Filip & Fredrik gästade filmare

Att stå bakom kameran och filma är Göran Johansson stora intresse. Speciellt om ämnet psykiatri. Av en tillfällighet hamnade han framför kameran i stället och våren 2012 dyker han kanske upp i "Filip och Fredriks" nya tv-serie på Kanal 5.

Det var på järnvägsstationen som Göran Johansson stötte på journalisterna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson från Kanal 5.
De var i Lund för att filma material till deras nya tv-serie med arbetsnamnet "Får vi följa med" och frågade Göran om han ville vara med i serien.
- Jag är själv väldigt intresserad av film och filmar mycket själv på min fritid så jag blev oerhört glad när Filip och Fredrik kom med sitt förslag.

Göran Johansson har Asperger syndrom och under veckan tillbringar han mycket tid på ett daghem i närheten av hans hem i Klostergården i Lund.
Sedan 2002 är Göran Johansson förtidspensionerad och det var i kontakt med psykiatrin som hans intresse för filmskapande väcktes.
- Min erfarenhet från psykiatrin är inte positiv. Jag har sedan ett antal år tillbaka varit aktiv i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa här i Lund och då har jag träffat flera personer med liknande erfarenheter som jag har.

- Jag ville upplysa folk om hur det står till och försöka främja patienträttigheter för personer med psykiatrisk diagnos, säger Göran Johansson när vi träffas i hans lägenhet.
- Jag började filma för ett antal år sedan och gör mest kortfilmer som jag sedan försöker distribuera till lokal tevestationer runtom i landet. Jag ritar även serier om psykiatrin, säger Göran Johansson och visar exempel på några av hans två rutors seriestrippar.
I Göran Johansson kortfilmer, precis som i hans serier, är handlingen förlagd till den fiktiva staden Grönköping och kretsar alltid kring läkaren Adolf Galenos och hans patienter.

Han visar utdrag ur sina filmer för mig och de korta scenerna i en humoristisk tappning avlöser varandra i rask takt.
- Det jag framför allt vill upplysa om är hur psykiatrin inte lyssnar på deras patienter och tillsammans med kommunen förstår de inte att många av oss är arbetsföra och vill jobba. Det borde gå att hitta ett arbete till oss i stället för att placera oss på ett daghem där vi inte uträttar något vettigt, säger Göran Johansson engagerat.
I lördags kom Filip Hammar och Fredrik Wikingsson på besök i lägenheten. Med sig hade de totalt åtta medarbetare.

-Det var mycket folk här i min lilla lägenhet. De var väl här i cirka två timmar och filmade mig.
- Men eftersom jag själv är filmare så bad jag Filip och Fredrik att spela upp ett par sketcher som jag själv har skrivit.
- Filip fick bli Doktor Galenos och Fredrik fick spela patient. Resultatet blev jag mycket nöjd med, säger Göran Johansson.

Vad händer härnäst? Har du några andra projekt inplanerade?
- Jag är nästan färdig med min nya film som heter Sanning och Konsekvens och som även den handlar om psykiatrin.
- Min förhoppning är att filmen ska sändas i så många lokal tevestationer som möjligt, säger Göran Johansson.

 

 

Fler länkar (publicerandet godkänt av filmaren)

http://www.sydsvenskan.se/lund/article1505023/Lundabo-fick-filma-Filip-och-Fredrik.html

Gå till http://cityskane.se/lund/
Välj datum 1 juli, dvs dagen efter de andra två tidningarna publicerade sina reportage. Bläddra sedan till sidan 8 i papperstidningen.


http://vimeo.com/user5730415

http://arkivcentralen.se


Adhd och rutiner skapar Petters musik

En bokstavsdiagnos kan vara en bra sak. Åtminstone om man ska skriva bra låtar.

Den svenska hiphoparen Petter har troligen haft adhd sedan barndomen, men han blev diagnostiserad först som vuxen.

Han kom ut med diagnosen i tidskriften Café och har också skrivit en låt, Krafter, som handlar om hur han tampas med sig själv och diagnosen.

- Jag behöver strikta rutiner för att vara fokuserad, berättar Petter när Radio X3M intervjuar honom på Popkalaset. Jag skriver en att göra-lista för varje dag.

Adhd skapar låtar

- Jag har valt att kanalisera den energi som jag också får i och med adhd:n i låtskrivande. Jag tycker inte att diagnosen enbart är en dålig sak, säger Petter.

- Dessutom tror jag de flesta människor har en liten släng av adhd.
marikamaklinAv Marika Mäklin - marikamaklin

Envishet fick andra på fall!

Text: Malin Eijde
Publicerad 9 maj 2011 6.35 Uppdaterad 9 maj 2011 9.51

 

Frank Andersson ger sig snart ut på en föreläsningsturné om det syndrom han på eget initiativ testades för. Adhd brukar beskrivas som en uppmärksamhetsstörning med överaktivitet.

 

När Frank Andersson fick diagnosen fick han också svar på en del frågor om sig själv. Varför han kunde glida bort under samtal och inte höra ett ord av vad den andra personen sa. Hur han kunde leta efter nycklar och mobiltelefon fast han hade dem i handen.

 

Men också hur han kunde uppbringa styrkan att gå från inte särskilt talangfull brottare till elitidrottsman i världsklass.

 

– Det man är intresserad av blir man jävligt bra på. När man fastnar för något så är man otroligt intensiv, och det blev jag eftersom jag tyckte att det var roligt att träna, säger den trefaldige världsmästaren.

 

– Jag tror inte att jag hade klarat av att komma så långt om jag inte hade varit så envis, och det är på grund av adhd.

 

Tretton EM- och VM-finaler, sju guld och sex silver talar sitt tydliga språk. Frank Andersson är en av Sveriges genom tiderna främsta idrottare och karriären gick som smort under 1970-talet och in på 1980-talet.

 

Förmågan att ta sig till final handlar om psykisk styrka, menar han. Man får aldrig bli rädd, och man måste tycka att det känns roligt.

 

– Det är dags att sluta när man känner pressen och blir rädd för det man ska göra. Då är pressen för stor och du får inte ut det du kan ge. Att fega sig ur en match kan man inte göra, det går inte.


Varför la du av?

 

– Just av den anledningen, det var inte längre roligt och pressen blev för stor, säger Frank Andersson.

 

Han liknar känslan vid jaktscenariot, när man tittar bakåt och ser drevet komma. Psyket utsätts för en press som man måste kunna hantera.

 

– Känner man att det blir jobbigt så ska man lägga av, för då agerar man inte på samma sätt på mattan. Då blir det ett annat sätt att brottas och det är inte längre jag. Då är det dags för någon annan att ta över.

 

På frågan om han ångrar något blir svaret ett skämtsamt: ”Massor. Det kan jag skriva en bok om”, utan att han direkt vill gå in på detaljer. Höjdpunkter från idrottskarriären är heller inget han går igång på att prata om.

 

– Höjdpunkter, det är barnen. De hänger med, det är något man kan ta på. Även om de blir äldre är relationen alltid skön. Det and­ra är bara historia.

 

Barnen gör också att han nu vill flytta tillbaka till Sverige, efter att ha bott i Madrid ett längre tag. Flytten ska bli av till hösten är det tänkt. Framtidsförhoppningarna är blygsamma.

 

– Att få vara frisk, och att barnen får vara det och utvecklas bra och att skolan och alltihop funkar. Det är väl det jag önskar mest.

Frank Andersson


Ålder: 55 år den 9 maj 2011.
Bor: Madrid, men planerar flytt till Sverige.
Familj: Blivande sambon Jeanette Kindblom och gemensamma dottern Montana. Har dottern Mira och sonen Isak sedan tidigare.
Aktuell: Stor föreläsningsturné om adhd. I höst aktuell i tv-programmet Superstars, samt i föreställningen Ladies night.
Karriär i korthet: Brottare i mellanvikt med två junior-VM-guld, fyra EM-guld, tre VM-guld och ett brons i OS 1984, allt i grekisk-romersk stil

Ozzy Osbourne med Chris Ayres, Jag är Ozzy

Ozzy Osbourne med Chris Ayres
Jag är Ozzy
Översättare: Linnéa Olsson
Norstedts

"Min far sa alltid att jag skulle bli nåt stort en vacker dag.
- Jag känner det på mig, John Osbourne, brukade han säga efter några öl. - Du kommer antingen bli nåt alldeles extra eller så kommer du att hamna i fängelse.
Fadern hade rätt.
Jag hamnade i fängelse innan jag fyllt arton år".
Det kanske rent av var en bra början, för han ville absolut inte tillbaka dit.

Ozzy Osbourne föddes i en av Birminghams arbetarstadsdelar 1948. Fem syskon. Han har sålt miljoner skivor som sångare i Black Sabbath och som soloartist. Inte så illa för en person som först vid 30 fick veta att han hade Adhd och var dyslektiker. Det kan nog förklara en del bisarra inslag i karriären. Ozzy satsar alltid direkt utan att tänka efter. Få har också proppat sig så fulla med sprit och tabletter och överlevt, vilket måste ha satt sina spår men som inte riktigt syns i boken. Som han säger: "Om man hade radat upp alla ungarna på min gata där jag växte upp och frågat vilken av oss som skulle bli 60 år, ha fem ungar, fyra barnbarn och hus i Buckinghamshire och i Beverly Hills, inte fan skulle man satt några pengar på mig."

När Black Sabbath äntligen gjort sin första platta åker Ozzy hem till pappa för att stolt (och nervös) visa upp den. Ylande hårdrock med dunkande bas var förstås inte pappans favoritmusik och han blir tagen på sängen och förmår inte säga annat än vad han tycker. Ozzy blir djupt besviken, men vill tro att pappan ändå någonstans är glad över att sorgebarnet har lyckats med någonting. Där bränner det till i berättelsen. Ozzys prat väcker en hel del sympati, men det finns också andras berättelser om honom. Enligt honom är det egentligen mest fråga om missförstånd, tanklösa infall och dåligt omdöme. Som helhet surfar texten dock lite på ytan, nog så drastisk fast lättsam (och bra översatt) och även om han utan att tveka erkänner sitt mångåriga missbruk och sina många misstag går han inte alltför nära de ämnena. Boken är rakt och underhållande berättad, av Ozzy själv förmodligen, medförfattaren Chris Ayres var nog den som använde tangentbordet. En rätt läsvärd och fascinerande historia är det dock utan tvekan. (Till min förvåning, jag som inte är något Sabbath-fan.) Och det finns fortfarande några smärtpunkter som degklumpen (som Ozzy kallar sin hjärna) backar för. Han som alltid skulle vara värst!

Leif Carlsson

Justin Timberlake om sin ADHD


Anna Kettner - en Damptant

– Jag har försökt låtsas att jag är som alla andra – men bara lite annorlunda. Till slut måste man ställa sig och säga ”Jag är annorlunda och nu kräver jag att få spela på min spelplan”, säger Anna Kettner, här i landstingshuset i Stockholm där hon verkat som trafiklandstingsråd.


Klarar politiken trots adhd


Publicerad: 27 februari 2008, 08.23. Senast ändrad: 28 februari 2008, 08.24

Beslutsfattare. När politikern Anna Kettner fick veta att hon har adhd ville somliga i hennes omgivning att hon skulle ligga lågt med det. Nu berättar hon för första gången i en intervju om sin diagnos och hur hon klarar ­sina uppdrag. 


Att ständigt komma för sent när man är landstingspolitiker är väldigt pinsamt. Men Anna Kettner har numera en pragmatisk syn på sin adhd.

–För mig är det lite som att vara vänsterhänt, det kan vara oerhört opraktiskt.

Men när hon för knappt tio år sedan fick sin diagnos var hon till en början försiktig med vilka hon berättade för. Då var hon ordförande i Broderskapsrörelsen och adjungerad i socialdemokraternas verkställande utskott. En del var oroliga att det skulle komma ut, att det skulle bli snaskiga skriverier. Det var ju lite känsligt med en förtroendevald som hade adhd och medicinerade med centralstimulantia.

Men kunskapen om adhd har ökat och attityderna har ändrats. Idag vill hon vara öppen.

–Det finns fortfarande fördomar om adhd, att man är knäpp, att det är en psykisk sjukdom. Människor förväxlar sekundära effekter med själva handikappet. Jag tror inte att människor med adhd är asociala. Många kan ha sådana drag, men det är för att de inte fick öva som barn. Många av oss blev antingen utstötta eller isolerade och då får man inte den nödvändiga träningen.

Anna Kettner är tacksam för sin familj som stöttade henne under svåra år. Hon var mobbad i grundskolan, men blev accepterad och fick kompisar i gymnasiet.

–Jag har blivit bättre socialt, men jag har säkert en del att hämta in fortfarande fast jag är nästan 50 år gammal.

Anna Kettner vet att en del kan se henne som en ganska jobbig typ som ibland kör över folk som en bandvagn, gärna avbryter, pratar för mycket och inte kan hålla fokus.

–Men en bekant till mig sade ”människor är ju inte bara en sak och du är så snäll, omtänksam och har mycket kreativitet och bra idéer”. Sådan respons gör en väldigt glad.

Anna Kettner har en lång bana inom socialdemokratiska partiet. Hon har haft många förtroendeuppdrag, bland annat trafiklandstingsråd i Stockholm, och har även varit pastor i Svenska Missionsförbundet.

Hur har det gått att vara heltidspolitiker och ha adhd?

–Det har uppenbarligen gått bra för jag har fått en del viktiga uppdrag. Men det är svårt att jämföra för jag vet inte hur det är att vara heltidspolitiker och normal.

Det var lättare att vara trafiklandstingsråd än, som nu, ledamot i oppositionen. Som landstingsråd hade hon två politiska sekreterare som höll ordning på alla dagens möten, läste in handlingar och höll henne informerad.

–Jag kunde ägna mig åt att vara kreativ och komma på lösningar som ingen annan hittar, till exempel enhetstaxan i SL.

Har du gjort något i jobbet som gått tokigt på grund av din adhd?

–Nej, det tycker jag inte. Men jag har fått känna mig dum många gånger när jag glömt tider eller folks namn.

Men så påminner hon sig att hon några gånger missat information i skrift på grund av sin dyslexi, men hon har nästan alltid kunnat hämta upp det. En gång, när hon satt i opposition, missade hon att två förskolor skulle läggas ner.

En yngre kollega sade vid ett tillfälle ”att han beundrade regelöverträdare som henne”. Då hade hon offentligt sagt emot Göran Persson. Men Anna Kettner ser det snarare som att hon inte riktigt uppfattar de oskrivna reglerna.

–När min dåvarande man och jag hade middagar förut kunde jag fråga efteråt ”Tror du att de hade trevligt?”, ”Tyckte de att jag pratade för mycket?” eller ”Tyckte de om maten?” Det var inget spel utan jag visste verkligen inte.

Att inget går av gammal vana kan också vara en tillgång, till exempel när hon var stadsdelspolitiker i Rinkeby och mötte många människor från andra kulturer.

–Jag tror att jag är bättre än ­andra på att sätta mig in i hur människor känner. De flesta utgår från att andra upplever världen som de själva. Jag förutsätter aldrig att någon känner som jag utan frågar hur de har det. Det beror inte på att jag är god, utan det är en livsnödvändighet.

Inte heller privatlivet går med automatik. Hon får lägga enorm kraft på att inte glömma något.

–Mitt liv är en lista.

När det är jul gör Anna Kettner en lista ”Julen 2007”. På den skriver hon upp precis allt från ”koka julkskinka” till ”köp gran” för att inte glömma något.

–Hemma kan jag gå och mumla för mig själv ”nu ska jag ta fram gympakläder till henne och sedan ska jag borsta tänderna”. Annars glömmer jag att borsta tänderna. Inget sitter automatiskt, så man är trött när man ska gå och lägga sig.

Det kan tyckas märkligt att orka vara heltidspolitiker när vardagen tar så mycket kraft, men hon förklarar med att hon har väldigt roligt och tycker att det är meningsfullt.

–Min mamma är politiker och hon lärde mig att sätta gränser. Jag har till exempel sagt till mitt parti att jag inte bokar fler än tre kvällar i veckan.

Anna Kettners mamma Birgitta Dahl, som var bland annat socialdemokratisk miljöminister och riksdagens talman, poängterade alltid att det var viktigt att ha ett liv utanför politiken.

–Om jag ska ge ett råd till dem som är yngre och har adhd så är det att man måste få ha några timmar om dagen för sig själv.

Själv ligger hon och tittar på deckare någon timme om dagen. Hon har två dvd-spelare för att kunna se Women’s Murder Club, Navy CIS, The Closer, Ally McBeal och annat. Det är en nödvändighet för att hon ska orka.

–Min mörka hemlighet är att jag aldrig ser TV-nyheter. Jag blir så otroligt uppstressad så jag låter bli. Men jag läser Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter och jag hör på P1.

Som landstingspolitiker med adhd har hon sett vården från två håll.

–Mycket har förbättrats när det gäller hur barn med adhd tas om hand, men det är fortfarande problem. För oss vuxna är det väldigt komplicerat. Jag fick ingen diagnos i landstinget. De tyckte inte att jag kunde ha adhd eftersom jag var politiker, utan jag fick söka privat.

När hon var ny i landstinget lade hon en motion om att skapa kompetenscentrum för adhd hos barn.

Anna Kettner tycker att det finns en hel del kvar att göra för att barn och vuxna med adhd ska få bättre stöd och hjälp i vardagen.

–Jag har aldrig fått några hjälpmedel, men jag har också varit rädd för att söka hjälp för att det kan ses som att jag utnyttjar min ställning.

Den behandling hon själv fick efter diagnosen är läkemedel. Själv märkte hon ingen större skillnad, men familjen upptäckte genast att hon inte blev stressad lika fort. Tidigare kunde det räcka med att två barn pratade med henne samtidigt för att hon bli nästan panikslagen.

–Att jag själv inte såg skillnaden beror nog på att man lever mycket punktuellt när man har adhd, man har svårt att jämföra.

Svårigheten är att komma ihåg att ta medicinen. Den här eftermiddagen har hon glömt och märker det på att hon blir väldigt trött, trots att hon sovit ordentligt på natten.

Anna Kettner skulle vilja få hjälp av en arbetsterapeut att organisera hemmet så att det blev lättare att sköta, till exempel att alla lådor märktes med vad som ska vara i.

–Jag har inte kaos hemma, men det beror på att jag ständigt har superkontrolläge påslaget. Men det skulle bli kaos om jag gav efter en millimeter. Det är ett slags ångest.

Länge skrev hon upp varenda utgift i en kassabok.

På jobbet skulle hon önska att hon fick mer IT-stöd så att hon kunde använda påminnelsefunktioner på ett enkelt sätt.

Anna Kettner har adhd med dyslexi och motoriska svårigheter.

Det tog henne ett par somrar att lära sig cykla när hon var 8-9 år. Och då cyklade hon hela dagarna. När hon skulle lära sig simma så tog det en hel sommar. De kallade henne sälen för hon simmade så okontrollerat att bara näsan stack upp.

Anna Kettner är uppvuxen i ett hem där mamman och hennes man hade böcker i alla rum utom på toaletten. Själv hade hon stora problem att läsa.

–Men vad gjorde mina föräldrar, kulturknuttar i det radikala 70-talet då det inte fanns något fulare än Walt Disney? Jo, jag fick alla serietidningar som gavs ut. De förstod att läsning måste vara lustfyllt.

Anna Kettner fungerar som bäst när livet är strukturerat. Nu när barnen börjar bli stora, och bor hos sin pappa varannan vecka, så har Anna skaffat en hundvalp.

–Han förser mig med en struktur. Och han är oerhört bekräftande. Han reagerar inte på att jag kommer tio minuter för sent och är rufsig i håret – han är bara överlycklig över att jag är där.

Anna Asker

Anna Asker

anna.asker@svd.se DN


Phelps-kollen


Åtta guld men inte guldmätt

Publicerad: 17 augusti 2008, 06.39. Senast ändrad: 17 augusti 2008, 19.32

PEKING. Åtta grenar. Åtta guld. Sju världsrekord. En miljon dollar i bonus. Men Michael Phelps är ändå inte mätt. Nu siktar han på att vinna ännu mer vid OS i London 2012.

Själv säger han att han inte är bra på någon annan sport än simning. Och det är ingen slump att Michael Phelps är bäst av alla efter tolv års hård träning.

Han hatar att förlora, laddar upp med hiphop, och den glade, avslappnade 23-åringen med det lite blyga, vinnande leendet och de stora öronen äter ensam tillräckligt mycket för att mätta ett par barnfamiljer.

Michael Phelps trycker i sig 12 000 kalorier – hälften i form av energidrycker – simmar mellan 16 och 18 kilometer och tränar uppemot sex timmar i bassängen och på gymmet.

Varje dag.

Som barn fick han dia­gnosen ADHD och åt mediciner, och på mellanstadiet sade hans lärarinna till honom att han aldrig skulle bli något.

– Min mamma och jag brukar skämta om det där. Och det är rätt kul att tänka på det i dag, säger Michael Phelps.

Hans föräldrar skilde sig tidigt, och han växte upp i Baltimore med sin mamma Debbie och två systrar.

Nu har han gjort familjen ekonomiskt oberoende i ett par generationer framöver. Bara bonusen från sponsorerna för de historiska åtta gulden ger honom en miljon dollar.

Bakom honom finns också tränaren Bob Bowman som upptäckte Phelps i elvaårsåldern och som styr honom rätt. Och de är inte klara än.

– De närmaste fyra åren ska jag försöka testa lite nya grenar, och kanske släppa några av de jag gjorde här. De kommer att bli kul. Jag skulle vilja satsa på sprint, men det gillar inte Bob så det blir nog inget av, säger Phelps.

Han har ett enormt brett register. Fritt och fjäril är en vanlig kombination i simvärlden. Men Phelps vinner även i medley, och ligger i världstoppen också på 100 rygg, 200 rygg och 100 fritt.

Fysik, talang, inställning, hård träning, allt stöd i världen och en fantastisk tränare har räckt långt.

Men i Peking behövde Phelps också skickliga lagkamrater och lite tur till sin hjälp i jakten på de åtta gulden. Hundradelarna var på Phelps sida när han simmade in i OS-historien.

Redan på 4x100 såg rekorddrömmen ut att gå i kras när det var 50 meter kvar. USA var långt efter Frankrike, men på något sätt lyckades Jason Lezak simma ikapp och förbi Alain Bernard.

Ingen av oss som såg på trodde att det var möjligt – men USA vann med åtta hundradelar. Och Phelps tog sitt andra guld.

På 100 fjäril, där Phelps tog sitt sjunde guld, hade han egentligen sabbat guldjakten helt på egen hand. Han startade svagt, låg efter Milorad Cavic hela loppet och vände sex tiondelar bakom, näst sist. Men serbens usla målgång var en jättebjudning och Phelps lyckades ta sig förbi efter en rasande spurt.

Åtta är kinesernas lyckotal. Och det märktes i Vattenkuben:Cavics fingertoppar var två centimeter bakom Phelps när klockan stannade. Han vann med en hundradel.

En blinkning tar längre tid.

Sammanlagt har han nu samlat på sig 14 OS-guld och två brons, tagit 17 VM-guld och satt 26 egna världsrekord.

– Allt är fullbordat. Jag vann allting, och jag har uppfyllt min största dröm, säger Michael Phelps som ändå inte är guldmätt.

Phelps nästa mål är att förbättra simsportens status i USA där hela landet följt hans guldjakt. Sedan väntar OS i London 2012. Men allra först är det dags för lite välförtjänt semester.

– Det har jag sett fram emot länge. Jag ska inte göra någonting. Bara sitta stilla utan att röra mig, säger Phelps och skrattar.

OS-kungen har äntligen gått i mål.

Ola Billger

Ola Billger

08-13 52 11

ola.billger@svd.se

 Blogg

SvD


RSS 2.0