boken ”Nojor” beskriver vanliga svenskar sina fixa idéer.

Niklas, 31, klarar inte av att vika papperspåsar. Billy, 54, tål inte åsynen av franska, antika möbler

Själv har jag min egen fobi: varje gång jag sover över i min övernattningslägenhet, är jag fullt övertygad om att en inkräktare sover på sängen tills jag tänder lampan.

Men jag kan vara lugn: det är fullt normalt. Boken ”Nojor” har tagit reda på vilka märkliga idéer som rör sig i folks huvuden – och det är en hel del.

Jonas Gåde, terapeut känd från ”Grannfejden” i Tv3, menar att vi alla får för oss konstiga saker ibland, men att det sällan ställer till problem i vardagen.

Överlevnadsinstinkt i botten

Skillnaden mellan en tvångstanke och en vanlig tanke är att den oftast är spekulativ, katastrofbetonad och ihärdig – den ger sig inte, förrän vi fått bevis för att den är osann, och knappt ens då.

– Jag talade med en klient häromdagen som var orolig för att han hade gjort en tjej på smällen, trots två negativa tester, säger Jonas Gåde.

– När jag frågade varför han inte litade på proven sa han: ”Jag har läst på internet att om man har urinvägsinfektion kan resultatet visa falskt”. ”Hade hon det då?” Sa jag. ”Nej, men hon var förkyld, vilket kan ge urinvägsinfektion”, sa han.

Men alla tvångs-handlingar är inte destruktiva. En av de vanligare, enligt en undersökning bland Aftonbladets läsare, är dubbelkolla alla plattor när man lämnar huset. Vilket kan vara klokt om man är en tankspridd person.

– Vi har ett kontrollbehov som är viktigt. Någonstans ligger en överlevnadsinstinkt i botten, säger Jonas Gåde.

Tre procent lider av det

Enligt det amerikanska psykiaterförbundet är det ett problem först när vardagslivet hämmas, eller när du ägnar mer än en timme varje dag åt att tänka på det.

Ungefär tre procent av befolkningen lider av tvångssyndrom, OCD, där beteendet är så allvarligt att det uppfyller en diagnos. Dessa personer har ofta specifika karaktärsdrag, som starkt påminner om ”Elling” i den norska storfilmen med samma namn.

– De är ofta rädda för smuts och smittor. Inte sällan är de perfektionister, som lägger saker i en viss ordning. Många har svårt att ventilera känslor och är strama och formella. De har ingen kontroll på sina tankar, därför kontrollerar de annat i stället, förklarar Jonas Gåde.

Lösningen för såväl OCD-drabbade och oss vardagsnojiga är att lära sig att upptäcka vad som är en tvångstanke och vad som inte är det, samt att ”stänga av” katastrofscenarion.

Hur orolig är du själv? Gör Jonas Gådes test och kolla.

Publicerad 6 november 2008 23.33 | Uppdaterad 10 november 2008 13.15

Många får tycka till om skådespelarnas behov och kompetens – alla utom skådespelarna själva. Det säger en del om Malena Forsares utvärdering, tycker Boel Gerell.

Som jag ser det finns det en del problem i teaterkritikern Malena Forsares ambitiösa utvärdering av Moomsteaterns verksamhet, som legat till grund för debatten på den här sidan. I den drygt sextio sidor långa undersökningen hänvisar hon till otalet källor, somliga anonyma, andra namngivna och ytterligare några beskrivna som ”reaktioner i föreställningens paus och åsikter på Malmös gator”.

Många kommer till tals och tycker till om skådespelarnas behov och kompetens. Alla utom skådespelarna själva. Detta beklagar Forsare i ett förord och hänvisar till försök till samtal med två av Moomsteaterns skådespelare, där hon ”i väldigt liten utsträckning kunnat använda citat eller återberätta samtalens innehåll. I det ena fallet angav skådespelaren samma svar på alla frågor jag ställde. I det andra fallet kom samtalet att röra skådespelarens privatliv och därför blir publicering problematisk av integritetsskäl”.

Bedömningen hon gör – att skådespelarnas egna svar inte duger i rapporten – säger en hel del om utgångspunkten för utvärderingen. Forsare får inte de svar hon vill ha, men i stället för att ifrågasätta frågorna eller sin egen förmåga att lyssna och vinna förtroende beklagar hon skådespelarna för deras bristande kapacitet och gör situationen till ”en illustration av den kanske mest svårhanterliga aspekten av Moomsteaterns resa in i en professionell anställningsform: detta är något som till stor del iscensätts utan att skådespelarna själva och fullt ut är delaktiga i utvecklingsarbetet.”

När skådespelarna inte klarar av att verbalisera sina åsikter på ett för Forsare begripligt vis drar hon slutsatsen att de överhuvudtaget inte förstår de sammanhang och konstnärliga processer som de är delaktiga i. Bara att generalisera kompetensen hos individer med så vitt skilda handikapp som Aspergers syndrom och Downs syndrom är häpnadsväckande. Och att hänvisa till ”integritetsskäl” samtidigt som man själv raljant komprimerar och diskvalificerar samtal med inte namngivna men ändå till ansvar ställda personer är respektlöst.

I stället gör hon sig till tolk för de stumma marionetterna och kommer genom egna iakttagelser och samtal med andra människor – somliga anonyma – fram till att skådespelarnas situation på teatern är ohållbar. Med utgångspunkt i ett uttalande från gästregissören Marek Kostrzewski slår hon exempelvis fast att skådespelarna är rädda. ”Jag upplever att skådespelarnas grundattityd i arbetet är rädsla” säger Kostrzewski. ”En enorm rädsla, de jobbar och är rädda hela tiden. Rädda för att inte duga”.

”Att arbeta dagligen med en överhängande rädsla att inte duga är inte hållbart” sammanfattar Forsare läget i sin slutreflektion. ”Därför borde man ge Moomsteaterns skådespelare möjlighet att vara medskapande i pjäsarbetet. Om deras egna erfarenheter av att vara människa får ta plats på scenen skulle en ny form av sanning kunna utvecklas”.

Är skådespelarna verkligen rädda? Mer rädda än så kallade normala skådespelare eller människor överlag, för att inte duga? Och viktigast av allt: om lösningen på teaterns problem är att ge skådespelarnas egna erfarenheter av att vara människa plats på scenen – varför finns inget utrymme för dessa röster och erfarenheter i Forsares egen rapport?

BOEL GERELL

kritiker och författare

Av Boel Gerell

Publicerad 12 november 2008 0.58 | Uppdaterad 12 november 2008 8.58

På bara ett drygt decennium har diagnosen Aspergers syndrom blivit en populär etikett att klistra på människor som tidigare inte passade i någon befintlig kategori av psykisk ohälsa, som ofta föll utanför systemet och definierades som kufar.

I takt med att forskningen framskridit har intresset vuxit och inte minst filmbranschen har tagit fasta på de mer spektakulära inslagen i handikappet; extrem minneskapacitet, matematisk och konstnärlig begåvning. Det excentriska geniet som löser världsgåtorna men är oförmögen att klara de allra mest grundläggande kontakterna i vardagen.

En tacksam myt att exploatera och samtidigt en grov förenkling av ett handikapp som ges i lika många schatteringar som det finns människor. En av dessa asbergare eller som han själv säger – aspisar – är Ronnie Larsson, skådespelare vid Moomsteatern. Just så vill han för övrigt bli presenterad, med namnet och yrket först. Sedan handikappet.

Tillsammans med producenten Per Thörnquist har han skrivit materialet till den aktuella monologen. Anslaget är självironiskt och drivet, en lek med såväl det egna beteendet som våra förutfattade meningar och en gestaltning som med utgångspunkt i det mest personliga tecknar ett porträtt också av det omgivande samhället.

Först vid tjugo års ålder fick Larsson sin diagnos, en lättnad menar han efter alla amatördiagnoser han fått under sina år i den svenska skolan; idiot, pucko, dåre. När han beskriver flykten från skolgården till ensamheten i skogen där han i frustration slog sönder en trädgren och grät, anas svärtan under det raljanta ordflödet.

För alla som ifrågasätter den verbala kapaciteten, självinsikten och skickligheten hos Moomsteaterns skådespelare kan föreställningen varmt rekommenderas. Just i kraft av sin gestaltning lyfter Larsson fram nyanserna, humorn och smärtpunkterna i det egentligen väl enkla materialet.

Ett fyrtio minuters kraftprov för vilken aktör som helst och en precis lika stor bedrift för Ronnie Larsson; först skådespelare, sedan handikappad.

FAKTA/Det måste ju va nåt som inte är fel

Manus: Per Thörnquist och ensemblen. Regi: Bertram Heribertson. Ljusdesign:
Hans C Roupe, Martin Kullberg. Skådespelare: Ronnie Larsson.
Moomsteatern, Södra teatern, Malmö. 11.11

Av Martin Andersson

Publicerad 23 mars 2009 23.30 | Uppdaterad 24 mars 2009 17.13

Nic Balthazars debutfilm handskas med tre tunga ämnen: mobbing, autism och dataspelens inverkan. Martin Andersson recenserar.

Om man uttalar Ben X snabbt på flamländska blir det "benniks" vilket lär betyda ”jag är ingenting”.

Ben kallar sig Ben X när han spelar online-spelet Archlord på nätet. Han spelar på högsta nivå och alltid i team med Scarlite, en jämnårig tjej som gärna vill träffa honom i verkliga livet. Men det är något Ben vill undvika, han har nämligen skygg, lider av Aspergers syndrom och har svårt att fungera i vardagen, dessutom ständigt och sedan barnsben utsatt av sina plågoandar i skolan.

Nic Balthazars debutfilm som bitvis intar formen av dramadokumentär handskas alltså med tre tunga ämnen: mobbing, autism och dataspelens inverkan. Och gör det bra, inledningsvis.

”Ben X” står länge och väger. Det är en styrka att man inte vet vilken riktning den ska ta, om den ska dras ned i en Michael Haneke-avgrund eller glida mot en ”Donnie Darko”-apokalyps? Eller rent av bli en "Bowling for Columbine"?

Svaret blir en överraskning, en smart twist som har sin poäng men som i sin speciella gestaltning dessvärre också trivialiserar problemen och bjuder åskådaren därtill på en befriande men lite onödigt snäll katarsis, om än för en ung publik.

Av Kerstin Weman Thornell

Publicerad 27 juli 2009 7.00 | Uppdaterad 31 juli 2009 2.01

Lou Rehnlund är projektledare för Funkisbyrån i Stockholm, en ny modellagentur för personer med olika typer av funktionsnedsättning.

Varför 
behövs 
Funkisbyrån?

– När personer med funktionsnedsättning figurerar i medierna, så handlar det antingen om funktionsnedsättningen i sig, eller det klassiska, att färdtjänsten strular. De framstår som ett problemfyllt släkte som bara har det jobbigt. De flesta med funktionsnedsättning känner nog inte igen sig i detta.

Men varför skulle kända modekedjor använda era modeller?

– Vi har inte ambitionen att komma med i H&Ms reklamkampanj. Där är det andra skönhetsideal som gäller. Men när reklamen ska spegla vanliga människor, som i Icabroschyrer, Ikeakataloger eller valkampanjer, bör man ta med människor med funktionsnedsättning. De är en del av variationen i samhället.

Har det varit svårt att få modeller att ställa upp?

– Nej, inte särskilt. Vi har nu 58 modeller, och fler väntar på att läggas in i registret. Många tycker att det är kul att synas och få vara med och förändra samhället.

Är det det ni gör?

– Det tror jag. Jag jobbade själv i reklambranschen i slutet av 80-talet. Då började man prata om etnochic. Idag är man väldigt mån om att ha människor med olika etnisk bakgrund i reklamen. Jag hoppas att detta kan bli på samma sätt.

Kan vem som helst bli modell på Funkisbyrån?

– Ja, förutsatt att personen har något funktionshinder.

Har du själv någon funktionsnedsättning?

– Nej, det har jag inte. Så jag skulle inte platsa som modell på Funkisbyrån.

Vad är vad?

Funktionsnedsättning
...kan påverka den kroppsliga förmågan, som syn, hörsel och rörelser. Det kan också beröra inlärningsförmågan, i form av utvecklingsstörning, autism eller läs- och skrivsvårigheter. Psykiska funktionsnedsättningar inbegriper exempelvis schizofreni och tvångssyndrom. Enligt Hjälpmedelsinstitutet har 1,8 miljoner svenskar någon typ av funktionsnedsättning.

Funktionshinder
...finns i vardagsmiljön – brister i tillgänglighet, otillräcklig information, svårigheter att använda transporter. En funktionsnedsättning behöver alltså inte innebära ett funktionshinder för individen.
Källa: Vårdguiden

Av Anne Aobadia
Publicerad 8 oktober 2009 15.30 | Uppdaterad 8 oktober 2009 16.22

”Han såg att det var en jättegorilla som såg på honom med kokheta ögon. En välbekant stank utav gammal banan och risgrynsgröt kom…”

Så skriver Tomas Alm Bröms. Han vann inte Nobelpriset på torsdagen men det strålar om honom likväl. Stolt och nöjd visar han sina egna och två klasskompisars fantasifulla verk. Det är kluriga kollage, färgstarka teckningar och vilda historier som hänger på väggarna i foajén till Kulturens verkstad.

– Det är jag som är hjärnan bakom utställningen. Jag har tusen idéer på gång, säger Tomas Alm Bröms. Han har tagit initiativ till utställningen, ivrigt påhejad av sina lärare David Åsfält, Eva Hagwall och Elisabeth Rosén samt kulturpedagogen Eva Klang på Fågelskolans grundsärskola för autism.

– Jag vill visa hur duktiga vi är. På att måla, rita och skriva. Jag är duktigt på en del saker medan andra är duktiga på att ställa svåra frågor och dra skämt.

Tomas Alm Bröms är femton år gammal och har huvudet fullt av otroliga historier och han har nära till skratt. Han går i nian och gillar att rita, lyssna på musik och gå längs med ravinen vid skolan. Där finns spännande stenar att vända på.

– Den här målningen gjorde jag på två minuter, säger han och pekar på en intrikat bild i blandteknik som heter Bens fantasi.

– Ben lever för mycket i sin egen fantasivärld. Här ser du hans fågelkropp och hängslena som jag tagit från Alfred i Emil i Lönneberga och hur huvudet flyger i väg högt upp i luften.

Utställningen är inte bara Tomas Alm Bröms förtjänst utan också frukten av ett nytt samarbete mellan särskolorna i Lund och Kulturen.

Det började förra läsåret med ett möte mellan Kulturens museipedagoger och särskolornas personal. Sedan dess har projekten avlöst varandra.

– Robin Hood-tema. Riddarliv. Rim och ramsor och utställningen med skuggdockor. Samarbetet fortsätter. Vi har blivit mycket bättre på att nå ut till särskoleleverna och kommit fram till det mesta vi gör här funkar även för denna grupp, säger Yvonne Andersson en av Kulturens museipedagoger.

Klasser för barn med autism

Hösten 2007 bildades en särskoleklass med inriktning autism på Fågelskolan. Särskoleklasser finns också på Humleboskolan och Tunaskolan. Höjebroskolan i Sankt Lars-parken är en specialenhet för barn och ungdomar med funktionshindret autism och med utvecklingsstörning.