2010-06-16 15:10

I en debattartikel i Dagens Medicin publicerad under avdelningen för Psykiatri skriver samtliga representanter för NSPHiG under en gemensam protest mot de orimliga besparingar som görs mot psykiatrin.

En beslutad neddragning med 19 miljoner kronor inom specialistpsykiatrin i Göteborg innebär i flera avseenden ett dråpslag – i värsta fall bokstavligen – för ett stort antal vårdbehövande patienter. Primärvården har varken resurser eller kompetens att möta behoven hos de människor som under lång tid haft kontakt med specialistpsykiatrin. Den nya vårdvalsmodellen har dessutom försämrat möjligheterna ytterligare, vilket vi den senaste tiden kunnat följa i media. I bästa fall kan några enstaka krissamtal och därutöver endast förskrivning av psykofarmaka. På det mänskliga planet lämnas patienterna därmed åt sitt öde. Lika illa är det att principen om vårdkontinuitet frångås genom omläggningen. I psykiatrisk behandling är kontinuiteten avgörande för framgången, och en vårdkedjemodell där varje förändring i patientens tillstånd leder till byte av mottagning eller behandlare är därför direkt förkastlig.

Det tålmodiga arbetet med att bygga upp en förtroendefull behandlingsrelation spolieras, och som patient tvingas man börja om från början med en ny relation. Alternativet till denna destruktiva modell är att vårdkontakterna gradvis och försiktigt glesas ut, när patienten blir bättre. Vi brukar- och närståendeorganisationer inom nätverket NSPHiG protesterar på skarpast tänkbara sätt mot de förödande sparåtgärder som nu genomförs inom specialistpsykiatrin.

Caroline Forssbaeck, Anorexi/Bulimi-Kontakt, Gunilla Johnson, OCD-föreningen Ananke, Henrik D. Ragnevi, Attention i Göteborg, Ewa Swenelius, Fusig, Ulla Adolfsson, Autism- och aspergerföreningen, Lotta Bergström, Göteborgsfontänen, Lotta Ahlén, Gyllenkroken, Annica Engström, Inre rum, Lena Nilsson, Ibis, Karin Ohlsson, RFHL-Oberoende-Göteborg, Zara Elfvelin, RSMH-Näckrosen, Anna Gabriels, Vännerna, Ingvor Blom, Spes, Els-Marie Törnberg, Spiv, Mona Ringbrand, Åss och Hannes Qvarfordt, RSMH Livet.

NSPHiG står för Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa i Göteborg och är ett nätverk för Patient-, brukar-, och närståendeorganisationer inom Göteborg med totalt 15 medlemsorganisationer.

Rapporten ”Alltjämt ojämt” lämnas över till regeringen i dag. Den bygger på en undersökning om livsvillkoren för 57 500 vuxna funktionshindrade personer med insatser från socialtjänsten enligt socialtjänstlagen (SoL) eller lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Det handlar bland annat om personer med psykisk funktionsnedsättning, utvecklingsstörning, rörelsehinder, tal­svårigheter och synnedsättning. Resultaten visar på stora skillnader i levnadsförhållanden mellan funktionshindrade och befolkningen i övrigt. Det gäller samtliga undersökta områden – utbildning, arbete, ekonomi, aktiv fritid och hälsa med boendestandard som enda undantag.

Mest oroväckande är situationen för personer i åldern 20–29 år med insatser enligt socialtjänstlagen. I gruppen finns många personer med psykisk ohälsa eller psykisk funktionsnedsättning. Många har en låg utbildningsnivå och står helt utanför arbetsmarknaden samtidigt som de har en svag personlig ekonomi och en mindre aktiv fritid. I rapporten konstaterar Socialstyrelsen behovet av fördjupade analyser och ansträngningar inom flera områden:

• Se över stödsystemens inlåsningseffekter. Personer med funktionsnedsättning tillhör samhällets låginkomsttagare med en klart lägre ekonomisk standard än andra grupper. Till stor del förklaras det av att många sedan unga år har sjuk- eller aktivitetsersättning eller ekonomiskt bistånd som huvudsaklig inkomstkälla. Detta är inkomstkällor som bara täcker det nödvändigaste utgifterna och de riskerar ett liv strax ovanför fattigdomsstrecket.

Att kompensera för den låga inkomsten är möjligt till en viss gräns, men för att den ekonomiska situationen verkligen ska förbättras krävs att en högre andel kommer ut på arbetsmarknaden. Trots att varken sjuk- eller aktivitetsersättning eller ekonomiskt bistånd är avsedda som permanenta inkomstkällor visar undersökningens resultat att så är fallet för många. Det förstärker den ekonomiska utsattheten ytterligare. Socialstyrelsen anser att regeringen bör initiera en översyn av den ekonomiska situationen för personer med insatser enligt SoL eller LSS. Särskilt angeläget är att titta närmare på den dåliga ekonomin och det långvariga beroendet av ekonomiskt bistånd bland dem med psykisk ohälsa i åldern 20–29 år.

• Fler behöver gymnasieutbildning. Vuxna personer med funktionsnedsättning har väsentligt lägre utbildningsnivå än befolkningen i övrigt. Få fortsätter till eftergymnasial utbildning. En stor andel personer med insatser enligt socialtjänstlagen, där psykisk ohälsa är vanligt, saknar gymnasieutbildning. I åldern 20–29 år har varannan enbart grundskoleutbildning jämfört med var tionde i motsvarande ålder i befolkningen. Psykisk sjukdom bryter ofta ut i unga år just när personer är mitt i sin utbildning och funktionsnedsättningen riskerar att försvåra fortsatta studier. Det krävs fördjupade analyser av vad som kan göras för att möjliggöra för fler att gå vidare till gymnasial utbildning. Vidareutbildning och fortbildning är extra viktigt för den här gruppen och bör vara ett inslag i personernas rehabilitering.

• Arbetsförmågan måste tas tillvara. Anknytningen till arbetsmarknaden är betydligt svagare för personer med funktionsnedsättning än för totalbefolkningen – cirka 10 procent jämfört med runt 80 procent. Att nio av tio personer med funktionsnedsättning står utanför arbetslivet får återverkningar på en rad andra områden. Det bidrar till en svag privatekonomi, det riskerar att leda till isolering och minskar möjligheterna till aktivitet och delaktighet. Därför är rätten till arbete en av grundbultarna i handikappolitiken, och därför krävs det mycket mer av krafttag för att öppna arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning.

• Öka tillgängligheten till en rikare fritid. Personer med insatser enligt LSS och SoL deltar i mindre utsträckning i kultur- och nöjeslivet samt motions- och friluftslivet än befolkningen i stort. De reser inte heller bort på semester eller har tillgång till dator och internet i samma utsträckning som totalbefolkningen. Det finns inga skäl att tro att alla funktionshindrade har en mindre benägenhet eller vilja att ägna sig åt fritidsaktiviteter än andra. Det annorlunda fritidsmönstret är snarare en konsekvens av bristande tillgänglighet, sämre ekonomiska förutsättningar och brister i olika stödsystem.

• Se över läkemedelsförskrivningen. Psykofarmaka är mycket vanligt bland personer med utvecklingsstörning och autism. Särkilt anmärkningsvärt är att var femte använder läkemedel mot schizofreni och psykoser. Många får omoderna läkemedel, som ger ökad risk för biverkningar. Att läkemedel dessutom ofta skrivs ut i avrådda kombinationer tyder på att deras läkemedelslistor revideras för sällan. Ångestdämpande medicin skrivs också ut i hög grad till personer med utvecklingsstörning eller autism, troligen för att hantera beteendestörningar. Trots att det i dag finns ett flertal pedagogiska och kognitiva metoder för att behandla till exempel utagerande beteende och dålig impulskontroll. Även dessa läkemedel innebär risk för biverkningar, i form av ökad aggressivitet och förhöjd oro. Att samtliga dessa brister i jämlikhet konstateras samma år som den nationella handlingsplanen för handikappolitiken löper ut visar på behovet av förnyade ansträngningar. Regeringen har utlovat en ny handikappolitisk strategi som ska säkerställa att mer blir gjort och att roller och ansvar blir tydligare.

De områden som ingår i vår undersökning – ekonomi, hälsa, fritid, utbildning och arbete – samspelar och förstärker varandra. De är alla av grundläggande betydelse för våra livsvillkor. Socialtjänstens insatser för personer med funktionsnedsättningar utgör en viktig del men kan inte isolerat utjämna skillnaderna. För att de handikappolitiska målen ska bli verklighet måste hela samhället mobiliseras. Särskilt viktigt är att arbetsförmedlingen och utbildningsväsendet inkluderas mer i arbetet.

Håkan Ceder, överdirektör Socialstyrelsen
Karin Flyckt, utredare Socialstyrelsen

Förr var datorn min fiende men nu är den mitt bästa stöd, säger Tommy Mäkelä.

För sex år sedan skrev CS om honom senast. Han var då 20 år och hade just fått jobb med att boka föreläsningar på företaget Eskil Johansson i Skövde. Lösningen för att få jobbet att fungera för Tommy Mäkelä var ett enkelt och klart strukturerat dataprogram som togs fram just för honom. Det byggde på olika färgkoder som användes för att skilja bokningarna från varandra.

– Det var jättebra för mig och hjälpte mig väldigt mycket och har fått mig att kunna gå vidare, säger han.

I dag arbetar Tommy Mäkelä på Olivia, ett företag som sysslar med personlig assistans. Han är verksamhetschef för området Olivia föreläsningar där han både administrerar allting kring föreläsningarna och själv är mycket ute och föreläser. Han sköter bokningarna och ser till att få ut tackkorten efteråt – ett sätt att också få in nya kunder till företaget.

Sitt specialdesignade program har han inte kvar – men i stället markerar han själv sina arbetsuppgifter med olika för att få den struktur han behöver.

– Datorn underlättar väldigt mycket. Det behöver inte vara några märkvärdiga program – men det kan vara till stor hjälp. Själv använder jag Excel mycket.


Utvecklades på jobbet. Tommy Mäkeläs skoltid var rörig och han tycker själv att den saknar betydelse för hans liv i dag. Men med stödet i arbetslivet har han verkligen utvecklats. Och där har datorn varit ett viktigt verktyg.


Poängen är att med ett stöd som fungerar kan även personer med funktionshinder komma till sin rätt.

– Själv var jag väldigt anti datorer förr. Jag var rädd att misslyckas. Men nu vågar jag prova och jag vågar misslyckas – jag har fått ett bättre självförtroende, säger Tommy Mäkelä.

Han konstaterar att många med liknande funktionshinder som han själv får problem i ett arbetsliv där snygga cv:n är entrébiljetten.

– Det skapar ett utanförskap. Men jag vill visa att man kan förändra det.

För egen del har han gått från första jobbet med specialanpassat it-stöd till verksamhetschef som själv strukturerar sitt arbete med hjälp av befintliga dataprogram.

– Då träffade jag min handledare två gånger i veckan – nu träffar jag handledaren en gång i månaden. Det sparar både pengar och tid, säger Tommy Mäkelä.

Men han är samtidigt lite skeptisk mot företag som bara anställer personer med Asperger till exempelvis programmeringsjobb.

– Jag tycker det är mycket bättre med integration, att alla människor blandas.

Ozzy Osbourne med Chris Ayres
Jag är Ozzy
Översättare: Linnéa Olsson
Norstedts

"Min far sa alltid att jag skulle bli nåt stort en vacker dag.
- Jag känner det på mig, John Osbourne, brukade han säga efter några öl. - Du kommer antingen bli nåt alldeles extra eller så kommer du att hamna i fängelse.
Fadern hade rätt.
Jag hamnade i fängelse innan jag fyllt arton år".
Det kanske rent av var en bra början, för han ville absolut inte tillbaka dit.

Ozzy Osbourne föddes i en av Birminghams arbetarstadsdelar 1948. Fem syskon. Han har sålt miljoner skivor som sångare i Black Sabbath och som soloartist. Inte så illa för en person som först vid 30 fick veta att han hade Adhd och var dyslektiker. Det kan nog förklara en del bisarra inslag i karriären. Ozzy satsar alltid direkt utan att tänka efter. Få har också proppat sig så fulla med sprit och tabletter och överlevt, vilket måste ha satt sina spår men som inte riktigt syns i boken. Som han säger: "Om man hade radat upp alla ungarna på min gata där jag växte upp och frågat vilken av oss som skulle bli 60 år, ha fem ungar, fyra barnbarn och hus i Buckinghamshire och i Beverly Hills, inte fan skulle man satt några pengar på mig."

När Black Sabbath äntligen gjort sin första platta åker Ozzy hem till pappa för att stolt (och nervös) visa upp den. Ylande hårdrock med dunkande bas var förstås inte pappans favoritmusik och han blir tagen på sängen och förmår inte säga annat än vad han tycker. Ozzy blir djupt besviken, men vill tro att pappan ändå någonstans är glad över att sorgebarnet har lyckats med någonting. Där bränner det till i berättelsen. Ozzys prat väcker en hel del sympati, men det finns också andras berättelser om honom. Enligt honom är det egentligen mest fråga om missförstånd, tanklösa infall och dåligt omdöme. Som helhet surfar texten dock lite på ytan, nog så drastisk fast lättsam (och bra översatt) och även om han utan att tveka erkänner sitt mångåriga missbruk och sina många misstag går han inte alltför nära de ämnena. Boken är rakt och underhållande berättad, av Ozzy själv förmodligen, medförfattaren Chris Ayres var nog den som använde tangentbordet. En rätt läsvärd och fascinerande historia är det dock utan tvekan. (Till min förvåning, jag som inte är något Sabbath-fan.) Och det finns fortfarande några smärtpunkter som degklumpen (som Ozzy kallar sin hjärna) backar för. Han som alltid skulle vara värst!

Leif Carlsson

Ängelholm. Forskning har visat att dyslexi, svårigheter att läsa och skriva, har en fullt jämförbar motsvarighet när det gäller förmågan att tolka siffror. Det har varit känt sedan 1970-talet, men diagnosen har inte fått fäste i den svenska sjukvården.

Justin Parry är logoped på Ängelholms sjukhus och hittills den ende i Skånes läns landsting som utreder och diagnosticerar dyskalkyli.

— De som får diagnosen blir ofta väldigt lättade. Matematik har hög status och kopplas ofta till intelligens. Även om de har MVG och VG i alla andra skolämnen känner de sig som idioter när de inte kan räkna. Diagnosen blir en upprättelse för dem, säger han.

De flesta som hittills sökt hans hjälp är vuxna eller ungdomar som nått en ålder då de själva har kommit till insikt om sitt handikapp.

— De bär en ryggsäck av totalt misslyckande när de kommer hit.

Det är siffrorna som ställer till det. I allvarliga fall av dyskalkyli kan man inte ens lära sig hur siffrorna ser ut eller hur de är formade. En del kan inte lista ut hur många streck tio är. Vanligt är att man inte automatiskt kan få ihop siffrorna till ett annat tal, och mängdberäkning kan vara svårt.

Justin Parry låter sina patienter göra flera olika tester som kan avslöja basala problem med matematik. Minnet testas fonologiskt, visuellt och spatialt för att få grepp om hur personen lagrar uppgifter.

— Man får ut ganska mycket information av utredningen. Ibland kan vi se att andra problem ligger bakom svårigheterna som ADHD eller dyslexi. Ibland är det renodlade mattesvårigheter som går att avhjälpa, säger han.

I de fall som är ren dyskalkyli måste man hitta andra vägar för att hantera problemen. Ofta har de drabbade utvecklat egna strategier. Miniräknare och mobiltelefon är bra hjälpmedel.

Skolelever som får diagnosen har möjlighet att begära extra stöd i skolan. Men det finns inget fastslaget program för hur man pedagogiskt ska stötta dessa elever, som det finns när det gäller dyslexi.

— Det är en ganska ny vetenskap. Vi befinner oss på samma nivå som dyslexin för tio år sedan. Jag får sällan veta vad som händer med mina patienter efter de har varit här.

Justin Parry önskar att skolan kunde remittera yngre elever som han sedan kunde följa upp efter ett år. Han anser att undervisningen i matte går att anpassa till den som har dyskalkyli. Men han tror också att fler skulle bli hjälpta om handikappet upptäcktes tidigare.

— Många elever sitter av mattelektionerna, hänvisade till eget arbete där de ska räkna själva. Väldigt liten tid ägnas åt att tala om hur man löser uppgifterna. Lärarna hinner inte hjälpa alla och kollar inte att alla eleverna har förstått, säger Justin Parry och hänvisar till en doktorsavhandling på Umeå universitet.

Genom föreläsningar i skolorna har han nått viss uppmärksamhet. Skolhälsovården har börjat remittera elever.

Pamela Kocken pamela.kocken@hd.se0431-842 11