Årets Oscarspristagare utsedda
Oscarpriset tilldelas varje år yngre forskare vid Uppsala universitet, som "genom vetenskaplig skrift gjort sig mest välförtjänt och inger de bästa förhoppningar om fortsatt vetenskaplig författarverksamhet vid universitetet". Priset kan även delas mellan två lika förtjänta.
Mottagarna utses av universitetets styrelse, konsistoriet, på förslag av en kommitté bestående av fakultetsdekanerna. Priset delas ut vid vinterpromotionen i januari.
Här följer motiveringarna till årets pris:
Docent Karin Brocki får priset för sin nydanande forskning om relationen mellan symptom på hyperaktivitet/ADHD och utvecklingen av exekutiva funktioner, såsom impulskontroll hantering av distraktioner och förmåga att hålla information aktuell i medvetandet. Hon har visat ADHD-symptom tar sig uttryck i olika problem med exekutiva funktioner beroende på barnets ålder. I senare studier har hon intresserat sig för relationer mellan exekutiva funktioner och genetik i ett utvecklingsperspektiv.
Docent Albert Mihranyan får priset för sina betydande framsteg sedan han riktat in sig mot nanoteknologi och funktionella material. Han har publicerats i högt rankade tidskrifter inbjudits att tala vid flera internationella konferenser. Dessutom är han huvuduppfinnare med ett flertal patentansökningar. Albert Mihranyans internationellt uppmärksammade framsteg har skett inom bland annat läkemedelsdistribution baserat på nanomaterial, diagnostik, sensorik och energilagring.
Kontaktuppgifter:
Karin Brocki, tel: 018-471 2117, 073-6824363, karin.brocki@psyk.uu.se,
Albert Mihranyan, tel: 018-471 7940, 070-1679037, albert.mihranyan@angstrom.uu.se
För information om priset, kontakta Iréne Johansson, 018-471 17 04, e-post: irene.johansson@uadm.uu.se
Självkontroll viktig för barn
Långtidsstudien av 1 000 barn från Nya Zeeland visar anmärkningsvärda resultat.
Barnen följdes från tre års ålder ända tills de fyllt 32 år. Redan när barnen var små fanns tydliga tecken på vilka som långt senare skulle komma att få det kämpigt i vuxen ålder. Samma treåringar som inte klarade av att vänta på sin tur, som inte kunde hantera när de blev frustrerade eller som hade svårt att koncentrera sig på en uppgift var också de som många år senare i högre grad än andra drabbades av så vitt skilda problem som sexuellt överförbara sjukdomar, högt kolesterolvärde, övervikt och högt blodtryck, visar studien. Den presenteras i den internationella vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences (Pnas).
Social kompetens
Impulsiviteten och oförmågan till långsiktigt tänkande ledde också i vuxen ålder ofta till ekonomiska bekymmer som exempelvis kreditkortsskulder. Barn med dålig självkontroll var även överrepresenterade bland dem som senare blev ensamstående föräldrar, dömdes för olika brott eller blev beroende av tobak, alkohol eller andra droger. Ofta ligger någon typ av social problematik bakom. En del barn lever under förhållanden där ingen stoppar dem, andra är ständigt tvungna att hävda sin rätt.
- Problematiken blir värre med åren. I vårt moderna samhälle är det av oerhört central vikt att vara socialt kompetent, man måste kunna känna av vad andra tänker och känner. Klarar man inte det kan det i värsta fall gå rejält utför, man blir marginaliserad och hamnar i utanförskap, säger Staffan Jansson, professor och barnläkare.
Sjukdom, kriminalitet och ekonomiska bekymmer är betydligt vanligare hos personer som visat dålig självkontroll som barn.
Går att vända
Risken är också stor att problemen går i arv till nästa generation. Det positiva är att utvecklingen går att vända. Om problemen upptäcks i tid är det möjligt för föräldrar och lärare att med hjälp av social och emotionell träning få barnen att lära sig självkontroll.
- Generellt kan man säga att de här barnen mår bra av att få en strukturerad värld omkring sig, säger Staffan Janson.
Artiklar kring vaccin/autism
Nyfiken Vital - Kreativitet
När ADHD, aspergers syndrom, autism och schizofreni uttrycks i vår modell för språk och kreativitet
Läs hela artikeln här
Störningar i mitokondriernas funktion kopplas till autism
2010-11-30
Barn med autism hade i större utsträckning felaktigt fungerande mitokondrier, jämfört med friska barn, enligt en ny studie.
Läs abstract till studien:
Det är forskare vid University of California i Davis, USA, som presenterar ledtrådar till vad som möjligen kan vara en del av en biologisk förklaring till uppkomsten av autism, en funktionsnedsättning som präglas av bland annat självförsjunkenhet och otillgänglighet.
Forskarna undersökte hur cellernas energikraftverk, mitokondrierna, fungerade i vita blodkroppar hos tio barn som diagnostiserats med autism och hos tio friska barn.
De fann bland annat att den så kallade oxidativa forsforyleringen, som är en central biokemisk process varigenom cellen utvinner energi, var nedsatt i de vita blodkropparna från barnen med autism jämfört med dem från de friska kontrollerna.
Vidare fann forskarna att barnen med autism i ökad utsträckning hade störningar i den mitokondriella arvsmassan.
Forskarna poängterar att studien var liten och att fynden inte utgör ett orsakssamband mellan störningar i mitokondrierna och uppkomsten av autism. Men de i spekulerar att sådana störningar skulle kunna förvärra nedsatt hjärnfunktion vid autism.
Studien publiceras i tidskriften Jama.
carl-magnus.hake@dagensmedicin.se
Vissa barn växer ifrån sin adhd
2010-12-01RIKSSTÄMMAN 2010
Hos vissa barn med adhd hänger symtomen samman med att de är allmänt omogna och dessa barn kan växa ifrån sina symtom, enligt en ny studie från Lund.
Det finns en teori om att adhd i vissa fall kan hänga samman med en allmänt försenad utveckling av både kroppen och hjärnan. En ny studie från Lunds universitet har nu undersökt om det finns någon sanning i denna teori.
Totalt 57 barn deltog i den tio år långa uppföljningsstudien. I årskurs ett och två fick föräldrar och lärare skatta barnens adhd-symtomen på en skala kallad Connors. Barnen genomgick även skelettundersökning för att bedöma den så kallade skelettåldern, ett mått på den kroppsliga mogenheten. Samtliga undersökningar upprepades när barnen gick i årskurs åtta samt vid 17 års ålder.
Det visade sig att barn vars adhd-symtom minskade med åldern också hade mognat kroppsligt i högre grad, jämfört med barn där adhd-symtomen inte hade minskat signifikant.
Forskaren Peik Gustafsson som presenterade studien under ett föredrag på Riksstämman i dag, onsdag, var själv förvånad över resultaten.
– Lite oväntat ger studien stöd åt att adhd kan hänga ihop med en allmän omogenhet, även en rent kroppslig sådan. Det verkar som att det finns två olika grupper av barn med adhd, där symtomen mognar ut hos en grupp men inte hos den andra, säger han.
Att det finns två grupper av barn med adhd har dock ingen betydelse för vården av dem, enligt Peik Gustafsson.
- De ska få samma omhändertagande ändå, eftersom det är svårt att veta tidigt vem som tillhör vilken grupp. Men det ger en positiv signal att det finns en grupp som har en bättre prognos, det går inte dåligt för alla.
hanna.odelfors@dagensmedicin.se
ADHD orsakas av trasiga gener
De första direkta bevisen för att beteendestörningen ADHD har genetisk grund, har upptäckts av brittiska forskare.
Den främsta orsaken är ett överskott på "trasiga" gener.
Med "trasiga" gener avses en viss typ av sällsynta genvarianter där antingen en hel DNA-sekvens gått förlorad, alternativt dubbelkopierats. Effekten blir att genernas funktion störs eller avbryts.
Forskarna, som publicerar sina resultat i den medicinska tidskriften The Lancet, har granskat arvsmassan hos 366 barn med diagnosen ADHD, och jämfört dessa med en kontrollgrupp med barn utan störningar.
De fann att de sällsynta genvarianterna, på fackspråk kallade CNV (copy number variants), var nästan dubbelt så frekventa hos ADHD-barnen.
"Undanröjer missuppfattningar"
-Nu kan vi definitivt karaktärisera ADHD som en utvecklingsneurologisk störning, med biologisk grund. Förhoppningsvis kommer detta att hjälpa till att undanröja en del missuppfattningar som framförts i debatten, som att ADHD beror på dåligt föräldraskap eller dålig kosthållning, säger forskningsledaren Anita Thapar, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Cardiff university.ADHD (attention-deficit/hyperactivity disorder) antas förekomma hos tre till fem procent av barnen i Sverige. De som drabbas är i varierande grad hyperaktiva, har svårt att koncentrera sig och beter sig impulsivt.
Autism och schizofreni
Studien visar också att genvarianterna finns i regioner av arvsmassan, framför allt kromosom 16, som tidigare kopplats samman med både autism och schizofreni. Det tycks med andra ord finnas en gemensam biologisk bas för flera av dessa störningar.
Enligt forskarna uppstår troligen ADHD som ett resultat av de genetiska förändringarna i kombination med barnets miljö. De hoppas att de nya rönen på sikt ska kunna hjälpa alla barn som lider av störningarna.
-Det här öppnar ett fönster mot hjärnans biologi som kan ge oss mer effektiva behandlingsmetoder, säger Anita Thapar.
ADHD: Fakta
ADHD (attention-deficit/hyperactivity disorder) är en beteendestörning som utmärks av koncentrationssvårigheter, bristande uppmärksamhet och hyperaktivitet. Det antas att 3-5 procent av alla barn i Sverige har ADHD.
Orsakerna till ADHD har diskuterats länge. Enligt vissa beror störningen på sociala faktorer, exempelvis bristande intresse från föräldrarnas sida. Fler och fler studier har dock pekat mot genetiska faktorer. Den nya brittiska studien är det hittills säkraste beviset för att generna spelar en avgörande roll.
Nya genfynd kopplas till autism
120 forskare inom Autism genome project har kartlagt generna hos 1 000 personer med autism och jämfört dem med 1 300 utan autism. Personer med autism visar sig oftare ha små upprepningar i arvsmassan, exempelvis i gener som styr signaleringen mellan nervceller. Vissa av förändringarna var ärvda, andra hade uppstått hos just den individen, skriver de i tidskriften Nature.
Autism som grund för skapande
Publicerad: 17 augusti 2010, 02.00. Senast ändrad: 17 augusti 2010, 15.36
SKAPARPROCESSER. Flera författare har av eftervärlden betraktats utifrån föreställningen att de lidit av någon form av autism. En av dem är Franz Kafka, en annan Paul Léautaud – vars dagbok på 6000 sidor är något av en sjukdomsjournal.Den brittiska tidskriften Nature rapporterade i juni om en ny upptäckt. Den internationella forskargruppen Autism Genome Project har visat att en submikroskopisk avvikelse i kromosomerna är kraftigt överrepresenterad bland individer med autism. Det mest intressanta tycks vara att många av de genvarianter som ligger bakom autism inte har ärvts av individens föräldrar. De är nya, felet tycks ha uppstått på spermie- och äggnivå.
Autism är ett hett ämne i forskarvärlden idag och framför allt i USA tycks strömmen av information aldrig sina. En viktig milstolpe inom forskningen var upptäckten, publicerad i Nature Genetics 2007, att så kallade sårbarhetsgener spelar en stor roll vid utvecklandet av syndromet, som drabbar fyra gånger fler pojkar än flickor, och som yttrar sig bland annat i kommunikationssvårigheter och tendens till avskärmning från omvärlden.
Den ryske neurologiprofessorn A S Luria gav 1968 ut ”The mind of a mnemonist” i USA. Han sammanfattade där 30 års studier av en man med en minneskapacitet ”utan tydliga gränser”. Mannen var synestetiker, det vill säga hans sinnesintryck smälte samman och hjälpte honom att minnas. Han memorerade till exempel sifferkombinationer med hjälp av färgsättning. År 1968 var begreppet autism okänt. Visserligen hade den österrikiske läkaren Hans Asperger redan på 1940-talet publicerat en artikel om autistiska barn med hög begåvning, men hans artikel uppmärksammades inte förrän på 1980-talet och då av den brittiska psykoanalytikern Lorna Wing, som myntade begreppet Aspergers syndrom.
I ”Born on a blue day” (2006) skildrar författaren Daniel Tammet sitt eget liv med Aspergers, eller högfungerande autism. Också Tammet är synestetiker. Personer med Aspergers är i regel högintelligenta. De har dessutom ofta en specialbegåvning, i Tammets fall en extrem fallenhet för att lära sig främmande språk. De flesta är män.
I Sverige har Inger Jalakas skrivit om fenomenet i boken ”Nördsyndromet” (2007). Hon vänder sig mot begreppet ”högfungerande autism” och menar att det borde heta ”högfungerande personer med autism”. Det är ju inte autismen som är högfungerande. Jalakas skrev utifrån sin egen erfarenhet. Hon har en son med Aspergers. Han fick diagnosen vid 22 års ålder, en stor lättnad för föräldrarna.
I Norge hade Halfdan W Freihow tre år tidigare gett ut ”Kära Gabriel”, ett långt brev till sonen, som fått två diagnoser, autism och ADHD, det senare syndromet kännetecknat av uppmärksamhetsstörning och hyperaktivitet. Freihow avslutar boken med kapitlet ”Diagnosen”. Han betonar att autism beror på en felutveckling i nervsystemet och att autism inte har något med intellektuell begåvning att göra. Autister kan vara så allvarligt störda att de saknar språk men också uppföra sig som om de vore normalt fungerande.
Alla befinner sig inom ett brett ”autismspektrum”. Han förklarar vidare att autister inte kan leva sig in i andra människors tankar och föreställningar eller förstå värdet av att göra det. Han gör också upp med vanföreställningen att autister skulle vara ett slags ”idiots savants”. Det är en myt. Liksom att autism kan botas. Störningen kan dock lätta något med åren.
Att autism ofta förekommer tillsammans med andra störningar och sjukdomar, betonar också Inger Jalakas. Hon nämner förutom ADHD även Tourettes syndrom, tvångssyndrom, anorexia nervosa (som ju är ett utslag av tvångssyndrom eller OCD) selektiv mutism, sömnstörningar och depressioner.
En fascinerande skildring av en ung autist är engelsmannen Mark Haddons ”The curious incident of the dog in the night-time” (2003). Den unge Christopher kommunicerar bra med djur men förstår sig inte på mänskliga känslor. Han är också specialist på Sherlock Holmes, vilket förklarar den märkliga titeln. I ”Silver Blaze” redogör Holmes ”biograf” Dr Watson för ”the curious incident of the dog in the night-time”.
Haddons roman får fungera som brygga mellan dokument och fiktion. På bryggan, men nu närmare fiktionen, befinner sig också den franske författaren Philippe Delerm, som i essän ”Maintenant, foutez-moi la paix” (Låt mig nu äntligen få vara i fred!) från 2006 lever sig in i kollegan Paul Léautauds dilemma. Léautaud levde mellan 1872 och 1956 och kände alltså troligen inte till begreppet autism. Det finns inte heller med i Delerms text. Det var Léautauds sista ord i livet som inspirerade Delerm till den uppkäftiga titeln.
Paul Léautaud försörjde sig som anställd på bokförlaget ”Mercure de France”. Hans enda fritidsintressen var litteratur och de otaliga husdjur, som han omgav sig med. Han föredrog umgänget med dem framför umgänge med människor. De enda människor som intresserade honom var de som liknade honom själv eller som eftersträvade ännu större originalitet. Som skribent var han purist, eftersträvade ständigt den största exakthet. Om begreppet lycka, så centralt i fransk litteratur, skrev han: ”Jag anser att lycka inte är något annat än en illusion, ett bländverk, alltså rena dumheten.” Och: ”Jag har levt endast för att skriva. Jag har känt, sett, hört endast för att skriva om det. Jag har föredragit detta liv framför materiell lycka, framför lättköpt framgång… Jag har kort sagt varit mycket lycklig.”
Lyckan fann han i sorgen och smärtan, inte i glädjen. Han tyckte att ordet kväll var vackrare än ordet morgon, ordet natt vackrare än ordet dag, ordet höst vackrare än ordet sommar, ordet adjö vackrare än ordet goddag, ensamhet vackrare än familj och samhälle, melankoli vackrare än gladlynthet, döden vackrare än födelsen. Han erkände att han inte älskade sina kvinnor, att hans behov av dem var rent fysiskt. Och han skrev: ”Jag har älskat lasten i kärleken mer än själva kärleken.”
Léautaud är enligt Delerm på väg att bli erkänd som en av de stora franska författarna. Hans viktigaste verk är ”Le Journal littéraire”, en dagbok på 6000 sidor, som han förde mellan 1925 och 1956 och som till stor del handlar om hans kärlek till sina husdjur. Att Delerm engagerat sig i Léautauds öde och författarskap är troligen ingen tillfällighet. I sin egen berättelsesamling ”Den första klunken öl” (1997) noterar han under rubriken ”Cinéma” att han går på bio för att gömma sig, för att ”dyka ner i en bassäng”. När filmen är slut och det outhärdliga ljuset tänds, smyger han ut som en sömngångare för att slippa höra kommentarer. Léautaud berättar i sin dagbok om ett tillfälle, då han blev medbjuden att se den senaste Chaplinfilmen. Han tackade nej: om han önskade se den genialiske Chaplin på filmduken, föredrog han att göra det ensam.
Sannolikt är många författare autister. De är fascinerade av ord, de söker det fullkomliga uttrycket, de dras till ensamheten, de har svårt att stå ut med ”small talk”, alltså struntprat. Den österrikiska författaren Marlen Haushofers ”Väggen” (1968) skildrar en kvinnas upplevelse av att plötsligt, över en natt, finna sig omsluten av en vägg av glas. Eller rättare sagt instängd. Hon kommer inte ut men misströstar inte. Tvärtom anpassar hon sig, börjar uppskatta att hon äntligen fått tid att tänka över de stora existentiella frågorna. Bristen på mänsklig samvaro ersätter hon med umgänge med sina djur. Hos dem finner hon något hon saknat hos människorna. Hon genomskådar nu villkoren för socialt liv: ”man måste kunna ljuga för att leva bland människor”. I sitt eget liv genomgick hon samma metamorfos. Hon tog avstånd från den sociala världen. Enligt en levnadstecknare träffade hon visserligen då och då några vänner i Wien men var fullt medveten om att närheten till dem var en illusion. Hon dog vid 50 års ålder 1970, troligen utan att känna till begreppet autism.
En författare som gick mycket långt i identifikation med sina romanfigurer var Franz Kafka. Hela hans produktion är en illustration till en högfungerande autists upplevelse av världen, från ”Förvandlingen” (1915) till de postumt utgivna ”Processen” (1925), och ”Slottet” (1926).
”Förvandlingen” är berättelsen om den plikttrogne tjänstemannen Gregor Samsa, som en dag finner sig förvandlad till skalbagge. Torsten Ekbom, som studerat Kafka ingående, betonar i ”Den osynliga domstolen. En bok om Franz Kafka” (2004) att Kafka inte bara var språkligt exakt, han tog gärna bildliga uttryck på orden. En skalbagge drar sig ju inom sitt skal.
I essäsamlingen ”Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina” (2009) har Hans Blomqvist kallat ett av kapitlen ”Hade Kafka Aspergers syndrom?” Han inleder med ett citat ur Kafkas dagbok från juli 1913: ”Allt som inte handlar om litteratur hatar jag, att föra samtal tråkar ut mig (även när de handlar om litteratur), att gå på visiter tråkar ut mig, mina släktingars sorger och glädjeämnen tråkar ut mig ända in i själen.” Blomqvist går försiktigt fram. Han garderar sig. ”Det är inte helt okomplicerat att ställa diagnosen AS (Aspergers) på levande personer”, skriver han. Och fortsätter: ”Ännu svårare är det givetvis att diagnostisera avlidna.” Sedan listar han drag hos Kafka, som ofta återkommer i beskrivningar av vad som kännetecknar personer med AS (PAS): ”PAS kan tycka att det är svårt att /…/ anpassa sig till sociala konventioner. De /…/ trivs ofta med att vara för sig själva. PAS kan därför verka distanserade eller avskärmade. Ofta har PAS specialintressen som de monomaniskt ägnar sig åt. /…/ Det kan vara viktigt för PAS att ha fasta rutiner /… / Minsta förändring kan orsaka oro eller rentav panik /… / PAS kan ha svårigheter med att skilja mellan bokstavlig och metaforisk betydelse hos språket. /…/ Det kan vara svårt för PAS att sätta sig in i hur andra människor tänker och känner. /…/ Följden kan bli att en PAS framstår som likgiltig och kall inför andra människor…”.
Här har vi Kafka i ett nötskal, tycks Blomqvist mena. Han hade problem med det sociala samspelet, framför allt i sina förhållanden till kvinnor. Blomqvist citerar bland annat Milena Jesenská, som fann att livet var något helt annat för Kafka än för andra människor. Han var monomanisk: ”Mitt liv handlar och har i grund och botten alltid handlat om olika försök att skriva…” meddelade han fästmön Felice Bauer. Han var beroende av rutiner: arbetade efter ett bestämt schema, bar samma kläder, åt ungefär samma mat varje dag och reagerade starkt på det oväntade. Visserligen tycks han inte ha haft några svårigheter att skilja metaforisk och bokstavlig betydelse åt, men han utgick ofta från en metafor och behandlade den bokstavligt.
Hur var det då med empatin? Kafka själv uppfattade sig som känslokall, men episoder i hans liv motsade detta. Vännen Max Brod kallade honom till och med en Job som hade medlidande med hela mänskligheten.
Blomqvist slutar essän med en fundering. Om nu Kafka hade Asbergers, förminskar eller förstorar det honom? Frågan tycks mig felställd. Kafka är Kafka oavsett diagnos. Däremot kan studiet av Kafka, liksom av Léautaud, Haushofer med flera få oss att ana några av mekanismerna bakom skapandet av fullödiga verk. Skaparprocessen kräver tystnad och avskildhet, och de författare som fått gåvan att kunna dra sig tillbaka från en larmande omvärld har stora förutsättningar att återgälda gåvan med verk som når ända fram.
Marianne Jeffmar
Marianne Jeffmar är fil dr i psykologi, kritiker i SvD och författare till ett tjugotal böcker, senast till romanen "En kista av glas" (2010).
understrecket@svd.sHan ställer diagnos på mattesvårigheter
Ängelholm. Forskning har visat att dyslexi, svårigheter att läsa och skriva, har en fullt jämförbar motsvarighet när det gäller förmågan att tolka siffror. Det har varit känt sedan 1970-talet, men diagnosen har inte fått fäste i den svenska sjukvården.
Justin Parry är logoped på Ängelholms sjukhus och hittills den ende i Skånes läns landsting som utreder och diagnosticerar dyskalkyli.
— De som får diagnosen blir ofta väldigt lättade. Matematik har hög status och kopplas ofta till intelligens. Även om de har MVG och VG i alla andra skolämnen känner de sig som idioter när de inte kan räkna. Diagnosen blir en upprättelse för dem, säger han.
De flesta som hittills sökt hans hjälp är vuxna eller ungdomar som nått en ålder då de själva har kommit till insikt om sitt handikapp.
— De bär en ryggsäck av totalt misslyckande när de kommer hit.
Det är siffrorna som ställer till det. I allvarliga fall av dyskalkyli kan man inte ens lära sig hur siffrorna ser ut eller hur de är formade. En del kan inte lista ut hur många streck tio är. Vanligt är att man inte automatiskt kan få ihop siffrorna till ett annat tal, och mängdberäkning kan vara svårt.
Justin Parry låter sina patienter göra flera olika tester som kan avslöja basala problem med matematik. Minnet testas fonologiskt, visuellt och spatialt för att få grepp om hur personen lagrar uppgifter.
— Man får ut ganska mycket information av utredningen. Ibland kan vi se att andra problem ligger bakom svårigheterna som ADHD eller dyslexi. Ibland är det renodlade mattesvårigheter som går att avhjälpa, säger han.
I de fall som är ren dyskalkyli måste man hitta andra vägar för att hantera problemen. Ofta har de drabbade utvecklat egna strategier. Miniräknare och mobiltelefon är bra hjälpmedel.
Skolelever som får diagnosen har möjlighet att begära extra stöd i skolan. Men det finns inget fastslaget program för hur man pedagogiskt ska stötta dessa elever, som det finns när det gäller dyslexi.
— Det är en ganska ny vetenskap. Vi befinner oss på samma nivå som dyslexin för tio år sedan. Jag får sällan veta vad som händer med mina patienter efter de har varit här.
Justin Parry önskar att skolan kunde remittera yngre elever som han sedan kunde följa upp efter ett år. Han anser att undervisningen i matte går att anpassa till den som har dyskalkyli. Men han tror också att fler skulle bli hjälpta om handikappet upptäcktes tidigare.
— Många elever sitter av mattelektionerna, hänvisade till eget arbete där de ska räkna själva. Väldigt liten tid ägnas åt att tala om hur man löser uppgifterna. Lärarna hinner inte hjälpa alla och kollar inte att alla eleverna har förstått, säger Justin Parry och hänvisar till en doktorsavhandling på Umeå universitet.
Genom föreläsningar i skolorna har han nått viss uppmärksamhet. Skolhälsovården har börjat remittera elever.
Pamela Kocken pamela.kocken@hd.se0431-842 11
Sensodetect, framtidens diagnosverktyg?
Därför stiger SensoDetect
 |
| Johan Källstrand, vd för Sensodetect. |
SensoDetect tillverkar en sorts ljudvågebaserat diagnosstöd för ADHD, psykos och – enligt en studie nyss godkänd för publicering i en vetenskaplig journal – nu även Aspergers, en sorst mild autism.
Aktiekursen har under andra halvan av mars fördubblats, utan att det som för många små illikvida bolag noterade på smålistorna är fråga om något enstaka avslut som höjt kursen.
Realtid.se ringer vd Johan Källstrand och frågar vad som händer.
– Vi bedömer väl att det har tagit ett tag att förstå hur det arbete som vi har gjort och de pressreleaser som har kommit... tolkningen är att det tagit ett tag innan man tillgodogjort sig informationen. Egentligen har jag ingen kommentar, men det kommer mail och frågor i större omfattning nu för tiden, har ökat kontinuerligt.
– Från början var det inte så mkt omsättning i aktien.
Realtid.se rapporterade i januari om hur SensoDetect hade fått en CE-märkning, vilket skulle underlätta den internationalisering som är företagets plan för att nå lönsamhet.
Hur går det med internationaliseringen?
– Jag har ingen kommentar utöver det vi redan sagt, men den satsning vi gjort under året på att ta in en disputerad forskare i bolaget och därmed öka den vetenskapliga produktiviteten har varit väldigt bra för oss.
– Redan nu ser vi resultat av den forskningssatsning vi gör. Ett viktigt fokus 2010 är forskningsläget, att stärka evidensen. det är
Så att aktiekursen gått upp har inget att göra med någon ny information kring internationaliseringen och försäljningen?
– Nej, men jag kan konstatera att det finns ett större intresse; man har nog börjat förstå bolaget lite mer.
Enligt SensoDetects bokslut äger Johan Källstrand 453.666 aktier, drygt 10 procent, i SensoDetect. Räknat på en ökning i aktiekursen från 12 till 27 kronor har han blivit nästan sju miljoner kronor rikare under mars.
Somliga kritiserar att företag sprungna ur universitetens skattefinansierade forskning gör storägare rika på skattebetalarnas bekostnad. Hur ser du på det?
– I vårt fall är det totalt fel. På Luab, Lunds Universitets Utvecklingsaktiebolag såg man potentialen i oss, och det var de som pushade på sådana här projekt att drivas i bolagsform. Om man skapar ett företag som är lönsamt bidrar det ju till skatteintäkter, särskilt om man lyckas säjla på export. Så ser jag på det, och det är så jag tror att Luab ser på det.
Luab äger idag 6,33 procent av SensoDetect. Efter listningen på Aktietorget var innehavet 10 procent, men i och med fjolårets nyemission där man enligt Luabs vd BG Svensson inte hade råd att teckna sig späddes innehavet ut.
Luabs SensoDetect-engagemang har varit en god affär: ett bokfört värde på 358.000 kronor är idag värt drygt sex miljoner.
Har ni någon exitstrategi, BG Svensson?
– Nej, men allmänt är vår strategi att gå ur våra innehav när vi inte kan tillföra mera till bolagen, och då förhoppningsvis få en bra avkastning på insatt kapital.
Har Luab bidragit med lönsamhet till Lunds Universitet?
– Vi har bidragit med lönsamhet i bolaget [Luab], och avkastningen har investerats i andra bolag.
Bedömer du att Luabs verksamhet är en bra investering för skattebetalarna?
– Ja, mycket bra: för det första har vi tillväxt i Luab, och för det andra startar vi bolag som är bra för samhället i form av skatteintäkter, arbetstillfällen och kundnytta. Det är nog den andra delen som är den största biten; där har vi skapat ett väldigt stort mervärde. Större än värdetillväxten i själva Luab.
Tillfrågad om annan lyckosam investering vid sidan av SensoDetect nämner Svensson Neurovive, vars kurs sexdubblats sedan årsskiftet.
Har ni gjort någon investering i ett bolag som gått omkull?
– Nej, faktiskt inte, men det kommer säkert någon.
 |
Liknande artiklar
Annons:
Vill du köpa annonsplats relaterad till 'ADHD' som kommer att visas här, så kontakta: annika.guldroth@realtid.se
|
ADHD samspel mellan arv och miljö
För att studera dessa samband startade Paul Lichtenstein, professor i genetisk epidemiologi vid Karolinska Institutet, redan 1994 studien Twin study of Child and Adolescent Development (TCHAD). Det svenska tvillingregistret, som Lichtenstein basar över, är världens största i sitt slag och utgör en enorm resurs för denna typ av studier.
TCHAD omfattar alla i Sverige födda tvillingar under åren 1985—86, sammanlagt närmare 1 500 tvillingpar. Tvillingarna har undersökts vid fyra tillfällen från åtta-nio års ålder genom bl a enkäter till föräldrarna och senare även till ungdomarna. Man har också tagit blodprover för DNA-analyser. Henrik Larsson, nära medarbetare till Paul Lichtenstein, har nyligen gjort ett intressant fynd då han hittat ett starkt samband mellan en viss gen och problem med impulskontroll och hyperaktivitet. Fyndet är under publicering.
En större studie
2004 startade Paul Lichtenstein en större studie, Child and Adolescent Twin Study in Sweden (CATSS). Hittills ingår 8 000 par tvillingar och det är därmed den största i världen. Studien ska rulla på tills vidare och har ingen bortre gräns.
— Vi kontaktar föräldrarna till alla tvillingar då de är nio år och följer upp dem då de fyllt 15. I de fall vi upptäcker beteendeproblem eller psykiatriska problem erbjuds familjerna också att delta i en klinisk undersökning vid 15 års ålder.
I denna undersökning ingår ett IQtest och en rad frågeformulär som bl a tar upp psykosocial marginalisering (mental hälsa, brottslighet, droger, relationer till kompisar, användning av TVspel, om de deltar i kampsporter mm). I höst räknar forskarna med att kunna presentera resultat från den delen av studien.
Paul Lichtenstein berättar att forskargruppen även ska börja med motsvarande kliniska studier på nioåringar. Han har tidigare sett att en del barn med ADHD-problem då de kommer upp i 15-årsåldern inte längre har några symtom.
— Symtomen kan alltså ändras under utvecklingsprocessen och vi vill ta reda på vilken roll ärftliga faktorer har beroende på miljö och yttre omständigheter. Även bland enäggstvillingar som har en ADHD-diagnos är det bara ungefär hälften som har en tvillingpartner som också får ADHD.
Paul Lichtenstein har nyligen fått pengar från kriminalvården för att kunna följa upp dem som ingår i CATSS även när de fyllt 18 för att se hur det går för dem senare som unga vuxna. Man vet sedan tidigare att många barn med ADHD hamnar i droger och kriminalitet. Och att det framför allt är de med hyperaktivt beteende som ligger i riskzonen.
Obalans i dopaminsystemet
För att mildra symtomen ges idag mycket låga doser av amfetamin, de flesta
barn med ADHD svarar bra på sådan behandling. Amfetaminet gör att den kroppsegna halten av signalsubstansen dopamin ökar i hjärnan. Att det finns en obalans i hjärnans dopaminsystem har Hans Forssberg, professor i basal och klinisk neurovetenskap vid KI, konstaterat. Men det är fortfarande oklart exakt hur denna obalans ser ut och hur den uppstår.
— Med hjälp av PET-kamera har vi bl a sett att barn med ADHD har låga nivåer av dopamintransportörer i mellanhjärnan. Det finns ett samband mellan de problem vi ser vid ADHD, som sämre koncentrationsförmåga och överaktivitet, och låga dopaminnivåer. Men det kan också bero på att andra signalämnen som serotonin och noradrenalin är i obalans. Här behöver vi mer data.
Internationellt pågår många studier där man hittat flera riskgener som kodar för proteiner som deltar i dopamintransporten i hjärnan. Dessa gener kan ha variationer som medför en ökad risk för ADHD, berättar Hans Forssberg. Men det räcker inte med att ha vissa riskgener, de flesta med sådana får inte ADHD. Det är alltså en komplex sjukdomsbild där många olika gener interagerar och samspelar med yttre faktorer.
En av hans medarbetare, Torkel Klingberg, har utvecklat ett kognitivt träningsprogram som visar att sådan träning förbättrar arbetsminnet och hjälper personer med ADHD. Träningen innebär att hjärnans aktivitetsmönster ändras. I en nyligen publicerad artkel kunde forskargruppen med hjälp av PET-undersökningar visa att träningen medförde en nedreglering av en dopaminreceptor i hjärnbarken.
Fler riskfaktorer
Till riskfaktorer att barn ska utveckla ADHD hör också om mamman utsatts för hög stress under graviditeten eller om barnet föds för tidigt. Även vid stress, som frisätter höga nivåer av kortison, sker förändringar i dopaminsystemet. Hans Forssberg gör tillsammans med en av medarbetarna på institutionen, Rochellys Diaz Heijtz, studier på både djurmodeller och människa för att se hur stress under fosterlivet påverkar hjärnans utveckling och vilken påverkan detta har på både kognitiva och motoriska funktioner.
Nästan häften av dem med ADHD har också andra neuropsykiatriska symtom som autism, dyslexi och språkproblem. Diagnosen ställs beroende på vilka symtom som är mest uttalade.
— Det är viktigt, säger Hans Forssberg, att föräldrar och skola har strategier för hur man kan organisera vardagen då miljön man skapar runt barnet har stor betydelse.
Paul Lichtenstein har länge efterlyst ett samlat register inom socialtjänsten, liknande de som finns inom sjukvården, där man kan följa upp de barn och föräldrar som har kontakt med socialtjänsten och utvärdera resultatet av de åtgärder som satts in. Socialstyrelsen har nu
utrett frågan och kanske kan ett sådant register komma igång inom en inte alltför avlägsen framtid.
Författare: Ann-Marie Dock
Källa
Hög ålder, större risk för att barn får autism enligt ny studie
http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?artikel=3428677
Mammans ålder riskfaktor för autismRisken att få ett barn som utvecklar autism är nästan dubbelt så stor för en mamma som är över 40 år när barnet föds, mot den som är under 30. Det visar en stor amerikansk studie, som publiceras i februarinumret av tidskriften Autism Research. Faderns ålder har däremot liten betydelse, såvida det inte är stor åldersskillnad mellan föräldrarna. Om modern är under 25 år och fadern över 40, är risken dubbelt så stor, än när även fadern är under 30. Studien bygger på att forskare vid University of California har granskat uppgifter om nästan 5 miljoner förlossningar i Kalifornien under tio år.  |
© Copyright Sveriges Radio 2010
Aftonbladet om dietylftalat
Gravida som använder kosmetika med
dietylftalat kan få barn med adhd
Schampo, nagellack, parfym och smink kan ge ditt barn adhd.
Gravida kvinnor som exponerats för kemikaliska föreningar, så kallade dietylftalat, löper större risk att föda barn med adhd, visar en ny studie.
För första gången någonsin har forskare hittat ett samband mellan de omdebatterade ftalaterna och neuropsykiatriska skador på foster. Ftalat är ett mjukningsmedel som används i alltifrån mattor och plast, till schampo, smink, parfym och kosmetika. Och det är just för de lägre halterna av ämnet, i så kallat dietylftalat, som finns i schampo, kosmetika, nagellack och parfym, som forskarna nu hittat ett samband med utveckling av adhd hos barn.
Koncentrationssvårigheter
Studien visar att gravida kvinnor med höga halter av dietylftalat i urinet löper större risk att få barn som utvecklar beteendeproblem. Den revolutionerande studien publiceras i dag i nätupplagan av Environmental Health Perspectives.
404 gravida amerikanska kvinnor deltog i undersökningen och lämnade urinprov under graviditeten. Kvinnornas barn följdes sedan upp när de nått en ålder av fyra till nio år. Barnen fick genomgå intervjuer och beteendetester. Det visade det sig då att de kvinnor som hade barn med kognitiva problem som koncentrationssvårigheter, aggressionsproblem, asocial personlighet och depression, var de kvinnor som hade högst halter av dietylftalat i sitt urin.
Förbjudits i leksaker
Forskningsledaren Dr. Stephanie Engel drar nu slutsatsen att gravida kvinnor med höga halter av dietylftalat löper större risk att föda barn med adhd.
Kemikalien ftalat är sedan tidigare förbjuden i leksaker inom EU.
LÄS MED SUNT FÖRNUFT, AFTONBLADET HAR JU SOM BEKANT EN TENDENS ATT ÖVERDRIVA
Josefine Hökerberg
Dubbelhänt = större risk för ADHD
Personer som är dubbelhänta löper större risk att drabbad av problem i skolan och diagnoser som ADHD. Det visar en forskningsstudie vid Uppsala universitet som publiceras på måndagen.
Drygt en procent av befolkningen är dubbelhänt. I en studie med närmare 8000 barn norra Finland, där ett knappt hundratal var dubbelhänta, visade att dessa barn oftare hade språkproblem och inlärningsproblem i skolan. I tonåren hade dessa barn dubbelt så ofta symptom på ADHD.
- Dubbelhänthet är spännande, vi vet inte varför vissa barn föredrar att använda båda händerna istället för en. Vår studie visar att dessa barn oftare har problem i skolan och vi tror att det kan finnas förklaringar till detta i hjärnan. Men det behövs mer forskning för att förstå sambandet, säger Alina Rodriguez, docent vid Upppsala universitet och den som har lett studien.
På måndagen publiceras studien i nätupplagan av tidksriften Pediatrics.
Läs även andra bloggares åsikter om dubbelhänta, forskning, ADHD, större risk, skolproblem
Läkare omvärderar ADHD-medicinering
Läkare anser att mediciner som stimulerar det centrala nervsystemet kan användas mindre restriktivt än förr i vård av ADHD-symptom.
I Finland har man överlag varit försiktig med att ordinera läkemedel som stimulerar det centrala nervsystemet för barn med ADHD. De här läkemedlen förbättrar barnets förmåga att koncentrera sig, men kan vara beroendeframkallande och utsätta barnet för risken att börja missbruka narkotika.
Enligt undersökningen som presenterades på Läkardagarna är de här läkemedlen inte beroendeframkallande. I stället kan de bidra till att skydda barnet från beteendeproblem och antisocialt beteende som kan uppkomma i framtiden.
ADHD är ett neuropsykiatriskt syndrom som utmärks av bristande uppmärksamhet och hyperaktivitet.
Ny metod vid diagnostisering på rättspsyk
Intressant artikel om att använda hörseltest för att få fram säkrare diagnostiseringsresultat
Läs artikeln här
Chefsöverläkare Magnus Broberg Läs även andra bloggares åsikter om chefsöverläkare, Magnus Broberg, rättspsyk, adhd, hörseltest
ADHD ökar risken för rökning
5. ADHD bör behandlas
ADHD ökar risken för rökning (liksom depression) och andra typer av missbruk. Att behandla ADHD har åtminstone för barn och ungdomar visat sig minska risken för rökning:
Läs även andra bloggares åsikter om rökning, adhd, ökad risk, npf, dampKönsskillnader i hjärnan - autismforskning
Könsskillnad i hjärnan före födseln
Uppsala. Redan före födseln finns vissa biologiska skillnader mellan könen när det gäller genuttryck i hjärnbarken, vilket leder till att hjärnor senare utvecklas att se lite olika ut.
Det visar en studie av professor Elena Jazin och doktoranden Björn Reinius vid Uppsala universitet och som publiceras i senaste numret av tidskriften Molecular Psychiatry.
"Resultaten visar att många av generna i Y-kromosomen finns uttryckta i flera olika delar av hjärnan redan före födseln och att dessa troligen bidrar till de könsskillnader man kan se i den vuxna hjärnan", säger Elena Jazin i ett pressmeddelande.
Detta kan man senare ha nytta av vid behandling av olika psykiatriska sjukdomar, exempelvis depression och autism, som slår olika mot män och kvinna.
"För att kunna studera den normala respektive onormala hjärnaktiviteten är det nödvändigt att ta hänsyn till könsskillnaderna", säger Elena Jazin.
ADHD vanligare bland adopterade
Publicerat 2009-08-06 06:07
Adhd är mycket vanligare bland internationellt adopterade barn än bland svenskfödda barn. Störst risk löper barn som adopterats från östeuropeiska länder.
Forskare vid Uppsala universitet och Socialstyrelsen har undersökt förekomsten av medicinering mot adhd bland internationellt adopterade och barn födda i Sverige. Användningen av medicinerna är betydligt större bland pojkar än flickor, men även bland flickorna är det fler internationellt adopterade än svenskfödda som har adhd. skriver Upsala Nya Tidning.
Mer än var 20:e internationellt adopterad pojke i åldrarna 10 till 15 år hade någon gång under 2006 behandlats för adhd med läkemedel. Var 70:e jämnårig svenskfödd pojke hade behandlats. Fler än var åttonde pojke från östeuropeiska länder hade fått medicin mot adhd.
- Den allra främsta förklaringen till detta är att dessa barn fått neurologiska skador av att deras biologiska mammor under graviditeten missbrukat alkohol och andra droger. Just missbruk hos mamman anges ofta som skäl till att barnen adopteras bort, säger forskaren och barnpsykiatrikern Frank Lindblad till tidningen.
TT
Vaccin - kvicksilver - autism
Länk till artiklar om Professor Gillberg
Ingen kommer att vilja bedriva medicinsk psykiatrisk forskning i Sverige, skriver professor Christopher Gillberg. . Tingsrätten hävdar att jag uppsåtligen begått ett brott när min enda avsikt varit att försvara tusenåriga etiska regler och skydda deltagarna i medicinska forskningsprojekt, skriver Christopher Gillberg. Han fick villkorlig dom och 50 dagsböter för att ha vägrat att lämna ut journalmaterial från det så kallade Göteborgsprojektet, som gällde barn med damp/adhd och deras familjer. Domen betyder att i princip vem som helst med "intresse" kan begära ut medicinska och psykiatriska journaler för privat läsning, menar Gillberg..
2005-07-13 00:15
Hjärnans belöningssystem
Det visar en amerikansk studie som för första gången kan förklara hur hjärnan fungerar hos personer med adhd, skriver Dagens Nyheter på nätet.
Studien visar att personer med adhd har ett lägre flöde av signalämnet dopamin i två områden i mitten av hjärnan. Områdena är centrum för hjärnans belöningssystem och dopamin förmedlar signaler mellan cellerna i belöningssystemet.
Blir missbrukare
Nora D Volkow, chef för National institute on drug abuse i USA, menar att det förklarar symptomen som koncentrationssvårigheter och låg impulskontroll.
- Våra fynd ger också en biologisk förklaring till varför personer med adhd oftare än andra blir missbrukare. Droger ger snabb tillfredsställelse.
Studien publiceras i medicintidskriften Jama.
GT
DN
Fynd löser gåtan adhd
Publicerat 2009-09-08 21:35
Amerikanska forskare kan nu för första gången visa hur hjärnan fungerar hos personer med adhd. Upptäckten kan leda till nya skräddarsydda behandlingar.
Extern länk
Adhd
Adhd står för uppmärksamhetsstörningar och impulsivitet/hyperaktivitet. Ungefär 3 till 7 procent av befolkningen beräknas ha adhd.
Det är vanligare med adhd hos pojkar än flickor. Barn med adhd har svårt att vänta, att kontrollera känslor och humör. De kan ha svårt att planera och organisera sin tillvaro.
Problemen med adhd hos vuxna varierar mycket, men många har koncentrationssvårigheter.
Personer med adhd har ökad risk för kriminalitet och missbruk av alkohol och droger.
Källa: Socialstyrelsen
– Det här är första gången det bekräftas i en studie att personer med adhd har ett annorlunda belöningssystem i hjärnan än andra. Det har vi hittills bara sett i djur- och beteendestudier, säger Hans Forssberg, professor i barnneurologi och adhd-forskare vid Karolinska institutet.
Omkring var tjugonde svensk har adhd som påverkar deras vardagsliv. Det är ett funktionshinder som kan ge koncentrationssvårigheter, överaktivitet och låg impulskontroll.
Länge har forskarna misstänkt att personer med adhd har en obalans i hjärnan av signalämnet dopamin. Nu kan den amerikanska forskaren Nora D Volkow för första gången i en studie på människor visa att personer med adhd har ett lägre flöde av signalämnet dopamin i två områden i mitten av hjärnan.
Just de områdena är centrum för hjärnans belöningssystem, som styr vår motivation att göra saker. Dopamin har som uppgift att förmedla signaler mellan cellerna i belöningssystemet.
Nora D Volkow och hennes kolleger studerade aktiviteten i belöningssystemet hos 53 vuxna personer med adhd med hjälp av en så kallad PET-kamera. Resultaten jämfördes med en kontrollgrupp med 44 personer utan adhd.
– Vi kunde se att dopaminaktiviteten var lägre hos dem med adhd. Det förklarar deras symtom som koncentrationssvårigheter och låg impulskontroll, säger Nora D Volkow, som är chef för National institute on drug abuse i USA.
När en person utan adhd får ett nytt intryck från omgivningen stiger flödet av dopamin till en toppnivå, som varar en stund. Hos den som har adhd stiger också nivån av dopamin, men minskar snabbt när han eller hon nås av ett nytt intryck.
– Belöningssystemet reagerar alltså snabbare på nya intryck hos den som har adhd. Våra fynd ger också en biologisk förklaring till varför personer med adhd oftare än andra blir missbrukare. Droger ger snabb tillfredsställelse, säger Nora D Volkow.
Upptäckten kan enligt Volkow leda till nya skräddarsydda behandlingar, både nya läkemedel och beteendeterapier. Studien publiceras i veckans nummer av medicintidskriften Jama.
Anna Bratt
Nyföddas blod kan ge svar på sjukdomar
LÄNK
Ett blodprov från navelsträngen som sparas när barnet är nyfött kan hjälpa forskarna att finna svaret på om det finns ett samband mellan miljögifter och exempelvis utvecklingen av adhd hos barn.
Det är kvinnokliniken på universitetssjukhuset MAS i Malmö som inlett forskningssamarbete med avdelningen för miljö- och arbetsmedicin i Lund. Och forskningsobjektet är den unika blodbank som sparats sedan 40 år tillbaka.
I tjugo minusgrader i ett kylrum längst ner i källaren på UMAS förvaras inte mindre än 70 000 prover tagna på navelsträngar och mammor från 1969 och framåt. En riktig skatt för de som vill forska i sjukdomar som misstänks grundläggas redan när barnet ligger i mammas mage.
En hel del forskning har redan gjorts, till exempel av hur virussjukdomar under graviditeten kan påverka utvecklingen av diabetes och sköldkörtelinflammation hos barn och ungdomar. Och nu ska man alltså titta närmare på hur miljögifter kan påverka uppkomsten av adhd, berättar professor Per Olofsson som är en av dem som håller i forskningen.
– Man vet från djurstudier att det finns ett samband mellan förekomst av PCB, DDT, bly, flamskyddsmedel och annat och utveckling av adhd och autism. Det tänker vi studera här.
– Kan vi lösa lite mer av sambandet mellan miljöpåverkan under fosterlivet och senare sjukdomar kan vi kanske gå in och påverka fostret inne i livmodern med sundare livsföring hos mamman och även läkemedel, säger Per Olofsson.
Madeleine Fritschmadeleine.fritsch@sr.se
Gillberg rättegång
Science fiction
Publicerat 23 maj 2005
På tisdag börjar rättegången i den så kallade Gillberg-affären - en historia om sekterism, karismatiska ledare, förstörda bevis och hot om självmord.MarieLouise Samuelsson går igenom de förvirrade turerna i forskarvärldens eget Knutbydrama.
Striden mellan två modeller:
Christopher Gillberg, professor i barnpsykiatri vid Göteborgs universitet, född 1950, respekterad och inflytelserik i forskningsetablissemanget.
Hjälte för många patienter/anhöriga.
Gillbergs forskning ligger bakom etableringen av så kallade bokstavsdiagnoser i Sverige, som Socialstyrelsens adhd-dokument.
1997 skrev Gillberg tillsammans med skolöverläkaren Sophie Ekman på DN-Debatt om ett "folkhälsoproblem": 120 000 barn har ärftliga defekter/skador i nervsystemet.
Leif Elinder, född 1943, särskoleläkare i Uppsala, specialiserad som allmänläkare och barnläkare.
Under flera år verksam i Australien och Nya Zeeland där han 1994 reagerade mot att barnläkare förväntades skriva ut amfetamininderivatet ritalina till "barn som inte funkade".
1996 skrev Elinder i Läkartidningen om sin skepsis mot medicineringen.
Eva Kärfve, född 1949, sjuksköterska, därefter socialantropolog och sociolog vid Lunds universitet.
Skrev sin avhandling om 1400-talets häxprocesser och har fortsatt att intressera sig för samband mellan statsapparat och människosyn, också i nutid.
Gav år 2000 ut boken "Hjärnspöken".
Tisdagen blir en dyster dag i den svenska universitetshistorien. I en unik rättegång åtalas professor Christopher Gillberg, rektor Gunnar Svedberg och styrelseordförande Arne Wittlöv för att man vägrat efterkomma Kammarrättens domar och JO-beslut att delar av Gillbergs barnpsykiatriska forskning, material och metoder, ska få granskas. Dystert, men ofrånkomligt, då universitet bär det formella ansvaret för den så kallade Gillberg-affären. För att en forskarträta har kunnat utvecklas till något som, i vissa avseenden, ibland framstår som en akademikervärldens motsvarighet till Knutby, ibland med påfallande inslag av den gamla tv-serien Lödder. Här återfinns sekterism, hängiven lojalitet till en karismatisk ledargestalt, de rättrognas rätt att i en god saks namn bryta mot lagen samt ett antal mer eller mindre befängda sidointriger och parallellhandlingar. Ja, detta är en numera rejält tilltrasslad historia, trots att striden mellan å ena sidan neuropsykiatrikern Christopher Gillberg och hans medarbetare och å andra sidan sociologen Eva Kärfve och barnläkaren Leif Elinder kunde ha klingat av för länge sedan. Det vill säga om universitetet hade vågat hävda myndighetsansvar och offentlighetsprincip, i stället för ängslig vara till lagsmentalitet och tafatt fumlande i och blundande för regelverken. Därför står Göteborgs universitet inför konsekvenserna av ett självförvållat juridiskt haveri. När professorn i rättsvetenskap, Dennis Töllborg nyligen erbjöd sig att ställa sin kompetens till förfogande genom att söka tjänsten som universitetets egen jurist var det inte helt allvarligt menat, men ett nog så allvarligt påpekande av slöseri med skattemedel. I Göteborg har man stuckit huvudet i sanden i stället för att utgå ifrån två legalt förankrande självklarheter som forskarsamhället annars inte har några problem att omfatta. Nämligen att patientsekretess ska bevaras. Men också att all forskning ska kunna granskas. En av konfliktens motorer är att så många, också de som borde veta bättre, blandar ihop dessa saker. För det är inte patientjournaler som Eva Kärfve och Leif Elinder begärt ska lämnas ut till granskning. Utan metoder och underlag i damp/adhd-forskning. Kammarrättens dom att detta kan granskas innehåller dessutom särskilda sekretessförbehåll. Det som utlöste konflikten var Eva Kärves bok Hjärnspöken, där hon ifrågasätter Gillbergs etablering av damp-begreppet. Hon ifrågasätter inte att det finns genetiska förklaringsmodeller, däremot den stora andelen barn som anses ha en diagnos samt att (för många) barn medicineras. Kärfve, liksom barnläkaren Leif Elinder, menar att det kommit att ske en överdiagnosticering, med stöd av Gillbergs forskning. De riktar särskilt in sig på en kontrollgrupp på 42 individer som sedan sex års ålder varit obehandlade och inte fått medicin eller annan hjälp. 60 procent av dem, nu vuxna i 30-årsåldern, har hamnat i psykisk sjukdom, kriminalitet eller missbruk. Vilket alltså bekräftar Gillbergs behandlingsteser. En grundbult i Elinder/Kärfves kritik är uppföljningarna, som att det bara var sju procents bortfall vid 22-årskontrollen, jämfört med nära tio gånger så stort bortfall i en av göteborgsforskarnas behandlingsgrupper. Det Gillbergkritikerna velat få insyn i är vilken metod som använts för att få "så osedvanligt lågt bortfall" i kontrollgruppen. Man ifrågasätter, om man skulle tala klartext, helt enkelt att några alls kommit eller att det har varit samma personer. Man problematiserar också att forskningen fått ligga till grund för Socialstyrelsens ADHD-dokument, som skrevs av Gillberg och hans medarbetare. Eftersom Gillbergforskningen har givit underlag till ett antal doktorsavhandlingar (med vad det innebär av opponentläsning, kopiering etc) är den inte hemligare än annan forskning. Varför kämpar man då så desperat, för att motsätta sig granskning? Varför skulle den internationellt kände Gillberg behöva frukta något från en sociolog som Kärfve eller en kommunalanställd barnläkare som Elinder? Å andra sidan - varför skulle just dessa ha med saken att göra? Att all forskning måste kunna granskas säger ingen sansad forskare emot. Som Lars-Eric Rutqvist, tidigare ordförande i Karolinska institutets etiska kommitté uttryckt det: Ingen forskare kan begära att bli trodd bara på sitt ord. Men självfallet innebär inte det att vem som helst ska få genomföra granskningen. Och det fanns en möjlighet att överlämna materialet till Vetenskapsrådet, VR, för oberoende granskning. VR kan dock inte själva ta initiativ och universitetet drog 2002 tillbaka en anmälan som var på väg. Varför? Ja, helt enkelt därför att Gillberg vägrade. Gillberggruppen strider inte bara mot Kärve och Elinder, utan motsätter sig all extern insyn". Och ju mer Gillberggruppen kämpat emot och till slut förstört sitt eget material, desto starkare befästs, inte oväntat, misstankar om att något är skumt. Samtidigt behöver det självfallet inte alls vara så. Det kan mycket väl handla om att en forskare, med destruktiva följder, tillåtits leva ut sin begripliga känsla av att vara förorättad. Det är här universitetet och andra kunde ha stöttat Gillberggruppen att inse att de skulle ha haft allt att vinna på granskning, som möjlighet till "frikännande". Men Gillberg har satt sig på tvären genom lagtrots, genom självmordshot (inte från honom själv, men väl från hans medarbetare) och inte minst genom att aktivera en imponerande och maktstinn lobby. I Gillbergs stödtrupper återfinns bland andra regeringens egen rådgivare i forskningsfrågor, Hans Wigzell, medialt respekterade namn som Martin Ingvar och Sten Levander. På Gillbergs sida ingår också lobbyaktiva patientföreningar som Riksförbundet Attention och Riksförbundet Autism - kretsar där Gillberg är hjälte och Eva Kärfve häxa. Medlemmar har uppmanats att demonstrera vid tisdagens rättegången och det är inte konstigt: att få diagnos på barns problem och symptom innebär för många lättnad, lindring samt ekonomiskt stöd. Tal om överdiagnosticering kan uppfattas som hot om att bli fråntagen både hjälp och förklaringar. Också för samhället är diagnoser en lättnad. Behovet av att stämpla problembarn och uppfinna diagnoser är välkänt. Redan romarna förklarade vissa beteenden som medfödda, när det gällde särskilt rymningsbenägna slavar. Att medicinera bort avvikande beteenden ligger också i läkemedelsindustrins intressen. Vilka finns då på Kärfves/Elinders sida? Inte många. Men de två har fortsatt att envisas. Och Göteborgs universitet beslöt, efter att inte ha vågat lämna ärendet till VR, att "kompromissa" genom att granska sina egna forskare. Det skedde knappast enligt något dittills känt regelverk. Elias Eriksson, professor i ett helt annat ämne än neuropsykiatri, men en av Gillbergs mest aktiva anhängare och lobbyister, övertalade professor emeritus Ove Lundgren att titta på materialet. Vilket alltså gav ytterligare två personer utanför gruppen tillgång till det "hemliga" materialet. Lundgren, som är fysiolog och tarmforskare, påpekade att han inte kunde göra mer än en ytlig besiktning, ett argument mot granskning är annars att en sådan skulle ta flera år. Lundgren gjorde dock vad han ombetts, glömde det hela till dess han till sin häpnad insåg att hans fyratimmarsbesiktning föranlett dåvarande preses Göran Bondjers att i mars 2003 författa pressmeddelandet: "Christopher Gillberg och hans kolleger är därmed befriade från alla misstankar". I brev till rektor skriver Lundgren senare att han aldrig under hela sin forskarkarriär känt sig så utnyttjad. Men då har konflikten redan nått point of no return. Det skedde när Gillberg i en intervju jämställde granskning med att "lägga ut aidssjukas journaler på gatan". Via telefonsamtal och maningar att underteckna protestbrev fick adhd-patienter/föräldrar veta hur Gillberggruppen såg på en eventuell granskning: "Vi är djupt oroade för de konsekvenser Kammarrättens dom kan få för de enskilda personer som ingått i studien". Man skulle kunna se det som oetiskt att aktivt skrämma upp patienter som befinner sig i beroendesituation till sina läkare. Men det skulle, ur Gillbergssidans perspektiv, visa sig vara ett genidrag. När Gillbergs medarbetare i maj 2004 uppgav att de förstört det material som begärts utlämnat blev det för många lätt att se det som något de gjort, offrat, för patienternas bästa. Det blir rättegång också om detta framöver, man har inte rätt att förstöra sin egen forskning. Här kan dock inte Gillberg ställas till svars, eftersom han hävdar att han var ovetande om att hans hustru och två av hans närmaste medarbetare malde ner livsverket i papperstuggen. Och frågan om Kärfves/Elinders eller någon annans rätt till insyn kommer därmed att förbli teoretisk. Eftersom det - oavsett vad man kommer fram till i rättegången och oavsett om materialet verkligen är förstört - inte längre finns något att granska.
Av MarieLouise Samuelsson Gillberg duckade
Publicerat 2008-05-06 00:50
Angripna SVT-producenter: Martin Ingvar hyllar Gillberggruppen med irrelevanta argument.
Vi har gjort en timme dokumentärfilm, "Fördärvet", i SVT som handlar om forskningsstriden kring det svenska begreppet damp (Deficits in attention, motor control and perception), hur världsunikt forskningsmaterial förstörts - en handling som i sig är unik - och den debatt som följt.
Hjärnforskaren professor Martin Ingvar med flera skriver i DN Debatt den 27/4 om den internationella adhd-forskningen och gläds över att det finns mediciner, och att det nu kommit bättre mediciner för människor med besvärliga symtom.
Vår film handlar varken om adhd, läkemedel eller någon internationell forskning, utan enbart om tvisten kring damp-forskningen. Martin Ingvar med flera debatterar en diagnos. Vår film handlar om en vetenskaplig tvist.
I vår dokumentär tar vi inte ställning för eller mot diagnosens varande, utan radar upp de huvudsakliga argument som respektive sida använt. Utan att vara forskare i ämnesområdet måste man som medborgare ha rätt att få ställa frågan: Hur gick det till egentligen?
Vi ville beskriva och försöka förstå varför materialet förstördes. Vi hade önskat att forskningsledaren professor Christopher Gillberg och medarbetare ur hans grupp hade gett sin beskrivning av striden. Men ingen av de tillfrågade ville bli intervjuad i filmen. Detta beklagar vi.
I den nu efterföljande debatten har gruppen fått ytterligare erbjudanden (två gånger) om att få ge ett genmäle och på så sätt kunna delge tittarna sin syn i en intervju i SVT. Men Christopher Gillberg och hans medarbetare har åter avböjt.
Trion som förstörde forskningsmaterialet anförde som motiv att de ville skydda patienterna. Martin Ingvar med flera hänvisar i sin debattartikel till Världsläkarförbundets hederskodex för medicinsk forskning (den så kallade Helsingforsdeklarationen) som poängterar försökspersonernas rätt till integritet och att uppgifter ska behandlas konfidentiellt (punkt 21). Därför hyllar de Gillberggruppens domstolstrots (trotset mot kammarrättens beslut att låta utanförstående, under straffansvar, få ta del av det nu förstörda grundmaterialet) och gör en jämförelse mellan sekretess och det grundlagsskyddade källskyddet som är en av hörnpelarna i vår demokrati.
Att jämföra en kodex för forskningsetik med paragrafer i Sveriges grundlag är inte relevant.
Slutligen ska poängteras att vi givetvis inte har några som helst personliga intressen i eller kopplingar till denna vetenskapliga strid.
TINA THUNANDER
KICKI HULTIN
Per Jönsson
DN
Vård av ADHD-barn med läkemedel som stimulerar det centrala nervsystemet kan ge positiva resultat. Det här sade en barnneurolog i sitt föredrag på Läkardagarna i Helsingfors.