Rädd att min son ska bli en outsider

Skrivet av Martin Forster 13:58, 8 juni 2011 i kategori Föräldraskap

FRÅGA:

Hej!

Jag skriver angående mig själv och min son som är två år och åtta månader.

Då jag observerat min son i umgänge med bekantas barn och barn på dagis har jag märkt att min son är lite annorlunda. Han är inte intresserad av sånt som de andra barnen tycks vara intresserade av och han är aldrig ”med” på sånt som de andra barnen gör. Om alla barn springer åt ett håll, så springer han åt ett annat. Han är mycket känslig och väldigt bra på att formulera sina tankar och jag blir ofta förundrad över hans djup. Han trivs på dagis, går gärna dit och deltar i alla aktiviteter, men har ingen kontakt med de andra barnen, utan är mest för sig själv eller med personalen. Hans känslighet tar sig bland annat uttryck i att han blir mycket berörd av vissa sagor och sånger som han uppfattar som sorgliga och blir olycklig och börjar gråta av dem. Hemma är han trots allt ett vanligt, lugnt och glatt barn och jag inser att det antagligen finns många andra barn som också är precis som han.

Till saken hör att många av min sons personlighetsdrag och beteenden liknar min äldre brors väldigt mycket. Mina föräldrar påpekar också ständigt att min son påminner om min bror som barn. Det händer t.o.m. att min mamma (till min förargelse) kallar min son vid min brors namn. Min bror är en mycket speciell person som tagit stort utrymme i vår barndomsfamilj. Han är väldigt intelligent och har idag en framgångsrik akademisk karriär, men har haft en barn- och ungdom fylld av utanförskap och grov mobbning, vilket påverkat vår familj mycket. Han hade inga vänner som barn och tonåring och är även idag rätt ensam trots att han lever i ett stabilt parförhållande. Han är inte särskilt kompetent socialt.

Nu till mig. Jag oroar mig mycket för att min son, med sin (påstådda) likhet med min bror, ska få en lika tung barn- och ungdom och att han ska bli lika ensam som min bror varit. Trots mina försök att låta bli att tänka på det är jag rädd att min oro på något sätt ska smitta av sig och bli till en slags självuppfyllande profetia. Hur ska jag göra för att koppla bort denna oro och inse att min sons likheter med min bror inte nödvändigtvis kommer att leda till samma saker hos min son som hos min bror? Hur ska jag kunna njuta av, och uppmuntra, min sons speciella personlighet och hans intelligens, enorma koncentrations- och inlärningsförmåga, känslighet och stora kärleksfullhet utan ständig rädsla för att han kommer att bli en outsider på skolgården?

Tack,

Orolig mamma

SVAR:

Hej!

Tack för ditt brev. De flesta föräldrar oroar sig någon gång över barnens framtid. Man ser att barnet avviker på något sätt och funderar på om det har någon betydelse. Du beskriver hur sådan oro kan minska glädjen i föräldraskapet och ställer den viktiga frågan om oron i sig kan påverka barnet.

Till att börja med måste man fundera på om det finns fog för oron. Det finns många teorier och idéer om hur barn bör utvecklas. Tyvärr förekommer det ofta tvärsäkra uttalanden om att vissa beteenden tyder på det ena eller andra problemet. Om man studerar utvecklingspsykologi från ett mer vetenskapligt perspektiv så är det nästan bara en sak som framstår som helt säker: barn utvecklas väldigt olika och i olika takt. Det går alltså sällan att förutse hur ett barn ska bli – särskilt när de är så små som din son.

När finns det då fog för oro? Jo, om ett barn under längre tid verkar må dåligt eller avviker på ett sätt som innebär problem. Din son verkar just nu trivas och ha det bra i förskolan, även om han inte beter sig precis som de flesta andra barnen. Jag tycker alltså att det viktigaste är att vara lyhörd för hur din son mår här och nu. Först när hans personliga sätt att vara börjar leda till faktiska problem så tycker jag att det är läge att agera. Det är förstås också viktigt att ha kontakt med förskolepersonalen om detta, men inte för ofta. Jag återkommer till det.

Du undrar hur du ska göra för att kunna koppla bort oron. När vi känner oro inför framtiden brukar det sällan stanna vid tankar och känslor. Ofta agerar vi på olika sätt för att minska vår oro. Till exempel genom att söka information, prata med andra, undvika risker, eller att försäkra sig om att allt är som det ska. Dessa beteenden ställer dessvärre till det. De leder oftast till att oron vidmakthålls eller till och med blir starkare. För att bemästra oron så brukar det därför vara avgörande att hejda impulsen att agera. Det är förstås jobbigt och kan kännas fel på kort sikt, men i längden hjälper det oss att känna närvaro och glädje i stunden. Kort sagt: när du får jobbiga tankar och känner oro trots att din son verkar må bra, försök att låta det stanna där utan att göra något speciellt åt det. Prata inte med någon om det, sök inte någon särskild information, eller ändra inte dina planer på något sätt. Betrakta bara oron och tankarna för vad de är – farhågor om en framtid som ingen kan veta något om. Förhoppningsvis kan det leda till att din oro minskar.

Som du förstår handlar det om att ha någon slags balans. Ibland finns det fog för oro och skäl att vidta åtgärder. Ibland är oron obefogad och blir ett problem i sig. Jag nämnde till exempel att det är viktigt att ha kontakt med förskolepersonalen för att se hur din son mår. Det är bra att göra det om du ser faktiska skäl till det, men om du ofta försäkrar dig utan anledning, så är det just ett sådant beteende som kan vidmakthålla och förstärka oron.

Du frågar också om risken för att din oro ska påverka din son. Föräldrars oro kan ”smitta” barnen, inte enbart via generna utan också genom föräldrarnas sätt att bete sig. Forskning har visat att det spelar mindre roll hur mycket oro en förälder faktiskt känner. Om föräldern däremot börjar agera på olika sätt och därmed visa din oro för barnen, då ökar risken för att den överförs. Det är alltså ytterligare ett argument för att du kan försöka att bara låta oron vara, utan att agera. Sen är det förstås svårt att dölja stark oro under en längre tid. Barn brukar ju vara ganska bra på att snappa upp sådana saker. Om din oro ofta återkommer och känns jobbig att hantera så kanske det är läge att söka hjälp för din egen (och sonens) del.

Kan du be dina föräldrar sluta kommentera hur din son är? Du kanske har gjort det, men det kan vara värt att göra ett nytt försök. Jag tycker alltid det är olyckligt att placera in barn i fack eftersom det skapar onödiga förväntningar. Oavsett om förväntningarna är positiva eller negativa så tycker jag av princip att man ska låta barn utvecklas som de vill och vara öppen för att de när som helst kan byta riktning.

Jag vill avsluta med att uppmuntra dig i det du skriver om din son. Du verkar så kärleksfull och han verkar vara en härlig kille. Jag tycker att det kan finnas för höga krav på att barn ska ändra på sig för att passa in. Jag förespråkar istället att så långt det går försöka hitta rätt sammanhang för varje barn. Även om han inte gillar att göra saker som de flesta andra barn håller på med, så finns det säkert aktiviteter, kamrater och miljöer som passar just honom. Vi måste värna om allas rätt att få vara som de vill!

Hälsningar,

Martin


Gunilla Gerland skapare av femmis


Källa

Föreningen Femmis, Frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF, är en obunden förening och har som syfte:

- att vara ett nätverk för medlemmarna och deras barn;
- att möjliggöra för barnen att träffa andra barn med liknande bakgrund;
- att samla och sprida information om denna form av familjebildning;
- att verka för att assisterad befruktning ska bli tillgängligt för ensamstående kvinnor i Sverige;
- att verka för öppenhet vad gäller insemination och IVF och barnens tillkomst.

Vintern 2008/2009 var vi runt 400 medlemmar. Varje månad tillkommer cirka 10 nya medlemmar.

Medlemmar i föreningen är kvinnor som funderar på, som försöker få eller som redan har fått barn som ensamstående.

Inom föreningen finns det över 150  barn och många gravida. Vi har flera familjer där barnen nu börjar få syskon.

De flesta av våra medlemmar åker till Danmark, Lettland eller Finland för att få hjälp att bilda familj. Beroende på kvinnans ålder och fertilitet, kan det behövas många behandlingar. För kvinnor i 40-årsåldern kan det vara bra att direkt gå på IVF-alternativet, eftersom det ökar chanserna för graviditet. (Statistik finns hos respektive klinik.)


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Aspergers syndrom


Sydsvenskan





Thorwald Persson är flitig besökare på gymmet. Han glädjs åt att han lyckats ändra sin livsstil.Foto: Johan Bävman


Räknar stegen mot bättre hälsa


Av Amanda Pietersen
Publicerad 8 november 2009 20.00 | Uppdaterad 8 november 2009 20.00

När Thorwald Persson för fyra månader sedan vaknade på köksgolvet efter att ha svimmat trodde han inte att han skulle få uppleva sin 50-årsdag.

MALMÖ.
Fram till att Thorwald Persson drabbades av njursten för en del år sedan var han en relativt tunn kille, 63 kilo till sina 168 centimeter. Sjukdomen medförde att vikten drog iväg rejält och när han sedan bröt fotleden 2002 var han tvungen att sluta träna – samtidigt som aptiten fortfarande var god.

– Jag är en gourmand.
Vågen stod till slut på 118 kilo.

Svimningsanfallet blev den väckarklocka han behövde för att ändra sin livsstil radikalt.
– Jag fick en stegräknare av en kompis, det var så jag kom igång. Nu är jag inne och registrerar mina steg på Stegklubben varje dag.

Den regniga hösteftermiddag som Sydsvenskan besöker honom har det redan hunnit bli 26 432 steg med hjälp av stavgångspromenader och turer på löpbandet.
Resultatet har inte låtit vänta på sig: från slutet av september tills nu har han gått ner till 81,7 kilo.

Och han gläds åt att se att han allt som oftast ligger i topp på Stegklubbens lista.
– Då får man en sporre.
– Men det är inte speciellt populärt att en rookie som jag kör över allihop, konstaterar han och berättar att han fått några tråkiga kommentarer på sajten.

Thorwald Persson går rastlöst fram och tillbaka i köket när han berättar.
– Jag har NPF, ett neuropsykiatriskt funktionshinder, förklarar han, en sorts Aspergers.

Aspergers räknas som ett handikapp men det som Thorwald Persson verkligen känner begränsar han livsmöjligheter är hans låga lönebidrag.

Sedan Thorwald Persson kom hem efter många års vistelse i Finland har han haft svårt att hitta jobb. Alu-projekt, Kunskapslyft och andra tillfälliga arbetsmarknadsprojekt har avlöst varandra. 2001–2003 kom han in på en KY-utbildning i programmering och nu arbetar han halvtid som pc-tekniker på SeniorNet i Malmö och har ansvar för arton datorer.

Nu har han sjukersättning på halvtid och att gå upp i arbetstid lönar sig knappt ekonomiskt, menar han. Han hade tjänat mer på att ha sjukersättning på heltid.

– Det är störigt. Jag retar mig på att det inte finns bättre incitament för mig som vill jobba.
Om detta har han skrivit många insändare och försökt uppmärksamma politiker på.

Thorwald Persson föddes i Malmö, familjen bodde på Båstadsgatan, och han berättar i knappa ordalag om uppväxttiden.
– Det var jobbigt. Mycket tråkigheter och mobbning i skolan. Det har gjort mig jäkligt stark. Men också gjort mig jäkligt försiktig.

Han kom ut i arbetslivet tidigt: arbetade på KF:s bageri, på Försäkringskassan, på dåvarande Televerket och sedan på Posten i Finland. Det var kärleken som fick honom till grannlandet. Genom en internationell brevklubb hade han lärt känna en finsk kvinna som han gifte sig med.

När äktenskapet tog slut sex år senare stannade Thorwald Persson, som lärt sig flytande finska, kvar några år till och kom sedan, efter tio år, tillbaka till ett Sverige i lågkonjunktur.
– Det var jättesvårt, säger Thorwald Persson, när han satt sig ner vid köksbordet.

Thorwald Persson har förberett sig inför Sydsvenskans besök. Tagit på sig slips och skjorta, bakat kanelbullar och kakor, fixat chai.
– Och det här är äkta chai , inget sådant som man får på Espresso house.

Själv äter han inte av de framdukade godsakerna.
– Jag går på diet. E-metoden. Man ska göra av med mer energi än man får i sig. Mer ut än in. Ungefär som min banksituation.

Thorwald Persson tycker att han har ett bra nätverk omkring sig med kamrater, bröder och föräldrar, och han delar med sig av sin vänskapsfilosofi.
– Vänner väljer man. Mot dem har man nolltolerans och accepterar inte när de kommer försent och sådant. Sedan finns det de "signifikanta andra": som anhöriga och kollegor, de du inte kan välja. Mot dem måste man ha en annan tolerans.

Vad har du för framtidsdrömmar?
– Fru, villa, bil.

Han skulle gärna flytta till Veberöd framöver, om han har råd, för där har han kompisar.
Men mest av allt vill han ha en bättre lön och en fru.

Thorwald Persson har ännu några steg att ta.


Om Thorwald Persson


Bor:
I en etta i Malmö centrum.

Intressen: Miljö och natur. Datorer, design och bildhantering. Film och teater. Promenader och cykling.

Familj: Ensamstående. Två bröder och föräldrar.

Aktuell: Fyller 50 år den 12 november.

Firar: Med drop-in i hemmet för anhöriga och vänner.

Önskar sig: En modernare dator med Windows 7.

Aspergers syndrom: En funktionsnedsättning som innebär ett annorlunda sätt att tänka och uppleva omvärlden.Asperger är inte en sjukdom, utan ett osynligt socialt handikapp hos personer med normal eller hög begåvning.


RSS 2.0