Lantbrukets affärstidning


Hästarna hjälper långtidssjukskrivna att hitta en väg tillbaka. Det tror Skurups vårdcentral som skriver ut stallrehab.

Sara Johansson
040-601 64 76
sara.johansson@lrfmedia.lrf.se

Spel tränar hjärnan hos barn med

ADHD

Publicerad: 14 maj 2007, 00.00. Senast ändrad: 17 oktober 2007, 09.23

Minnesträning. Dataspel tränar hjärnans arbetsminne och kan ­hjälpa barn med ADHD. Fast inte vilket spel som helst. Det här spelet har utvecklats av forskare vid Karolinska institutet, som konstaterat att barnens arbetsminne ökade med 18 procent efter fem veckor.

Hyperaktivitet, dålig impulskontroll och bristande uppmärksamhet. Så ser de typiska problemen ut vid ADHD.

För att hjälpa de barn som fått diagnosen har man hittills främst erbjudit föräldrautbildning och – i svårare fall – centralstimulerande läkemedel.

Men forskare vid Karolinska institutet (KI) i Solna har visat att man genom ett specialdesignat dataspel kan träna upp barnens arbetsminne och därigenom minska ADHD-symptomen.

–Man kan inte köpa vilket kommersiellt dataspel som helst och tro att det har effekt på ADHD, men de här speciella spelen kan absolut vara ett hjälpmedel. Magnetkamerabilder av hjärnan har visat att aktiviteten i pannloben ökar genom träning med den här typen av dataspel, säger psykologen Lisa Thorell, som ingått i den forskargrupp som studerat effekten av arbetsminnesträningen.

Arbetsminnet är det vi använder för att hålla information i huvudet under en kortare stund – till exempel ett telefonnummer vi nyss slagit upp. Det gör också att vi kan behålla koncentrationsförmågan, alltså minnas vad det är vi ska koncentrera oss på.

De senaste åren har det kommit allt mer forskning som tyder på att personer med diagnosen ADHD har brister i arbetsminnet. En studie vid KI visade exempelvis att barn med ADHD kunde hålla mindre information i arbetsminnet. De områden i pann- och hjässloben som är viktiga för arbetsminnet har också – statistiskt sett – visat sig vara mindre hos personer med ADHD.

Utifrån detta fick Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid KI (intervjuad på Idagsidan 8/5), idén att man skulle kunna träna upp arbetsminnet hos barn med ADHD och därigenom minska deras symptom.

Under fem veckor fick ett 50-tal barn i åldern 7–12 år genomgå ett träningsprogram med minst en halvtimmes dataspelande om dagen. De fick dels öva sitt verbala arbetsminne genom att försöka komma ihåg olika sifferkombinationer, dels fick de träna sitt spatiala arbetsminne genom att försöka minnas var på dataskärmen de sett olika föremål.

För att göra träningen roligare byttes tangenterna ut mot tryckknappar som placerades på en robot och dataprogrammet döptes till Robomemo. Spelet hade även ett poängsystem som gjorde att barnen kunde tävla mot sig själva. Som avslutning fick de spela ett lite roligare dataspel där de kunde använda sina ihoptjänade poäng, som ett slags belöning för ett hårt arbetspass.

– Barn med ADHD har normalt svårt att sitta still och koncentrera sig på en uppgift, men dataspel har de ofta lättare att fokusera på så den formen av arbetsminnesträning passar väldigt bra.

– En förklaring är att det händer nya saker hela tiden i dataspelen. Dessutom får barnen ständiga belöningar – i form av poäng eller att de går vidare till nya nivåer – vilket gör att de kan behålla uppmärksamheten längre, säger Lisa Thorell.

Som ett resultat av dataspelandet fann forskargruppen, som leddes av Torkel Klingberg, att barnens arbetsminne ökade med 18 procent. Denna ökning kvarstod även tre månader efter avslutad träning. När föräldrarna ombads bedöma barnens beteende framgick också att de blivit mer koncentrerade i sin vardag.

–Det faktum att barnen förbättrat sitt arbetsminne ledde även till en förbättring vad gäller impulskontroll och problemlösningsförmåga. Eftersom det finns en ganska stark koppling mellan arbetsminne och skolprestationer så kan man även tänka sig att de kommer att klara av skolarbetet bättre, säger Lisa Thorell.

För att dataspelandet skulle få effekt var det dock viktigt att träningen hela tiden låg på en optimal nivå. Om svårighetsgraden på spelet ökade i takt med att barnen blev duktigare, förbättrades deras arbetsminne. I en kontrollgrupp där svårighetsgraden istället låg på samma nivå under hela träningsperioden, utvecklades arbetsminnet däremot knappt alls.

–När man spelar dataspel är det lätt att man hela tiden upprepar det som man redan kan. Det är säkert roligt, men ger inte så stor effekt på arbetsminnet. Det är ungefär samma sak, som om man spelar ett instrument. Spelar man samma stycke hela tiden så utvecklas man aldrig och blir inte bättre, säger Lisa Thorell.

När det visade sig att skolbarnens arbetsminne tydligt ökade genom dataspelandet, bestämde sig forskarna för att se om det även gick att träna förskolebarn på liknande sätt.

Eftersom de mindre barnen inte lärt sig siffror ännu, fick den delen av träningen lyftas bort. Dataspelet fick också göras om en del så att det blev enklare och mer lekfullt. Förskolebarnen fick till exempel försöka komma ihåg djur som dök upp i olika miljöer och blinkade till på skärmen.

–Studien visade att även så små barn som 4–5-åringar ökar sitt arbetsminne genom träning med de här dataspelen. Däremot vet vi ännu inte om det även leder till minskade ADHD-symptom. Detta är något som vi ska gå vidare och titta på framöver, säger Lisa Thorell.

För att kunna gå in redan på förskolenivå och stötta barn som riskerar att utveckla ADHD gäller det dock att upptäcka dem. Normalt ställs inte diagnosen förrän i 7–9-årsåldern.

– Ganska många barn kan under någon period i förskoleåldern ha problem med att sitta still och koncentrera sig, men för de flesta växer det bort. Samtidigt säger de flesta föräldrar vars barn fått diagnosen att problemen har funnits ända sedan spädbarnstiden, säger Lisa Thorell.

Faran med att uppmärksamma problemen för sent är att barnen då riskerar att fastna i den negativa spiral som lätt uppstår i samband med ADHD. De primära problemen är som sagt hyperaktivitet, koncentrationsproblem och dålig impulskontroll. Men de svårigheterna leder i sin tur ofta till en rad sekundära problem. Många blir exempelvis aggressiva och får svårt med kamratrelationer.

För sin doktorsavhandling, som lades fram för ett par år sedan vid Uppsala universitet, utvecklade Lisa Thorell därför ett impulskontrolltest som kan göras på barn redan i femårsåldern. Hennes forskning har visat att de barn som har svårt att klara testet när de är fem år, ofta har tydliga problem med hyperaktivitet och ouppmärksamhet när de blivit åtta år.

Uppgiften i testet går ut på att trycka på en knapp när en viss kategori bilder visas på en dataskärm, till exempel blå figurer. Efter ett tag vänjer sig barnet vid att se blå figurer och trycker på knappen nästan automatiskt. Men när en röd figur plötsligt visas gäller det för barnet att avstå från impulsen att snabbt trycka på knappen.

– För en hyperaktiv femåring kan det vara väldigt svårt, konstaterar Lisa Thorell.

Den stora fördelen med det här testet är att det är enkelt att utföra. Tanken är att en sjuksköterska på BVC ska kunna utföra det hjälp av ett dataprogram.

Samtidigt betonar Lisa Thorell att testet inte är något diagnostiskt instrument, utan bara ett sätt att ringa in den grupp barn som löper lite större risk att utveckla ADHD senare i livet. Testet måste också kompletteras med information från föräldrar och lärare om barnets beteende.

I Sverige har det de senaste åren varit en intensiv debatt om huruvida ADHD verkligen beror på en medfödd funktionsförändring i hjärnan eller om det är ett resultat av barnets uppväxtmiljö. Lisa Thorell är övertygad om att både arv och miljö spelar in, men tycker egentligen inte att den diskussionen är så givande. Oavsett orsaken, kvarstår ju barnens problem.

–Det man kan säga är att ADHD inte är något exakt symptom som man antingen har eller inte har, utan mer en glidande skala. Man kan ha mycket eller lite av symptomen. Var vi drar gränsen för diagnosen ADHD är något vi har bestämt i samhället.

–Men oavsett om man får en diagnos eller inte så måste barnets beteende hanteras på något sätt. Och ju tidigare man uppmärksammar svårigheterna, desto snabbare kan man sätta in åtgärder och hjälpa barnet, säger Lisa Thorell.

Anna Lagerblad

08-13 51 65

anna.lagerblad@svd.se

www.cogmed.com

Källa

Välkommen till Fagareds

ungdomshem!

Fagared är ett utrednings- och behandlingshem för ungdomar med stora sociala och ofta även betydande psykiska problem.

 

Fagareds ungdomshem ligger i Lindome utanför Göteborg.

PECS är ett bildkommunikationssystem för barn med autism. Syftet är att få igång spontan kommunikation på initiativ från barnet med autism. Genom PECS lär man barnet att tydligt rikta kommunikationen och man kommunicerar på ett enkelt sätt. Mottagaren ska förstå budskapet.

Man utgår från olika situationer i vardagen för att locka till kommunikation. Med tiden blir barnet alltmer självständigt och använder bilderna i kommunikativt syfte. I olika steg utvecklas kommunikationen till att omfatta flera situationer, personer och platser.

Källa: Neuropsykologiska teamet ( www.npt.se )

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en väl beprövad och effektivpsykologisk behandlingsmetod för ett flertal psykologiska och fysiologiska besvär. Under de senaste åren har KBT uppmärksammats alltmer gällande barn med neuropsykologiska funktionshinder.

KBT har gett mycket bra resultat gällande olika former av beteendestörningar. Behandlingsupplägget kan rikta sig såväl mot barnets själv, som till föräldrar och skola. Bäst resultat nås om man kan rikta sig mot alla dessa delar.

Föräldraträning är en behandlingsform som bygger på Kognitiv beteendeterapi och utmärks av att man försöker hjälpa föräldrar att bryta negativa mönster, vilka ofta uppstår i familjer som har barn med neuropsykologisk problematik. Arbetet bygger på olika tekniker där man arbetar med positiv uppmärksamhet i kombination med tydlighet och struktur.

En kontakt börjar alltid med en bedömning där terapeuten samlar material för att kunna göra en individuell beteendeanalys i syfte att bilda hypoteser om beteendets funktion, uppkomst och vidmakthållande. Därefter diskuteras ett behandlingsupplägg med tydliga konkreta mål tillsammans med föräldrar och terapeut.

Kognitiv beteendeterapi utmärks av att man söker hypoteser om ett varför ett visst beteende uppstår utifrån var och när samt vilka konsekvenser beteendet får. Samtidigt tar man hänsyn till det speciella barnets förutsättningar och hur det ev. kan förklara varför beteendet uppstår. Tex kan ett barn med svårigheter inom autismspektrum få utbrott av olika anledningar. Kanske kan barnet inte kommunicera och berätta vad han/hon vill, kanske han inte förstår vad som förväntas eller kanske det kan vara ett sätt att få omgivningen att göra som man vill. Utifrån olika hypoteser om beteendets funktion prövar man sedan olika strategier i syfte att minska negativt beteende alternativt öka positivt beteende. En viktig del i behandlingen är det arbete som görs mellan sessionerna. Föräldrarna/barnet får hemuppgifter att jobba med i veckorna som sedan gås igenom vid nästa tillfälle.

Källa: Neuropsykologoska teamet ( www.npt.se )

Svein Eikeseth, Glenne Center, Norge

Dr Ivar Lovaas var redan i början av 1960 en föregångare vad gäller beteende-intervention för barn med autism-spektrumstörningar. Forskningen har visat att beteendeintervention förbättrar livet för personer med autism genom att hjälpa dem att förvärva komplexa färdigheter såsom språk, lek, ADL- och sociala färdigheter. Beteendeanalytiker har identifierat minst nio faktorer som bör vara med i ett beteendeanalytiskt behandlingsprogram:

Behavioristik tyngdpunkt. Behandlingen ska ha en beteendemässig tyngdpunkt. Denna tyngdpunkt innebär inte bara användandet av struktur och belöning (förstärkning) av lämpliga beteenden utan den innebär också att man implementerar andra vetenskapligt baserade tillvägagångssätt som förmågan att imitera både språk och lämpligt socialt beteende, förmågan att urskilja och generalisera lärande mm. När det gäller äldre barn och vuxna är det även nödvändigt att göra en funktionell analys av beteendeproblem.

En till en undervisning 1:1. Träningen bör till en början ske i en 1:1 relation och i en omgivning utan andra barn eller vuxna som distraherar.

Integrering. Syftet med 1:1 undervisning är att lära ut de färdigheter som är nödvändiga för att barnet skall fungera i en klass eller i en grupp. Dessa färdigheter kan vara: att vara uppmärksam mot läraren, att följa lärarens instruktioner, stå i kö, turtagning, adekvat språk, lek- och förteoretiska färdigheter. Det görs betydande ansträngningar för att integrera barnen med normala jämnåriga i vanliga förskolor och skolor för att ge dem möjligheter att imitera lämpligt beteende. Detta innebär att man undviker att placera barnen i specialklasser med risken att de tar efter icke önskvärda beteenden från barn med samma problematik.

Mångsidighet. Ett fjärde viktigt faktor är spännvidden i den beteendeterapeutiska behandlingstekniken. Beteendeanalytiker arbetar med alla svårighetsområden såsom språk, lek, fritid, teoretiska och intellektuella färdigheter, ADL- och sociala färdigheter samt socialt samspel och vänskap. Behandlingen måste avancera gradvis och systematiskt från att lära ut basala språk- och ADL-färdigheter, att leka och sociala färdigheter till att införa strategier för att lära barnen imitera vuxna och andra barn. Behandlingen kräver en mycket kompetent terapeut.

Intensitet. Ett annat viktigt element är intensiteten i behandlingen. Lovaas (1987) gav en grupp med 19 barn med autism ungefär 40 timmar beteendeterapi per vecka under två år eller mer. Denna grupp jämfördes sedan med en lika stor grupp som hade fått terapi 10 timmar eller mindre per vecka och med 21 individer som inte fått någon terapi alls. Gruppen som hade erhållit 40 terapitimmar per vecka visade en reell förbättring av IQ och många kunde gå i vanliga skolor, medan de andra två grupperna inte visade några förbättringar i mätningarna och inte heller skiljde sig åt sinsemellan. Således ger 10 timmars beteendterapi eller mindre i veckan inte bättre resultat än ingen terapi alls och det krävs så mycket som 40 timmar per vecka för att nå stora förbättringar.

Familjens medverkan. Familjens medverkan i behandlingen är mycket viktig. Forskare har funnit att språk och andra färdigheter som barnen lär i skolan eller på en klinik inte alltid generaliseras till hemmet eller till övriga samhället om inte föräldrarna är involverade i barnens terapi och får lära sig att använda beteendeterapeutiska tekniker.

Tidig intervention. Forskning visar att beteendeintervention är speciellt effektiv om man börjar när barnen är små. Exempelvis har barn som är under 5 år svarat mycket bättre på beteendeterapi än äldre barn. Lovaas med kollegor rekommenderar att terapin skall börja så tidigt som möjligt, men helst före 42 månaders ålder.

Individuella skillnader. En åttonde faktor rör de individuella skillnaderna. Det är stora individuella skillnader i hur barn med autism svarar på beteendeterapi. En minoritet kan fungera på en "normal" eller genomsnittlig nivå medan resterande barn inte når "normal" funktion med beteendeterapi och kommer att behöva någon form av professionell hjälp under resten av sitt liv.

Icke-aversiv intervention. Aversiva* tillvägagångssätt har använts av beteende-analytiker när andra alternativa behandlingar har misslyckats och när beteendet hos personen är farligt eller skadligt för honom/henne själv. Det har dock skett en ökad användning av icke-aversiv intervention. Detta på grund av att beteendeterapins effektivitet har ökat så i omfattning att användningen av aversiva tillvägagångssätt har ersatts av användningen av funktionell analys och förstärkning. Dagens beteendeterapi för barn med autism-spektrumstörningar använder inte aversiva metoder.

*Aversiva metoder: avskräckande metoder, till exempel fysisk bestraffning, el-chocker eller borttagande av mat. (Översättarens anmärkning).

Litteratur:
Lovaas O.I. The autistic child: language development through behavior modification (1987) Irving-ton Publishers Inc.
Catherine Maurice Let Me Hear Your Voice (1994) Balantine Books, New York

För mer information:
Glenne Centre, PO Box 55, Borre, 3195
Horten, Norway Tel: +(47) 33 08 19 61 Fax: +(47) 33 08 12 25 E-mail: glennes@online.noeller:
P.E.A.C.H. (Parents for Early Intevention in Au-tistic Children), PO Box 10836 London SW13 9ZN

Källa: Approaches to Autism, NAS, London

Teacch

Gary Mesibov, University of North Carolina, USA

TEACCH står för Treatment and Education of Autistic and related Communication handicapped CHildren, dvs habilitering och undervisning av barn, ungdomar och vuxna med autism och autismliknande tillstånd. TEACCH-programmet omfattar hela delstaten North Carolina, USA och ger stöd till personer med autism eller autismliknande tillstånd och deras familjer. Dess uppgift är att tillhandahålla alla de insatser som kan behövas under hela livet. Ett åtagande av denna omfattning kräver en mängd tillvägagångssätt, en komplex administration och en omfattande verksamhet. TEACCH-divisionen fortsätter att utveckla detta som svar på de många utmaningar som autism ställer omgivningen inför. Allt eftersom TEACCH-programmet vuxit fram, har vissa grundläggande principer utvecklats.

Autism - en störning i hjärnans funktion. Personer med autism bearbetar information och uppfattar världen väldigt annorlunda för att de har en störning i hjärnans funktion. TEACCH-programmet accepterar att det är skillnader mellan personer med autism och andra, därför är programmets målsättning att förstå konsekvenserna av de kognitiva brister personer med autism har och att använda denna kunskap till att minska gapet mellan deras sätt att tänka och det som krävs för att kunna fungera tillfredsställande i vår värld. Nyckelbegreppen är tolerans, kompromiss, accepterande och personlig utveckling snarare än normalisering.
 Samarbete mellan föräldrar och personal. Genom att erkänna att föräldrarna vet mer om sina barn än någon annan och genom att inse att professionella vet mer om autism, bör föräldrar och personal etablera ett samarbete som ger bättre och effektivare resultat än vad vardera gruppen ensam kan uppnå.

Generalistmodellen. Genom att tillämpa en helhetssyn ser TEACCH-programmet personer med autism i ett sammanhang, där deras samlade färdigheter, allmänna brister och unika familjesituation ingår. Detta holistiska synsätt fordrar en bred kunskap om autism, om dessa personers behov och om deras familjers roll.

Allsidiga, samordnade och livslånga samhällsinsatser. Eftersom autism är ett livslångt handikapp behöver personer med autism och deras familjer allsidig habilitering från vaggan till graven. Insatserna måste samordnas så, att det finns en konsekvens i hur undervisningen läggs upp och vilka prioriteringar som görs under varje persons livstid. Eftersom så många funktioner är störda behövs ett konsekvent synsätt som riktar sig mot samtliga funktionsområden.

Individualisering. Även om programmet följer allmänna principer, som strukturerad och visuell undervisning (se faktablad om pedagogiskt arbetssätt vid autism) och träning i att kunna delta i samhället, är nyckeln till TEACCH-programmets framgång att man anpassar dessa principer till de individuella behoven hos varje person och familj. Målsättningen är att hjälpa den enskilda personen att fungera så självständigt som möjligt utifrån sina förutsättningar.

Källa: TEACCH-modellen; ett allsidigt program för personer med autism och deras familjer Gary Mesibov, Utgiven av Riksföreningen Autism (www.autism.se)