En bokstavsdiagnos kan vara en bra sak. Åtminstone om man ska skriva bra låtar.

Av Marika Mäklin - marikamaklin

Ozzy Osbourne med Chris Ayres
Jag är Ozzy
Översättare: Linnéa Olsson
Norstedts

"Min far sa alltid att jag skulle bli nåt stort en vacker dag.
- Jag känner det på mig, John Osbourne, brukade han säga efter några öl. - Du kommer antingen bli nåt alldeles extra eller så kommer du att hamna i fängelse.
Fadern hade rätt.
Jag hamnade i fängelse innan jag fyllt arton år".
Det kanske rent av var en bra början, för han ville absolut inte tillbaka dit.

Ozzy Osbourne föddes i en av Birminghams arbetarstadsdelar 1948. Fem syskon. Han har sålt miljoner skivor som sångare i Black Sabbath och som soloartist. Inte så illa för en person som först vid 30 fick veta att han hade Adhd och var dyslektiker. Det kan nog förklara en del bisarra inslag i karriären. Ozzy satsar alltid direkt utan att tänka efter. Få har också proppat sig så fulla med sprit och tabletter och överlevt, vilket måste ha satt sina spår men som inte riktigt syns i boken. Som han säger: "Om man hade radat upp alla ungarna på min gata där jag växte upp och frågat vilken av oss som skulle bli 60 år, ha fem ungar, fyra barnbarn och hus i Buckinghamshire och i Beverly Hills, inte fan skulle man satt några pengar på mig."

När Black Sabbath äntligen gjort sin första platta åker Ozzy hem till pappa för att stolt (och nervös) visa upp den. Ylande hårdrock med dunkande bas var förstås inte pappans favoritmusik och han blir tagen på sängen och förmår inte säga annat än vad han tycker. Ozzy blir djupt besviken, men vill tro att pappan ändå någonstans är glad över att sorgebarnet har lyckats med någonting. Där bränner det till i berättelsen. Ozzys prat väcker en hel del sympati, men det finns också andras berättelser om honom. Enligt honom är det egentligen mest fråga om missförstånd, tanklösa infall och dåligt omdöme. Som helhet surfar texten dock lite på ytan, nog så drastisk fast lättsam (och bra översatt) och även om han utan att tveka erkänner sitt mångåriga missbruk och sina många misstag går han inte alltför nära de ämnena. Boken är rakt och underhållande berättad, av Ozzy själv förmodligen, medförfattaren Chris Ayres var nog den som använde tangentbordet. En rätt läsvärd och fascinerande historia är det dock utan tvekan. (Till min förvåning, jag som inte är något Sabbath-fan.) Och det finns fortfarande några smärtpunkter som degklumpen (som Ozzy kallar sin hjärna) backar för. Han som alltid skulle vara värst!

Leif Carlsson

– Jag har försökt låtsas att jag är som alla andra – men bara lite annorlunda. Till slut måste man ställa sig och säga ”Jag är annorlunda och nu kräver jag att få spela på min spelplan”, säger Anna Kettner, här i landstingshuset i Stockholm där hon verkat som trafiklandstingsråd.

Klarar politiken trots adhd

Publicerad: 27 februari 2008, 08.23. Senast ändrad: 28 februari 2008, 08.24

Beslutsfattare. När politikern Anna Kettner fick veta att hon har adhd ville somliga i hennes omgivning att hon skulle ligga lågt med det. Nu berättar hon för första gången i en intervju om sin diagnos och hur hon klarar ­sina uppdrag. 

Att ständigt komma för sent när man är landstingspolitiker är väldigt pinsamt. Men Anna Kettner har numera en pragmatisk syn på sin adhd.

–För mig är det lite som att vara vänsterhänt, det kan vara oerhört opraktiskt.

Men när hon för knappt tio år sedan fick sin diagnos var hon till en början försiktig med vilka hon berättade för. Då var hon ordförande i Broderskapsrörelsen och adjungerad i socialdemokraternas verkställande utskott. En del var oroliga att det skulle komma ut, att det skulle bli snaskiga skriverier. Det var ju lite känsligt med en förtroendevald som hade adhd och medicinerade med centralstimulantia.

Men kunskapen om adhd har ökat och attityderna har ändrats. Idag vill hon vara öppen.

–Det finns fortfarande fördomar om adhd, att man är knäpp, att det är en psykisk sjukdom. Människor förväxlar sekundära effekter med själva handikappet. Jag tror inte att människor med adhd är asociala. Många kan ha sådana drag, men det är för att de inte fick öva som barn. Många av oss blev antingen utstötta eller isolerade och då får man inte den nödvändiga träningen.

Anna Kettner är tacksam för sin familj som stöttade henne under svåra år. Hon var mobbad i grundskolan, men blev accepterad och fick kompisar i gymnasiet.

–Jag har blivit bättre socialt, men jag har säkert en del att hämta in fortfarande fast jag är nästan 50 år gammal.

Anna Kettner vet att en del kan se henne som en ganska jobbig typ som ibland kör över folk som en bandvagn, gärna avbryter, pratar för mycket och inte kan hålla fokus.

–Men en bekant till mig sade ”människor är ju inte bara en sak och du är så snäll, omtänksam och har mycket kreativitet och bra idéer”. Sådan respons gör en väldigt glad.

Anna Kettner har en lång bana inom socialdemokratiska partiet. Hon har haft många förtroendeuppdrag, bland annat trafiklandstingsråd i Stockholm, och har även varit pastor i Svenska Missionsförbundet.

Hur har det gått att vara heltidspolitiker och ha adhd?

–Det har uppenbarligen gått bra för jag har fått en del viktiga uppdrag. Men det är svårt att jämföra för jag vet inte hur det är att vara heltidspolitiker och normal.

Det var lättare att vara trafiklandstingsråd än, som nu, ledamot i oppositionen. Som landstingsråd hade hon två politiska sekreterare som höll ordning på alla dagens möten, läste in handlingar och höll henne informerad.

–Jag kunde ägna mig åt att vara kreativ och komma på lösningar som ingen annan hittar, till exempel enhetstaxan i SL.

Har du gjort något i jobbet som gått tokigt på grund av din adhd?

–Nej, det tycker jag inte. Men jag har fått känna mig dum många gånger när jag glömt tider eller folks namn.

Men så påminner hon sig att hon några gånger missat information i skrift på grund av sin dyslexi, men hon har nästan alltid kunnat hämta upp det. En gång, när hon satt i opposition, missade hon att två förskolor skulle läggas ner.

En yngre kollega sade vid ett tillfälle ”att han beundrade regelöverträdare som henne”. Då hade hon offentligt sagt emot Göran Persson. Men Anna Kettner ser det snarare som att hon inte riktigt uppfattar de oskrivna reglerna.

–När min dåvarande man och jag hade middagar förut kunde jag fråga efteråt ”Tror du att de hade trevligt?”, ”Tyckte de att jag pratade för mycket?” eller ”Tyckte de om maten?” Det var inget spel utan jag visste verkligen inte.

Att inget går av gammal vana kan också vara en tillgång, till exempel när hon var stadsdelspolitiker i Rinkeby och mötte många människor från andra kulturer.

–Jag tror att jag är bättre än ­andra på att sätta mig in i hur människor känner. De flesta utgår från att andra upplever världen som de själva. Jag förutsätter aldrig att någon känner som jag utan frågar hur de har det. Det beror inte på att jag är god, utan det är en livsnödvändighet.

Inte heller privatlivet går med automatik. Hon får lägga enorm kraft på att inte glömma något.

–Mitt liv är en lista.

När det är jul gör Anna Kettner en lista ”Julen 2007”. På den skriver hon upp precis allt från ”koka julkskinka” till ”köp gran” för att inte glömma något.

–Hemma kan jag gå och mumla för mig själv ”nu ska jag ta fram gympakläder till henne och sedan ska jag borsta tänderna”. Annars glömmer jag att borsta tänderna. Inget sitter automatiskt, så man är trött när man ska gå och lägga sig.

Det kan tyckas märkligt att orka vara heltidspolitiker när vardagen tar så mycket kraft, men hon förklarar med att hon har väldigt roligt och tycker att det är meningsfullt.

–Min mamma är politiker och hon lärde mig att sätta gränser. Jag har till exempel sagt till mitt parti att jag inte bokar fler än tre kvällar i veckan.

Anna Kettners mamma Birgitta Dahl, som var bland annat socialdemokratisk miljöminister och riksdagens talman, poängterade alltid att det var viktigt att ha ett liv utanför politiken.

–Om jag ska ge ett råd till dem som är yngre och har adhd så är det att man måste få ha några timmar om dagen för sig själv.

Själv ligger hon och tittar på deckare någon timme om dagen. Hon har två dvd-spelare för att kunna se Women’s Murder Club, Navy CIS, The Closer, Ally McBeal och annat. Det är en nödvändighet för att hon ska orka.

–Min mörka hemlighet är att jag aldrig ser TV-nyheter. Jag blir så otroligt uppstressad så jag låter bli. Men jag läser Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter och jag hör på P1.

Som landstingspolitiker med adhd har hon sett vården från två håll.

–Mycket har förbättrats när det gäller hur barn med adhd tas om hand, men det är fortfarande problem. För oss vuxna är det väldigt komplicerat. Jag fick ingen diagnos i landstinget. De tyckte inte att jag kunde ha adhd eftersom jag var politiker, utan jag fick söka privat.

När hon var ny i landstinget lade hon en motion om att skapa kompetenscentrum för adhd hos barn.

Anna Kettner tycker att det finns en hel del kvar att göra för att barn och vuxna med adhd ska få bättre stöd och hjälp i vardagen.

–Jag har aldrig fått några hjälpmedel, men jag har också varit rädd för att söka hjälp för att det kan ses som att jag utnyttjar min ställning.

Den behandling hon själv fick efter diagnosen är läkemedel. Själv märkte hon ingen större skillnad, men familjen upptäckte genast att hon inte blev stressad lika fort. Tidigare kunde det räcka med att två barn pratade med henne samtidigt för att hon bli nästan panikslagen.

–Att jag själv inte såg skillnaden beror nog på att man lever mycket punktuellt när man har adhd, man har svårt att jämföra.

Svårigheten är att komma ihåg att ta medicinen. Den här eftermiddagen har hon glömt och märker det på att hon blir väldigt trött, trots att hon sovit ordentligt på natten.

Anna Kettner skulle vilja få hjälp av en arbetsterapeut att organisera hemmet så att det blev lättare att sköta, till exempel att alla lådor märktes med vad som ska vara i.

–Jag har inte kaos hemma, men det beror på att jag ständigt har superkontrolläge påslaget. Men det skulle bli kaos om jag gav efter en millimeter. Det är ett slags ångest.

Länge skrev hon upp varenda utgift i en kassabok.

På jobbet skulle hon önska att hon fick mer IT-stöd så att hon kunde använda påminnelsefunktioner på ett enkelt sätt.

Anna Kettner har adhd med dyslexi och motoriska svårigheter.

Det tog henne ett par somrar att lära sig cykla när hon var 8-9 år. Och då cyklade hon hela dagarna. När hon skulle lära sig simma så tog det en hel sommar. De kallade henne sälen för hon simmade så okontrollerat att bara näsan stack upp.

Anna Kettner är uppvuxen i ett hem där mamman och hennes man hade böcker i alla rum utom på toaletten. Själv hade hon stora problem att läsa.

–Men vad gjorde mina föräldrar, kulturknuttar i det radikala 70-talet då det inte fanns något fulare än Walt Disney? Jo, jag fick alla serietidningar som gavs ut. De förstod att läsning måste vara lustfyllt.

Anna Kettner fungerar som bäst när livet är strukturerat. Nu när barnen börjar bli stora, och bor hos sin pappa varannan vecka, så har Anna skaffat en hundvalp.

–Han förser mig med en struktur. Och han är oerhört bekräftande. Han reagerar inte på att jag kommer tio minuter för sent och är rufsig i håret – han är bara överlycklig över att jag är där.

Anna Asker

anna.asker@svd.se DN