Neuropsykiatrisk mediabevakning

Riksförbundet Attention har fått projektmedel från Allmänna Arvsfonden för att förbättra fritiden för ungdomar med ADHD, Asperger och Tourette och för att sprida kunskap om Tourettes syndrom. Projektmedlen omfattar 2,5 miljoner och gäller tredje projektåret i Attentions Ungdomsprojekt och Touretteprojekt.

Ungdomsprojektet – meningsfull fritid för unga med ADHD, Asperger och Tourette
Ungdomsprojektet arbetar med att hjälpa ungdomar med ADHD, Asperger och Tourette att få en mer stimulerande fritid och fler sociala kontakter. Projektet vänder sig till ungdomar som sällan deltar i organiserad förenings-, kultur- eller idrottsverksamhet. Genom ett nytt sätt att arbeta ska destruktiva alternativ som droger, kriminalitet och självskadebeteende motverkas. Resultatet kommer att dokumenteras på film och återges i studiematerial för anställda inom fritidsverksamheter.

Touretteprojektet – kunskapsspridning för en nyanserad bild av Tourettes syndrom
Touretteprojektet syftar till att bidra till en mer nyanserad bild av vad Tourettes syndrom är och hur det yttrar sig. Förhoppningen är att projektet ska bidra till att både det individuella lidandet och belastningen på samhället minskar. För trots att Tourette har varit känt sedan 1885 och berör väldigt många människor är det alltför få som känner till vad det innebär och hur det kan behandlas. Som en del av projektet har en informationsfilm med titeln ”Vi har Tourette” producerats och visats runt om i Sverige. Under 2011, som är projektets sista år, kommer Attention att hålla flera utbildningar och ordna en stor Tourettekonferens i Uppsala 26–27 maj.

Flera projekt för kvinnor med ADHD
Attention bedriver också projektet Rörelseverkstan som erbjuder rörelseträning för kvinnor med ADHD.  Just kvinnor uppmärksammas även i jämställdhetsprojektet Ung kvinna ADHD som ska synliggöra livssituationen och bygga upp nätverk för unga kvinnor med ADHD inom Västra Götaland. Mer information om alla våra projekt finns på: www.attention-riks.se/projekt.

För mer information kontakta:

Attentions kansli

Telefon 08-709 22 60

Av Maggie Strömberg
Publicerad 12 januari 2010 8.35 i sydsvenskan | Uppdaterad 12 januari 2010

Skolpsykologer behöver kontinuerlig vidareutbildning för att kunna göra säkra bedömningar till särskoleplaceringar. Det menar Elinor Schad, ordförande för Yrkesföreningen för psykologer i förskola och skola (Psifos).

Mer utbildning och hårdare granskningar krävs för att garantera rättssäkerheten, tycker Elinor Schad. Hon arbetar som skolpsykolog i Lund och hörde av sig till Sydsvenskan efter artiklarna om placeringar i särskolan.

– Det här är något vi psykologer pratar om mycket. Man kan inte utsätta människor för den emotionella berg- och dalbana som det innebär att flytta barn fram och tillbaka mellan de olika skolformerna. Det är viktigt med likvärdiga bedömningar inom och mellan kommunerna.

Enligt Skolverkets riktlinjer ska fyra olika yrkeskatagoriers bedömningar ligga till grund för bedömningen om en elev har en lätt utvecklingsstörning och ska erbjudas mottagande i särskola. Sydsvenskans granskning visade på stora skillnader mellan olika kommuners rutiner när det gäller utredningar.

Den visade också att felplacerade elever är ett utbrett problem. Och att alla berörda myndigheter har dålig kunskap om hur det ser ut i kommunerna.

Elinor Schad jobbar för att Sveriges psykologförbund ska skapa en vidareutbildning i pedagogisk psykologi. I den bör det bland annat ingå utredning av dyslexi, lätt utvecklingsstörning och ADHD, menar hon.

– Själv gör jag ungefär en utredning om utvecklingsstörning per år. Det är stora och svåra utredningar att göra. I Lund har vi en särskolepsykolog till stöd, men det är inte alla kommuner som är organiserade så, säger hon.

Hon tycker att de barn som ligger på gränsen för lätt utvecklingsstörning ska få stöd av specialpedagog och sedan utredas igen efter två år. Och att det förutom psykologutredningen alltid ska finnas ett elevhälsoteam, där också skolsköterska, socio­nom, specialpedagog och läkare ingår. Det innebär extra kostnader för skolorna, som oftast inte har alla yrkesgrupper tillgängliga.

– Det kan vara ett problem att psykologen och skolsköterskan är anställd av rektorn på elevens skola. Vi blir ofta obekväma om vi kräver mer eller ett annorlunda stöd än vad det finns pengar för. Där finns ett inbyggt dilemma, säger hon.

Psifos-ordföranden önskar hårdare granskning från myndigheter, som Skolverket och Socialstyrelsen.

– Jag tror att många skolpsykologer välkomnar en kontroll. Det ger stöd åt dem som behöver ställa krav uppåt i organisationen.

Det är inte med auktoritär gränssättning utan med förståelse man kan hjälpa barn som har svårt att samspela socialt, menar den amerikanske barnpsykologen Ross Greene.

Det finns barn som blir utskällda mer än de flesta, både hemma och i skolan. Barn som har ett häftigt humör, svårt att klara motgångar och förändringar, och svårt att kontrollera sina impulser och utbrott. Barnpsykologen Ross Greene har ägnat många år åt att försöka hjälpa de barnen och deras familjer. Nu har han besökt Sverige och föreläst för lärare, psykologer och föräldrar om hur man kan göra det utan strid och skäll.

Emily var en liten flicka som kom till Ross Greenes mottagning på grund av sina fruktansvärda utbrott. När hon och Ross Greene hade pratat en stund frågade han om hon kunde komma på något som hon blivit arg på sin mamma för den senaste tiden. "Mamma stack hål i min kycklingpaj", sa Emily.
- Jag hade aldrig någonsin hört om en sådan anledning förut, berättar Ross Greene. Men när jag frågade vidare kunde Emily förklara att hennes mamma stack fingret i pajen för att kolla att innanmätet inte var för hett, så att Emily inte skulle bränna sig i munnen. Och att Emily blev så arg förklarade hon med att pajlocket blev blött när mamman stack ner fingret, och pajlock ska vara frasiga. På min fråga om det fanns något sätt att lösa problemet så att både mamman och hon skulle bli nöjda, sa hon efter att ha funderat ett kort stund: "Mamma kunde ta en stekspade, lyfta av pajlocket och lägga det bredvid, och sen kunde jag äta pajlocket först. Då skulle resten av pajen ha svalnat så jag kunde äta den sen."

Emilys mamma blev jätteförvånad när hon efteråt fick höra Emilys förslag, säger Ross Greene. Hon hade aldrig vetat att hennes dotter hade en sådan förmåga till problemlösning. Hon hade aldrig gett Emily chansen att visa det.

Det här låter kanske enkelt, men det är det inte. I efterhand kunde Emily se en lösning, men när hennes utbrott pågick var det bara "härdsmälta" i huvudet, och varken hon eller hennes mamma kunde tänka klart. Att hjälpa "explosiva-oflexibla" barn att utveckla sina förmågor att reagera mer välanpassat på de krav som livet ställer är inte lätt, men det går, säger Ross Greene. Fast inte genom att "sätta gränser" och visa vem som bestämmer.

Ross Greene är chef för en avdelning vid Massachusetts General Hospital i Boston, USA, och biträdande psykologiprofessor vid Harvard Medical School. Han har alltid tyckt om att jobba med barn, berättar han, och alltid intresserat sig för de "besvärliga" barnen, redan när han som ung arbetade som lägerledare. Som psykolog specialiserade han sig på adhd men började mer och mer ägna sig åt de allra "svåraste" barnen, med eller utan adhd.

De flesta vuxna vet att vredesutbrott hos en tvååring ofta är ett annat, om än för omgivningen jobbigt, sätt att säga "jag tycker inte om den här situationen" eller kanske helt enkelt "jag är hungrig".

Men utbrott och "trotsighet" hos äldre barn tolkas gärna på ett annat sätt. Och trots god vilja hos både föräldrar, förskollärare och lärare blir resultatet ofta en utskällning. De vuxna vill "sätta gränser", eller också orkar de helt enkelt inte med situationen och tappar fattningen.

Även om vuxna i dag många gånger tänker att det på något vis är "synd om" bråkiga barn, betraktas deras beteende ofta som viljestyrt och manipulativt. Men för att kunna hjälpa barnen är det grundläggande att man förstår bakgrunden till svårigheterna, säger Ross Greene.
- De flesta barn kommer ur trotsåldern för att de gradvis lär sig sådant som att uttrycka sina behov på ett mer effektivt sätt, att tåla frustration och "växla spår" när situationer ändrar sig, och att lösa problem genom att tänka ut möjliga utvägar. Sådana förmågor är otroligt viktiga, hela dagarna är fyllda av situationer där de är nödvändiga. Men det finns barn som inte utvecklar förmågorna till flexibilitet och tolerans för frustration i samma takt som andra.

Gemensamt för många barn med olika svårigheter av den här typen är problem med vissa hjärnfunktioner, framför allt i frontalloberna, som styr exempelvis förmågan att skifta från en idé eller situation till en annan, att planera, lösa problem och kontrollera impulser. Med detta följer ofta problem med social kontakt och kommunikation - bristerna kan också innebära sämre självinsikt och dålig insikt om hur det egna beteendet påverkar andra människor.
- En av de positiva sakerna med forskningen kring det här är att vi kan komma ifrån standardförklaringar till att barn gör sådant vi inte gillar, säger Ross Greene. Man kan jämföra med synnedsättning. De flesta av oss utgår inte från att människor som ser dåligt ofta låtsas ha svårigheter för att de ska få uppmärksamhet, och vi är glada att inte ögonläkarna säger "jag tror att du kan se bättre om du bara vill". Precis som ögonläkare brukar göra rekommenderar jag att man ska undersöka och försöka förstå problemet, och sedan använda en behandling som gör livet lättare och passar de individuella behoven.

Ross Greene har arbetat fram en behandlingsmodell som han menar minskar frustrationen, antalet vredesutbrott och bråk, och samtidigt hjälper barnen att utveckla de förmågor de brister i. Lite skämtsamt säger han att vuxna får fungera som "surrogat-frontallober".

Ross Greens metod innebär bland annat att man lär sig att förutse konfliktsituationer och förebygger dem. Man måste också prioritera - många konflikter handlar om prestige och är onödiga. Det viktigaste är att hjälpa barnet att vara lugnt och sansat när det är frustrerat, så att barnet kan hantera sina känslor och tänka klart, och att sedan hjälpa barnet att självt tänka igenom saken och hitta lösningar. Barnet blir också hjälpt av att man visar att man förstår svårigheterna.

Trots att kunskaper om bakgrunden till sådana här svårigheter funnits länge, är det få behandlingsmetoder som verkligen tar hänsyn till det, menar Ross Greene. I USA är det vanligt med beteendeinriktade förhållningssätt där barnen får belöningar respektive "straff", men då hjälper man inte barnen lika mycket med grundproblemen, säger han.

Skolan är lika viktig som föräldrarna när det gäller att hjälpa de "explosiva" barnen. Och lärare och föräldrar måste samarbeta.
- Den amerikanska skolan är väldigt disciplin- och straffinriktad, trots att forskning visar att straff inte fungerar. De hårda reglerna riktar sig egentligen mot de tio procent av eleverna som är "bråkiga", de övriga nittio procenten behöver dem inte. Och för de tio procent som reglerna är gjorda för fungerar de ändå inte.

Flera utvärderingar av behandlingsmodellen har visat att den fungerar bra, men det behövs fler och större studier, säger Ross Greene. Nu används modellen i bland annat skolor i Massachusetts, med goda resultat. Både "explosiva" barn och andra barn har nytta av den.
- Skolan är alldeles för inriktad på lärandet, när den borde bry sig mest om socialt samspel. Det är det som skapar de största problemen för elever, och när det fungerar bättre kommer lärandet på köpet. Klasskamraterna betyder lika mycket som de vuxna. Skolan måste arbeta aktivt för att skapa en stark gemenskap mellan eleverna, en stämning där man accepterar och tolererar olikheter och att olika personer behöver hjälp med olika saker. Ett gemensamt klassmöte varje dag redan från början, där man diskuterar problem och där elever får berätta om sig själva, är en bra grund.