Gång på gång nämns det: "Mördaren hade Aspergers syndrom".
Men vad är egentligen asperger - och finns det en koppling till allvarlig brottslighet? Svaret är nej.
Expressen fortsätter i dag artikelserien om Aspergers syndrom - sanningen om diagnosen.
I dag fortsätter vi artikelserien genom att problematisera de händelser som gjorde att begreppet Aspergers syndrom numera ingår i de flesta svenskars ordförråd. Det handlar om ett antal uppmärksammade brottsmål där gärningsmannen haft, eller trott sig ha, diagnosen.
Expressen och andra medier har i rapporteringen om dessa brott nämnt Aspergers syndrom. I ett par fall har det handlat om att förklara motivet till dådet, i ett annat fall tillvägagångssättet.

Självklart kan personer med asperger bli ledsna över att diagnosen över huvud taget nämns i samband med kriminalitet.
Och här är det viktigt att vara självkritisk - när är det egentligen relevant att redogöra för psykiska diagnoser i samband med brott?
Nu gör vi ett försök att nyansera rapporteringen, och reda ut om och i så fall på vilket sätt Aspergers syndrom hade med dåden att göra.
För diagnosen i sig är ju aldrig orsaken till brottslighet.

Det som ökar risken för våldsbrott är missbruk, att vara man mellan 15 och 25 år och att lida av psykisk ohälsa. Vår genomgång visar att dessa riskfaktorer märks även här.
Vi ser exempel på när man inte fått rätt hjälp att hantera sin funktionsnedsättning. Också det är viktigt att berätta.

PS. I morgon möter viprofessorn som är framgångsrik - mycket tack vare sin funktionsnedsättning.

Av Anna Bäsén
anna.basen@expressen.se

Ragnar mördade sin styvpappa och sina två halvsyskon i Härnösand den 11 maj förra året. Han erkände trippelmordet och dömdes till sluten rättspsykiatrisk vård. Foto: Christian Örnberg

Ragnar Nilsson, 21, har Aspergers syndrom - men fick aldrig någon hjälp.
Så småningom blev han svårtpsykiskt sjuk.
Då mördade han sin styvfar och två syskon.
Det är verkligheten bakom trippelmordet i Härnösand.
Men: det var inte asperger som orsakade det hemska brottet.

Det är lika ovanligt att en person med Aspergers syndrom begår brott som att någon annan gör det. Men när det händer kan brottet verka obegripligt - utifrån sett.
Ett sådant exempel på sällsynta brottsfall är Ragnar Nilsson från Härnösand.
När Ragnar var ett år separerade hans föräldrar. Så småningom träffadeRagnars mamma en ny man som flyttade in hos familjen. När Ragnar var sex år fick paret en son, tre år senare föddesdottern.

Ragnar beskrivs av familjen som en snäll storebror; han brukade till exempel ta med småsyskonen när han spelade innebandy.
Men i polisförhören efter morden har han berättat att han kände sig utanför, och orättvist behandlad av styvpappan. Han fick för sig att lillasystern var styvpappans favorit, medan lillebror var mammans favorit.
Ragnars mamma hade en annan bild. Hon berättar i förhör att hon varit noga med att ha mammatid med alla tre barnen.

Ragnar och styvpappan hade från början en god relation - men de gled ifrån varandra. Inom sig byggde Ragnar upp ett starkt, pulserande hat.
- Det var som att jag inte var lika mycket värd som hans barn, sa Ragnar i polisförhöret dagen efter morden.
Så småningom separerade Ragnars mamma och styvpappan, och kontakten tog slut.
Vid tiden för mordet hade de inte setts på nio år. Ingen visste att Ragnar dåhatade sin styvfar.

Efter trippelmordet slog den rättspsykiatriska utredningen fast attRagnar har Aspergers syndrom. Det kan ha varit en bidragande orsak tillRagnars fixering vid styvpappan, menar vice chefsåklagaren Bertil Månsson i Sundsvall, som ledde utredningen:
- Ragnar upplevde att han blev kränkt när han var liten, och han kunde aldrig släppa det. Hans funktionsnedsättning Aspergers syndrom gjorde honom säkert extra sårbar, säger Bertil Månsson.
- Motivet var helt klart hämnd på styvpappan. Han dödade barnen för att ytterligare straffa styvpappan. Det verkade inte finnas något personligt agg mot syskonen.
På lågstadiet gick Ragnar hos en psykolog. Ibland var någon av föräldrarna - även styvpappan - med under samtalen.
Men barn- och ungdomspsykiatrin utredde aldrig om Ragnar hade Aspergers syndrom. Han fick därför aldrig den hjälp han hade behövt.

Som vuxen har Ragnar läst om funktionsnedsättningen på nätet, och känt igen sig. Han ger några exempel: Att han är svår att förstå. Ensamheten. "Och att jag nördade in mig på grejer", säger han.
Personer med funktionsnedsättningen är ofta raka i sin kommunikation, förklarar Ragnar Nilssons advokat, Fredrik Lindberg. De har svårt för socialt småprat.
- Ragnar var oftast välformulerad och ganska rakt på sak i förhören.
Det finns alltså ingen ökad risk för brott bara för att man har Aspergers syndrom. Däremot finns vissa mönster när personer med Aspergers syndrom i enstaka fall begår brott, förklarar Marianne Kristiansson, verksamhetschef för rättsmedicinalverkets rättspsykiatriska avdelning i Stockholm.
- Många utvecklar ett udda specialintresse. Och om det intresset är eld,eller sprängämnen, ja, då märks det förstås i brottsbilden.
- Sedan hänger deras problem ihop med deras svårigheter i det sociala samspelet- som att de har svårt att tolka vad andra menar, och svårt att leva sig in i andrassituationer, säger Marianne Kristiansson.
Det som även skiljer gärningsmän med Aspergers syndrom från andra gärningsmän är att de vanligtvis inte har en kriminell livsstil eller drogproblem.
Ett omskrivet och mycket udda fall är den 31-åriga man som 2006 dömdes för mord på sin psykolog. Mannen började gå i terapi hos henne 2001. Han blev fixerad, och började förfölja den 50-åriga kvinnan. En sommardag väntade mannen i trapphuset till kvinnans arbetsplats, beväpnad med flera knivar.

Peter mangs är misstänkt för mordet på Trez West Persson, 20, och fem mordförsök 2010. Hans pappa har beskrivit honom som "en intelligent ensamvarg". Foto: Sara Strandlund

Han dödade henne med ett 60-tal knivhugg. Sen gick han till polisstationen, blodig och med en kniv i handen.

Den rättspsykiatriska undersökningen visade att mannen hade Aspergers syndrom - men inte led av en allvarlig psykisk störning. Han dömdes därför till fängelse i tio år.
Att 31-åringen hade Aspergers syndrom kan vara en ledtråd för att förstå tillvägagångssättet. Men det förklarar inte själva dådet, eller motivet.
Kriminalinspektör Ola Boja på rikskriminalpolisens gärningsmannaprofilgrupp var med och tog fram profilen på "Lasermannen" i Malmö i höstas. Ett arbete som ledde fram till gripandet av Peter Mangs, som misstänks för skotten.
Mangs uppger själv att han har Aspergers syndrom, och han har arbetat med att sprida information om funktionsnedsättningen.
Polisen tar enligt uppgift hänsyn till Mangs diagnos när de förhör honom. Mangs beskrivs som fixerad vid vapen och levde socialt isolerad.
Men inte heller här kan diagnosen förklara de mordförsök och mord som han misstänks för.

Ola Boja säger att gärningsmän med diagnosen Aspergers syndrom - som är extremt sällsynta - sällan verkar planera sina brott.
- Brotten tycks bero på tillfälligheter - ofta situationer i samspel med andra som blir för svåra. I stället för att lösa situationen - genom att diskutera, gräla, fly - använder de våld, som om de inte hade några andra redskap. Men jag talar som sagt om ytterst få fall, säger han.
Niklas Långström, forskningsledare vid kriminalvården, psykiatriprofessor och chef för Centrum för våldsprevention vid Karolinska Institutet, har tittat på riskfaktorer hos personer med autismspektrumtillstånd - merparten Aspergers syndrom - som dömts för våldsbrott.
Han understryker att Aspergers syndrom knappast kan vara den enda förklaringen till att en person blir kriminell. Men att brotten - när de sker - ofta är udda och bisarra, och därför får stor uppmärksamhet.
- Det som utlöser brottet kan också uppfattas som udda av omgivningen, säger han.
Statistisk sett är de viktigaste riskfaktorerna för att hamna i kriminalitet: missbruk, psykisk ohälsa och att vara man.
Ett fall som uppmärksammats flera gånger är David Sjöblom som giftmördade sin granne 1997. Grannen hade, enligt David Sjöblom, gått honom på nerverna då att han ofta tiggde en cigarett. Den utlösande faktorn var att grannen skämtade om att han ville ligga med Sjöbloms flickvän.

Den rättspsykiatriska undersökningen slog fast att David Sjöblom har Aspergers syndrom, psykopati och en allvarlig psykisk störning. Han dömdes till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Sjöblom har själv sagt att Aspergers syndrom kan förklara varför han blev så kränkt. Men det är kanske psykopatin som kan hjälpa oss att förstå dådet. Forskningen visar att personlighetsstörningen psykopati, som bland annat innebär brist på medkänsla, ökar risken för kriminalitet.
En av de fyra män som häktades i december 2010 misstänkta för att ha planerat ett terrordåd i Köpenhamn är Omar Abdalla Aboelazm, 30.
Han har haft olika psykiska problem sedan han var liten. För elva år sedan dömdes han till rättspsykiatrisk vård för misshandel olaga hot, ofredande och sexuellt ofredande. Han var påverkad av en allvarlig psykisk störning, enligt rättsutlåtandet. Så småningom skrevs Omar ut och flyttade till en egen lägenhet med boendestöd.

I april 2009 dömdes han till böter för stöld. Rätten skriver i domen att: "Omar har uppgett att han lider av Aspergers syndrom och att han därför har kontakt med stödpersoner som hjälper honom att klara vardagliga sysslor".
Omar Abdalla Aboelazm sitter nu häktad i Köpenhamn. Han nekar till att ha planerat terrordåd - just nu råder förundersökningssekretess. Hur hans psykiska hälsa är i dag och om den har betydelse för det brott han misstänks för är ännu okänt.
Även Ragnar Nilsson led av psykisk ohälsa. Läkarna anser att han begick brotten under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Advokaten Fredrik Lindberg betonar att Ragnar sedan en tid mådde så psykiskt dåligt att han inte kunde förstå vidden av sina handlingar.

Ragnar Nilsson dömdes tillsluten rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

"Människor säger saker de inte menar och menar saker de inte säger, vilket gör det tämligen besvärligt att förstå dem."

Så skriver bloggaren nattknytt om Aspergers syndrom. Och precis så kan de "normalstördas" värld te sig för en person med Aspergers syndrom. Det är en psykisk funktionsnedsättning som ofta visar sig i att man har problem med det sociala samspelet.

Aspergers syndrom har nämnts många gånger i medierna det senaste året på grund av att några av de misstänkta förövarna i mycket uppmärksammade brottmål har diagnosen.

Rapporteringen har gjort många med aspergers upprörda och ledsna. Som nattknytt uttrycker det: "vi är inga kallblodiga mördare. Långt därifrån." Föräldrar till barn med aspergers är rädda att barnen ska drabbas, att skolkamraterna ska bli rädda för dem.

Därför startar Expressen nu en artikelserie som förhoppningsvis ska öka kunskapen om Aspergers syndrom.
För det är viktigt att berätta att funktionsnedsättningen asperger inte ökar risken för att en människa ska begå ett brott. Däremot kan brotten, hur sällan de än inträffar, uppfattas som mer udda. Udda brott blir mer uppmärksammade.

Det kan vara relevant att berätta att en gärningsman har funktionsnedsättningen, eftersom det kan påverka polisutredningen. Polisen kan till exempel behöva ta hänsyn till gärningsmannens förutsättningar att fungera socialt.

Men Aspergers syndrom är en funktionsnedsättning bland många andra. Precis som människor med dålig syn kan behöva glasögon, kan personer med asperger behöva hjälpmedel, som att göra checklistor för att strukturera vardagen.
Och det är faktiskt lika befängt att vara rädd för personer med Aspergers syndrom som det är att vara rädd för närsynta.

Av Anna Bäsén
anna.basen@expressen.se

2010-06-16 15:10

I en debattartikel i Dagens Medicin publicerad under avdelningen för Psykiatri skriver samtliga representanter för NSPHiG under en gemensam protest mot de orimliga besparingar som görs mot psykiatrin.

En beslutad neddragning med 19 miljoner kronor inom specialistpsykiatrin i Göteborg innebär i flera avseenden ett dråpslag – i värsta fall bokstavligen – för ett stort antal vårdbehövande patienter. Primärvården har varken resurser eller kompetens att möta behoven hos de människor som under lång tid haft kontakt med specialistpsykiatrin. Den nya vårdvalsmodellen har dessutom försämrat möjligheterna ytterligare, vilket vi den senaste tiden kunnat följa i media. I bästa fall kan några enstaka krissamtal och därutöver endast förskrivning av psykofarmaka. På det mänskliga planet lämnas patienterna därmed åt sitt öde. Lika illa är det att principen om vårdkontinuitet frångås genom omläggningen. I psykiatrisk behandling är kontinuiteten avgörande för framgången, och en vårdkedjemodell där varje förändring i patientens tillstånd leder till byte av mottagning eller behandlare är därför direkt förkastlig.

Det tålmodiga arbetet med att bygga upp en förtroendefull behandlingsrelation spolieras, och som patient tvingas man börja om från början med en ny relation. Alternativet till denna destruktiva modell är att vårdkontakterna gradvis och försiktigt glesas ut, när patienten blir bättre. Vi brukar- och närståendeorganisationer inom nätverket NSPHiG protesterar på skarpast tänkbara sätt mot de förödande sparåtgärder som nu genomförs inom specialistpsykiatrin.

Caroline Forssbaeck, Anorexi/Bulimi-Kontakt, Gunilla Johnson, OCD-föreningen Ananke, Henrik D. Ragnevi, Attention i Göteborg, Ewa Swenelius, Fusig, Ulla Adolfsson, Autism- och aspergerföreningen, Lotta Bergström, Göteborgsfontänen, Lotta Ahlén, Gyllenkroken, Annica Engström, Inre rum, Lena Nilsson, Ibis, Karin Ohlsson, RFHL-Oberoende-Göteborg, Zara Elfvelin, RSMH-Näckrosen, Anna Gabriels, Vännerna, Ingvor Blom, Spes, Els-Marie Törnberg, Spiv, Mona Ringbrand, Åss och Hannes Qvarfordt, RSMH Livet.

NSPHiG står för Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa i Göteborg och är ett nätverk för Patient-, brukar-, och närståendeorganisationer inom Göteborg med totalt 15 medlemsorganisationer.

Rapporten ”Alltjämt ojämt” lämnas över till regeringen i dag. Den bygger på en undersökning om livsvillkoren för 57 500 vuxna funktionshindrade personer med insatser från socialtjänsten enligt socialtjänstlagen (SoL) eller lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Det handlar bland annat om personer med psykisk funktionsnedsättning, utvecklingsstörning, rörelsehinder, tal­svårigheter och synnedsättning. Resultaten visar på stora skillnader i levnadsförhållanden mellan funktionshindrade och befolkningen i övrigt. Det gäller samtliga undersökta områden – utbildning, arbete, ekonomi, aktiv fritid och hälsa med boendestandard som enda undantag.

Mest oroväckande är situationen för personer i åldern 20–29 år med insatser enligt socialtjänstlagen. I gruppen finns många personer med psykisk ohälsa eller psykisk funktionsnedsättning. Många har en låg utbildningsnivå och står helt utanför arbetsmarknaden samtidigt som de har en svag personlig ekonomi och en mindre aktiv fritid. I rapporten konstaterar Socialstyrelsen behovet av fördjupade analyser och ansträngningar inom flera områden:

• Se över stödsystemens inlåsningseffekter. Personer med funktionsnedsättning tillhör samhällets låginkomsttagare med en klart lägre ekonomisk standard än andra grupper. Till stor del förklaras det av att många sedan unga år har sjuk- eller aktivitetsersättning eller ekonomiskt bistånd som huvudsaklig inkomstkälla. Detta är inkomstkällor som bara täcker det nödvändigaste utgifterna och de riskerar ett liv strax ovanför fattigdomsstrecket.

Att kompensera för den låga inkomsten är möjligt till en viss gräns, men för att den ekonomiska situationen verkligen ska förbättras krävs att en högre andel kommer ut på arbetsmarknaden. Trots att varken sjuk- eller aktivitetsersättning eller ekonomiskt bistånd är avsedda som permanenta inkomstkällor visar undersökningens resultat att så är fallet för många. Det förstärker den ekonomiska utsattheten ytterligare. Socialstyrelsen anser att regeringen bör initiera en översyn av den ekonomiska situationen för personer med insatser enligt SoL eller LSS. Särskilt angeläget är att titta närmare på den dåliga ekonomin och det långvariga beroendet av ekonomiskt bistånd bland dem med psykisk ohälsa i åldern 20–29 år.

• Fler behöver gymnasieutbildning. Vuxna personer med funktionsnedsättning har väsentligt lägre utbildningsnivå än befolkningen i övrigt. Få fortsätter till eftergymnasial utbildning. En stor andel personer med insatser enligt socialtjänstlagen, där psykisk ohälsa är vanligt, saknar gymnasieutbildning. I åldern 20–29 år har varannan enbart grundskoleutbildning jämfört med var tionde i motsvarande ålder i befolkningen. Psykisk sjukdom bryter ofta ut i unga år just när personer är mitt i sin utbildning och funktionsnedsättningen riskerar att försvåra fortsatta studier. Det krävs fördjupade analyser av vad som kan göras för att möjliggöra för fler att gå vidare till gymnasial utbildning. Vidareutbildning och fortbildning är extra viktigt för den här gruppen och bör vara ett inslag i personernas rehabilitering.

• Arbetsförmågan måste tas tillvara. Anknytningen till arbetsmarknaden är betydligt svagare för personer med funktionsnedsättning än för totalbefolkningen – cirka 10 procent jämfört med runt 80 procent. Att nio av tio personer med funktionsnedsättning står utanför arbetslivet får återverkningar på en rad andra områden. Det bidrar till en svag privatekonomi, det riskerar att leda till isolering och minskar möjligheterna till aktivitet och delaktighet. Därför är rätten till arbete en av grundbultarna i handikappolitiken, och därför krävs det mycket mer av krafttag för att öppna arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning.

• Öka tillgängligheten till en rikare fritid. Personer med insatser enligt LSS och SoL deltar i mindre utsträckning i kultur- och nöjeslivet samt motions- och friluftslivet än befolkningen i stort. De reser inte heller bort på semester eller har tillgång till dator och internet i samma utsträckning som totalbefolkningen. Det finns inga skäl att tro att alla funktionshindrade har en mindre benägenhet eller vilja att ägna sig åt fritidsaktiviteter än andra. Det annorlunda fritidsmönstret är snarare en konsekvens av bristande tillgänglighet, sämre ekonomiska förutsättningar och brister i olika stödsystem.

• Se över läkemedelsförskrivningen. Psykofarmaka är mycket vanligt bland personer med utvecklingsstörning och autism. Särkilt anmärkningsvärt är att var femte använder läkemedel mot schizofreni och psykoser. Många får omoderna läkemedel, som ger ökad risk för biverkningar. Att läkemedel dessutom ofta skrivs ut i avrådda kombinationer tyder på att deras läkemedelslistor revideras för sällan. Ångestdämpande medicin skrivs också ut i hög grad till personer med utvecklingsstörning eller autism, troligen för att hantera beteendestörningar. Trots att det i dag finns ett flertal pedagogiska och kognitiva metoder för att behandla till exempel utagerande beteende och dålig impulskontroll. Även dessa läkemedel innebär risk för biverkningar, i form av ökad aggressivitet och förhöjd oro. Att samtliga dessa brister i jämlikhet konstateras samma år som den nationella handlingsplanen för handikappolitiken löper ut visar på behovet av förnyade ansträngningar. Regeringen har utlovat en ny handikappolitisk strategi som ska säkerställa att mer blir gjort och att roller och ansvar blir tydligare.

De områden som ingår i vår undersökning – ekonomi, hälsa, fritid, utbildning och arbete – samspelar och förstärker varandra. De är alla av grundläggande betydelse för våra livsvillkor. Socialtjänstens insatser för personer med funktionsnedsättningar utgör en viktig del men kan inte isolerat utjämna skillnaderna. För att de handikappolitiska målen ska bli verklighet måste hela samhället mobiliseras. Särskilt viktigt är att arbetsförmedlingen och utbildningsväsendet inkluderas mer i arbetet.

Håkan Ceder, överdirektör Socialstyrelsen
Karin Flyckt, utredare Socialstyrelsen

"Stopp för läkemedel mot

adhd är ett obegripligt svek"

DAGENS MEDICIN



2009-05-27DEBATT: Sedan ett drygt halvår är det i princip omöjligt för vuxna som diagnostiseras med adhd i Västra Götalandsregionen att få medicinering. Detta bryter mot Socialstyrelsens rekommendationer och är ett svek mot patienterna, skriver Henrik Ragnevi, ordförande för intresseorganisationen Attention i Göteborg

Sedan drygt ett halvår tillbaks har vuxna som diagnostiserats med adhd i Västra Götaland förvägrats medicinering sedan program- och prioriterings­rådet inte avsatt budgetmedel för behandling.

Kritiken mot beslutet blev för stor och från regionens läkemedelsenhet gick en ny skrivelse ut om att individuella prövningar ska göras. Det verkar som om de flesta läkare missat detta, för i praktiken innebär den individuella prövningen att det ändå är i det närmaste omöjligt att få medicin.

Att inte medicinera vuxna med centralstimulerande på grund av kostnadsskäl och så kallade ”undan­trängnings­effekter” är för mig fullkomligt obegripligt. Kostnaden för läkemedel för re­gio­nen på 50–70 miljoner kronor väger lätt i jämförelse med slutnotan för att inte behandla.

Kostnaden för obehandlad adhd är enligt barn- och neuropsykiatriska kliniken vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg 50–70 miljarder kronor per år för samhället. Medicineringen innebär en enorm samhällsekonomisk besparing men dessa aspekter saknas i den så kallade HTA-rapport som tagits fram av medicinska sektorsrådet i psykiatri vid Sahlgrenska och som ligger till grund för beslutet.

I dag är Västra Göta­lands­regionen ensamt om denna bestämmelse, som för övrigt bryter mot Socialstyrelsens medicinska rekommendationer om att centralstimulerande borde vara förstahandsalternativet vid adhd. För vilken annan patientgrupp skulle ett liknande beslut fattats?
Det borde vara en självklarhet att rätten till medicinsk behandling och vård borde vara likadan över hela landet. Det ska inte vara ett lotteri om du får genomgå en neuropsykiatrisk utredning och får medicinering.

Att den medicinska behandlingen med Ritalin eller Concerta inte fungerar på alla är inget argument för att ha kvar stoppet. Vilka läkemedel fungerar på 100 procent av populationen?

Det är också lätt att säga att det hade varit bättre att satsa på andra insatser än läke­medel, men då har man inte förstått att medicin ofta är en förutsättning för att kunna klara av att ta till sig annan behandling som exempelvis terapi.

I ett flertal fall har jag sett vilken otrolig skillnad det har gjort för personer som har fått centralstimulerande, inte alltför sällan har de redan behandlats inom psykiatrin under lång tid innan det upptäcktes vad deras egentliga problematik har varit.

Det är särskilt viktigt att medicinera dem som tidigare har haft beroendeproblematik, att agera annorlunda är att döma denna grupp till ett liv i missbruk och ett evigt utanförskap. Det är därför skrämmande att det ens förs en diskussion om att denna grupp skulle exkluderas från framtida medicinsk behandling.

Att skylla på att det inte finns tillräckligt stark evidens för att medicinera vuxna med adhd eller dem med tidigare beroende­problematik är att urvattna evidensbegreppet, i synnerhet när det så uppenbart handlar om ekonomi.

Att den totala kostnaden för samhället riskerar att bli så otroligt mycket större än läke­medels­kostnaden verkar inte någon tagit hänsyn till, för att inte tala om det personliga lidandet.
För många människor innebär medicinering en andra chans i livet.

Något som alla förtjänar, även om de råkar bo i Västra Götaland.