Publicerad: 17 augusti 2010, 02.00. Senast ändrad: 17 augusti 2010, 15.36

Den brittiska tidskriften Nature rapporterade i juni om en ny upptäckt. Den internationella forskargruppen Autism Genome Project har visat att en submikroskopisk avvikelse i kromosomerna är kraftigt överrepresenterad bland individer med autism. Det mest intressanta tycks vara att många av de genvarianter som ligger bakom autism inte har ärvts av individens föräldrar. De är nya, felet tycks ha uppstått på spermie- och äggnivå.

Autism är ett hett ämne i forskarvärlden idag och framför allt i USA tycks strömmen av information aldrig sina. En viktig milstolpe inom forskningen var upptäckten, publicerad i Nature Genetics 2007, att så kallade sårbarhetsgener spelar en stor roll vid utvecklandet av syndromet, som drabbar fyra gånger fler pojkar än flickor, och som yttrar sig bland annat i kommunikationssvårigheter och tendens till avskärmning från omvärlden.

Den ryske neurologiprofessorn A S Luria gav 1968 ut ”The mind of a mnemonist” i USA. Han sammanfattade där 30 års studier av en man med en minneskapacitet ”utan tydliga gränser”. Mannen var synestetiker, det vill säga hans sinnesintryck smälte samman och hjälpte honom att minnas. Han memorerade till exempel sifferkombinationer med hjälp av färgsättning. År 1968 var begreppet autism okänt. Visserligen hade den österrikiske läkaren Hans Asperger redan på 1940-talet publicerat en artikel om autistiska barn med hög begåvning, men hans artikel uppmärksammades inte förrän på 1980-talet och då av den brittiska psykoanalytikern Lorna Wing, som myntade begreppet Aspergers syndrom.

I ”Born on a blue day” (2006) skildrar författaren Daniel Tammet sitt eget liv med Aspergers, eller högfungerande autism. Också Tammet är synestetiker. Personer med Aspergers är i regel högintelligenta. De har dessutom ofta en specialbegåvning, i Tammets fall en extrem fallenhet för att lära sig främmande språk. De flesta är män.

I Sverige har Inger Jalakas skrivit om fenomenet i boken ”Nördsyndromet” (2007). Hon vänder sig mot begreppet ”högfungerande autism” och menar att det borde heta ”högfungerande personer med autism”. Det är ju inte autismen som är högfungerande. Jalakas skrev utifrån sin egen erfarenhet. Hon har en son med Aspergers. Han fick diagnosen vid 22 års ålder, en stor lättnad för föräldrarna.

I Norge hade Halfdan W Freihow tre år tidigare gett ut ”Kära Gabriel”, ett långt brev till sonen, som fått två diagnoser, autism och ADHD, det senare syndromet kännetecknat av uppmärksamhetsstörning och hyperaktivitet. Freihow avslutar boken med kapitlet ”Diagnosen”. Han betonar att autism beror på en felutveckling i nervsystemet och att autism inte har något med intellektuell begåvning att göra. Autister kan vara så allvarligt störda att de saknar språk men också uppföra sig som om de vore normalt fungerande.

Alla befinner sig inom ett brett ”autismspektrum”. Han förklarar vidare att autister inte kan leva sig in i andra människors tankar och föreställningar eller förstå värdet av att göra det. Han gör också upp med vanföreställningen att autister skulle vara ett slags ”idiots savants”. Det är en myt. Liksom att autism kan botas. Störningen kan dock lätta något med åren.

Att autism ofta förekommer tillsammans med andra störningar och sjukdomar, betonar också Inger Jalakas. Hon nämner förutom ADHD även Tourettes syndrom, tvångssyndrom, anorexia nervosa (som ju är ett utslag av tvångssyndrom eller OCD) selektiv mutism, sömnstörningar och depressioner.

En fascinerande skildring av en ung autist är engelsmannen Mark Haddons ”The curious incident of the dog in the night-time” (2003). Den unge Christopher kommunicerar bra med djur men förstår sig inte på mänskliga känslor. Han är också specialist på Sherlock Holmes, vilket förklarar den märkliga titeln. I ”Silver Blaze” redogör Holmes ”biograf” Dr Watson för ”the curious incident of the dog in the night-time”.

Haddons roman får fungera som brygga mellan dokument och fiktion. På bryggan, men nu närmare fiktionen, befinner sig också den franske författaren Philippe Delerm, som i essän ”Maintenant, foutez-moi la paix” (Låt mig nu äntligen få vara i fred!) från 2006 lever sig in i kollegan Paul Léautauds dilemma. Léautaud levde mellan 1872 och 1956 och kände alltså troligen inte till begreppet autism. Det finns inte heller med i Delerms text. Det var Léautauds sista ord i livet som inspirerade Delerm till den uppkäftiga titeln.

Paul Léautaud försörjde sig som anställd på bokförlaget ”Mercure de France”. Hans enda fritidsintressen var litteratur och de otaliga husdjur, som han omgav sig med. Han föredrog umgänget med dem framför umgänge med människor. De enda människor som intresserade honom var de som liknade honom själv eller som eftersträvade ännu större originalitet. Som skribent var han purist, eftersträvade ständigt den största exakthet. Om begreppet lycka, så centralt i fransk litteratur, skrev han: ”Jag anser att lycka inte är något annat än en illusion, ett bländverk, alltså rena dumheten.” Och: ”Jag har levt endast för att skriva. Jag har känt, sett, hört endast för att skriva om det. Jag har föredragit detta liv framför materiell lycka, framför lättköpt framgång… Jag har kort sagt varit mycket lycklig.”

Lyckan fann han i sorgen och smärtan, inte i glädjen. Han tyckte att ordet kväll var vackrare än ordet morgon, ordet natt vackrare än ordet dag, ordet höst vackrare än ordet sommar, ordet adjö vackrare än ordet goddag, ensamhet vackrare än familj och samhälle, melankoli vackrare än gladlynthet, döden vackrare än födelsen. Han erkände att han inte älskade sina kvinnor, att hans behov av dem var rent fysiskt. Och han skrev: ”Jag har älskat lasten i kärleken mer än själva kärleken.”

Léautaud är enligt Delerm på väg att bli erkänd som en av de stora franska författarna. Hans viktigaste verk är ”Le Journal littéraire”, en dagbok på 6000 sidor, som han förde mellan 1925 och 1956 och som till stor del handlar om hans kärlek till sina husdjur. Att Delerm engagerat sig i Léautauds öde och författarskap är troligen ingen tillfällighet. I sin egen berättelsesamling ”Den första klunken öl” (1997) noterar han under rubriken ”Cinéma” att han går på bio för att gömma sig, för att ”dyka ner i en bassäng”. När filmen är slut och det outhärdliga ljuset tänds, smyger han ut som en sömngångare för att slippa höra kommentarer. Léautaud berättar i sin dagbok om ett tillfälle, då han blev medbjuden att se den senaste Chaplinfilmen. Han tackade nej: om han önskade se den genialiske Chaplin på filmduken, föredrog han att göra det ensam.

Sannolikt är många författare autister. De är fascinerade av ord, de söker det fullkomliga uttrycket, de dras till ensamheten, de har svårt att stå ut med ”small talk”, alltså struntprat. Den österrikiska författaren Marlen Haushofers ”Väggen” (1968) skildrar en kvinnas upplevelse av att plötsligt, över en natt, finna sig omsluten av en vägg av glas. Eller rättare sagt instängd. Hon kommer inte ut men misströstar inte. Tvärtom anpassar hon sig, börjar uppskatta att hon äntligen fått tid att tänka över de stora existentiella frågorna. Bristen på mänsklig samvaro ersätter hon med umgänge med sina djur. Hos dem finner hon något hon saknat hos människorna. Hon genomskådar nu villkoren för socialt liv: ”man måste kunna ljuga för att leva bland människor”. I sitt eget liv genomgick hon samma metamorfos. Hon tog avstånd från den sociala världen. Enligt en levnadstecknare träffade hon visserligen då och då några vänner i Wien men var fullt medveten om att närheten till dem var en illusion. Hon dog vid 50 års ålder 1970, troligen utan att känna till begreppet autism.

En författare som gick mycket långt i identifikation med sina romanfigurer var Franz Kafka. Hela hans produktion är en illustration till en högfungerande autists upplevelse av världen, från ”Förvandlingen” (1915) till de postumt utgivna ”Processen” (1925), och ”Slottet” (1926).

”Förvandlingen” är berättelsen om den plikttrogne tjänstemannen Gregor Samsa, som en dag finner sig förvandlad till skalbagge. Torsten Ekbom, som studerat Kafka ingående, betonar i ”Den osynliga domstolen. En bok om Franz Kafka” (2004) att Kafka inte bara var språkligt exakt, han tog gärna bildliga uttryck på orden. En skalbagge drar sig ju inom sitt skal.

I essäsamlingen ”Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina” (2009) har Hans Blomqvist kallat ett av kapitlen ”Hade Kafka Aspergers syndrom?” Han inleder med ett citat ur Kafkas dagbok från juli 1913: ”Allt som inte handlar om litteratur hatar jag, att föra samtal tråkar ut mig (även när de handlar om litteratur), att gå på visiter tråkar ut mig, mina släktingars sorger och glädjeämnen tråkar ut mig ända in i själen.” Blomqvist går försiktigt fram. Han garderar sig. ”Det är inte helt okomplicerat att ställa diagnosen AS (Aspergers) på levande personer”, skriver han. Och fortsätter: ”Ännu svårare är det givetvis att diagnostisera avlidna.” Sedan listar han drag hos Kafka, som ofta återkommer i beskrivningar av vad som kännetecknar personer med AS (PAS): ”PAS kan tycka att det är svårt att /…/ anpassa sig till sociala konventioner. De /…/ trivs ofta med att vara för sig själva. PAS kan därför verka distanserade eller avskärmade. Ofta har PAS specialintressen som de monomaniskt ägnar sig åt. /…/ Det kan vara viktigt för PAS att ha fasta rutiner /… / Minsta förändring kan orsaka oro eller rentav panik /… / PAS kan ha svårigheter med att skilja mellan bokstavlig och metaforisk betydelse hos språket. /…/ Det kan vara svårt för PAS att sätta sig in i hur andra människor tänker och känner. /…/ Följden kan bli att en PAS framstår som likgiltig och kall inför andra människor…”.

Här har vi Kafka i ett nötskal, tycks Blomqvist mena. Han hade problem med det sociala samspelet, framför allt i sina förhållanden till kvinnor. Blomqvist citerar bland annat Milena Jesenská, som fann att livet var något helt annat för Kafka än för andra människor. Han var monomanisk: ”Mitt liv handlar och har i grund och botten alltid handlat om olika försök att skriva…” meddelade han fästmön Felice Bauer. Han var beroende av rutiner: arbetade efter ett bestämt schema, bar samma kläder, åt ungefär samma mat varje dag och reagerade starkt på det oväntade. Visserligen tycks han inte ha haft några svårigheter att skilja metaforisk och bokstavlig betydelse åt, men han utgick ofta från en metafor och behandlade den bokstavligt.

Hur var det då med empatin? Kafka själv uppfattade sig som känslokall, men episoder i hans liv motsade detta. Vännen Max Brod kallade honom till och med en Job som hade medlidande med hela mänskligheten.

Blomqvist slutar essän med en fundering. Om nu Kafka hade Asbergers, förminskar eller förstorar det honom? Frågan tycks mig felställd. Kafka är Kafka oavsett diagnos. Däremot kan studiet av Kafka, liksom av Léautaud, Haushofer med flera få oss att ana några av mekanismerna bakom skapandet av fullödiga verk. Skaparprocessen kräver tystnad och avskildhet, och de författare som fått gåvan att kunna dra sig tillbaka från en larmande omvärld har stora förutsättningar att återgälda gåvan med verk som når ända fram.

Marianne Jeffmar

Marianne Jeffmar är fil dr i psykologi, kritiker i SvD och författare till ett tjugotal böcker, senast till romanen "En kista av glas" (2010).

2010-08-17 10:44

Världen är funktionshindrad – jag är normal