Rädd att min son ska bli en outsider
Skrivet av Martin Forster 13:58, 8 juni 2011 i kategori Föräldraskap
FRÅGA:
Hej!
Jag skriver angående mig själv och min son som är två år och åtta månader.
Då jag observerat min son i umgänge med bekantas barn och barn på dagis har jag märkt att min son är lite annorlunda. Han är inte intresserad av sånt som de andra barnen tycks vara intresserade av och han är aldrig ”med” på sånt som de andra barnen gör. Om alla barn springer åt ett håll, så springer han åt ett annat. Han är mycket känslig och väldigt bra på att formulera sina tankar och jag blir ofta förundrad över hans djup. Han trivs på dagis, går gärna dit och deltar i alla aktiviteter, men har ingen kontakt med de andra barnen, utan är mest för sig själv eller med personalen. Hans känslighet tar sig bland annat uttryck i att han blir mycket berörd av vissa sagor och sånger som han uppfattar som sorgliga och blir olycklig och börjar gråta av dem. Hemma är han trots allt ett vanligt, lugnt och glatt barn och jag inser att det antagligen finns många andra barn som också är precis som han.
Till saken hör att många av min sons personlighetsdrag och beteenden liknar min äldre brors väldigt mycket. Mina föräldrar påpekar också ständigt att min son påminner om min bror som barn. Det händer t.o.m. att min mamma (till min förargelse) kallar min son vid min brors namn. Min bror är en mycket speciell person som tagit stort utrymme i vår barndomsfamilj. Han är väldigt intelligent och har idag en framgångsrik akademisk karriär, men har haft en barn- och ungdom fylld av utanförskap och grov mobbning, vilket påverkat vår familj mycket. Han hade inga vänner som barn och tonåring och är även idag rätt ensam trots att han lever i ett stabilt parförhållande. Han är inte särskilt kompetent socialt.
Nu till mig. Jag oroar mig mycket för att min son, med sin (påstådda) likhet med min bror, ska få en lika tung barn- och ungdom och att han ska bli lika ensam som min bror varit. Trots mina försök att låta bli att tänka på det är jag rädd att min oro på något sätt ska smitta av sig och bli till en slags självuppfyllande profetia. Hur ska jag göra för att koppla bort denna oro och inse att min sons likheter med min bror inte nödvändigtvis kommer att leda till samma saker hos min son som hos min bror? Hur ska jag kunna njuta av, och uppmuntra, min sons speciella personlighet och hans intelligens, enorma koncentrations- och inlärningsförmåga, känslighet och stora kärleksfullhet utan ständig rädsla för att han kommer att bli en outsider på skolgården?
Tack,
Orolig mamma
SVAR:
Hej!
Tack för ditt brev. De flesta föräldrar oroar sig någon gång över barnens framtid. Man ser att barnet avviker på något sätt och funderar på om det har någon betydelse. Du beskriver hur sådan oro kan minska glädjen i föräldraskapet och ställer den viktiga frågan om oron i sig kan påverka barnet.
Till att börja med måste man fundera på om det finns fog för oron. Det finns många teorier och idéer om hur barn bör utvecklas. Tyvärr förekommer det ofta tvärsäkra uttalanden om att vissa beteenden tyder på det ena eller andra problemet. Om man studerar utvecklingspsykologi från ett mer vetenskapligt perspektiv så är det nästan bara en sak som framstår som helt säker: barn utvecklas väldigt olika och i olika takt. Det går alltså sällan att förutse hur ett barn ska bli – särskilt när de är så små som din son.
När finns det då fog för oro? Jo, om ett barn under längre tid verkar må dåligt eller avviker på ett sätt som innebär problem. Din son verkar just nu trivas och ha det bra i förskolan, även om han inte beter sig precis som de flesta andra barnen. Jag tycker alltså att det viktigaste är att vara lyhörd för hur din son mår här och nu. Först när hans personliga sätt att vara börjar leda till faktiska problem så tycker jag att det är läge att agera. Det är förstås också viktigt att ha kontakt med förskolepersonalen om detta, men inte för ofta. Jag återkommer till det.
Du undrar hur du ska göra för att kunna koppla bort oron. När vi känner oro inför framtiden brukar det sällan stanna vid tankar och känslor. Ofta agerar vi på olika sätt för att minska vår oro. Till exempel genom att söka information, prata med andra, undvika risker, eller att försäkra sig om att allt är som det ska. Dessa beteenden ställer dessvärre till det. De leder oftast till att oron vidmakthålls eller till och med blir starkare. För att bemästra oron så brukar det därför vara avgörande att hejda impulsen att agera. Det är förstås jobbigt och kan kännas fel på kort sikt, men i längden hjälper det oss att känna närvaro och glädje i stunden. Kort sagt: när du får jobbiga tankar och känner oro trots att din son verkar må bra, försök att låta det stanna där utan att göra något speciellt åt det. Prata inte med någon om det, sök inte någon särskild information, eller ändra inte dina planer på något sätt. Betrakta bara oron och tankarna för vad de är – farhågor om en framtid som ingen kan veta något om. Förhoppningsvis kan det leda till att din oro minskar.
Som du förstår handlar det om att ha någon slags balans. Ibland finns det fog för oro och skäl att vidta åtgärder. Ibland är oron obefogad och blir ett problem i sig. Jag nämnde till exempel att det är viktigt att ha kontakt med förskolepersonalen för att se hur din son mår. Det är bra att göra det om du ser faktiska skäl till det, men om du ofta försäkrar dig utan anledning, så är det just ett sådant beteende som kan vidmakthålla och förstärka oron.
Du frågar också om risken för att din oro ska påverka din son. Föräldrars oro kan ”smitta” barnen, inte enbart via generna utan också genom föräldrarnas sätt att bete sig. Forskning har visat att det spelar mindre roll hur mycket oro en förälder faktiskt känner. Om föräldern däremot börjar agera på olika sätt och därmed visa din oro för barnen, då ökar risken för att den överförs. Det är alltså ytterligare ett argument för att du kan försöka att bara låta oron vara, utan att agera. Sen är det förstås svårt att dölja stark oro under en längre tid. Barn brukar ju vara ganska bra på att snappa upp sådana saker. Om din oro ofta återkommer och känns jobbig att hantera så kanske det är läge att söka hjälp för din egen (och sonens) del.
Kan du be dina föräldrar sluta kommentera hur din son är? Du kanske har gjort det, men det kan vara värt att göra ett nytt försök. Jag tycker alltid det är olyckligt att placera in barn i fack eftersom det skapar onödiga förväntningar. Oavsett om förväntningarna är positiva eller negativa så tycker jag av princip att man ska låta barn utvecklas som de vill och vara öppen för att de när som helst kan byta riktning.
Jag vill avsluta med att uppmuntra dig i det du skriver om din son. Du verkar så kärleksfull och han verkar vara en härlig kille. Jag tycker att det kan finnas för höga krav på att barn ska ändra på sig för att passa in. Jag förespråkar istället att så långt det går försöka hitta rätt sammanhang för varje barn. Även om han inte gillar att göra saker som de flesta andra barn håller på med, så finns det säkert aktiviteter, kamrater och miljöer som passar just honom. Vi måste värna om allas rätt att få vara som de vill!
Hälsningar,
Martin
Filip & Fredrik gästade filmare
Det var på järnvägsstationen som Göran Johansson stötte på journalisterna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson från Kanal 5.
De var i Lund för att filma material till deras nya tv-serie med arbetsnamnet "Får vi följa med" och frågade Göran om han ville vara med i serien.
- Jag är själv väldigt intresserad av film och filmar mycket själv på min fritid så jag blev oerhört glad när Filip och Fredrik kom med sitt förslag.
Göran Johansson har Asperger syndrom och under veckan tillbringar han mycket tid på ett daghem i närheten av hans hem i Klostergården i Lund.
Sedan 2002 är Göran Johansson förtidspensionerad och det var i kontakt med psykiatrin som hans intresse för filmskapande väcktes.
- Min erfarenhet från psykiatrin är inte positiv. Jag har sedan ett antal år tillbaka varit aktiv i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa här i Lund och då har jag träffat flera personer med liknande erfarenheter som jag har.
- Jag ville upplysa folk om hur det står till och försöka främja patienträttigheter för personer med psykiatrisk diagnos, säger Göran Johansson när vi träffas i hans lägenhet.
- Jag började filma för ett antal år sedan och gör mest kortfilmer som jag sedan försöker distribuera till lokal tevestationer runtom i landet. Jag ritar även serier om psykiatrin, säger Göran Johansson och visar exempel på några av hans två rutors seriestrippar.
I Göran Johansson kortfilmer, precis som i hans serier, är handlingen förlagd till den fiktiva staden Grönköping och kretsar alltid kring läkaren Adolf Galenos och hans patienter.
Han visar utdrag ur sina filmer för mig och de korta scenerna i en humoristisk tappning avlöser varandra i rask takt.
- Det jag framför allt vill upplysa om är hur psykiatrin inte lyssnar på deras patienter och tillsammans med kommunen förstår de inte att många av oss är arbetsföra och vill jobba. Det borde gå att hitta ett arbete till oss i stället för att placera oss på ett daghem där vi inte uträttar något vettigt, säger Göran Johansson engagerat.
I lördags kom Filip Hammar och Fredrik Wikingsson på besök i lägenheten. Med sig hade de totalt åtta medarbetare.
-Det var mycket folk här i min lilla lägenhet. De var väl här i cirka två timmar och filmade mig.
- Men eftersom jag själv är filmare så bad jag Filip och Fredrik att spela upp ett par sketcher som jag själv har skrivit.
- Filip fick bli Doktor Galenos och Fredrik fick spela patient. Resultatet blev jag mycket nöjd med, säger Göran Johansson.
Vad händer härnäst? Har du några andra projekt inplanerade?
- Jag är nästan färdig med min nya film som heter Sanning och Konsekvens och som även den handlar om psykiatrin.
- Min förhoppning är att filmen ska sändas i så många lokal tevestationer som möjligt, säger Göran Johansson.
Fler länkar (publicerandet godkänt av filmaren)
http://www.sydsvenskan.se/lund/article1505023/Lundabo-fick-filma-Filip-och-Fredrik.html
Gå till http://cityskane.se/lund/
Välj datum 1 juli, dvs dagen efter de andra två tidningarna publicerade sina reportage. Bläddra sedan till sidan 8 i papperstidningen.
Adhd och rutiner skapar Petters musik
En bokstavsdiagnos kan vara en bra sak. Åtminstone om man ska skriva bra låtar.
Han kom ut med diagnosen i tidskriften Café och har också skrivit en låt, Krafter, som handlar om hur han tampas med sig själv och diagnosen.
- Jag behöver strikta rutiner för att vara fokuserad, berättar Petter när Radio X3M intervjuar honom på Popkalaset. Jag skriver en att göra-lista för varje dag.
Adhd skapar låtar
- Jag har valt att kanalisera den energi som jag också får i och med adhd:n i låtskrivande. Jag tycker inte att diagnosen enbart är en dålig sak, säger Petter.- Dessutom tror jag de flesta människor har en liten släng av adhd.
Av Marika Mäklin - Årets Oscarspristagare utsedda
Oscarpriset tilldelas varje år yngre forskare vid Uppsala universitet, som "genom vetenskaplig skrift gjort sig mest välförtjänt och inger de bästa förhoppningar om fortsatt vetenskaplig författarverksamhet vid universitetet". Priset kan även delas mellan två lika förtjänta.
Mottagarna utses av universitetets styrelse, konsistoriet, på förslag av en kommitté bestående av fakultetsdekanerna. Priset delas ut vid vinterpromotionen i januari.
Här följer motiveringarna till årets pris:
Docent Karin Brocki får priset för sin nydanande forskning om relationen mellan symptom på hyperaktivitet/ADHD och utvecklingen av exekutiva funktioner, såsom impulskontroll hantering av distraktioner och förmåga att hålla information aktuell i medvetandet. Hon har visat ADHD-symptom tar sig uttryck i olika problem med exekutiva funktioner beroende på barnets ålder. I senare studier har hon intresserat sig för relationer mellan exekutiva funktioner och genetik i ett utvecklingsperspektiv.
Docent Albert Mihranyan får priset för sina betydande framsteg sedan han riktat in sig mot nanoteknologi och funktionella material. Han har publicerats i högt rankade tidskrifter inbjudits att tala vid flera internationella konferenser. Dessutom är han huvuduppfinnare med ett flertal patentansökningar. Albert Mihranyans internationellt uppmärksammade framsteg har skett inom bland annat läkemedelsdistribution baserat på nanomaterial, diagnostik, sensorik och energilagring.
Kontaktuppgifter:
Karin Brocki, tel: 018-471 2117, 073-6824363, karin.brocki@psyk.uu.se,
Albert Mihranyan, tel: 018-471 7940, 070-1679037, albert.mihranyan@angstrom.uu.se
För information om priset, kontakta Iréne Johansson, 018-471 17 04, e-post: irene.johansson@uadm.uu.se
Så blev jag den tjatiga mamman från helvetet
Aftonbladet
DEBATTÖREN: Mia Coull, 49, Stockholm. Förälder och frilansjournalist.
DEBATTEN: Barn med neuropsykiatriska funktionshinder som add, adhd och Aspergers syndrom behöver få särskilt anpassat stöd. Men det är skolan sällan rustad för, menar debattören, själv mamma till en dotter med adhd.
Debattören: Skolans ”lika för alla” är orättvist mot barn med särskilda behov
Nyligen skrev Malene Larssen här i Aftonbladet en debattartikel med budskapet att ge bokstavsbarn möjlighet att gå en egen skola eftersom vanliga lärare saknar kunskap och resurser att möta deras behov.
Jag förstår vad hon menar. Som bokstavsmamma till en dotter som just gått ut årskurs 8 har jag en känsla av att inte bli trodd när jag pratar om vilka svårigheter mitt barn har, till exempel när det gäller inlärning. Att diagnosen och hjälpbehovet ifrågasätts med kommentarer som ”jag ser inte att hon har svårt med det här på mina lektioner”, ”vi har elever med adhd som det går jättebra för”, och ”dyskalkyli kanske inte ens finns”. Och dottern får höra att ”nu måste vi ställa lite högre krav på dig eftersom skolans roll ju även är att uppfostra”.
Även vi föräldrar uppfostras. Det måste ju vara något dysfunktionellt med en familj där barnet sällan kommer i tid till skolan.
Jag blir tjatiga mamman från helvetet som vidhåller att dygnsrytmen kan vara lite annorlunda hos den med adhd. Att barnet kan ha svårt att varva ner och somna på kvällen och därför vara typ medvetslös när klockan ringer.
Några andra svårigheter i vardagen hos den med adhd är svårigheter med planering och att organisera sin tillvaro. Att ha låg tröskel för frustration och lätt för att brusa upp.
Allt detta känner jag igen hos min dotter. Att detta försöker jag hjälpa henne med. Allt detta älskar jag hos mitt barn. Allt detta är ju hon. Min egen lilla eldfluga.
Men eftersom många av symtomen inte är uppenbara på samma vis som ett brutet ben är, saknas ofta förståelse för svårigheter som kan uppstå. Ett barn med adhd får ofta höra ”Skärp dig” och ”Du kan om du vill”.
När rätt stöd uteblir kan lösningen för barnet vara att undvika situationer där hon inte kan prestera som förväntat, där hon känner sig dum för att hon inte förstår eller inte hänger med. Eller där hon glömt att göra läxan eller inte förstått den.
Följden blir att halka efter i skolarbetet och bit för bit tappa motivationen. Skulden för det inträffade läggs på barnet och hennes familj. Skolproblem och IG-varningar går ju att förklara med bristande närvaro.
Som jag ser det blir att göra ”Lika för alla” till exempel gällande läxor och hur man redovisar sina kunskaper orättvist för barn som behöver något annat än sina kamrater för att lyckas med studierna.
Detta gäller även det stöd som skolan erbjuder. Om det inte anpassas efter det enskilda barnets behov blir hjälpen som ges bara åtgärder på ett papper som visar att skolan ”gör något”. En elev som drar sig undan krav behöver knappast fler läxor. Likaså är det troligen verkningslöst att erbjuda en skoltrött 15-åring läxhjälp efter skoldagens slut. Bättre är att utgå från det som faktiskt fungerar och bygga vidare på det.
Eftersom cirka 5 procent av skolbarnen tros ha adhd, av olika grad, borde det rimligen finnas såväl vetskap som beredskap inom den vanliga skolan. Det är en stor grupp barn det handlar om. Diagnosen är inte ny. Ändå verkar kunskapen om barn med adhd liten. Liksom förståelsen för den sårbarhet som de här barnen har.
Skolans förväntningar och bemötande har stor betydelse för hur det blir i vardagen för ett barn med adhd. De krav som ställs behöver vara realistiska. Barnet behöver få erfarenhet av att lyckas med utmaningar och uppgifter. Och inte minst behöver även ett barn med adhd få känna sig accepterat och omtyckt för den hon är. Även i skolan.
Kanske kan vi alla bli lite mer generösa i vår bedömning av vem som ”passar in” och vilka förmågor och egenskaper som ska lyftas fram som något bra i vårt samhälle.
Med mobilen som ett stöd i vardagen
ESLÖV. "Boka massagetid" säger mobiltelefonen. "Gör det på en gång, så känns det bättre sedan."
För Laila med adhd är funktionen en livlina till en fungerande vardag.
– Den hjälper mig att planera, komma ihåg och håller mig motiverad. Och när jag använder den ser jag bara ut som en vanlig ungdom som leker med sin mobiltelefon, säger hon.
Att komma ur sängen, passa tider, planera dagen och matinköpen och sedan komma ihåg allt är inte en självklarhet för alla.
För Laila, som har adhd, kan livet ibland ställa så många krav att hon hellre drar täcket över huvudet och ger upp.
Det finns hjälpmedel förstås – men många är så klumpiga att de pekar ut den som använder dem.
Eller så oflexibla att man måste bära med sig flera små maskiner för att täcka sina behov.
Och så finns det så klart assistenter och andra som påminner. Komihåglappar och post-it.
Men då ska man komma ihåg att titta på lapparna – och försöka låta bli att bli arg på den som tjatar.
Eslövs kommun ansökte i höstas om pengar från Hjälpmedelsinstitutet för att testa en helt ny idé.
Med hjälp av pekskärmsmobiler och speciella småprogram, så kallade appar, tror man sig kunna ge en helt ny form av stöd.
– Mycket handlar om att strukturera, påminna och motivera, säger Lena Zander, enhetschef för psykosociala enheten på Eslövs kommun.
Tillsammans med kommunens arbetsterapeuter programmerar brukarna in sina "måsten" i mobiltelefonen.
Programmet påminner sedan om vad som ska göras, så många gånger som det behövs, och ger uppmuntrande ord på vägen.
– Det är svårt att bli förbannad på en mobiltelefon – även om den tjatar på en som en envis mamma, skrattar Laila.
Under fyra månader har man nu testat programmen i telefonerna och många är mycket nöjda.
För Laila, till exempel, fungerar vardagen. Och att hon klarar det på egen hand ger självförtroendet att fortsätta försöka.
– Jag använder den mycket. Både som ett sätt att lugna ner mig på när jag blir arg och som ett sätt att komma ihåg allt jag ska göra. Med telefonen har jag allt samlat på ett ställe – och ser bara ut som en vanlig ungdom när jag använder den.
I projektet har kommunen även utvecklat sin egen app: "klara".
Funktionen i den handlar om att distrahera bort panikattacker i till exempel mataffären, på bussen eller i en situation som man upplever som ångestfylld.
Arbetskonsulent Sandra Narberg visar på sin mobiltelefon hur appen enligt ett förvalt och personanpassat mönster ställer frågor, spelar musik, ger uppgifter och uppmuntran.
– För den som kan klara sig undan en ångestattack är det här otroligt mycket värt. Och målet med alla de här apparna är självständighet, att man ska kunna klara sig själv i en normal vardag.
På sikt hoppas man att många fler ska kunna ta del av den egna "klara"-appen.
– Vi ska presentera den hos Hjälpmedelsinstitutet till hösten så får vi se vad som händer sedan.
