Sensodetect, framtidens diagnosverktyg?
Därför stiger SensoDetect
 |
| Johan Källstrand, vd för Sensodetect. |
SensoDetect tillverkar en sorts ljudvågebaserat diagnosstöd för ADHD, psykos och – enligt en studie nyss godkänd för publicering i en vetenskaplig journal – nu även Aspergers, en sorst mild autism.
Aktiekursen har under andra halvan av mars fördubblats, utan att det som för många små illikvida bolag noterade på smålistorna är fråga om något enstaka avslut som höjt kursen.
Realtid.se ringer vd Johan Källstrand och frågar vad som händer.
– Vi bedömer väl att det har tagit ett tag att förstå hur det arbete som vi har gjort och de pressreleaser som har kommit... tolkningen är att det tagit ett tag innan man tillgodogjort sig informationen. Egentligen har jag ingen kommentar, men det kommer mail och frågor i större omfattning nu för tiden, har ökat kontinuerligt.
– Från början var det inte så mkt omsättning i aktien.
Realtid.se rapporterade i januari om hur SensoDetect hade fått en CE-märkning, vilket skulle underlätta den internationalisering som är företagets plan för att nå lönsamhet.
Hur går det med internationaliseringen?
– Jag har ingen kommentar utöver det vi redan sagt, men den satsning vi gjort under året på att ta in en disputerad forskare i bolaget och därmed öka den vetenskapliga produktiviteten har varit väldigt bra för oss.
– Redan nu ser vi resultat av den forskningssatsning vi gör. Ett viktigt fokus 2010 är forskningsläget, att stärka evidensen. det är
Så att aktiekursen gått upp har inget att göra med någon ny information kring internationaliseringen och försäljningen?
– Nej, men jag kan konstatera att det finns ett större intresse; man har nog börjat förstå bolaget lite mer.
Enligt SensoDetects bokslut äger Johan Källstrand 453.666 aktier, drygt 10 procent, i SensoDetect. Räknat på en ökning i aktiekursen från 12 till 27 kronor har han blivit nästan sju miljoner kronor rikare under mars.
Somliga kritiserar att företag sprungna ur universitetens skattefinansierade forskning gör storägare rika på skattebetalarnas bekostnad. Hur ser du på det?
– I vårt fall är det totalt fel. På Luab, Lunds Universitets Utvecklingsaktiebolag såg man potentialen i oss, och det var de som pushade på sådana här projekt att drivas i bolagsform. Om man skapar ett företag som är lönsamt bidrar det ju till skatteintäkter, särskilt om man lyckas säjla på export. Så ser jag på det, och det är så jag tror att Luab ser på det.
Luab äger idag 6,33 procent av SensoDetect. Efter listningen på Aktietorget var innehavet 10 procent, men i och med fjolårets nyemission där man enligt Luabs vd BG Svensson inte hade råd att teckna sig späddes innehavet ut.
Luabs SensoDetect-engagemang har varit en god affär: ett bokfört värde på 358.000 kronor är idag värt drygt sex miljoner.
Har ni någon exitstrategi, BG Svensson?
– Nej, men allmänt är vår strategi att gå ur våra innehav när vi inte kan tillföra mera till bolagen, och då förhoppningsvis få en bra avkastning på insatt kapital.
Har Luab bidragit med lönsamhet till Lunds Universitet?
– Vi har bidragit med lönsamhet i bolaget [Luab], och avkastningen har investerats i andra bolag.
Bedömer du att Luabs verksamhet är en bra investering för skattebetalarna?
– Ja, mycket bra: för det första har vi tillväxt i Luab, och för det andra startar vi bolag som är bra för samhället i form av skatteintäkter, arbetstillfällen och kundnytta. Det är nog den andra delen som är den största biten; där har vi skapat ett väldigt stort mervärde. Större än värdetillväxten i själva Luab.
Tillfrågad om annan lyckosam investering vid sidan av SensoDetect nämner Svensson Neurovive, vars kurs sexdubblats sedan årsskiftet.
Har ni gjort någon investering i ett bolag som gått omkull?
– Nej, faktiskt inte, men det kommer säkert någon.
 |
Liknande artiklar
Annons:
Vill du köpa annonsplats relaterad till 'ADHD' som kommer att visas här, så kontakta: annika.guldroth@realtid.se
|
Fel diagnoser till flickor
Flickor ges fel diagnoser
Barnpsykiatern och överläkaren Svenny Kopp.
Flickor får fel diagnoser, för få diagnoser och måste vara sjukare än pojkar för att få vård. Det slår barnpsykiatern och överläkaren Svenny Kopp fast i sin nya avhandling som fokuserar på flickor med autismspektrumstörning.
Flickor är klart underdiagnosticerade. Det slår barnpsykiatern och överläkaren Svenny Kopp fast i dagens Vetandets Värld.
Svenny Kopp har i elva år forskat på flickor med autsimspektrumstörning, som Aspergers Syndrom och Högfungerande autism. I sin avhandling som presenteras senare i år, visar hon att flickor får dåligt underbyggda diagnoser, vilket i sig leder till fel diagnoser. Det beror bland annat på att de diagnoskriterier som finns utgår från pojkars symptom. Kunskapen om att flickors symtom kan se annorlunda ut, är inte tillräckligt känt. En flicka måste också vara sjukare för att få vård, i jämförelse med en pojke.
En utredning av en flicka kan till exempel stanna vid att hon har familjerelationsproblem och ätstörning, trots att detta kan vara symptom på ett allvarligt funktionshinder, som Asperger Syndrom.
Svenny Kopp presenterar sina nya rön vid en stor konferens i Stockholm, där man uppmärksammar Världsautismdagen, imorgon - den 25 mars.
Uppmärksammade brottsmål
Alla som har ADHD dödar inte men den som har dödat kan mycket väl ha ADHD
YSTAD. Pojken har vuxit till sig under vintern. Han har klippt av de blonda lockarna och skaffat glasögon.
15-åringen som Ystads tingsrätt säger är skyldig till mord på sin 19-åriga storasyster på gården i Vollsjö i somras ser inte längre ut som ett barn.
Men han ler fortfarande busigt mot sin storebror, som om de två hade hyss på gång. Men storebrodern, som finns på plats i rättssalen tillsammans med mamman och den andra systern, möter inte blicken, och när det är slut vänder han ryggen till och går ut ur sal 1.
15-åringen leds ut av personal på det ungdomshem där han suttit sen han släpptes ur häktet.
I går avslutades den långdragna rättegången, där pojken undersökts två gånger. Både den första rättspsykiatriska undersökningen, och den som socialstyrelsen gjort, kom fram till att pojken, enligt sin advokats ord "har adhd i kombination med Asperger".
Slutsatsen blev att pojken bör få rättspsykiatrisk vård. Ystads tingsrätt ska bestämma hur det blir i sin dom 25 mars.
Även de två andra tonårspojkarna som mördade i somras, i Sparsör och Stureby, beskrevs av kompisar med ord som "han såg ut som han hade adhd", och "jag är övertygad om att han har adhd".
Båda räknades som psykiskt friska.
Professorn i rättspsykiatri Henrik Anckarsäter i Göteborg forskar om kopplingen mellan neuropsykiatriska funktionshinder och brott bland ungdomar. Han uttalar sig inte om de tre ovanstående fallen, utan pratar i generella termer.
Han säger att adhd och Aspergers syndrom i svåra fall kan vara vad lagen definierar som en allvarlig psykisk störning. Men det finns också personer med de diagnoserna som inte är personlighetsstörda alls.
Det är här det blir knepigt. Man måste helt enkelt hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Den ena är att mer än hälften av de ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård eller omhändertagits enligt LVU har neuropsykiatriska diagnoser. 15- 20 procent har "allvarlig problematik".
Den andra är att de allra flesta ungdomar som har de här diagnoserna aldrig begår brott.
Många klarar sig bra.
Sen finns det barn det går riktigt snett för, de som gör sig skyldiga till allvarligt våld eller sexuella övergrepp före puberteten, en stor riskfaktor för kriminalitet också som vuxen. Absoluta flertalet har någon typ av neuropsykiatriskt problem i botten.
Som adhd, Asperger, autism eller delar av de diagnoserna, så kallad autismspektrumstörning.
Alla som har adhd dödar inte (naturligtvis). Men den som dödar kan mycket väl ha adhd.
Det är inget skuldbeläggande, det betyder att det är viktigt att alla med neuropsykiatriska funktionshinder får rätt hjälp. Det finns läkemedel, kognitiv beteendeterapi, psykoterapi mot aggressivitet, anpassad skolgång.
15-åringens advokat säger att pojken levde i en misär där han inte fick sin medicin ordentligt, där han inte hade fasta rutiner, där han vanvårdades.
- Nu mår han bättre, han blir omhändertagen på ett helt annat sätt.
Pojken är på ett LVU-hem, där han är del av den majoritet som har de problem som beskrivs ovan. Först när han mördade fick han den hjälp han borde varit garanterad som ett barn med ett allvarligt funktionshinder.
Det är den sorgliga sanningen om den 15-årige mördaren i Vollsjö.
ADHD samspel mellan arv och miljö
För att studera dessa samband startade Paul Lichtenstein, professor i genetisk epidemiologi vid Karolinska Institutet, redan 1994 studien Twin study of Child and Adolescent Development (TCHAD). Det svenska tvillingregistret, som Lichtenstein basar över, är världens största i sitt slag och utgör en enorm resurs för denna typ av studier.
TCHAD omfattar alla i Sverige födda tvillingar under åren 1985—86, sammanlagt närmare 1 500 tvillingpar. Tvillingarna har undersökts vid fyra tillfällen från åtta-nio års ålder genom bl a enkäter till föräldrarna och senare även till ungdomarna. Man har också tagit blodprover för DNA-analyser. Henrik Larsson, nära medarbetare till Paul Lichtenstein, har nyligen gjort ett intressant fynd då han hittat ett starkt samband mellan en viss gen och problem med impulskontroll och hyperaktivitet. Fyndet är under publicering.
En större studie
2004 startade Paul Lichtenstein en större studie, Child and Adolescent Twin Study in Sweden (CATSS). Hittills ingår 8 000 par tvillingar och det är därmed den största i världen. Studien ska rulla på tills vidare och har ingen bortre gräns.
— Vi kontaktar föräldrarna till alla tvillingar då de är nio år och följer upp dem då de fyllt 15. I de fall vi upptäcker beteendeproblem eller psykiatriska problem erbjuds familjerna också att delta i en klinisk undersökning vid 15 års ålder.
I denna undersökning ingår ett IQtest och en rad frågeformulär som bl a tar upp psykosocial marginalisering (mental hälsa, brottslighet, droger, relationer till kompisar, användning av TVspel, om de deltar i kampsporter mm). I höst räknar forskarna med att kunna presentera resultat från den delen av studien.
Paul Lichtenstein berättar att forskargruppen även ska börja med motsvarande kliniska studier på nioåringar. Han har tidigare sett att en del barn med ADHD-problem då de kommer upp i 15-årsåldern inte längre har några symtom.
— Symtomen kan alltså ändras under utvecklingsprocessen och vi vill ta reda på vilken roll ärftliga faktorer har beroende på miljö och yttre omständigheter. Även bland enäggstvillingar som har en ADHD-diagnos är det bara ungefär hälften som har en tvillingpartner som också får ADHD.
Paul Lichtenstein har nyligen fått pengar från kriminalvården för att kunna följa upp dem som ingår i CATSS även när de fyllt 18 för att se hur det går för dem senare som unga vuxna. Man vet sedan tidigare att många barn med ADHD hamnar i droger och kriminalitet. Och att det framför allt är de med hyperaktivt beteende som ligger i riskzonen.
Obalans i dopaminsystemet
För att mildra symtomen ges idag mycket låga doser av amfetamin, de flesta
barn med ADHD svarar bra på sådan behandling. Amfetaminet gör att den kroppsegna halten av signalsubstansen dopamin ökar i hjärnan. Att det finns en obalans i hjärnans dopaminsystem har Hans Forssberg, professor i basal och klinisk neurovetenskap vid KI, konstaterat. Men det är fortfarande oklart exakt hur denna obalans ser ut och hur den uppstår.
— Med hjälp av PET-kamera har vi bl a sett att barn med ADHD har låga nivåer av dopamintransportörer i mellanhjärnan. Det finns ett samband mellan de problem vi ser vid ADHD, som sämre koncentrationsförmåga och överaktivitet, och låga dopaminnivåer. Men det kan också bero på att andra signalämnen som serotonin och noradrenalin är i obalans. Här behöver vi mer data.
Internationellt pågår många studier där man hittat flera riskgener som kodar för proteiner som deltar i dopamintransporten i hjärnan. Dessa gener kan ha variationer som medför en ökad risk för ADHD, berättar Hans Forssberg. Men det räcker inte med att ha vissa riskgener, de flesta med sådana får inte ADHD. Det är alltså en komplex sjukdomsbild där många olika gener interagerar och samspelar med yttre faktorer.
En av hans medarbetare, Torkel Klingberg, har utvecklat ett kognitivt träningsprogram som visar att sådan träning förbättrar arbetsminnet och hjälper personer med ADHD. Träningen innebär att hjärnans aktivitetsmönster ändras. I en nyligen publicerad artkel kunde forskargruppen med hjälp av PET-undersökningar visa att träningen medförde en nedreglering av en dopaminreceptor i hjärnbarken.
Fler riskfaktorer
Till riskfaktorer att barn ska utveckla ADHD hör också om mamman utsatts för hög stress under graviditeten eller om barnet föds för tidigt. Även vid stress, som frisätter höga nivåer av kortison, sker förändringar i dopaminsystemet. Hans Forssberg gör tillsammans med en av medarbetarna på institutionen, Rochellys Diaz Heijtz, studier på både djurmodeller och människa för att se hur stress under fosterlivet påverkar hjärnans utveckling och vilken påverkan detta har på både kognitiva och motoriska funktioner.
Nästan häften av dem med ADHD har också andra neuropsykiatriska symtom som autism, dyslexi och språkproblem. Diagnosen ställs beroende på vilka symtom som är mest uttalade.
— Det är viktigt, säger Hans Forssberg, att föräldrar och skola har strategier för hur man kan organisera vardagen då miljön man skapar runt barnet har stor betydelse.
Paul Lichtenstein har länge efterlyst ett samlat register inom socialtjänsten, liknande de som finns inom sjukvården, där man kan följa upp de barn och föräldrar som har kontakt med socialtjänsten och utvärdera resultatet av de åtgärder som satts in. Socialstyrelsen har nu
utrett frågan och kanske kan ett sådant register komma igång inom en inte alltför avlägsen framtid.
Författare: Ann-Marie Dock
Källa
Säljes: ADHD-tröja NYTT
Till killen !
Coolt tryck med text ADHD som bilden
Polyester och bomull
Strl Small till XL men små i storleken så välj en storlek större
Ex. Har du Medium så välj Large
Tjejer kan ha dem och då tar mn "rätt" storlek.
Betalning till konto i Nordea i förskott
Pris: 179 kronor (inklusive frakt)
Storlek: S-XL
Märke: swe-butiken
Objektet finns i Västra Götalands län.
Kontakta säljaren genom att kommentera detta inlägg. Lämna din mailadress (visas bara för säljaren) så att hon/han kan kontakta dig när ni kommit överens om köp.
Artikel om bland annat NPF och kriminalitet på sourze
sourze
Minst 60 procent av dem som sitter i fängelse har ett neuropsykiatrisk funktionshinder. Redan som små blev de klassade som värstingar som ingen orkade med. Hade någon känt igen problemen och satt in åtgärder hade mycket varit vunnet.
Aspergers syndrom innebär att en individs hjärna fungerar på ett annorlunda sätt jämfört med en person som inte har Aspergers syndrom. Aspergers syndrom klassas inte som sjukdom utan som ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Detta betyder att man inte ska försöka behandla en person med Aspergers syndrom med psykodynamiska metoder där man i terapisyfte försöker komma åt till exempel omedvetna minnen och andra händelser som personen kanske har förträngt. Detta kan till och med vara skadligt för dessa individer. I stället ska man flytta fokus från terapi till pedagogik.
Det finns en speciell, strukturerad pedagogik som används när man har att göra med dessa personer. Metoden heter TEACCH och kommer ursprungligen från Division TEACCH, University of North Carolina i USA. TEACCH är ett pedagogiskt arbetssätt anpassat för personer med autism eller Aspergers syndrom. Samma pedagogik används även för personer med andra neuropsykiatriska funktionshinder som till exempel ADHD/ADD och Tourettes syndrom.
Man utgår från det visuella och vill då att en uppgift som ska utföras tydliggör följande:
- Vad ska jag göra
- Hur ska jag göra
- När är jag färdig
- Vad ska jag göra sedan
Det förvånar mig att det fortfarande finns så mycket okunskap vad gäller området autism och Aspergers syndrom. Detta kan man lätt se om man besöker en vanlig skola. I varje skola finns det några barn som har diagnosen autism eller Aspergers syndrom. Men vad gör skolan för dessa barn? Mycket ofta ingenting.
Även om man skulle tro att denna problematik tas upp på lärarutbildningen verkar sanningen vara en annan. De flesta lärare har inte några som helst kunskaper om neuropsykologiska funktionshinder. Samma gäller personal på BVC. Även många psykologer som arbetar på BVC och inom skolan är nästan helt okunniga om problematiken. Och om så är fallet är det fritt för var och en att spekulera kring "hur det egentligen står till med förståelsen". En psykolog som har den gamla traditionella freudianska utbildningen utgår naturligtvis ifrån att felet ligger hos familjen och där är mamman oftast den som är huvudanklagad. Gamla teorier om "kylskåpsmödrar" grävs fram och familjen tvingas utstå ett och annat. De kan till exempel få höra att barnet är ouppfostrad, outvecklad, språkligt försenat, eller annat. Om föräldrarna har hört detta redan på BVC, vad tror ni händer när dessa "ouppfostrade, outvecklade" barn till en "asocial" familj börjar skolan? I bästa fall kopplas specialpedagogen och skolpsykologen in men frågan är om detta är till någon nytta.
Eftersom dessa ofta saknar kunskaper fortsätter de på samma linje som BVC; detta barn har inte fått lära sig vanor, har inte tagits om hand och föräldrarna är totalt inkapabla att uppfostra sina barn.
Det krävs en oerhört stark förälder, en förälder som dessutom har kunskap, för att orka bråka med alla dessa instanser för att få en diagnos om sitt barn. För om barnet får en diagnos kan man göra något. Detta förutsätter naturligtvis att skolan har en vilja att skaffa kunskap att ta hand om detta. Och sanningen verkar vara, att fortfarande i dag är motviljan till att utreda stor. Detta handlar naturligtvis om pengar, åtminstone delvis. Dessa barn behöver ju en speciell form av pedagogik: tydliggörande pedagogik som till exempel TEACCH. Och för att kunna använda TEACCH måste skolan bekosta en utbildning för sina specialpedagoger, kanske även flera utbildningar; de måste ju först förstå vad själva funktionshindret innebär innan de kan tillämpa metoden. Allra först måste de förstå att de inte förstår.
Men om man nu gjorde detta, vidareutbildade lärarna och annan personal, skulle man faktisk spara mycket pengar på lång sikt. Det är ett faktum att minst 60 procent av dem som sitter i landets fängelser har ett neuropsykiatrisk funktionshinder av någon typ. Varför sitter de där de sitter? Jo, de sitter där eftersom de blev klassade som värstingar, socialt missanpassade, stökiga barn/ungdomar som man inte orkade med. Och det enda som kanske var fel var att de hade ADHD, AS eller bara dyslexi. Men det förstod ingen. Hade man satt in åtgärder i tid skulle man kanske kunnat ändra livsbanan för åtminstone en del av dessa individer.
Metoden är ju ändå ganska lätt och handlar bara om hjälpmedel, struktur och tydliggörande, att göra saker begripliga. Barnet, och även den vuxne, ska veta vad han ska göra, hur han ska göra det, när han är färdig med uppgiften och vad händer sedan. För den dyslektiske kan en inläst bok vara det enda som behövs.
Med dessa enkla knep kan man få vardagen att fungera på ett tillfredställande sätt för dessa barn. Men att denna hjälp ska vara så svår att få! Det kostar ju pengar naturligtvis. Dessutom måste man erkänna sitt eget misslyckande; de gamla metoderna räckte ju inte. Är det inte tanken att skolan ska lära ut något och inte streta emot när det gäller nya metoder? Men naturligtvis är det lättare att skylla på föräldrarna och skicka hela familjen i terapi till den gamla vanliga psykologen som börjar gräva orsak till besväret i familjesituationen.
Så länge man gör så får man vara beredd att bygga nya institutioner, behandlingshem och fängelser. Ska det verkligen vara så svårt att förstå att det finns andra lösningar till problemen än de gamla vanliga? Hur länge måste vi läsa rapporter om självmord och onödiga våldsbrott, av vilka en del förmodligen kunde ha förhindrats om man hade velat se och åtgärda problemet i tid?
Filmtips
Birger Larsen har hyllats för sina barnfilmer "Låt isbjörnarna dansa" och "Superbror". Ikväll får den danske filmregissören Buff:s och Sydsvenskans pris på 35 000 kronor.
Birger Larsen säger att han tycker illa om att bli intervjuad och stå i centrum.
Men det märks inte - han är pratglad och yvigt gestikulerande när vi möts i ett filmredigeringsrum på produktionsbolaget Misofilm, mittemot Christianshavns slott i Köpenhamn.
Birger Larsen bubblar av roliga anekdoter från en snart trettioårig filmkarriär som har spänt över alla möjliga genrer - från barnfilm till Wallander.
Som när han 1998 blev Oscarsnominerad för sin kortfilm "Skal vi være kærester?" och skulle närvara vid galan i Los Angeles. I samband med den traditionella lunchen före spektaklet hade presentatören problem med att uttala det exotiska namnet "Birger" rätt.
– Han kallade mig för "Beaver" och det blev helt tyst i lokalen. Efteråt hälsade jag på James Cameron som sa: "du kommer inte att få det lätt i Hollywood med det namnet." Ha ha.
Birger Larsens motvilja mot att synas i offentligheten har en förklaring.
Han fick tidigt känna på berömmelsens avigsidor när han som sextonåring spelade huvudrollen i Søren Kragh-Jacobsens ungdomsfilm "Vil du se min smukke navle". Rollen hade han fått mest av en slump när regissören kom förbi fritidsgården i Hvid-ovre dit Birger Larsen brukade gå.
– Jag blev en jättekändis efter filmen. Det var många tjejer och kvinnor som jagade mig; det var löjligt vad de erbjöd mig. Det var enormt förvirrande. Jag blev väldigt generad och skrämd.
Birger Larsen bestämde sig för att aldrig mer stå framför kameran - men inspelningen, som gjordes i Småland, var en överväldigande upplevelse.
– Film kändes som det roligaste jobbet i världen. När jag kom hem från inspelningen sa jag till mina föräldrar: this is it, jag ska bli filmfotograf. De tyckte att det var en bra idé, men de ville att jag skulle gå klart skolan först.
Så småningom - efter att ha jobbat som både matros och saxofonist - fick han in en fot i filmbranschen som allt i allo till producenten Per Holst. Men när han 24 år gammal sökte till regiutbildningen tog det stopp:
– Jag kom inte in och blev jätteledsen, eftersom alla mina kompisar som sökte som fotografer eller producenter blev antagna. Men Per Holst sa: det fixar sig, var inte orolig. Och sedan kom filmbolaget Metronomes direktör och frågade om jag ville göra en film. Så när mina kompisar kom ut från filmskolan hade jag redan gjort min första långfilm!
"Låt isbjörnarna dansa", 1990, var början på en lång regissörskarriär där Birger Larsen har hoppat mellan genrerna.
Det har blivit reklamfilmer, tv-serier ("Taxa", "Nikolaj og Julie") och två omgångar Wallander med Rolf Lassgård i huvudrollen ("Den femte kvinnan" och "Steget efter").
Men en röd tråd i karriären har varit filmer för barn- och ungdomar, som "Låt isbjörnarna dansa" och svenskdanska "Karlavagnen".
Nu är Birger Larsen aktuell med en ny barnfilm, "Superbror", som också visas på Buff. Filmen har ett allvarligt ämne - autism - men är full av lekfulla science fiction-inslag.
Filmen skildrar två bröder som bor med sin mamma. Storebror Buller är autistisk och lillebror Anton önskar mest av allt en normal storebror som kan hjälpa honom att fajtas mot mobbarna i skolan. När en komet slår ner i villaträdgården infrias Antons önskningar med råge: Buller blir inte bara normal - han utvecklar dessutom superkrafter.
Inför filminspelningen gjorde regissören omfattande research genom att undervisa i film i en klass med autistiska barn. Eleverna blev också högst delaktiga i projektet: de besökte inspelningen och fick tycka till som provpublik.
– Autistiska barn är ofta fantastiska på att koncentrera sig på en sak i taget, som att spela datorspel. Så vi jobbade mycket med datorgrafik och gick igenom filmer som "Gladiator". Barnen är lika olika som individer som alla andra. De är inte som Rain Man, utan ofta bara väldigt generade barn som har ett allvarligt handikapp. Det var också viktigt att framställa Buller som sjuk i filmen, men utan att det skulle bli en freakshow.
En av anledningarna till att Birger Larsen återvände till barnfilmen efter några år av thrillers var att hans barn skulle kunna följa med på en premiär. Men inspelningen blev inte helt lätt för den yngste sonen.
– Han är nio år och blev avundsjuk på barnen i filmen, och undrade varför inte han fick vara med. Det är jättesvårt att förklara sådant för ett barn, men nu har han kommit över det och han gillade också filmen. Nästa gång får jag väl göra en vuxenfilm så att jag kan säga: nej, du måste vara 45 för att kunna spela den här rollen.
Så gjorde Tommy sin AS till plus
Låt inte dina mest udda egenskaper hindra dig i karriären Inspireras av Tommy Mäkelä – diagnosiserad med både ADHD och Asperger.
Tommy Mäkeläs uppväxt var djupt präglad av känslan att inte passa in.
– Jag har sedan barndomen haft svårt att tolka sociala koder. Omgivningen har sagt saker som ”du blir aldrig nåt” eller ”om du skulle lyckas så blir det inte långvarigt”.
Länge var hans karriär i motvind, men på senare år har han bytt perspektiv på sig själv – och på så sätt fått fart på sin karriär:
– Ett citat jag lever efter är: ”Man har det man har, sedan utgår man ifrån det”.
Du menar att du accepterar dina egenheter och ser fördelarna med dem?
– Ja, en grej med min asperger är till exempel att jag gärna ringer telefonsamtal som andra tycker känns jobbiga att ringa. Jag har en "Nu kör vi så att det ryker"-attityd, utan rädsla för att misslyckas. Jag skäms inte, och tycker inte att saker är pinsamma.
Vilka andra fördelar har du av dina diagnoser?
– När jag blir intresserad av något, så kan jag snabbt sätta mig in i ämnet, och dessutom minnas det väldigt bra. Jag blir ofta helt uppslukad. När jag verkligen blir sugen på något kör jag till 110 procent.
Tommy är i dag verksamhetschef på Olivia Föreläsning i Borås och föreläser själv om dina erfarenheter.
3 tips till dig som känner dig lite udda
1. Ändra på sammanhanget
Dina ”dåliga” egenskaper är bara problematiska i sammanhang där de blir en belastning i stället för en tillgång. Rastlöshet är till exempel kanske ett problem om du ska sitta vid ett kontorsskrivbord hela dagen. I en jobb-
situation som kräver rörelse och snabba ryck kan det bli en tillgång.
2. Ändra på ordet
Vad är egentligen skillnaden mellan ”otålig” och ”ivrig igångsättare”? Och kan inte ”okoncentrerad” lika gärna handla om att man är ”associationsrik”? Det ena bereppet känns mer negativt, och det andra mer positivt.
3. Asperger =supertalang
Visste du att det startats företag där alla anställda har asperger eller autism? Generellt har dessa personer ett otroligt sinne för detaljer och att bli helt uppslukade i projekt, gärna med rutinuppgifter. De är födda till
dataprogrammering, konstaterade tidningen Fast Company i oktober 2009.
Källa
Kognitionsportalen
Källa Attention riks
PORTALEN om du inte hittar via länken så klicka till höger på kognition
