Ungdomar med ADHD som ska genomgå läkarundersökning inför körkortstillstånd tvingas vänta orimligt länge. En pappa anmäler landstinget till Diskrimineringsombudsmannen (DO).
Sedan 1 maj 2008 har Vägverket skärpt kraven för körkortstillstånd. Personer med neuropsykiatriska funktionshinder, som ADHD, måste genomgå läkarundersökning för att få sitt körkortstillstånd. Skälet till skärpningen är att personer med svåra uppmärksamhets- och koncentrationsproblem utgör en större risk i trafiken. En pappa i länet, som har vänt sig till barn- och ungdomspsykiatrin, fick beskedet att väntetiden är mycket lång. Det tar uppemot sju månader för hans 16-årige son som har ADHD att få ett intyg. – Man straffar de här ungdomarna på detta sätt, intygsskrivande är inte prioriterat och det görs bara någon enstaka läkarundersökning av det här slaget i månaden, säger pappan. Han vill därför att DO ska pröva ärendet eftersom han anser det vara diskriminerande. Pappan tycker att det borde vara möjligt att skynda på de här undersökningarna. Den läkare som skriver intygen finns inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Ett sätt vore att lägga ut det på någon annan aktör. Verksamhetschefen vid BUP, Solveig Svensson, medger att väntetiden är för lång: – Ökningen är oroväckande och jag förstår pappans reaktion. Psykiatrin arbetar nu hårt med att minska köerna till utredning och behandling inom neuropsykiatrin. Detta gäller både barn och vuxna. – I det läget har körkortsutredningarna tvingats komma åt sidan. Ju fler personer som utreds och som får neuropsykiatriska diagnoser, desto fler körkortsintyg kommer att behövas. – Kraven på intyg ökar hela dagen. Solveig Svensson påpekar att BUP måste prioritera hårt när resurserna är begränsade. Utredning och behandling prioriteras högst. – Frågan om intygen är nu uppe till diskussion. En lösning kan vara att köpa uppdragen. Men vi ser genom hela området för att få ned väntetiderna, säger Solveig Svensson.
Svensk sjukvård är nästan sämst i Europa när det gäller väntetider för att få vård. Av 33 rankade europeiska länder är bara Portugal och Storbritannien sämre än Sverige.
Det visar en stor europeisk sjukvårdsranking som presenterats i höst.
– Det som drar ner vår placering internationellt är bland anant att vi inte har patientinflytande på ett kreativt sätt. Där är andra länder bättre än oss, förklarar Andreas Hellström, chalmersforskare som jobbar med det Västsvenska framtidsprojektet för sjukvård.
Det europeiska hälsoindexet är skoningslöst mot sjukvårdssystem som dras med problem och flaskhalsar, som det svenska systemet med en vårdgaranti på tre månader.
Denna garanti ska jämföras med systemen i länder som Holland, Tyskland och Frankrike, vilka i princip inte har några kötider alls till sjukvården.
Det som lyfter svensk sjukvård i den sammanlagda sjukvårdsrankingen är att kvaliten på den medicinska och kirurgiska vården fortfarande ligger i absolut Europatopp.
När Chalmersforskare och läkare från Västsverige var på en sjukvårdskonferens i Holland möttes den svenska vårdgrantin med stor förvåning.
– Det blev ett oroligt sorl i publiken. Vi frågade vad det var för problem. Då sa de att det måste blivit ett fel i enheten. Ni måste mena vårdkö på tre dagar eller veckor, inte månader, säger Andreas Hellström.
Maria Johanssons tre barn har tidigare sovit på ett nattöppet dagis vissa kvällar i månaden då hon jobbar skift. Men i påskas kom chockbeskedet: Jesper, 8, får inte gå kvar. Anledning: Hans adhd. Nu har Maria anmält kommunen till Diskrimineringsombudsmannen. – Alla barn har rätt till barnomsorg, även barn med funktionshinder, säger Maria till AlltomBarn.se.
För tre år sedan fick Maria Johanssons son Jesper, 8, diagnosen adhd. Då hade den skiftarbetande ensamstående mamman tre platser för sina tre barn på Borlänges enda nattöppna förskola, Nattviolen, där de sov de nätter hon arbetade eftermiddags- och helgskift.
Men när Jespers resursperson slutade på Nattviolen kunde förskolan plötsligt inte hitta någon ersättare. Och i påskas fick inte Jesper gå kvar på Nattviolen längre. Han fick sluta utan uppsägningstid. Anledningen: han var besvärlig. Nu har Maria anmält kommunen till Diskrimineringsombudsmannen (DO).
Maria flyttade till Borlänge för fyra år sedan, som nyskild och med hela vårdnaden om de tre barnen. Hon hade fått jobb direkt som lokreparatör, vilket innebar eftermiddagsskift fem kvällar i månaden samt ett helgskift. Det var inga problem eftersom hon fått in barnen på kommunens dygnet-runt-öppna förskola, där de fick sova de nätter Maria arbetade skift.
Snart började personalen på Nattviolen rapportera om att sonen Jesper, hade adhd-liknande problem. Jesper utreddes och ett år efter inskolningen fick han samma diagnos, berättar Maria.
Maria ansökte om resursperson för Jesper och fick den godkänd. – Det fungerade jättebra med resursen, han blev som en fadersgestalt för Jesper. Så när Jesper började skolan följde han med Jesper dit och slutade på Nattviolen, säger Maria.
Men de eftermiddagar hon skiftarbetade behövdes ju fortfarande nattpassningen på förskolan. – De sa att det inte gick att hitta en person som kunde ersätta den resursperson som slutat, eftersom det handlade om så få timmar per månad.
– Jag fick veta att personalen på förskolan inte klarade av att ta hand om Jesper, berättar Maria. Och socialtjänsten kopplades in för att utreda om jag behövde stöd hemma. Men deras stöd innebär ju att någon sitter bredvid och avlastar mig när jag är hemma - och det behöver jag ju inte. Jag behöver barnomsorg de eftermiddagar jag jobbar. Och det insåg socialtjänsten också.
I våras fick Maria plötsligt ett mejl från rektorn på Nattviolen, vilket enligt tidningen Dala-Demokraten löd: "Jespers tillsyn på Nattviolen upphörde då det stod klart att han inte kunde vara kvar på grund av sin konstaterade adhd-problematik". – Jag fick inte ens någon uppsägningstid och kommande måndag skulle jag jobba skift, säger Maria.
Maria har anmält beslutet till Diskrimineringsombudsmannen. – Folk behandlar inte adhd som det handikapp det är. Det här handlar om diskriminering. Alla barn har rätt till barnomsorg, även barn med funktionshinder.
Idag arbetar Maria dagtid för att kunna vara hemma med barnen. Men det är bara en tillfällig lösning. – Jag har en väldigt förstående arbetsgivare som kunde ändra min tjänst. Men det är inget som fungerar i längden, egentligen kan man inte jobba skift under dagtid där.
Kommunen förbereder ett svar till DO, vilket ska inkomma senast sista november. Tidningen Dala-Demokraten har sökt förskolans rektor som valt att inte kommentera anmälan innan DO tagit ställning.
Det nya dagcentret ska skapas i Köping enligt ett beslut som vård- och omsorgsnämnden tog i veckan. Hösten 2010 ska det vara klart för inflyttning.
Mia Canblad arbetar på Köpings dagcenter
Dagcentret ska öppna i en lokal där det i dag är en förskola som ska flytta till våren. Sen ska lokalerna byggas om, och dagcentret ska kunna öppna någon gång nästa höst, hoppas man.
– Autistiska behöver oftast mer än en personal, nästan en egen personal på sig. Här har vi grupper och vi hinner inte med dem lika mycket individuellt. Så jag tycker det är bra. Det säger Mia Canblad, som idag jobbar på Köpings Dagcenter i Köping.
Fyra autistiska personer från Köping åker varje dag till Kungsör för att delta i daglig verksamhet där. Och med ett nytt dagcenter behöver inte Köping köpa dessa tjänster hos någon annan kommun.
Dagcentret kommer att kosta två och en halv miljon kronor per år att driva.
En annan orsak är till att man skapar det här dagcentret är att behovet kommer att öka. Antalet personer i Köping med autism som behöver daglig verksamhet är sju idag. Om några år räknar man med att det är tretton personer, nästan dubbelt så många alltså.
LANDSKRONA. En 49-årig Landskronabo som dömdes till fängelse i ett år och två månader i den uppmärksammade sexutpressningshärvan förra året har ansökt om nåd hos Justitiedepartementet.
En av mannens barn har fått diagnosen autism. Och enligt mannens ansökan skulle det drabba flickan mycket hårt om fängelsestraffet skulle verkställas.
Mannens advokat hänvisar i ansökan även till ett utlåtande från en psykolog.
49-åringen dömdes för rån och övergrepp i rättsak i sexutpressningshärvan.
Kunskapen om ADHD inom rättsväsendet verkar vara skrämmande låg. Att sätta en ung person i fängelse för att denne misskött sina förpliktelser efter att ha tidigare varit dömd till skyddstillsyn är ett misslyckande från samhällets och rättsväsendets sida – att förstå och hantera de speciella förutsättningarna som personer med diagnosen ADHD faktiskt har.
Ordning och reda finns sällan i dessa personers föreställningsvärld. Hålla tider, planera, ta ansvar är knappast möjligt för personer som lever i ett ständigt tillstånd av bristande koncentration, ångest, minnesförluster och förvirring. Titeln på en dokumentär om ADHD som gick i Sveriges Television för något år sedan säger det mesta: "Mitt huvud är en torktumlare"!
Brotten (som vare sig var grova eller handlade om våld) som denne person dömts för har erkänts och det är ingen tvekan om att personen är skyldig.
Det handlar inte om skyldig eller oskyldig – det handlar om hur rättsväsendet och till exempel frivården ska hantera situationen. Den normala påföljden för denna typ av brott är böter, samhällstjänst eller skyddstillsyn. Men som sagt har personen ifråga inte kunnat hålla reda på tiderna hos frivården eller följt de program för återfallsprevention som föreskrivits, på ett tillfredsställande sätt. Återstår enligt reglerna bara att undanröja skyddstillsynen och döma till fängelse! Till vilken nytta för den dömde eller för samhället, kan man undra?
I fängelse kommer förmodligen denna psykiskt bräckliga och lättpåverkade person i kontakt med inbitna kriminella och den positiva förändring som trots allt skett under senare tiden kan lätt vändas till det negativa. Allt det stöd som denne hittills fått från sina omgivning för att hejda en utveckling mot en livslång bana av brott och missbruk kan gå om intet.
Enligt forskning så är personer med ADHD diagnoser kraftigt överrepresenterade i fängelsebefolkningen.
Är det inte dags att rättsväsendet tar lärdom av detta faktum och hittar på andra sätt att skipa rättvisa med syfte på att minska antalet brottslingar i detta land i stället för att bidra till en ökning?
Agneta Lindberg, 46, var förra veckan en av fyra kvinnor som flyttade in hos den blyge tv-bonden Roger Karlsson, 42, som tidigare berättat att han inte haft ett förhållande sedan gymnasiet. I kväll ber Agneta om att få en stund själv med Roger, och de två går ner och sätter sig på en brygga. Syftet med promenaden är att hon ska få en berätta om sin okända funktionsnedsättning. Efter en stund tar hon mod till sig, och låter honom få veta. - Jag har Aspergers syndrom, säger hon och det syns hur lättad hon blir när Roger sedan säger att det inte är något problem. - Det är inget som jag har märkt av, säger han helt lugnt.
En stor seger
För Expressen berättar hon att hon i vanliga fall har med sig en personlig assistent när hon ska ut i någon ny miljö. Att hon ens är med i programmet är för henne en stor seger. - I vanliga fall när jag ska besöka nya platser eller göra något nytt så brukar jag alltid ha med mig en kontaktperson, en ledsagare eller nån från familjen. Som stöd och som trygghet som kan hjälpa mig, säger hon. - Men att ha med mig nån annan nu när jag skulle göra det här kändes fel, det hade varit pinsamt. I stället åkte jag dit två gånger innan för att lära mig hur allt såg ut, lära känna miljön. Var man parkerade och allt sånt. Då var en osäkerhet borta. "Viktigt att stå för det"
Varför ville du berätta i tv? - Det var viktigt för mig att berätta det för Roger och även framför tv-kamerorna. Inte bara för min egen skull, utan också för alla andra med samma funktionsnedsättning. Det är viktigt att stå för den man är. Hur gammal var du när du fick diagnosen? - Jag var 40 när jag fick diagnosen. Innan dess hade ingen riktigt brytt sig, man var som man var bara. Det känns väldigt skönt nu när man fått en diagnos och att man också vågat berätta om det i tv.
Helena Vigerlund och katten Blomman, som hittades på en soptipp. "Den här kattens liv har varit ungefär som mitt", säger hon.Fotograf: Maria Edstrand
Helena Vigerlund på sitt kontor, där hon målar och surfar på internet. Kanske blir det också en bok snart om hennes liv.Fotograf: Maria Edstrand
Helena Vigerlund har levt ett tufft liv. "Hade jag fått en diagnos tidigare kanske livet blivit annorlunda", säger hon.Fotograf: Maria Edstrand
Fotograf: Maria Edstrand
Helena Vigerlund var fyra år när hon och familjen kom till Sverige från Finland i slutet av 60-talet. Med skoltiden kom mer och mer bekymmer.
– Jag var tyst och inåtvänd – och hade svårt att ta till mig det jag skulle lära mig, säger Helena Vigerlund, som i dag är 45 år och bor i Bredbyn.
Helena kämpade sig i alla fall genom grundskolan. Men betygen blev sämre och sämre – och i stället för läxläsning valde hon i stället att umgås med kompisar.
– Jag började gymnasiet, fick anorexia och började använda alkohol. Allt blev så intensivt. Det var bekvämt att umgås med de som festade mycket, säger hon.
Men alkoholen lindrade inte det oroliga i Helena tillräckligt och i 20-årsåldern provade hon för första gången amfetamin.
– Det gav först en positiv effekt. Jag blev lugn och kreativ, det kändes som att öppna upp huvudet. Det kändes som lyckan var gjord, säger hon.
Följden på sikt av amfetaminet blev dock allt annat än positiv och som för många andra ledde bruket vidare in till andra droger. Samtidigt visste Helena hela tiden att det var någonting som inte stämde – men vad?
– Jag hade naturligtvis behövt veta att jag hade ADHD och att jag behövde medicinera för det, säger hon.
I stället blev det en jakt på droger, kriminalitet och förnedring. På vägen följde även dödshot, skyddad identitet och otaliga kontakter med polis, sociala myndigheter, psykologer och läkare.
Emellanåt har hon dock arbetat, men sedan har det efter en tid slutat med droger och inblandning av sociala myndigheter, polis och behandlingshem.
Efter några år fick hon lägenhet och skulle studera på Komvux. Det slutade med ett städjobb, en drogsväng till och till slut ett nytt behandlingshem i Uppsala.
– På behandlingshemmet i Uppsala kom vändningen. Det hade gått så långt att jag själv nästan hade gett upp. Men jag fick träffa en läkare, en professionell psykolog och jag fick en utredning där det konstaterades att jag hade ADHD. Efter det fick jag lära mig medicinera i stället för att knarka.
Sedan dess har hoppet och livsgnistan återvänt för Helena, som har bytt senaste bostaden i Köping mot ett helt nytt liv i Bredbyn med man, villa, internet och katter.
– De flesta har säkert försökt göra sitt bästa för mig, men hade jag diagnostiserats tidigare kanske livet blivit annorlunda. Men nu känns det som allt är på väg att falla på plats, säger Helena Vigerlund, som väntar sitt första barn och dessutom hoppas kunna förverkliga drömmen om att skriva en bok om sitt liv.
ADHD ökar risken för rökning (liksom depression) och andra typer av missbruk. Att behandla ADHD har åtminstone för barn och ungdomar visat sig minska risken för rökning:
Fortsättning 15-åring i Göteborg - Inga fel har begåtts
Socialtjänsten har sagt sitt
– Utifrån socialtjänstens ansvar och möjligheter har vi gjort allt vi kan. Vi har faktiskt placerat honom på den mest omfattande, ingripande vård man kan ge någon, säger Elisabeth Söderberg, socialchef i den stadsdel i Göteborg där 15-åringen hör hemma, till TT.
Pojken – som har diagnostiserats med ett lätt förståndshandikapp, autistiska drag och ADHD – har bott på behandlingshem sedan mars 2008. Överfallen mot kvinnorna ägde rum under sensommaren och hösten i år, då han gjorde praktik på ett verkstadsföretag i centrala Göteborg.
– Det är väl klart att man kan tänka att någonstans fallerade det med kontrollen eftersom han hade möjligheten att göra det här under praktiken. Men institutionen har ju faktiskt både lämnat och hämtat. Ska man då peka ut praktikplatsen som ställt sin arbetsplats till förfogande och tagit emot en av samhällets mest utsatta ungdomar?
TT: Ska man tolka det som att det inträffade var oundvikligt?
– Självfallet har jag ställt mig frågan om vi hade kunnat göra något annorlunda, eller något för att förhindra det här. Då visade det sig att vi överhuvudtaget inte har fått några signaler som tyder på att han skulle utföra den här typen av brott.
Klädd i t-shirt, träningsbyxor och tofflor leddes den rätt kraftigt byggda pojken in till häktningsförhandlingen av fyra poliser vid lunchtid på måndagen. Med ett något förvånat ansiktsuttryck lät han blicken svepa över journalisterna som samlats i lokalen.
Via sin försvarsadvokat Per Rudbäck nekade den snart 16-årige pojken till sexualbrotten och bestred även häktningen. Han erkände däremot att han stulit från en kvinna och rånat två andra. Efter en dryg timmes förhandling bakom stängda dörrar häktades pojken, på sannolika skäl misstänkt på samtliga sex punkter som lagts fram av kammaråklagare Per-Erik Rinsell.
När beslutet meddelades vände sig pojken mot sin försvarsadvokat och frågade med osäker röst:
Av Therese Thomasson Publicerad 15 november 2009 1.30 | Uppdaterad 15 november 2009 1.30
Gert Åkessons försvar känns ihåligt. Det anser Lärarnas riksförbund i Vellinge som nu begär att kommunen vidtar åtgärder mot Sundsgymnasiets rektor.
VELLINGE. Lärarna på Sundsgymnasiet förlät sin rektor förra veckan för att han hade skrivit i en krönika att dyslexi, Aspergers, anorexi, allergi och ADHD var uppfunna sjukdomar.
– Men vi sa också att allt beror nu på hans initiativ i framtiden, säger Lars Hemzelius, ordförande för Lärarnas riksförbunds lokalavdelning i Vellinge.
Efter ursäkten talade Gert Åkesson ut i Sydsvenskan. Då menade han att ordvalet ”uppfunna”, var olyckligt. – Den förklaringen tycker vi känns ihålig. Våra medlemmar kommer i kontakt med föräldrar och elever som ställer sig frågande till situationen. Gert Åkesson är en driven skribent som knappast gör ett sådant här misstag, säger Lars Hemzelius.
Dessutom blev rektorn samma dag intervjuad av en journalist från ett nyhetsbrev. Där uttalade han att Sydsvenskan bara skrev om detta för att tidningen hade ”nyhetstorka”. – Jag vet inte om det stämmer att han har sagt så, men han har inte dementerat det. Om han har sagt så, har han inte insett situationens allvar, säger Lars Hemzelius.
I lokaltidningen Spegelns senaste krönika betonar Gert Åkesson att han har två roller – en som rektor och en som krönikör och att dessa roller har sammanblandats av massmedier. – Absolut kan man ha olika roller, men det här handlar om vilka åsikter man kan ha när man sitter som rektor, säger Lars Hemzelius.
I brevet till kommunen menar Lärarnas riksförbund att lärarnas arbetsmiljösituation har påverkats och att Vellinge kommun måste vidta åtgärder. – Vi anser att det inte bara är att gå vidare, som kommunen har gjort. Istället måste kommunen göra något, exempelvis kan man utbilda Gert Åkesson, säger Lars Hemzelius.
En sådan utbildning kan handla om inlärningssvårigheter och funktionsnedsättningar, enligt brevet.
Johanna Sjöstrand är rektorns närmaste chef. Hon har precis läst brevet. – Jag ska sätta mig ner nästa vecka med Lärarnas riksförbund och med Gert Åkesson. Vi kommer då också att ge Lärarnas riksförbund ett formellt svar, säger hon.
Till Sydsvenskan säger Gert Åkesson att han inte vill kommentera brevet förrän han har läst det.
FAMILJ: Sambo, en son på 12 år och en dotter på 10 år. Tre hundar och en häst.
GÖR: Jobbar på ABF Norr, bland annat med att ordna aktiviteter för ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder.
Vanligare bland pojkar
Tourettes syndrom är ett neuropsykiatriskt funktionshinder med upprepade reflexliknande rörelser och läten, tics.
Ofta kommer ticsen när man är runt sex, sju år. De brukar börja i ansiktet och sedan flytta sig nedåt.
Koncentrationsproblem och tvångstankar är också vanligt.
Uppgifterna om hur vanligt Tourettes syndrom är varierar. Mellan 0,05 och 1,6 procent av alla skolbarn har symptom. Fler pojkar
än flickor får diagnosen.
Tourettes syndrom är åtminstone delvis ärftligt.
Många av symptomen är behandlingsbara.
Misstänker du att någon i din närhet har Tourettes syndrom? Läs på! Det krävs kunskap för att ge rätt bemötande.
Källa: Riksförbundet Attention
"Men det är inte som på film”
Hon varken svär eller säger fula ord — men hon drabbas ofta av tics och har svårt att tygla sina
impulser.
Miriam Jaakola, 30, har Tourettes syndrom.
”Jag har haft tics så länge jag kan minnas. När jag var barn hade jag mycket ansiktstics. Jag blinkade, gapade och gjorde grimaser. Jag brukade kalla det för mina ovanor och tänkte egentligen inte så mycket på det. Det var så mycket annat i mitt liv som var rörigt. Jag har en ganska mild form av Tourettes syndrom, så mina tics är inte så tydliga. Det är både på gott och på ont. Folk som inte vet om det märker oftast inte att jag har tourette. Själv förstod jag det inte heller förrän jag var 26 år och fick min diagnos.
Svär inte
Den vanligaste fördomen är att alla som har Tourettes syndrom svär eller säger fula ord. Men ticsen kan se väldigt olika ut. De ändrar sig också över tid. Det är bara en tredjedel av alla med tourette som säger fula ord under någon period i sitt liv. Jag har aldrig gjort det.
Tourette är en sorts känsla – som ett tryck eller en frustration – som byggs upp inom en och till slut bryter ut i tics. Ungefär som när man nyser eller känner att en nysning är på väg. Jag kan hålla tillbaka mina tics om jag är ute bland folk, men då blir de oftast
värre efteråt.Det fi nns en stark energi i tourette. I dag när jag vet hur jag ska hantera det, kan jag vända den energin till något
positivt, till exempel i mitt jobb. Men tourette kan också ställa till problem. Jag har svårt att koncentrera mig och kontrollera impulser. När jag var yngre kunde jag få blixtsnabba utbrott. Jag minns fortfarande första gången jag reflekterade över det. Jag var runt tio år och stod och pillade med något. Plötsligt kastade jag iväg alla grejer. Hade jag haft en allvarligare form av tourette hade jag säkert skrikit eller fått en spasmurladdning. Jag minns att jag tänkte: Undrar om alla har det så här, eller om det bara är jag?
Skoltiden jobbig
Skoltiden var jättejobbig. Jag var väldigt rastlös och kunde inte sitta stilla. Jag hoppade hela tiden från det ena till det andra.
Om det var någon kille jag var kär i och vi blev ihop, tyckte jag att han var ointressant nästa dag. Men när det tog slut blev jag ändå ledsen.
Jag var otroligt frustrerad och förstod inte hur alla andra kunde vara nöjda. Det känns fortfarande jobbigt att läsa gamla dagböcker från den tiden.
Jag var så orolig och hade sådan ångest. Om jag var stökig som barn blev jag ännu värre som tonåring. Jag har alltid varit uppstudsig och haft svårt att lyda tillsägelser. Det är väldigt vanligt bland personer med tourette. Jag blev aldrig retad för mina tics, snarare var jag en person som mobbade andra. Inte så att jag var medvetet elak, men om någon betedde sig konstigt sa jag det alltid högt. Jag blev ofta utslängd från klassrummet och betraktades som en av klassens värstingar. Fast jag kände aldrig igen mig i den beskrivningen.
Pappa alkoholist
Min pappa var alkoholist och min mamma var ensamstående, så alla, inklusive jag själv, skyllde mitt beteende på det. Jag har suttit hos en massa olika psykologer och berättat om min barndom. Ingen förstod. Inte jag heller. När min son var sex, sju år började jag inse att han hade otroligt mycket hyss för sig, nästan på ett tvångsmässigt sätt. Och han gjorde precis samma grimaser som jag när jag var liten. En
dag såg jag ett tv-program om tvångssyndrom där de också tog upp Tourettes syndrom. Det var en engelsk fotbollsmålvakt som blinkade och skakade på huvudet precis som jag och min son gjorde. Jag gick ut på internet och hittade en bok om tourette. Det var verkligen en aha-upplevelse. Det kändes som om någon hade skrivit en bok om mig. Jag bad om en utredning och både jag och min son fick diagnoserna Tourettes syndrom och adhd.
Ofta andra diagnoser
Tourette hänger nästan alltid ihop med andra diagnoser, som adhd och tvångssyndrom. Det kan vara svårt att skilja de olika diagnoserna åt, men jag har alltid känt mig mest hemma i tourette. Att få diagnosen var en otrolig lättnad. Det var som om någon äntligen lade ihop pusslet. Plötsligt förstod jag varför jag var som jag var. Men samtidigt var det en sorg att få svart på vitt att jag inte är som alla andra. Och en sorg att inse att jag hade kunnat få hjälp så mycket tidigare. Då kanske allt inte hade behövt bli så jobbigt.
Jag har till exempel väldigt svårt att passa tider. I perioder med mycket tics och frustrationer är det omöjligt. Det är alltid något jag glömt
eller något som kommer emellan när jag ska gå hemifrån. Och ju mer någon tjatar, desto mer ökar stressen. Ju mer man försöker hålla
emot ticsen, desto värre blir de. Jag skulle inte kunna ha ett nio till fem-jobb. Jag får panik av bara tanken. I dag har jag ett halvtidsjobb
som är anpassat efter mina behov. Jag arbetar i projektform och har inga fasta tider, jag kan jobba när jag vill. Jag får dra igång och fixa grejer och det blir aldrig monotont. Om något blir monotont fungerar det inte för mig.
I dag vet jag att det går att använda energin i Tourettes syndrom till något positivt. Jag använder energiutbrotten i mitt arbete, när jag föreläser och engagerar mig i olika projekt. Det blir som en extra kraft, lite extra turbo i tanken. Många med Tourettes syndrom arbetar med kreativa yrken. Min tourette är en del av mig. Det är min drivkraft och något jag inte skulle vilja vara utan.”
Uppsala. Redan före födseln finns vissa biologiska skillnader mellan könen när det gäller genuttryck i hjärnbarken, vilket leder till att hjärnor senare utvecklas att se lite olika ut.
Det visar en studie av professor Elena Jazin och doktoranden Björn Reinius vid Uppsala universitet och som publiceras i senaste numret av tidskriften Molecular Psychiatry.
"Resultaten visar att många av generna i Y-kromosomen finns uttryckta i flera olika delar av hjärnan redan före födseln och att dessa troligen bidrar till de könsskillnader man kan se i den vuxna hjärnan", säger Elena Jazin i ett pressmeddelande.
Detta kan man senare ha nytta av vid behandling av olika psykiatriska sjukdomar, exempelvis depression och autism, som slår olika mot män och kvinna.
"För att kunna studera den normala respektive onormala hjärnaktiviteten är det nödvändigt att ta hänsyn till könsskillnaderna", säger Elena Jazin.
Publicerad: 14 maj 2007, 00.00. Senast ändrad: 17 oktober 2007, 09.23
Minnesträning. Dataspel tränar hjärnans arbetsminne och kan hjälpa barn med ADHD. Fast inte vilket spel som helst. Det här spelet har utvecklats av forskare vid Karolinska institutet, som konstaterat att barnens arbetsminne ökade med 18 procent efter fem veckor.
Hyperaktivitet, dålig impulskontroll och bristande uppmärksamhet. Så ser de typiska problemen ut vid ADHD.
För att hjälpa de barn som fått diagnosen har man hittills främst erbjudit föräldrautbildning och – i svårare fall – centralstimulerande läkemedel.
Men forskare vid Karolinska institutet (KI) i Solna har visat att man genom ett specialdesignat dataspel kan träna upp barnens arbetsminne och därigenom minska ADHD-symptomen.
–Man kan inte köpa vilket kommersiellt dataspel som helst och tro att det har effekt på ADHD, men de här speciella spelen kan absolut vara ett hjälpmedel. Magnetkamerabilder av hjärnan har visat att aktiviteten i pannloben ökar genom träning med den här typen av dataspel, säger psykologen Lisa Thorell, som ingått i den forskargrupp som studerat effekten av arbetsminnesträningen.
Arbetsminnet är det vi använder för att hålla information i huvudet under en kortare stund – till exempel ett telefonnummer vi nyss slagit upp. Det gör också att vi kan behålla koncentrationsförmågan, alltså minnas vad det är vi ska koncentrera oss på.
De senaste åren har det kommit allt mer forskning som tyder på att personer med diagnosen ADHD har brister i arbetsminnet. En studie vid KI visade exempelvis att barn med ADHD kunde hålla mindre information i arbetsminnet. De områden i pann- och hjässloben som är viktiga för arbetsminnet har också – statistiskt sett – visat sig vara mindre hos personer med ADHD.
Utifrån detta fick Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid KI (intervjuad på Idagsidan 8/5), idén att man skulle kunna träna upp arbetsminnet hos barn med ADHD och därigenom minska deras symptom.
Under fem veckor fick ett 50-tal barn i åldern 7–12 år genomgå ett träningsprogram med minst en halvtimmes dataspelande om dagen. De fick dels öva sitt verbala arbetsminne genom att försöka komma ihåg olika sifferkombinationer, dels fick de träna sitt spatiala arbetsminne genom att försöka minnas var på dataskärmen de sett olika föremål.
För att göra träningen roligare byttes tangenterna ut mot tryckknappar som placerades på en robot och dataprogrammet döptes till Robomemo. Spelet hade även ett poängsystem som gjorde att barnen kunde tävla mot sig själva. Som avslutning fick de spela ett lite roligare dataspel där de kunde använda sina ihoptjänade poäng, som ett slags belöning för ett hårt arbetspass.
– Barn med ADHD har normalt svårt att sitta still och koncentrera sig på en uppgift, men dataspel har de ofta lättare att fokusera på så den formen av arbetsminnesträning passar väldigt bra.
– En förklaring är att det händer nya saker hela tiden i dataspelen. Dessutom får barnen ständiga belöningar – i form av poäng eller att de går vidare till nya nivåer – vilket gör att de kan behålla uppmärksamheten längre, säger Lisa Thorell.
Som ett resultat av dataspelandet fann forskargruppen, som leddes av Torkel Klingberg, att barnens arbetsminne ökade med 18 procent. Denna ökning kvarstod även tre månader efter avslutad träning. När föräldrarna ombads bedöma barnens beteende framgick också att de blivit mer koncentrerade i sin vardag.
–Det faktum att barnen förbättrat sitt arbetsminne ledde även till en förbättring vad gäller impulskontroll och problemlösningsförmåga. Eftersom det finns en ganska stark koppling mellan arbetsminne och skolprestationer så kan man även tänka sig att de kommer att klara av skolarbetet bättre, säger Lisa Thorell.
För att dataspelandet skulle få effekt var det dock viktigt att träningen hela tiden låg på en optimal nivå. Om svårighetsgraden på spelet ökade i takt med att barnen blev duktigare, förbättrades deras arbetsminne. I en kontrollgrupp där svårighetsgraden istället låg på samma nivå under hela träningsperioden, utvecklades arbetsminnet däremot knappt alls.
–När man spelar dataspel är det lätt att man hela tiden upprepar det som man redan kan. Det är säkert roligt, men ger inte så stor effekt på arbetsminnet. Det är ungefär samma sak, som om man spelar ett instrument. Spelar man samma stycke hela tiden så utvecklas man aldrig och blir inte bättre, säger Lisa Thorell.
När det visade sig att skolbarnens arbetsminne tydligt ökade genom dataspelandet, bestämde sig forskarna för att se om det även gick att träna förskolebarn på liknande sätt.
Eftersom de mindre barnen inte lärt sig siffror ännu, fick den delen av träningen lyftas bort. Dataspelet fick också göras om en del så att det blev enklare och mer lekfullt. Förskolebarnen fick till exempel försöka komma ihåg djur som dök upp i olika miljöer och blinkade till på skärmen.
–Studien visade att även så små barn som 4–5-åringar ökar sitt arbetsminne genom träning med de här dataspelen. Däremot vet vi ännu inte om det även leder till minskade ADHD-symptom. Detta är något som vi ska gå vidare och titta på framöver, säger Lisa Thorell.
För att kunna gå in redan på förskolenivå och stötta barn som riskerar att utveckla ADHD gäller det dock att upptäcka dem. Normalt ställs inte diagnosen förrän i 7–9-årsåldern.
– Ganska många barn kan under någon period i förskoleåldern ha problem med att sitta still och koncentrera sig, men för de flesta växer det bort. Samtidigt säger de flesta föräldrar vars barn fått diagnosen att problemen har funnits ända sedan spädbarnstiden, säger Lisa Thorell.
Faran med att uppmärksamma problemen för sent är att barnen då riskerar att fastna i den negativa spiral som lätt uppstår i samband med ADHD. De primära problemen är som sagt hyperaktivitet, koncentrationsproblem och dålig impulskontroll. Men de svårigheterna leder i sin tur ofta till en rad sekundära problem. Många blir exempelvis aggressiva och får svårt med kamratrelationer.
För sin doktorsavhandling, som lades fram för ett par år sedan vid Uppsala universitet, utvecklade Lisa Thorell därför ett impulskontrolltest som kan göras på barn redan i femårsåldern. Hennes forskning har visat att de barn som har svårt att klara testet när de är fem år, ofta har tydliga problem med hyperaktivitet och ouppmärksamhet när de blivit åtta år.
Uppgiften i testet går ut på att trycka på en knapp när en viss kategori bilder visas på en dataskärm, till exempel blå figurer. Efter ett tag vänjer sig barnet vid att se blå figurer och trycker på knappen nästan automatiskt. Men när en röd figur plötsligt visas gäller det för barnet att avstå från impulsen att snabbt trycka på knappen.
– För en hyperaktiv femåring kan det vara väldigt svårt, konstaterar Lisa Thorell.
Den stora fördelen med det här testet är att det är enkelt att utföra. Tanken är att en sjuksköterska på BVC ska kunna utföra det hjälp av ett dataprogram.
Samtidigt betonar Lisa Thorell att testet inte är något diagnostiskt instrument, utan bara ett sätt att ringa in den grupp barn som löper lite större risk att utveckla ADHD senare i livet. Testet måste också kompletteras med information från föräldrar och lärare om barnets beteende.
I Sverige har det de senaste åren varit en intensiv debatt om huruvida ADHD verkligen beror på en medfödd funktionsförändring i hjärnan eller om det är ett resultat av barnets uppväxtmiljö. Lisa Thorell är övertygad om att både arv och miljö spelar in, men tycker egentligen inte att den diskussionen är så givande. Oavsett orsaken, kvarstår ju barnens problem.
–Det man kan säga är att ADHD inte är något exakt symptom som man antingen har eller inte har, utan mer en glidande skala. Man kan ha mycket eller lite av symptomen. Var vi drar gränsen för diagnosen ADHD är något vi har bestämt i samhället.
–Men oavsett om man får en diagnos eller inte så måste barnets beteende hanteras på något sätt. Och ju tidigare man uppmärksammar svårigheterna, desto snabbare kan man sätta in åtgärder och hjälpa barnet, säger Lisa Thorell.
Föreningen Femmis, Frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF, är en obunden förening och har som syfte:
- att vara ett nätverk för medlemmarna och deras barn; - att möjliggöra för barnen att träffa andra barn med liknande bakgrund; - att samla och sprida information om denna form av familjebildning; - att verka för att assisterad befruktning ska bli tillgängligt för ensamstående kvinnor i Sverige; - att verka för öppenhet vad gäller insemination och IVF och barnens tillkomst.
Vintern 2008/2009 var vi runt 400 medlemmar. Varje månad tillkommer cirka 10 nya medlemmar.
Medlemmar i föreningen är kvinnor som funderar på, som försöker få eller som redan har fått barn som ensamstående.
Inom föreningen finns det över 150 barn och många gravida. Vi har flera familjer där barnen nu börjar få syskon.
De flesta av våra medlemmar åker till Danmark, Lettland eller Finland för att få hjälp att bilda familj. Beroende på kvinnans ålder och fertilitet, kan det behövas många behandlingar. För kvinnor i 40-årsåldern kan det vara bra att direkt gå på IVF-alternativet, eftersom det ökar chanserna för graviditet. (Statistik finns hos respektive klinik.)
Det anser Elisabeth Söderberg, socialchef i den stadsdel i Göteborg där 15-åringen bor. (Bergsjön)
15-åringen misstänks för en rad sexöverfall på kvinnor i Göteborg. Pojkens föräldrar har klagat över att de inte har fått den hjälp av kommunen som de velat ha.
– Upplever de att de inte fått hjälp så är det säkert så. Men som jag ser det utifrån socialtjänstens ansvar har vi faktiskt gjort vad vi har kunnat inom ramen för de möjligheter vi har, säger Elisabeth Söderberg till Sveriges Radios P 4 Extra.
Hon säger till radioprogrammet att socialtjänsten har placerat 15-åringen på ett ungdomshem som drivs av Statens institutionsstyrelse (SIS), en så kallad SIS-institution. Det gjordes i mars 2008. Han har alltså varit placerad på ett behandlingshem under tiden han misstänks ha gjort sig skyldig till övergreppen.
– Vi köper den vården av Statens institutionsstyrelse. Det är institutionen som ansvarar för behandlingen, och kontrollen under vårdtiden vi betalar för, säger Söderberg.
15-åringen ska ha vissa funktionshinder och på grund av det borde han ha fått annan vård. Men det ska i så fall vårdnadshavarna, det vill säga föräldrarna, ansöka om, annars händer det inget.
– Det är ju uppenbart att han inte har fått rätt vård, med facit i näven, eftersom han inte fått hjälp med sitt funktionshinder säger Söderberg.
Hon kommer under måndagen att tillsammans med berörda tjänstemän gå igenom pojkens fall.
– Vi ska gå igenom vad vi gjort men framför allt fråga oss hur vi går vidare. Det handlar ju om ett barn här som ska få den vård han behöver och har rätt till.
Ungdomar som begår allvarliga brott när de är i åldern 15-17 år döms oftast till sluten ungdomsvård i stället för fängelse. Det är ett tidsbestämt straff som avtjänas på speciella avdelningar på SiS särskilda ungdomshem.
Vistelsen på ungdomshemmet ska användas till vård och behandling. Det är brottet och inte behandlingsbehovet som avgör straffets – och därmed vårdtidens – längd, som kan variera mellan 14 dagar och fyra år.
Den som döms till sluten ungdomsvård får tillgodoräkna sig den tid han eller hon varit i häkte men inte den tid man varit omhändertagen med stöd av LVU innan dom fallit. Personen blir inte heller villkorligt frigiven när två tredjedelar av straffet har avtjänats.
Kommunernas socialtjänst har det övergripande ansvaret för de ungdomar som döms till sluten ungdomsvård. SiS bestämmer i samråd med socialtjänsten var den dömde ska placeras och hur verkställigheten ska planeras och genomföras.
Placeras på låst avdelning Vården inleds på en låst avdelning. Där kartlägger psykolog, pedagog och behandlare behoven av vård och behandling och tar fram en individuell behandlingsplan. Denna omfattar både tiden på ungdomshemmet och utslussningen från institutionen. Under utredningen planeras fortsatta insatser för att motverka den dömdes kriminalitet. Man gör också en risk- och behovsbedömning.
Forskning har visat att de ungdomar som döms till sluten ungdomsvård har likartade problem som de ungdomar som vårdas enligt LVU. Det innebär att oavsett om ungdomarna vårdas enligt LVU eller är dömda till sluten ungdomsvård behöver de sannolikt behandlingsinsatser för missbruk, kriminalitet, relations- och skolproblem.
Individuellt anpassad vård och behandling Det är resultatet av utredningen som görs i inledningsskedet som avgör vilken behandling den unge ska få. Vården och behandlingen är individuellt anpassad.
De ungdomar som döms till sluten ungdomsvård deltar i ungdomshemmens ordinarie programverksamhet och går i SiS skola. Vid utformningen av vården och undervisningen tas stor hänsyn till säkerheten. Vilka brott ungdomarna har gjort sig skyldiga till och hur rymningsbenägna de är spelar roll för hur behandlingen ser ut.
Framsteg i behandlingen leder till placering i öppnare former Målet med tiden hos SiS är att underlätta steget tillbaka ut i samhället efter avtjänat straff. Placeringen ska övergå till mer öppna former när den dömde gör framsteg i behandlingen. Därför finns olika typer av avdelningar med varierande slutenhet och en säkerhetsnivå anpassad till var i behandlingsprocessen den dömde befinner sig.
Utslussningen av den unge kan ske under verkställighetstiden och planeras i nära samarbete med socialtjänsten. Ungdomarna får däremot inte bo i egen lägenhet eller i föräldrahemmet eftersom det kan urholka påföljdens innehåll.
Placering i väntan på rättegång När ungdomar placeras på SiS särskilda ungdomshem i väntan på rättegång är de inte föremål för de restriktioner, det vill säga inskränkningar i kontakter med omvärlden, som åklagare kan besluta om när en misstänkt placeras i häkte.
Dömda nöjda med tiden på institution Ungdomarna som avtjänat sitt straff intervjuas vid utskrivningen på institutionen. Majoriteten uppger att de är mycket nöja med sin tid på institutionen.
Cirka 90 procent säger att de varit med i planeringen av sin behandling, att de haft en behandlingsplan och att personalen tagit sig tid för samtal och förstått vad de behövt hjälp med.
Knappt 80 procent säger att de kunde framföra sina synpunkter när utskrivningen planerades.
Flickor som döms till sluten ungdomsvård De flesta av de ungdomar som döms till sluten ungdomsvård är pojkar, men varje år döms också några flickor till sluten ungdomsvård.
2006 togs två flickor in för att avtjäna sitt straff hos SiS, 2007 fem flickor och 2008 tre flickor.
Årligen vårdas omkring 20 000 barn och ungdomar av sociala skäl utanför sina föräldrahem. Av dessa placeras cirka 1 100 hos SiS.
De ungdomar som vårdas på något av SiS särskilda ungdomshem är omhändertagna enligt LVU (Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga) eller enligt SoL (Socialtjänstlagen).
När ett barn eller en ungdom placeras inom SiS har den kommunala socialtjänsten tidigare oftast prövat en mängd olika insatser. Det handlar om bland annat placeringar i familjehem och på kommunala eller privata institutioner. En tydlig skillnad mellan SiS särskilda ungdomshem och andra typer av institutioner är den höga personaltätheten inom SiS och tillgången till låsbara platser.
Grunden för ett omhändertagande enligt LVU kan vara antingen att den unge själv lever ett destruktivt liv med exempelvis missbruk eller kriminalitet (3 §, de så kallade beteendefallen) eller att den unges föräldrar inte kan ge det stöd som krävs för en bra uppväxt (2 §, de så kallade miljöfallen). Missförhållandena ska göra att det finns stor risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas och den vård som behövs ska inte kunna ges på frivillig väg.
Omhändertagandet beslutas av länsrätten efter utredning och begäran från den kommunala socialtjänsten. I akuta lägen kan socialnämndens ordförande besluta om ett omedelbart omhändertagande, med det måste bekräftas av länsrätten.
När ungdomar placeras på SiS särskilda ungdomshem i väntan på rättegång är de inte föremål för de restriktioner, det vill säga inskränkningar i kontakter med omvärlden, som åklagaren kan besluta om när en misstänkt placeras i häkte.
Vid de särskilda ungdomshemmen erbjuds vård och behandling för barn och ungdomar i åldern 12-21 år. Vistelsen inleds i regel med en utredningsfas som omfattar cirka två månader. Under den perioden görs en kvalificerad utredning av den unges problem och bakgrund. Utifrån utredningen utarbetas en individuell behandlingsplan som på bästa sätt tillgodoser den enskildes problem och behov.
Behandlingsmetoderna varierar mellan de olika ungdomshemmen och utifrån den enskildes behov. Exempel på behandlingar är miljöterapi, kognitiv beteendeterapi och familjeterapi. Flera ungdomshem använder också tolvstegsbehandling eftersom många ungdomar har avancerade missbruksproblem.
Ett viktigt inslag i behandlingen är skolgång. Många ungdomar har dåliga erfarenheter från den vanliga skolan och på SiS ungdomshem har de möjlighet att komplettera sin utbildning. Undervisningen sker i mycket små grupper med hög lärartäthet. Alla SiS ungdomshem erbjuder grundskoleundervisning och en del har även utbildning på gymnasienivå.
Vistelsetiderna på SiS särskilda ungdomshem varierar mellan några veckor vid akutplaceringar till flera år vid behandlingsplaceringar. Målsättningen med vården är att barnet ska kunna återvända till sitt eget hem eller eget boende. Därför ska socialnämnden följa upp vården och var sjätte månad överväga/ompröva om den fortfarande behövs eller ska upphöra.
Gemensamt vid alla placeringar är möjligheten till nära kontakt mellan den intagne och personalen. Personaltätheten är mycket hög vilket ger möjlighet till effektiv behandling utifrån den enskildes behov. Genom olika forskningsprojekt och en särskild enkät hos socialtjänsten genomförs en kontinuerlig uppföljning och utvärdering av kvaliteten i verksamheten.
Basfakta om särskilda ungdomshem
Antal institutioner och platser 2009 För barn/ungdomar finns 31 institutioner med 679 platser. Av dessa är 68 för ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård.
Av det totala antalet platser är 253 akut-/utredningsplatser, 205 platser för enbart flickor och 441 platser för enbart pojkar.
Placerade ungdomar 2008 Det totala antalet inskrivningar var 1 361, varav 872 ärenden rörde pojkar och 489 flickor. Enskilda ungdomar kan ha mer än ett ärende.
Det totala antalet enskilda ungdomar som togs in var 1 134 varav 721 pojkar och 413 flickor.
1 287 ungdomar skrevs in enligt LVU, Lagen om vård av ungdom, och 74 enligt SoL, Socialtjänstlagen.
Ungdomarnas medelålder vid inskrivningen var 16,7 år. Pojkarnas genomsnittliga ålder var 16,8 år och flickornas 16,6 år.
Den genomsnittliga vistelsetiden för ungdomar inskrivna enligt LVU var 145 dagar.
Kort om några behandlingsmodeller KBT, kognitiv beteendeterapi, är ett samlingsnamn för terapier som fokuserar på att hjälpa klienterna att utveckla och tillämpa mer funktionella sätt att handla och tänka. KBT för antisociala problem (missbruk, kriminalitet etc.) inriktar sig dels på att förändra kriminella attityder och tankemönster, missbruk och våldsbeteenden och dels på att lära in nya färdigheter som är bristfälliga i deras beteenderepertoar, t ex förmåga att lösa problem, sociala färdigheter, färdigheter i självkontroll och i moraliskt resonerande.
ART, Aggression replacement training, är ett program som innehåller social färdighetsträning, ilskekontrollträning och moralutbildning.
MST, Multisystemic Therapy, inriktar sig på behandling av ungdomar med antisocialt beteende. Terapeutens uppgift är att tillsammans med vårdnadshavaren klargöra hur beteendet passar in i relationerna i och utanför familjen och hitta vägar att förändra beteendet och relationerna.
Klienterna inom LVM-vården är alkohol-, narkotika- eller blandmissbrukare. Oftast har de en lång period av missbruk bakom sig. Vården enligt LVM (Lagen om vård av missbrukare i vissa fall) syftar till att avbryta ett livshotande missbruk och motivera klienten till behandling under frivilliga former.
Grunden för ett omhändertagande enligt LVM är en LVM-anmälan som görs till socialtjänsten av exempelvis klientens läkare, socialsekreterare eller någon nära anhörig. Socialtjänsten gör sedan en LVM-utredning och om man där fastställer behov av vård enligt LVM går en begäran vidare till länsrätten som beslutar om tvångsvård. I så gott som samtliga fall bifaller länsrätten en sådan begäran.
Vistelsen på ett LVM-hem pågår under högst sex månader, och ska så snart som möjligt övergå till öppnare former. Vistelsen inleds ofta med avgiftning och en utredning av missbrukarens problem och behov. Utredningsfasen kan omfatta samtal med psykolog, färdighetstester, social och psykiatrisk utredning och mynnar ut i en individuell behandlingsplan.
Behandlings- och motivationsmetoderna varierar mellan olika LVM-hem och utgår från den enskilde klientens behov. Motiverande samtal, tolvstegsbehandling, social färdighetsträning och jagstärkande terapi är några av de metoder som används. Personligt stöd och samtal i grupp är viktiga inslag, liksom deltagande i institutionens dagliga aktiviteter.
SiS LVM-hem har inriktning mot olika målgrupper. Det finns LVM-hem för exempelvis missbrukare med psykiatriska diagnoser, våldsbenägna missbrukare, gravida missbrukare eller missbrukare med särskilt omvårdnadsbehov. LVM-hemmen tar emot antingen män eller kvinnor.
En lång period av missbruk bryts oftast inte enbart genom en kort tids vistelse på LVM-hem. Att bygga upp ett samarbete med hemkommunens socialtjänst, anhöriga och andra är viktigt för att nå resultat med den svåra grupp missbrukare som i dag är aktuell i den slutna missbrukarvården.
Basfakta om LVM-vård
Antal institutioner och platser 2009 För vuxna missbrukare finns 13 institutioner med 348 platser, 210 låsbara och 153 öppna. 218 platser är avsedda för män, 120 platser är avsedda för kvinnor.
Placerade missbrukare 2008 Det totala antalet intagningar var 1 277. En enskild individ kan ha mer än ett ärende.
Det totala antalet enskilda individer som togs in var 1 051, varav 694 män och 357 kvinnor.
Antalet intagningar enligt LVM, Lagen om vård av missbrukare i vissa fall, var 1016. Antalet intagningar med samtycke var 261.
Totalt 81 procent av klienterna som togs in med stöd av LVM var omedelbara omhändertaganden enligt 13 § LVM.
Den genomsnittliga ålderna vid intagning var 42 år. Männens medelålder var 43 år, kvinnornas 40 år.
Den genomsnittliga vårdtiden för de personer som skrevs ut efter avslutad LVM-tid var 142 dygn.
Kort om några behandlingsmodeller
Motiverande samtal, MI, syftar till att hjälpa människor att förändra beteenden som till exempel missbruk av alkohol eller droger men även andra livsstilsfrågor.
Tolvstegprogrammet eller den så kallade Minnesotamodellen ser beroendet som en sjukdom. Individen behöver därför inte lasta sig själv för sitt drickande. Behandlingen är uppbyggd i tolv steg, där det första steget innebär att man erkänner sitt beroende. I behandlingen ges lektioner om kemiskt beroende ur olika synvinklar. Klienten får kännedom om sjukdomsbegreppet, förnekandet, återfallsprevention med mera.
Återfallsprevention syftar till att upprätthålla ett nyktert beteende. I korthet innebär det att lära sig att identifiera högrisksituationer där ett återfall kan tänkas ske. Det kan ske genom att föra dagbok eller genom att fantisera kring potentiella högrisksituationer.
Fagared är ett utrednings- och behandlingshem för ungdomar med stora sociala och ofta även betydande psykiska problem.
Fagareds ungdomshem ligger i Lindome utanför Göteborg.
De som kommer hit är pojkar i åldrarna 15 till 21 år som är omhändertagna med stöd av LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga) eller dömda enligt LSU (lagen om sluten ungdomsvård).
Fagareds ungdomshem har sex avdelningar med sammanlagt 34 platser och ligger i Lindome utanför Göteborg.
En god omvårdnad och det vi kallar miljöarbete är viktiga delar i arbetet med att skapa en förändring.
Vi har en egen verkstad.
Pojkarna på Fagared har fysisk träning i någon form varje dag.
I miljöarbetet använder vi olika vardagliga situationer som utgångspunkt för observationer och funktionsbedömningar och/eller interventioner i syfte att förändra den unges beteende. En tydlig och förutsägbar vardag ger pojkarna möjlighet att så småningom ta ett allt större ansvar.
Vardagen på Fagared är uppbyggd kring skola, övrig pedagogisk verksamhet och individuellt inriktade behandlingsinsatser. Behandlingsinsatserna styrs av den individuella behandlingsplanen och kan vara deltagande i kognitiva behandlingsprogram, enskilda psykologsamtal, strukturerade kontaktmannasamtal och familjesamtal. Vi har kontinuerliga behandlingskonferenser tillsammans med socialtjänsten och den unges familj.
På kvällar och helger erbjuds olika fritidsaktiviteter tillsammans med personal inom eller utanför institutionen.
Fagared har en pedagogisk verksamhet med både teoretisk och mer praktisk inriktning. Den individuella utvecklingsplanen styr vad man ska läsa. Många väljer att läsa in grundskolekompetens i kärnämnen eller ett individuellt gymnasieprogram.
Förutom den mer teoretisk inriktade undervisningen som finns på samtliga avdelningar, finns det undervisning i data, estetisk verksamhet, bild, musik, teknik, slöjd och miljö och trädgård samt idrott och hälsa. Undervisningstiden varierar något mellan avdelningarna men de flesta har undervisning mellan 8.00-16.00.
Behandlingsinsatserna utgår från den unges individuella behandlingsplan. Vi arbetar främst med olika individuellt riktade behandlingsinterventioner i form av kognitiva behandlingsprogram, psykoterapeutiska samtal, strukturerade kontaktmannasamtal, familjesamtal, seriesamtal och sociala berättelser med mera.
Målgrupp och behandlingsmål
Fagared är ett så kallat särskilt ungdomshem, det vill säga ett utrednings- och behandlingshem för ungdomar med stora sociala och ofta även betydande psykiska problem.
Interiör från administrationsbyggnaden på Fagared.
Institutionen har låsbara akut- och utredningsavdelningar samt låsbara och öppna behandlingsavdelningar. De låsbara avdelningarna har en särskilt hög personaltäthet/säkerhetsnivå.
Behandlingen är individuellt anpassad och syftar till ett liv i drogfrihet och utan kriminalitet eller annat destruktivt beteende.
Vi tar emot pojkar i åldrarna 15 till 21 år som är omhändertagna med stöd av LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga) eller dömda enligt LSU (lagen om sluten ungdomsvård).
Fagared har utrednings- och behandlingsresurser som medger att vi tar emot ungdomar med verkligt allvarliga sociala problem. I första hand handlar det om omfattande kriminellt beteende och missbruk av alkohol och/eller droger i kombination med psykosociala problem av olika slag. Ungdomarnas familjehistoria präglas också ofta av upprepade förluster. En del ungdomar har dessutom erfarenheter av flykt undan krig och/eller egna direkta krigsupplevelser. Avdelning Fyren tar emot ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder.
Vi erbjuder en trygg, välstrukturerad och respektfull miljö och lägger stor vikt vid att skapa en omsorgsfull relation till den unge och hans familj.
Grunden i arbetet är ett miljöterapeutiskt förhållningssätt, vilket innebär att miljön ska vara utformad/anpassad så att den på bästa sätt stimulerar till en positiv utveckling hos den unge. Vi försöker stärka ungdomarnas resurser men måste också kunna möta ett destruktivt och våldsamt beteende. Det är nödvändigt för att vi ska kunna skapa en tillitsfull och trygg relation och för att upprätthålla en vuxenauktoritet.
Förändringsarbetet innebär också att ungdomarna ofta erbjuds individuellt upplagda behandlings- och träningsprogram, som till exempel ilskekontrollträning.
Det är viktigt att den unge, hans familj och ansvarig socialsekreterare deltar i utrednings- och förändringsprocessen. Vår erfarenhet är att detta ökar möjligheten till framgång i arbetet.
Behandlingsprogram
Fagared använder olika metoder och program i behandlingen.
Behandlingsboken – Programmet om dig själv (PDS) Används för att hjälpa ungdomar att på ett konstruktivt sätt reflektera över sig själva, sina resurser och sina svårigheter. Syftet är att de ska förändra sitt sätt att leva. Programmet är ett introduktionsprogram som är obligatoriskt för LSU-dömda.
Programmet om kriminalitet Används för att ungdomar ska reflektera över sin situation och de kriminella handlingar de har begått. Syftet är att den unge ska hitta ett alternativt sätt att fungera i vardagen och att förändringen ska bli bestående. Programmet är obligatoriskt för LSU-dömda.
Drogprogram Innehåller drogintervju och droginformation samt behandlingsinsatser och återfallsprevention.
Ilskekontrollprogram Ges till ungdomar som visar upp ett våldsamt och aggressivt beteende. Syftet är att minimera framtida våldshandlingar och utbrott av ilska och ge redskap för självkontroll.
Thorn Cross-programmet Programmet används på ungdomsfängelset Thorn Cross i England. Det är ännu inte fullt översatt. På Fagared består det av 20 sessioner där den unge får utveckla kognitiva färdigheter som impulskontroll, kreativt tänkande, beslutsfattande, att hålla olika perspektiv, att nå samförstånd och problemlösning.
All personal vid de avdelningar där man arbetar med behandlingsprogram har gått introduktionsutbildning i kognitiv metodik. Programbehandlarna har gått 30 poäng grundutbildning i kognitivt behandlingsarbete och/eller intern utbildning i kognitiv metodik. Programbehandlarna har handledning avdelningsvis var 14:e dag.
I Stureby, Borås och Sjöbo har tre tonårsflickor dödats denna sommar, och i samtliga fall misstänks tonårskillar vara förövare. Sådana dåd är mycket sällsynta och föregås oftast av en serie olyckliga omständigheter. Men förövarens psyke och bakgrund spelar också stor roll säger forskningen.
Bisarr logik när unga dödar unga
Publicerad: 18 augusti 2009, 17.00. Senast ändrad: 19 augusti 2009, 22.24
TONÅRSDÅD. Idag inleds rättegången i Sturebyfallet där en 16-årig pojke dödade en 15-årig flicka. En annan flicka misstänks ha övertalat honom att begå dådet. Hur kan sådant ske? Och kan man ana något i förväg? Nej, svarar experterna, men man kan vara uppmärksam på riskfaktorer. Det är sällan ”vem som helst” som dödar.
På kort tid har tre tonåriga flickor dödats – och i samtliga fall misstänks tonåriga pojkar för att ha mördat dem. Det är med fasa som man läser om makabra detaljer och hör om delvis obegripliga motiv. Man undrar: Hur är de här killarna funtade egentligen?
Ingen kan förstås med säkerhet ännu uttala sig om det psykiska tillståndet hos just de här tre misstänkta förövarna. Och begärs det ingen rättspsykiatrisk undersökning i något av fallen får allmänheten aldrig veta det. Men hur brukar det se ut när liknande dåd begås?
Läkaren Clara Gumpert, som är verksam vid sektionen för rättpsykiatri på Karolinska institutet, har tidigare jobbat nästan tio år på behandlingshem för svårt kriminellt belastade ungdomar. Jag frågar henne om man kan känna på sig att något är fel när man träffar unga mördare?
– Det kanske man kan, men då ska man verkligen stanna upp och granska sin egen känsla. Forskning har visat att även erfarna psykiatrer oftast ställer fel diagnos efter ett kort möte med en patient. Det har visat sig att deras gissningar inte varit bättre än slumpen. Det är lätt att överskatta en persons farlighet, därför att man kanske själv blir rädd, eller underskatta den, därför att personen i fråga är trevlig och samarbetsvillig.
Hon säger att det finns metoder med vilka man kan förutse våldsbrott med ganska god säkerhet. Då krävs det dock återkommande möten med individen. Fast mord kan man nästan aldrig förutse. Det är först i efterhand som man kan se ett slags logik, även om den kan vara bisarr.
– Man får inte glömma att det inte bara handlar om individ, utan också om situation. Nästan vem som helst kan döda under mycket pressade förhållanden. Många gånger rör det sig om en serie olyckliga omständigheter.
Grupptryck kan innebära att man gör saker som man annars aldrig skulle göra. Väldigt starka känslor, ofta sådana som har med kärlek att göra, kan medföra att det normala omdömet grumlas. Och inte sällan finns alkohol och andra förnuftsberövande droger med i bilden.
Kan ett negativt grupptryck uppstå även om det bara rör sig om två personer, som i det tragiska Sturebyfallet? Ja, det menar Niklas Långström, chef för Centrum för våldsprevention vid Karolinska institutet.
– Två personer i en intensiv relation där starka känslor är i omlopp kan gå in i ett slags ”bubbla” där de skapar sin egen värld. Den enes missuppfattningar och feltolkningar kan tas över av den andre och vridas än mer. Paret kan uppleva samma utanförskap gentemot omgivningen som medlemmar i kriminella gäng. Man påverkas knappt av något utanför bubblan.
Samtidigt är det mycket ovanligt att ”vem som helst” utövar dödligt våld. I forskarvärlden talar man om riskfaktorer som på ”gruppnivå” ökar risken för brott – tillhör en individ en viss grupp är alltså risken större att denne begår brott.
Precis som för de flesta brott har den socioekonomiska bakgrunden viss betydelse. Att växa upp i en socialt utsatt miljö ökar risken, än mer om föräldrarna själva är kriminella eller missbrukare. Likadant är det om man själv erfarit övergrepp, eller om man har kriminella kamrater som accepterar eller uppmuntrar våld.
Men individuella psykologiska riskfaktorer, som impulsivitet och irritabilitet är också viktiga, liksom attityder som stödjer våldsanvändning. I en översikt av internationell forskning, som Niklas Långström gjorde 2008, fanns ett klart samband mellan allvarliga brott bland unga och psykisk ohälsa. Psykoser var tio gånger vanligare bland unga lagöverträdare jämfört med ungdomar i den allmänna befolkningen. Depressioner och adhd var två till fem gånger vanligare.
– Det betyder förstås inte nödvändigtvis att psykiska störningar och sjukdomar är den direkta orsaken till kriminalitet, utan snarare att störningarna hos unga måste upptäckas och behandlas. Annan forskning visar att biologisk sårbarhet, svåra familjekonflikter och missbruk av alkohol eller droger ofta är underliggande orsaker både till psykiska problem och till allvarlig kriminalitet.
När det gäller enskilda människor är det svårt att säkert fastställa orsakerna till våldsbeteende. Flera av de forskare jag talar med lyfter fram personlighetsdrag som ett utagerande beteende, svårigheter att hantera ilska, lättkränkthet, paranoida drag – man upplever omvärlden som ett hot, att de är ute efter en – och empatistörningar som faktorer som påtagligt ökar våldsrisken. Ju fler sådana drag, desto större risk att hamna i våld samma situationer eller bråk. Det är tendenser som kan visa sig tidigt i livet, inte sällan redan i förskoleåldern.
Men, som Clara Gumpert uttrycker det, för att kunna göra sig skyldig till mord eller dråp måste ett antal gränser passeras. Det sker knappast om inte ett flertal faktorer samverkar på ett olyckligt sätt i en viss situation. En person som har problem med sin ilskekontroll, det svartnar lätt för hans ögon, kanske har hamnat i stark affekt. Är han då under drogpåverkan och utsatt för ett grupptryck är det möjligt att alla spärrar släpper. Allt går överstyr.
Samtidigt kan man inte frångå att viljan, hur svag den än är, också spelar en roll. Såvida vi inte är helt förvirrade av en psykos är vi ansvariga för våra handlingar.
– Vid många mordfall kan man se att det inte bara funnits en, utan flera möjligheter, att kliva av och backa ur.
Ur Lombrosos förbrytargalleri i boken "L'uomo delinquente".
Jakten på det kriminella utseendet
Publicerad: 19 oktober 2009, 01.00. Senast ändrad: 19 oktober 2009, 10.14
FÖRBRYTARE. ”Kriminologins fader” Cesare Lombroso påstod att vissa var födda till brottslingar – ju mer aplikt utseende, desto större var risken. Hundra år efter hans död är teorierna för länge sedan förkastade, men den biologiska synen på brottslighet lever kvar.
Är vissa av oss födda till brottslingar? Frågan om arvets respektive miljöns påverkan rasar fortfarande 150 år efter Charles Darwins ”Om arternas uppkomst”. En aktuell spegling är debatten kring införandet av det nya skadeståndsansvaret för föräldrar, som upplevs kränka en av de mest grundläggande tankarna inom svensk civilrätt: man skall inte behöva ansvara för något som man inte kan kontrollera.
Den 19 oktober 1909 dog Cesare Lombroso, den italienske läkaren som kallats kriminologins fader. Påverkad av Darwins evolutionsteori var han en av de första som använde vetenskapliga metoder för att studera brott. Efter sin död hamnade Lombroso närmast i giftskåpet, men lagom till 100-årsdagen har han långsamt börjat omvärderas.
Cesare Lombroso föddes 1835 i en förmögen judisk familj i Verona. Efter en tid som militärläkare blev han professor i psykiatri vid universitetet i Pavia. Där startade han en undersökning av förekomsten av pellagra, en hudsjukdom orsakad av brist på vitamin B3, bland lantarbetare i Lombardiet. Lombroso kopplade sjukdomen till felaktig kost, i kontrovers med jordägarna. 1878 blev han professor i rättsmedicin vid universitetet i Turin.
Lombroso grundade den italienska positivistiska skolan inom kriminologin. Den lanserade teorin att vissa människor föds som brottslingar och dessutom bär synliga kännetecken på sin fallenhet för brott, enligt den så kallade förbrytarfysionomin. Genom sina studier på sinnessjuka kom han i kontakt med idéer från Darwins evolutionsteori och den tyske läkaren Franz Joseph Galls studier, enligt vilka formen på kraniet kunde säga något om personligheten samt intellektuell och moralisk förmåga.
Lombroso gjorde några av de första studierna på ungdomsbrottslingar och såg att vissa slutade med sin kriminalitet i tonåren, medan andra fortsatte att begå brott livet ut. Han var inte ensam om att lägga märke till skillnaden, men den förste att systematiskt undersöka den. De grövre brottslingarna skulle komma att begå brott oavsett miljö, menade Lombroso. Dessa individer kunde identifieras genom yttre kännetecken, såsom sluttande panna och ett kraftigt käkparti, representerande ett återfall till ett tidigare stadium av mänsklighetens biologiska utveckling. Samma egenskaper som gjorde vilden framgångsrik ledde i det utvecklade samhället till brottslighet, menade han.
Om brottslighet således var medfödd, kunde den synas i vad Lombroso kallade för atavistiska stigmata (atavus betyder förfader på latin). Han spanade efter typiska kroppsliga företräden som sluttande panna, höga kindben, bred käke och långa aplika armar. Ju mer aplik, desto farligare var brottslingen. Han menade vidare att anarkister uppvisade samma fysionomi som brottslingar.
Förbrytarfysionomin förkastade tanken att brottslighet var en given del av samhället. De mer utvecklade mänskliga dragen skulle disponera människor att leva fredligt i ett ordnat stadssamhälle, annorlunda än de primitiva förhållanden som mänskligheten utvecklats under.
I forskningen gjordes åtskillnad mellan den medfödda ”kriminaloida typen” och sinnessjuka brottslingar, och bara de senare ansågs kunna behandlas. I senare studier skulle Lombroso begränsa den kriminaloida typer till en tredjedel av alla brottslingar.
Han tyckte sig finna särskilt stora hjärnor hos förbrytare och mentalsjuka. Storleken antydde för honom att det kunde finnas något gemensamt med genier, att det var frågan om hjärnor som urartat på olika sätt. Genom sina studier av epilepsi fann han att gränsen mellan geni och vansinne var ”tunn och genomskinlig”. Lombroso blev på så vis delvis skyldig till bilden av den labile bohemiske konstnären och den virrige professorn.
Lombroso ansåg att kvinnor inte hade samma kapacitet att begå brott som män, då de är medfött mer ”socialt konservativa”. Han kunde inte finna lika många atavistiska stigmata hos dem och fann dem naturligt laglydiga. Det har lett till synen att kvinnliga brottslingar inte riktigt är kvinnor. Han missade dock att kvinnors brottslighet på den tiden framför allt förekom i hemmets slutna värld.
Cesare Lombroso fick ett tämligen stort genomslag i Sverige. August Strindberg använde personbeskrivningar inspirerade av Lombrosos teorier i sina romaner. Den svenska polisen använde sig av förbrytargallerierna, särskilt efter att Alphonse Bertillon utvecklat ett fotografiskt system för att dokumentera de häktade. Rasbiologen Herman Lundborg, som skulle komma att bli chef för Statens institut för rasbiologi, lät sig påverkas av Lombroso.
Också i den svenska lagstiftningen hade Lombrosos teorier visst genomslag, åtminstone indirekt. Tanken att begrepp som skuld och ansvar inte hänger ihop med brott och straff kom från juristen Enrico Ferri, en lärjunge till Lombroso, som menade att medfödda brottslingar inte kunde anses vara vid sina sinnens fulla bruk. Straff var ingen lösning för den typen av brottslingar: den som stal bröd behövde just bröd snarare än fängelse. Ferri skulle senare bli en av medförfattarna till den nya strafflag som antogs under Benito Mussolinis styre.
1934 ville justitieminister Karl Schlyter ersätta straff med vård. Domen skulle bli vård för återanpassning till samhället, villkorlig dom och villkorlig frigivning med övervakning snarare än fängelse. Så långt gick inte reformerna, men vården kom in i det svenska rättstänkandet och fängelserna blev mera humana. Ungdomar, sinnessjuka och alkoholister skulle inte sitta i fängelse, utan vårdas på särskilda institutioner.
Nu var det skydd av samhället snarare än bestraffning av individens handlingar som gällde. Samhället skulle skyddas från medfödda brottslingar. På så sätt kunde lagen om tvångssterilisering införas 1934. Nackdelen var att påföljderna kunde bli rättsosäkra. Schlyter ansåg att expertpaneler, snarare än domstolar, borde avgöra den lämpligaste behandlingen av brottslingar.
Lombroso var framträdande inom kriminologin från 1880-talet till början av 1900-talet. Det förekom kritik mot den positivistiska skolan redan under hans livstid, bland annat av den franske sociologen Gabriel Tarde som satte sociala faktorer i centrum. Tarde kritiserade förbrytarfysionomin för att inte relatera skallkapaciteten till längd, vikt och ålder, och påpekade att Lombroso drog för långtgående slutsatser från ett fåtal fall, och bortsåg från de kroppsliga effekterna av fattigdom och alkoholism.
Några år senare kom Charles Gorings undersökning ”The British Convict” (1913), som visade att fångar inte utseendemässigt skilde sig från andra engelsmän, och rätt snart sågs Lombroso som en enkelspårig biologisk determinist med reaktionära idéer. Vissa menade att hans idé om den födde brottslingen hade blivit populär eftersom den gav politikerna möjlighet att strunta i sociala problem: brottslingar var ändå födda till sin livsstil, det var en rest från forntiden som inte kunde åtgärdas.
Småningom började kopplingarna mellan genetisk forskning och rasbiologi, eugenik och frenologi att lösas upp. Genetiken kunde uppvisa hållbara resultat inom växt- och djurförädling och inom studiet av sjukdomars ärftlighet. På 20-talet växte det fram en stark kritik mot rasforskning, pådriven främst av biologer i Storbritannien och antropologer i USA. Data från skallmätningar visade ingenting annat än att det fanns lokala variationer i människors utseende, vilket varken var nytt eller intressant.
Redan vid Lombrosos död hade kriminologer utanför Italien gått vidare. I dag fortsätter Lombroso att nämnas som fältets fader, men detaljerna kring hans arbete talar man tyst om. I samband med jubileet ser man emellertid tecken på att Lombrosos arbete och betydelse håller på att nyanseras och relateras till sin tids sammanhang. De senaste åren har fler forskare granskat materialet kring Lombroso, med nya studier om de idéhistoriska sammanhangen för den positivistiska kriminologin. På engelska finns böcker som ”Born to Crime: Cesare Lombroso and the Origins of Biological Criminology” av Mary Gibson (2002) och ”The Criminal Body: Lombroso and the Anatomy of Deviance” av David Horn (2003).
Det är möjligt att den rådande uppfattningen om Lombroso utanför Italien i väsentliga avseenden skiljer sig från vad han faktiskt tänkte och tyckte. Många av översättningarna till engelska och tyska gjordes efter ofullständiga italienska källor, och det blev inte lättare av att stilen präglas av den tidens styltade italienska skriftspråk, med långa malande meningar tyngda av föråldrad medicinsk terminologi. ”L’uomo delinquente” (Förbrytaren), Lombrosos viktigaste verk, blev tillgängligt på engelska först år 2005. Tidigare har man på engelskt håll fått hålla till godo med två ofullständiga upplagor från 1911, dessutom i efterhand redigerade av dottern Gina Lombroso-Ferrero. I nyöversättningen av ”L’uomo delinquente” (”Criminal Man”) kan Lombrosos syn på positivismen följas. Han uppmanade till insamling av fakta som kan kontrolleras och kvantifieras, och insisterade på induktiva resonemang. Han kom ofta själv till korta med sin målsättning, men reviderade kontinuerligt sina idéer och mätningar.
I boken ”La donna delinquente” (Förbryterskan), är översättningens betydelse än mer tydlig. Den viktorianskt pryda översättningen hoppade över beskrivningarna av kvinnors bröst och könsorgan, samt det tidiga bidraget till sexologin genom studien av kvinnlig homosexualitet. Även Lombrosos skildring av hur han kämpade med att försöka upprätta en kontrollgrupp av vanliga kvinnor utelämnades i den tidigare översättningen, vilket förde med sig anklagelser om att han inte försökt få till stånd en sådan kontrollgrupp.
Mycket av Lombrosos arbete är hopplöst omodernt och felaktigt. Många av hans misstag beror på den tidstypiska socialdarwistiska föreställningen att evolutionen strävar efter utveckling till ”högre livsformer”. I sitt forskningsarbete bekräftar han dåtidens fördomar om kvinnor, arbetarklassen och främmande raser, samtidigt som han i och för sig förespråkade feminism, rasblandning, fria skilsmässor och landreformer.
Lombroso föregick en av de mest kontroversiella teorierna i våra dagars kriminologi, nämligen den evolutionära kriminologin, enligt vilken personlighetstyper som främjar brottslighet är rester från en tid i människans utveckling då våldsamhet kan ha bidragit till manlig reproduktionsförmåga. Han gav även tidigt uttryck för den moderna, mindre svartvita, föreställningen att benägenheten till brottslighet förekommer i olika grader på en skala mellan laglydighet och grov kriminalitet.
Det finns en parallell till dagens diskussioner om genetiskt betingade beteenden. Alkoholism ses som en sjukdom med en genetisk komponent. Koncentrationsstörningen ADHD har pekats ut som en faktor bakom kriminalitet. Ofta hävdar man att ärftlighet växelverkar med miljön för att producera individer med olika benägenhet till brott.
Brottslighet studerades tidigare ur en metafysisk, moralisk och rent straffrättslig synvinkel. Med Lombroso skiftade fokus till dagens biosociala vetenskap. Lombrosojubileet kan intensifiera debatten huruvida biologiska teorier om orsakerna till brottslighet behöver leda till determinism. Biologin har ingen inbyggd syn på brott och straff, men vår människosyn kan bli rimligare om vi även tar hänsyn till den.
Waldemar Ingdahl
Waldemar Ingdahl är vetenskaps- och kulturskribent
Adhd är mycket vanligare bland internationellt adopterade barn än bland svenskfödda barn. Störst risk löper barn som adopterats från östeuropeiska länder.
Forskare vid Uppsala universitet och Socialstyrelsen har undersökt förekomsten av medicinering mot adhd bland internationellt adopterade och barn födda i Sverige. Användningen av medicinerna är betydligt större bland pojkar än flickor, men även bland flickorna är det fler internationellt adopterade än svenskfödda som har adhd. skriver Upsala Nya Tidning.
Mer än var 20:e internationellt adopterad pojke i åldrarna 10 till 15 år hade någon gång under 2006 behandlats för adhd med läkemedel. Var 70:e jämnårig svenskfödd pojke hade behandlats. Fler än var åttonde pojke från östeuropeiska länder hade fått medicin mot adhd.
- Den allra främsta förklaringen till detta är att dessa barn fått neurologiska skador av att deras biologiska mammor under graviditeten missbrukat alkohol och andra droger. Just missbruk hos mamman anges ofta som skäl till att barnen adopteras bort, säger forskaren och barnpsykiatrikern Frank Lindblad till tidningen.
Amandine, 19, i Kristianstad överlever genom att sondmata sig själv. Hon är fast i tvångstankar och tvångsbeteenden.Hon kan få vård som gör henne frisk. Det inser alla. Men ingen vill betala.
Amandine lider av AD/HD, Tourettes syndrom och andra tvångssyndrom. Sjukdomen förvärrades i tonåren. Sedan ett år tillbaka är hennes liv och vardag helt styrt av tvångshandlingar och ritualer. Hon har inga fel på fysiken eller intellektet. Hon är fullt medveten om sina neuropsykiatriska problem. Hon vill inget högre än att få ett liv. Men hon kan bara inte bryta mönstret.
Sondslang i näsan
- Jag är tvungen att ha en sondslang ner i näsan. Det är jobbigt för jag har snart inte ätit på ett år, berättar hon för P1:s samhällsredaktion "Kaliber". Programmet sänder i dag ett utförligt reportage om Amandine och de motsättningar mellan myndighetsinstanser som gör att hon inte får den behandling som alla anser att hon behöver och är överens om kan göra henne frisk. "Kalibers" reporter Annika H Eriksson frågar Amandine om varför hon inte kan äta, vad som händer. - Jag är till exempel rädd för att min mamma ska dö om jag äter, eller att det ska hända någon annan katastrof.
Tvångskänslor
Amandine vet att det egentligen inte kommer att hända något om hon kunde hugga in på en efterlängtad pastarätt, men tvångskänslorna är så starka att hon omöjligen kan övervinna dem. Därför sondmatar hon sig själv. Hon beskriver andra yttringar hon upplevt med sjukdomen. Hur hon trott att folk ska dö om hon räknar ut matematiska tal i huvudet. Hur tankarna bara snurrar i huvudet och hon är rädd för att göra minsta fel som får folk att dö. Hur hon undviker sociala kontakter och besök i butiker eftersom hon då tvångsmässigt klämmer sönder varorna. Hon är tvungen, hon kan inte stoppa det. Hur hon inte vågat överträda trösklar, isolerat sig och vägrat lämna sitt rum. Specialhem i Småland
För närvarande har Amandine fått plats på ett specialhem i Småland där det finns spetsutbildad personal och landets främsta läkarexpertis för personer med hennes syndrom. - Men det är bara en tillfällig lösning fram till november, säger Amandines mamma, Birgitta, som stångat sin panna blodig för att dottern ska få den vård och terapi hon har rätt till, som kan göra henne frisk och arbetsför. - Amandine är intelligent med en utvecklad konstnärlig, språklig och musikalisk begåvning. Fick hon bara hjälp skulle hon inte bara kunna få ett värdigt och rikt liv utan också bidra till samhället med både kompetens och skattepengar.
PECS är ett bildkommunikationssystem för barn med autism. Syftet är att få igång spontan kommunikation på initiativ från barnet med autism. Genom PECS lär man barnet att tydligt rikta kommunikationen och man kommunicerar på ett enkelt sätt. Mottagaren ska förstå budskapet.
Man utgår från olika situationer i vardagen för att locka till kommunikation. Med tiden blir barnet alltmer självständigt och använder bilderna i kommunikativt syfte. I olika steg utvecklas kommunikationen till att omfatta flera situationer, personer och platser.
Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en väl beprövad och effektivpsykologisk behandlingsmetod för ett flertal psykologiska och fysiologiska besvär. Under de senaste åren har KBT uppmärksammats alltmer gällande barn med neuropsykologiska funktionshinder.
KBT har gett mycket bra resultat gällande olika former av beteendestörningar. Behandlingsupplägget kan rikta sig såväl mot barnets själv, som till föräldrar och skola. Bäst resultat nås om man kan rikta sig mot alla dessa delar.
Föräldraträning är en behandlingsform som bygger på Kognitiv beteendeterapi och utmärks av att man försöker hjälpa föräldrar att bryta negativa mönster, vilka ofta uppstår i familjer som har barn med neuropsykologisk problematik. Arbetet bygger på olika tekniker där man arbetar med positiv uppmärksamhet i kombination med tydlighet och struktur.
En kontakt börjar alltid med en bedömning där terapeuten samlar material för att kunna göra en individuell beteendeanalys i syfte att bilda hypoteser om beteendets funktion, uppkomst och vidmakthållande. Därefter diskuteras ett behandlingsupplägg med tydliga konkreta mål tillsammans med föräldrar och terapeut.
Kognitiv beteendeterapi utmärks av att man söker hypoteser om ett varför ett visst beteende uppstår utifrån var och när samt vilka konsekvenser beteendet får. Samtidigt tar man hänsyn till det speciella barnets förutsättningar och hur det ev. kan förklara varför beteendet uppstår. Tex kan ett barn med svårigheter inom autismspektrum få utbrott av olika anledningar. Kanske kan barnet inte kommunicera och berätta vad han/hon vill, kanske han inte förstår vad som förväntas eller kanske det kan vara ett sätt att få omgivningen att göra som man vill. Utifrån olika hypoteser om beteendets funktion prövar man sedan olika strategier i syfte att minska negativt beteende alternativt öka positivt beteende. En viktig del i behandlingen är det arbete som görs mellan sessionerna. Föräldrarna/barnet får hemuppgifter att jobba med i veckorna som sedan gås igenom vid nästa tillfälle.
Dr Ivar Lovaas var redan i början av 1960 en föregångare vad gäller beteende-intervention för barn med autism-spektrumstörningar. Forskningen har visat att beteendeintervention förbättrar livet för personer med autism genom att hjälpa dem att förvärva komplexa färdigheter såsom språk, lek, ADL- och sociala färdigheter. Beteendeanalytiker har identifierat minst nio faktorer som bör vara med i ett beteendeanalytiskt behandlingsprogram:
Behavioristik tyngdpunkt. Behandlingen ska ha en beteendemässig tyngdpunkt. Denna tyngdpunkt innebär inte bara användandet av struktur och belöning (förstärkning) av lämpliga beteenden utan den innebär också att man implementerar andra vetenskapligt baserade tillvägagångssätt som förmågan att imitera både språk och lämpligt socialt beteende, förmågan att urskilja och generalisera lärande mm. När det gäller äldre barn och vuxna är det även nödvändigt att göra en funktionell analys av beteendeproblem.
En till en undervisning 1:1. Träningen bör till en början ske i en 1:1 relation och i en omgivning utan andra barn eller vuxna som distraherar.
Integrering. Syftet med 1:1 undervisning är att lära ut de färdigheter som är nödvändiga för att barnet skall fungera i en klass eller i en grupp. Dessa färdigheter kan vara: att vara uppmärksam mot läraren, att följa lärarens instruktioner, stå i kö, turtagning, adekvat språk, lek- och förteoretiska färdigheter. Det görs betydande ansträngningar för att integrera barnen med normala jämnåriga i vanliga förskolor och skolor för att ge dem möjligheter att imitera lämpligt beteende. Detta innebär att man undviker att placera barnen i specialklasser med risken att de tar efter icke önskvärda beteenden från barn med samma problematik.
Mångsidighet. Ett fjärde viktigt faktor är spännvidden i den beteendeterapeutiska behandlingstekniken. Beteendeanalytiker arbetar med alla svårighetsområden såsom språk, lek, fritid, teoretiska och intellektuella färdigheter, ADL- och sociala färdigheter samt socialt samspel och vänskap. Behandlingen måste avancera gradvis och systematiskt från att lära ut basala språk- och ADL-färdigheter, att leka och sociala färdigheter till att införa strategier för att lära barnen imitera vuxna och andra barn. Behandlingen kräver en mycket kompetent terapeut.
Intensitet. Ett annat viktigt element är intensiteten i behandlingen. Lovaas (1987) gav en grupp med 19 barn med autism ungefär 40 timmar beteendeterapi per vecka under två år eller mer. Denna grupp jämfördes sedan med en lika stor grupp som hade fått terapi 10 timmar eller mindre per vecka och med 21 individer som inte fått någon terapi alls. Gruppen som hade erhållit 40 terapitimmar per vecka visade en reell förbättring av IQ och många kunde gå i vanliga skolor, medan de andra två grupperna inte visade några förbättringar i mätningarna och inte heller skiljde sig åt sinsemellan. Således ger 10 timmars beteendterapi eller mindre i veckan inte bättre resultat än ingen terapi alls och det krävs så mycket som 40 timmar per vecka för att nå stora förbättringar.
Familjens medverkan. Familjens medverkan i behandlingen är mycket viktig. Forskare har funnit att språk och andra färdigheter som barnen lär i skolan eller på en klinik inte alltid generaliseras till hemmet eller till övriga samhället om inte föräldrarna är involverade i barnens terapi och får lära sig att använda beteendeterapeutiska tekniker.
Tidig intervention. Forskning visar att beteendeintervention är speciellt effektiv om man börjar när barnen är små. Exempelvis har barn som är under 5 år svarat mycket bättre på beteendeterapi än äldre barn. Lovaas med kollegor rekommenderar att terapin skall börja så tidigt som möjligt, men helst före 42 månaders ålder.
Individuella skillnader. En åttonde faktor rör de individuella skillnaderna. Det är stora individuella skillnader i hur barn med autism svarar på beteendeterapi. En minoritet kan fungera på en "normal" eller genomsnittlig nivå medan resterande barn inte når "normal" funktion med beteendeterapi och kommer att behöva någon form av professionell hjälp under resten av sitt liv.
Icke-aversiv intervention. Aversiva* tillvägagångssätt har använts av beteende-analytiker när andra alternativa behandlingar har misslyckats och när beteendet hos personen är farligt eller skadligt för honom/henne själv. Det har dock skett en ökad användning av icke-aversiv intervention. Detta på grund av att beteendeterapins effektivitet har ökat så i omfattning att användningen av aversiva tillvägagångssätt har ersatts av användningen av funktionell analys och förstärkning. Dagens beteendeterapi för barn med autism-spektrumstörningar använder inte aversiva metoder.
*Aversiva metoder: avskräckande metoder, till exempel fysisk bestraffning, el-chocker eller borttagande av mat. (Översättarens anmärkning).
Litteratur: Lovaas O.I. The autistic child: language development through behavior modification (1987) Irving-ton Publishers Inc. Catherine Maurice Let Me Hear Your Voice (1994) Balantine Books, New York
För mer information: Glenne Centre, PO Box 55, Borre, 3195 Horten, Norway Tel: +(47) 33 08 19 61 Fax: +(47) 33 08 12 25 E-mail: glennes@online.noeller: P.E.A.C.H. (Parents for Early Intevention in Au-tistic Children), PO Box 10836 London SW13 9ZN
TEACCH står för Treatment and Education of Autistic and related Communication handicapped CHildren, dvs habilitering och undervisning av barn, ungdomar och vuxna med autism och autismliknande tillstånd. TEACCH-programmet omfattar hela delstaten North Carolina, USA och ger stöd till personer med autism eller autismliknande tillstånd och deras familjer. Dess uppgift är att tillhandahålla alla de insatser som kan behövas under hela livet. Ett åtagande av denna omfattning kräver en mängd tillvägagångssätt, en komplex administration och en omfattande verksamhet. TEACCH-divisionen fortsätter att utveckla detta som svar på de många utmaningar som autism ställer omgivningen inför. Allt eftersom TEACCH-programmet vuxit fram, har vissa grundläggande principer utvecklats.
Autism - en störning i hjärnans funktion. Personer med autism bearbetar information och uppfattar världen väldigt annorlunda för att de har en störning i hjärnans funktion. TEACCH-programmet accepterar att det är skillnader mellan personer med autism och andra, därför är programmets målsättning att förstå konsekvenserna av de kognitiva brister personer med autism har och att använda denna kunskap till att minska gapet mellan deras sätt att tänka och det som krävs för att kunna fungera tillfredsställande i vår värld. Nyckelbegreppen är tolerans, kompromiss, accepterande och personlig utveckling snarare än normalisering. Samarbete mellan föräldrar och personal. Genom att erkänna att föräldrarna vet mer om sina barn än någon annan och genom att inse att professionella vet mer om autism, bör föräldrar och personal etablera ett samarbete som ger bättre och effektivare resultat än vad vardera gruppen ensam kan uppnå.
Generalistmodellen. Genom att tillämpa en helhetssyn ser TEACCH-programmet personer med autism i ett sammanhang, där deras samlade färdigheter, allmänna brister och unika familjesituation ingår. Detta holistiska synsätt fordrar en bred kunskap om autism, om dessa personers behov och om deras familjers roll.
Allsidiga, samordnade och livslånga samhällsinsatser. Eftersom autism är ett livslångt handikapp behöver personer med autism och deras familjer allsidig habilitering från vaggan till graven. Insatserna måste samordnas så, att det finns en konsekvens i hur undervisningen läggs upp och vilka prioriteringar som görs under varje persons livstid. Eftersom så många funktioner är störda behövs ett konsekvent synsätt som riktar sig mot samtliga funktionsområden.
Individualisering. Även om programmet följer allmänna principer, som strukturerad och visuell undervisning (se faktablad om pedagogiskt arbetssätt vid autism) och träning i att kunna delta i samhället, är nyckeln till TEACCH-programmets framgång att man anpassar dessa principer till de individuella behoven hos varje person och familj. Målsättningen är att hjälpa den enskilda personen att fungera så självständigt som möjligt utifrån sina förutsättningar.
Källa: TEACCH-modellen; ett allsidigt program för personer med autism och deras familjer Gary Mesibov, Utgiven av Riksföreningen Autism (www.autism.se)
Många kvinnor i centrala Göteborg kände sannolikt en stor lättnad i går kväll. Polisen bedömer att de äntligen hittad figuren som drabbat så många under så lång tid. Men den gripne var ingen man. Det var en pojke. Den anhållne 15-åringen har funnits med i utredningen under flera dagar och polisen anser sig nu ha säkrat tillräckligt stark bevisning för att säga att de gripit rätt person.
Teknisk bevisning
- Vi har teknisk bevisning från den fullbordade våldtäkten i Majorna den 27 augusti. Därför är vi ganska säkra på att vi har tagit rätt man, säger PO Johansson, chef för grova brottsroteln. Av allt att döma har polisen redan före gripandet kunnat jämföra 15-åringens DNA med de DNA-spår som säkrats från ett av offren. GT träffade i går kväll den misstänkte 15-åringens föräldrar i en förort i östra Göteborg. De nåddes av chockbeskedet om misstankarna mot sonen via polisens presskonferens. - Vi hade ingen aning om att han gripits för detta. Polisen ringde mig tidigare på dagen och sa att de hade gripit min son. Men de sa ingenting om att det gällde så grova brott, säger pappan. Pojken, född 1993, har sedan början av 2008 bott på ungdomshemmet Fagared i Lindome, söder om Göteborg. Enligt ett LVU-beslut (Lagen om vård av unga) ansågs han sakna förutsättningar för frivillig vård, varpå samhället tog över ansvaret för pojkens tillvaro. Familjen hade haft omfattande problem med sonen, som enligt en utredning på Sahlgrenska universitetssjukhuset är "lätt utvecklingsstörd med autistiskt syndrom och ADHD". Föräldrarna kritiska
I LVU-domen framförde 15-åringens föräldrar skarp kritik mot socialtjänsten. Detta sedan deras krav på insatser för att hjälpa sonen enligt föräldrarna hade nekats med hänvisning till kostnadsskäl. En kritik som föräldrarna dock tonade ner i går kväll när GT träffade dem. I LVU-utredningen framgår att pojken mådde psykiskt dåligt och levde i en problemfylld miljö. Enligt en utredning från stadsdelsnämnden sov han redan vid 13 års ålder sällan i föräldrahemmet: "Det är okänt på vilket sätt han har kunnat försörja sig. Misstankar finns om att han utfört tjänster för kriminella för att få pengar och cigaretter". Mellan 2005 och 2008 fick polisen in 25 anmälningar om brott som 15-åringen ska ha begått. Anmälningarna gällde allt från olaga hot, våld mot tjänsteman till stöld och tillgrepp av fortskaffningsmedel. Trots detta var 15-åringen placerad på en öppen specialavdelning på Fagareds ungdomshem. Avdelningen hanterar ungdomar med neuropsykiatriska diagnoser, till exempel ADHD. - Jag kan inte uttala mig om specifika fall och kan inte bekräfta att den här pojken greps på Fagared. Men alla ungdomar här får behandling utifrån deras specifika förutsättningar, säger Helena Wretman, institutionschef. På hem där barn- och ungdomar lever enligt LVU-beslut är målet att lotsa tillbaka dem in i samhället. Praktik eller skolgång ute i samhället är därför en vanlig metod i rehabiliteringen. - Vi upprättar kontrakt med företag som tar emot ungdomarna på praktik. Där får de en kontaktperson och det är förhållandevis ovanligt att ungdomarna avviker, säger Helena Wretman. Polisen är förvånad över att misstankarna nu riktats mot en 15-åring. Serievåldtäktsman
- Jag har inte varit med om att gripa någon så ung serievåldtäktsman tidigare, säger spaningschefen PO Johansson. Pojken träffade i går sin offentliga försvarare och förnekade då att han skulle vara "dörrklockemannen". När GT träffade pojkens familj vädjade föräldrarna till polisen om mer information kring fallet. - Jag vill se att de kan visa att min son inte har varit på LVU-hemmet vid de här tidpunkterna för att kunna bilda mig en uppfattning kring det hela. Det är en hemsk ovisshet vi lever i nu. Han kan ha ett LVU-beslut mot sig men vi är ändå hans föräldrar, säger 15-åringens pappa.
Det här är Carinas egen berättelse om hur det är att leva med ADHD.
Hon beskriver den där lilla delen, som kallas ADHD och som rör till bland tankar och känslor, på ett sätt som får läsaren att förstå problematiken och känna djupaste empati men också äkta glädje. Hon delar frikostigt med sig av egna tankar och upplevelser. Hon skriver på ett sätt som gör det lätt för läsaren att leva sig in i hennes och alla andra med ADHD:s värld. Hon skriver om utanförskap, brist på självförtroende och rädslor, men framför allt ger hon en positiv och harmonisk bild av livet. Alla kommer att känna igen sig på något sätt i hennes berättelse! /Anna Tholén
«Om jag hade varit blind eller döv så hade ingen krävt av mig att jag skulle träna mig i att inte vara blind; lika med dövheten - inte hade någon krävt av mig att jag skulle lära mig att höra.» Rösten är Carina Ikonen Nilssons och den bjuder oss in i hennes värld i denna bok om ADHDs tillgångar och otillgångar. «Otillgångarna» uppstår inte på grund av funktionshindret, utan på grund av omgivningens attityd. Främst bland otillgångarna är den dåliga självkänslan.
Slarvig, lat och dum - så såg Carina Ikonen Nilsson på sig själv långt upp i vuxen ålder. Inte bara dum - hemligen trodde hon att hon gick omkring och dolde ett förståndshandikapp. När hon långt om länge fick sin diagnos, började förlåtelseprocessen mot henne själv - inte helt utan hjälp av Kay Pollak och hans böcker. Med ökande självkänsla fick hon upp ögonen för ADHDs - «kretivitetsgenens» - tillgångar.
Här förmedlar hon frikostigt insikter och tillkortakommanden, tankar och historier. Det handlar om förödmjukelser, svek och revanch, om kaoset kring ett husvagnsköp samt om väldigt många glömda gympapåsar. Men mest handlar det om de barn som nu växer upp, och bemöts på ungefär samma sätt som författaren själv på 70-talet. Skall vi lyckas bemöta dem med acceptans? Under läsningen gror vissheten, att ett samhälle som är bra för ADHD-are är bra för alla.
Välkommen in i Carina Ikonen Nilssons värld! Där är ingenting förskönat eller överdramatiserat. Det är som det är, för att... det bara blev så. /Maria Vernersson
En gymnasiesärskola som ligger i det natursköna Halland. Björklidens gymnasium ligger i Knäred i Laholms kommun. Björklidens gymnasium vänder sig till ungdomar med funktionsnedsättning. Skolan erbjuder tre stycken 4-åriga yrkesprogram med individuella utformningar i internat boende.
Skolan erbjuder individanpassad skolgång, som är en del i en helhetslösning. De övriga delarna är fritiden, boendet och arbetet. Skolan kommer utbyggt att ha 12 elever i varje årskurs.
Alla elever läser kärnämnen: svenska, matematik, engelska, samhällskunskap, religionskunskap, naturkunskap, idrott och hälsa, samt estetisk verksamhet. Det finns möjlighet till individuella tillval som bild, kalligrafi, musik, teckenspråk, teater och drama.
Ritalin är godkänt för behandling av barn med Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD). (Tryckt version: 2005;16(5)).
Sammanfattning
Sedan 2002 finns en depotberedning av metylfenidathydroklorid marknadsförd i Sverige för behandling av barn med Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) och som doseras en gång dagligen. Metylfenidathydroklorid finns nu även godkänt som tablett med dosering två gånger dagligen och hård kapsel med modifierad frisättning med dosering en gång dagligen under namnet Ritalin.
Ritalin har godkänts som en del i behandlingsprogrammet av barn över sex år och tonåringar med ADHD. Den godkända indikationstexten betonar att farmakologisk behandling skall ges till barn med ADHD först sedan andra behandlingsåtgärder prövats. Om behandling med metylfenidat är indicerad, skall denna ingå som en del i ett behandlingsprogram som innefattar såväl psykologiskt som socialt stöd till barnet och dess familj samt pedagogiska insatser i skolan.
Ritalin är ett narkotikaklassat läkemedel och förskrivningsrätten är begränsad till specialister i barn- och ungdomspsykiatri samt barn- och ungdomsneurologi med habilitering (se LVFS 2002:7). Efter särskild prövning kan Läkemedelsverket medge förskrivningsrätt även till läkare med annan specialistkompetens.
Läkemedelsverkets värdering
Ritalin tabletter och Ritalin kapslar med modifierad frisättning är yttterligare två metylfenidatläkemedel godkända för behandling av ADHD hos barn och tonåringar. Godkännandet av Ritalin tabletter ger tillgång till en beredningsform som underlättar finjustering av metylfenidatdosen.
Verksam beståndsdel
Den verksamma beståndsdelen i Ritalin är metylfenidat i form av hydrokloridsaltet. Metylfenidat är kiral och kan teoretiskt föreligga som fyra stereoisomerer, ett erythro- och ett threo-enantiomerpar. I Ritalin ingår racematet av threo-metylfenidat. Metylfenidathydroklorid är lättlöslig i vatten och metanol, löslig i etanol och svårlöslig i aceton och kloroform.
Metylfenidathydroklorid
Ritalin finns tillgänglig i två beredningsformer, hårda kapslar med modifierad frisättning och tabletter med direkt frisättning. Den modifierade frisättningen hos kapslarna uppnås genom kombination av två olika typer av dragerade korn, en typ som ger direkt frisättning och en typ som ger fördröjd frisättning.
Klinik
Farmakokinetik
Ritalin kortverkande tablett absorberas snabbt och maximal plasmakoncentration uppnås efter en till två timmar. Halveringstiden i plasma är cirka tre timmar. Ritalin kapslar med modifierad frisättning innehåller två typer av läkemedelsinnehållande korn. Efter oral administrering fås två koncentrationstoppar, en efter ca en till två timmar och en andra topp efter fem till sju timmar. Beredningsformen medger dosering en gång dagligen. Kapseln kan delas och innehållet strös över och intas med mindre mängd kall föda.
Efter peroral administrering av radioaktivt märkt metylfenidat utsöndras ca 90 % i urinen och 1-3 % i faeces som metaboliter inom 48-96 timmar. Endast små mängder av ometaboliserat metylfenidat (<1 %) återfinns i urinen.
Klinisk effekt
Godkännandet av Ritalin tabletter stöds av bibliografiska data (1-7). En review-artikel från 1977 presenterar 57 studier, de flesta dubbelblinda och 36 placebokontrollerade avseende substansen metylfenidat på indikation ADHD enligt kriterier beskrivna i DSM-III eller DSM-III-R. Sjuttiofem procent av de hyperaktiva barnen som behandlades med metylfenidat förbättrades på kort sikt. Publicerade studier där metylfenidats effekter på kognitiv förmåga och beteende studerats och där effekten jämförts med beteendeterapi upp till 14 månader ingår i bedömningen. Godkännandet av Ritalina hårda kapslar med modifierad frisättning stöds förutom av ovanstående bibliografiska data av två produktspecifika studier (ref 8,9).
I den första studien (8) ingick 34 skolbarn med ADHD. Studien, en enkeldos crossover studie, utvärderade effekt och farmakokinetisk profil av 4 beredningsformer/dosvarianter av metylfenidat med modifierad frisättning. Effekten utvärderades med SKAMP (skattningsskala enl Swanson, Kotkin, Agler, M-Flynn & Pelham) och Math Test där metylfenidat dubbelblint jämfördes med placebo. SKAMP utvärderar uppmärksamhet (attention) och uppförande (deportment) medan Math Test mäter antalet problemlösningsförsök respektive korrekta lösningar. Primär utvärderingsvariabel var AUC för uppmärksamhetspoäng i SKAMP. Resultat se Tabell 1.
Studien visar att en dos Ritalin med modifierad frisättning i doserna 17,5, 20 och 25 mg effektivt förbättrade uppmärksamhet och uppförande och ökade den kognitiva förmågan såväl morgon som eftermiddag.
I den andra studien (9) ingick 137 barn med ADHD (DSM-IV). Medelåldern var 8,9 år. Efter en veckas washout titrerades Ritalin individuellt till 10 mg/dag (n=3), 20 mg/dag (n=15), 30 mg/dag (n=14), eller 40 mg/dag (n=33), dosering en gång dagligen i två veckor. Effekten utvärderades med Conners ADHD-skala för lärare (CADS-T) och föräldrar (CADS-P). Båda skalorna inkluderar totalt 18 punkter från DSM-IV (ouppmärksamhet 9, överaktivitet/impulsivitet 9) (se resultat i Tabell 2). Därutöver användes Clinical Global Inpression of Improvement Scale. Primär utvärderingsvariabel var totalpoäng för CADS-T och delpoäng för ouppmärksamhet och hyperaktivitet/impulsivitet.
Studierna ger stöd för att Ritalin med modifierad frisättning har effekt vid behandling av skolbarn med ADHD.
Säkerhet
Mest rapporterade biverkningar i studierna var huvudvärk (11,8 %), sömnsvårigheter (9,3 %) och buksmärta (6,8 %). Nedsatt aptit förekom i 6,8 % och längd- och viktsutvecklingen bör därför följas hos barn som behandlas med metylfenidat. I studierna avbröts behandlingen pga. biverkningar hos 4,3 % av barnen.
Referenser
1. Barkley RA: A review of stimulant drug research with hyperactive children. J Child Psychol Psychiat 1977;18:137-165. 2. Klein RG: Clinical efficacy of methylphenidate in children and adolescents. Encéphale 1993;19:89-93. 3. Klein RG, Wender PW: The role of methylphenidate in psychiatry. Arch Gen Psychiatry 1995;52:429-33. 4. MTA Cooperative Group: A 14-month randomized clinical trial of treatment strategies for attention-deficit/hyperactivity disorder. Arch Gen Psychiatry 1999a;56:1073-86. 5. MTA Cooperative Group: Moderators and Mediators of treatment response for children with attention-deficit/hyperactivity disorder. Arch Gen Psychiatry 1999b;56:1088-96. Shaywitz SE, 6. Shaywitz BA: Attention deficit disorder: Diagnosis and role of Ritalin in management. Eds LL Greenhill, BB Osman. Liebert;1991:45-67. 7. Sprague RL, Sleator EK: Methylphenidate in hyperkinetic children: differences in dose effects on learning and social behavior. Science 1977;198:1274-6. 8. Av företaget inlämnad opublicerad studie. 9. Biederman J et al. Pediatr. Drugs, 2003:5(12):833-842.
2009-05-27DEBATT: Sedan ett drygt halvår är det i princip omöjligt för vuxna som diagnostiseras med adhd i Västra Götalandsregionen att få medicinering. Detta bryter mot Socialstyrelsens rekommendationer och är ett svek mot patienterna, skriver Henrik Ragnevi, ordförande för intresseorganisationen Attention i Göteborg
Sedan drygt ett halvår tillbaks har vuxna som diagnostiserats med adhd i Västra Götaland förvägrats medicinering sedan program- och prioriteringsrådet inte avsatt budgetmedel för behandling.
Kritiken mot beslutet blev för stor och från regionens läkemedelsenhet gick en ny skrivelse ut om att individuella prövningar ska göras. Det verkar som om de flesta läkare missat detta, för i praktiken innebär den individuella prövningen att det ändå är i det närmaste omöjligt att få medicin.
Att inte medicinera vuxna med centralstimulerande på grund av kostnadsskäl och så kallade ”undanträngningseffekter” är för mig fullkomligt obegripligt. Kostnaden för läkemedel för regionen på 50–70 miljoner kronor väger lätt i jämförelse med slutnotan för att inte behandla.
Kostnaden för obehandlad adhd är enligt barn- och neuropsykiatriska kliniken vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg 50–70 miljarder kronor per år för samhället. Medicineringen innebär en enorm samhällsekonomisk besparing men dessa aspekter saknas i den så kallade HTA-rapport som tagits fram av medicinska sektorsrådet i psykiatri vid Sahlgrenska och som ligger till grund för beslutet.
I dag är Västra Götalandsregionen ensamt om denna bestämmelse, som för övrigt bryter mot Socialstyrelsens medicinska rekommendationer om att centralstimulerande borde vara förstahandsalternativet vid adhd. För vilken annan patientgrupp skulle ett liknande beslut fattats? Det borde vara en självklarhet att rätten till medicinsk behandling och vård borde vara likadan över hela landet. Det ska inte vara ett lotteri om du får genomgå en neuropsykiatrisk utredning och får medicinering.
Att den medicinska behandlingen med Ritalin eller Concerta inte fungerar på alla är inget argument för att ha kvar stoppet. Vilka läkemedel fungerar på 100 procent av populationen?
Det är också lätt att säga att det hade varit bättre att satsa på andra insatser än läkemedel, men då har man inte förstått att medicin ofta är en förutsättning för att kunna klara av att ta till sig annan behandling som exempelvis terapi.
I ett flertal fall har jag sett vilken otrolig skillnad det har gjort för personer som har fått centralstimulerande, inte alltför sällan har de redan behandlats inom psykiatrin under lång tid innan det upptäcktes vad deras egentliga problematik har varit.
Det är särskilt viktigt att medicinera dem som tidigare har haft beroendeproblematik, att agera annorlunda är att döma denna grupp till ett liv i missbruk och ett evigt utanförskap. Det är därför skrämmande att det ens förs en diskussion om att denna grupp skulle exkluderas från framtida medicinsk behandling.
Att skylla på att det inte finns tillräckligt stark evidens för att medicinera vuxna med adhd eller dem med tidigare beroendeproblematik är att urvattna evidensbegreppet, i synnerhet när det så uppenbart handlar om ekonomi.
Att den totala kostnaden för samhället riskerar att bli så otroligt mycket större än läkemedelskostnaden verkar inte någon tagit hänsyn till, för att inte tala om det personliga lidandet. För många människor innebär medicinering en andra chans i livet.
Något som alla förtjänar, även om de råkar bo i Västra Götaland.
SEKO stämmer Posten i Göteborg inför Arbetsdomstolen för att ha diskriminerat en anställd som har ADHD.
SEKO, facket för service och kommunikation, i Göteborg har ledsnat på Postens sätt att hantera en anställd som har ADHD, och stämmer företaget inför Arbetsdomstolen för diskriminering.
Den kvinnliga postsorteraren fick diagnosen ADHD år 2007, vilket definieras som ett funktionshinder.
SEKO skriver i sin stämningsansökan att Posten inte vidtagit de stödåtgärder som kan krävas av arbetsgivaren för att kvinnan ska kunna komma i en jämförbar situation med andra anställda utan funktionshinder.
"Det innebär att XX behandlas sämre än andra anställda utan funktionshinder. Bolaget har härigenom brutit mot förbudet mot direkt diskriminering i arbetslivet" konstaterar SEKO i sin ansökan.
Postsorteraren har på grund av sin diagnos inte kunnat arbeta under Postens ordinarie tvåskift, och har varit sjukskriven sedan 2008. Facket föreslog en lösning där kvinnan skulle kunna växelarbeta med båda skiften, men det ville arbetsgivaren inte gå med på, skriver SEKO.
Förbundet kräver att Posten betalar postsorteraren ett allmänt skadestånd för en diskrimineringsersättning på 200 000 kronor, samt att hon ska få lön med nära 10 000 kronor per månad från och med november 2008.
Hiphop MANGE MYT A.D.H.D. (Alla dårar har drömmar) (Pilote/Universal
Så följer bloggaren Mange Myt upp skojiga Fakebook med debuten som varit på gång länge, och den är skönare än väntat. Över flyhänta Flyphonic-beats och bidrag från Large rappar Sundsvallskillen om hustrumisshandel, förortsångest och missbruk. Tungt? Nej. Mange har glimten i ögat och smarta rim. Däremot lite för mycket patos för sitt eget bästa. Allt ska täckas in och det kan kännas lite mastigt och Bror Duktig-aktigt. Speciellt om man har svårt för den något platta rösten. Men annars, en stark svensk hiphop-debut.
Självklart har hon inte berättat för någon på sitt jobb. I stället har hon gått ner i arbetstid, börjar först klockan 10. Ändå måste hon sätta klockan för att hinna det hon måste: Att duscha tre timmar varje morgon.
Nej, det är ingen njutning för henne att stå i det rinnande vattnet men det dämpar ångesten. Samma gäller när hon kommer hem. Direkt innanför dörren måste hon ta av alla kläder, de får inte nudda golvet, hon bär dem på utsträckta armar direkt till tvättmaskinen. Sedan går hon in i duschen, står där igen. Minst tre timmar.
Hon är 45 år, ensamstående trebarnsmamma och utbildad sjuksköterska. Hon arbetar på en psykiatrisk klinik, hjälper varje dag intagna patienter att överleva. Men aldrig att hon skulle våga berätta om de tvångstankar som tagit över hennes eget liv. De sjuka finns på sina rum, de anställda förväntas vara friska. Inte sitter man i fikarummet och berättar att ens vuxna barn och barnbarn aldrig satt sin fot i lägenheten där man bott i många år. Att de är förbjudna att komma dit. Eftersom man inte kan kräva att de också duschar tre timmar innan de tar en kopp kaffe.
Hon är en av medlemmarna i den OCD-förening som jag träffade häromkvällen. Ett tjugotal människor hade samlats i en ödslig lokal för att diskutera tvången som styr deras liv. OCD är förkortningen av Obsessive Compulsive Disorder, vilket i praktiken betyder att man har återkommande tvångstankar eller oavbrutet upprepar tvångsmässiga handlingar. Trots att man lider av dem, tycker de är meningslösa, vet att de krasar sönder en normal vardag. Men det finns inget alternativ. Man kan inte låta bli.
Denna ljumna tisdagskväll möter jag mannen som inte kan kasta ett papper. Åtminstone inte om det innehåller någon form av information. Först måste han läsa vad där står. Ord för ord. Det var därför han fick problem på jobbet, allting tog för lång tid. Många delar hans helvete, har det kanske ännu värre. Att läsa alla broschyrer och tidningar blir en heltidssysselsättning. Staplarna växer, till kök, toaletter och sängar finns smala gångar men ingen vet hur länge till. Fasan är att bli begravd under alltihop, rent konkret.
Bredvid sitter kvinnan som saknar skydd mot den vardagsoro som vi alla kan känna. Tvivlet att vi stängt av spisen, låst dörren eller släckt stearinljusen. För henne räcker det inte att kolla en extra gång, hon går tillbaka och tillbaka. Mitt enkla tips att hon kanske kan be någon i familjen göra den där extra kontrollen avfärdas direkt. Nej, det är just detta hon inte ska göra. Familjen ska inte involveras i hennes tvångshandlingar – det är hon som måste komma ur dem.
En ljummen tisdagskväll möter jag människor av vilka de flesta utåt sett är kapabla och socialt välfungerande. Bakom fasaden finns något annat och ingen vet hur det började, vad som egentligen hände. Några har fått hjälp genom medicin och/eller kognitiv beteendeterapi. Andra betvivlar att det finns någon varaktig hjälp. Nu vill de bara berätta att de finns, i det som är ett rent eller smutsigt helvete.
En stor del av barnen med neuropsykiatriska svårigheter får psykiska problem under uppväxten. Depression, ångest och sociala beteendestörningar såsom trotssyndrom (ODD) och uppförandestörning (CD) är vanligt. Beteende och anpassningssvårigheter uppstår som en konsekvens av att barnet inte är moget att motsvara omgivningens (såväl som sina egna) förväntningar och krav. står enligt DSM-IV för Oppositional Defiant Disorder och är det engelska namnet för vad vi i Sverige kallar för trotssyndrom eller oppositionell beteendestörning.
Trotssyndrom (ODD)
ODD
Detta syndrom kännetecknas av att barnet aggressivt utagerande, trotsigt, tappar humöret, bråkar, skyller på andra, vill hämnas osv.
Diagnoskriterier enligt DSM-IV för Trotssyndrom, ODD;
Ett mönster av negativistiskt, fientligt och trotsigt beteende som varat i minst sex månader och tagit sig i uttryck i minst fyra av följande
Tappar ofta besinningen Grälar ofta med vuxna Trotsar ofta aktivt eller vägrar underordna sig vuxnas krav eller regler Förargar ofta andra med avsikt Skyller ofta på andra för egna misstag eller dåligt uppförande Är ofta lättretad och stingslig Är ofta arg och förbittrad Är ofta hämndlysten eller elak
Ett barn med trotssyndrom saknar förmåga att se sammanhanget, uppfattar inte sin del i det som sker och förstår inte sin skuld. Barnet utvecklar försvarsstrategier eftersom det tycker att alla kommer med orättvisa beskyllningar. Det finns en överhängande risk att barnet fastnar i ett mönster där det söker negativ uppmärksamhet.
Enligt den amerikanske professorn Russel Barkley uppvisar närmare 65 % av alla barn med ADHD ett beteende som överensstämmer med kriterierna för ODD (Iglum 1999).
För att en diagnos på ODD ska ställas krävs att det beteende som är karaktäristiskt för ODD skall ha funnits över en längre tid samt skilja sig – från beteenden som annars är vanligt i trotsåldern och puberteten – i både omfattning och grad.
Barnets dåliga humör och trotsiga beteende brukar framförallt visa sig inom familjen och hemmets fyra väggar, men kan även skapa stora svårigheter i skolan och på fritiden. I synnerhet tycks det som om mammorna är särskilt utsatta.
ODD kan efter hand tillta i omfattning och övergå till ett normöverträdande beteende (CD) vilket innebär att beteendet går över gränsen till det som är acceptabelt i samhället.
Uppförandestörning (CD)
CD står enligt DSM-IV för Conduct Disorder, vilket i Sverige brukar kallas för uppförandestörning eller normöverträdande beteendestörning. Uppförandestörning kännetecknas av att barnet utvecklar antisociala beteendemönster, det börjar skolka, snatta, stjäla, hamnar i bråk, förstör och misshandlar m.m. Om uppförandestörningen kvarstår efter 18 års ålder klassificeras den som antisocial personlighetsstörning ASPD.
Enligt Barkley uppvisar 20-30 % av de yngre barnen och 40-60 % av de äldre barnen med ADHD ett beteende som överensstämmer med diagnoskriterierna för CD (Iglum 1999).
I en artikel i Läkartidningen (47/98) hänvisar Kjell Modigh m.fl. till undersökningar i USA som visar att drygt 65 procent av barnen med ADHD/DAMP utvecklar trotssyndrom . Drygt hälften av dessa 65 procent uppfyller senare kriterierna för uppförandestörning enligt samma källa. Faktorer som har betydelse för om barnet risker att hamna i en negativ utveckling från ODD, över CD till ASPD är familjerelationer, förekomst av psykiska problem och missbruk hos föräldrarna, studiemisslyckanden samt om ADHD/DAMP-symtomen kvarstår i tonår och vuxen ålder.
Hos tonåringar som inte är diagnostiserade sedan tidigare kan det vara svårt att urskilja om de psykosociala problemen beror på ett eventuellt neuropsykiatriskt funktionshinder.
Orsakerna till dessa svårigheter är ännu inte klarlagda.
OCD står för Obsessive Compulsive Disorder och är den engelska beteckningen för tvångssyndrom. Obsession betyder upprepade, påträngande och oönskade tankar som ofta är ångestväckande. Compulsion betyder rörelser eller handlingar som mer eller mindre ofrivilligt upprepas på ett närmast rituellt sätt.
Tendens till viss tvångsmässighet finns hos alla människor. Alla har vi någon gång kontrollerat en extra gång att spisplattan är avstängd eller om kontakten till strykjärnet är utdragen. Vi kan alla få olika former av tvångsmässiga impulser men klarar ändå av att hålla emot och inte dras med i tvånget. En person som lider av tvångssyndrom klarar inte detta utan följer de impulser som uppkommer i tanken.
"Oro, tvivel, vidskeplighet – detta är vanligt i livet. Men när det går till överdrift – som att tvätta händerna i många timmar eller köra runt kvarteret för att kontrollera att det inte skedde någon olycka – då kan diagnosen OCD ställas. Vid OCD är det som om hjärnan hakar upp sig på en speciell tanke eller impuls som inte vill släppa. Människor som drabbas av OCD säger ibland att det är som ’mental hicka’; det släpper inte" (Nilsson 1998).
Tvångshandlingar
Enligt Iglum (1999) drabbas barn av tvångstankar och tvångshandlingar på samma sätt som vuxna och får samma symtom. Handlingarna utförs för att minska ångesten. Det kan vara svårt att skilja på sammansatta motoriska tics och vissa former av tvångshandlingar. Den som lider av tvångssyndrom är dock själv klar över det ologiska och onödiga i sina tvångstankar och tvångshandlingar. De anstränger sig ofta för att dölja sina symtom för andra. Invecklade ritualer när det gäller morgon- och kvällsgöromål på t.ex. toaletten är vanliga. För att åtgärda den här typen av problem krävs oftast experter.
Förekomst
Thomsen (1997) skriver att debutåldern för tvångssyndrom, som ofta är mellan 9 - 13 år, är densamma för flickor och pojkar. Undersökningar på vuxna patienter har visat att ca 2/3 fått sina symtom innan de fyllt 18 år. I sällsynta fall har barn i 3 - 4 årsåldern haft klara symtom på tvångssyndrom. Som vuxna är det lika många män som kvinnor som söker hjälp för tvångssyndrom. Bland barn är det 1/3 flickor och 2/3 pojkar som söker hjälp.
Undersökningar har visat att tvångssyndrom är mycket vanligare än man tidigare trodde. Uppskattningsvis har ca 2 - 3 % tvångssyndrom under någon period av sitt liv.
Ofta hemlighåller människor sina tvångstankar och tvångshandlingar. De tycker att det är pinsamt att avslöja sina tvångssymtom för andra eftersom de är jagfrämmande och ofta har bisarra uttrycksformer. Eftersom många hemlighåller sina symtom är siffrorna antagligen att betrakta som minimiangivelser. Lätta tvångssymtom uppträder hos många barn och ungdomar under uppväxten. Dessa är sällan av den svårighetsgraden att de kan kallas tvångssyndrom.
Social tillbakadragenhet och isolering är ofta de första synliga symtomen på tvångssyndrom.
Symtom
De flesta med tvångssyndrom har både tvångstankar och tvångshandlingar och har många olika tvångssymtom samtidigt. I individuella fall kan en person ha tvångstankar utan tvångshandlingar och omvänt.
Vanligaste tvångstanken är rädslan för smuts och smitta. Ofta knyts denna rädsla till överdrivna tvättningsritualer. Om personen hindras att utföra sina tvättningsritualer kommer det att känna våldsamt obehag eller ångest. Tvångstankar om sjukdom och död är också vanligt och kan nästan få en hypokondrisk karaktär. Det kan ock så finnas upprepade tankar om att tillfoga sig själv eller andra smärta. Nilsson och Pelling (1999) menar att då hotet mot människan utgjordes av bakterier och parasiter var det av största värde att hålla sig ren. I dag ser inte verkligheten och faran ut på samma sätt och en överdriven renlighet kan leda till tvångsproblem.
Näst vanligaste tvångssymtomet är kontrolleringsbehov. Personen måste då gång på gång kontrollera vissa saker t.ex. om ytterdörren är låst, plattorna avstängda, lamporna släckta, barn måste kontrollera var föräldrarna är osv. Att ha kontroll på tillvaron har dock ett stort överlevnadsvärde.
Tvångshandlingarna kan också yttra sig i behov av att tvätta sig i flera timmar efter att man tagit i något och trots det inte uppleva att händerna blir rena. Vissa individer har behov av symmetri och vill att saker och möbler skall stå på ett alldeles bestämt och symmetriskt sätt. Andra är hela tiden tvungna att räkna t.ex. antalet hus eller fönster på väg till skolan. En del tänder och släcker flera gånger innan de är säkra på att det är släkt, ändå kan tvivlet finnas kvar.
När behov av perfektion förekommer i starkt överdriven omfattning kan det vara tecken på tvångssyndrom.
Personer med Aspergers syndrom har stora svårigheter att förstå avsikten bakom andra människors beteenden och de uppfattar många situationer på ett annorlunda sätt.
Enligt Gillberg (1997) är Aspergers syndrom idag ett av de mest omtalade tillstånden inom psykiatrin. Patienter inom vuxenpsykiatrin som man tidigare haft svårt att diagnostisera, har visat sig ha Aspergers syndrom. En del har tidigare fått någon annan diagnos. Många som har huvuddiagnos Aspergers syndrom har också ADHD-symtom.
En studie gjord av Agneta Nydén (2000) vid Göteborgs universitet visar att barn med autistiska drag har en mycket god förmåga att se detaljer, har ett konkret tänkande, men stora svårigheter att se sammanhang och helheter. Barn med Aspergers syndrom är ofta språkligt begåvade men har i övrigt likheter med dem som har "klassisk autism". Nydéns studie visar att i princip alla barn med autism kan testas redan från två års ålder vilket man inte tidigare trodde var möjligt. Testresultaten var också förhållandevis stabila över tid.
Begreppet "theory of mind" innebär förmåga att tillskriva människor mentala tillstånd och kunna föreställa sig hur de tänker och känner, d.v.s. att själv förstå verkligheten och förstå hur andra uppfattar den. Med "theory of mind" kan man föreställa sig hur andra tänker, reflektera över sina egna tankar och beteenden samt förstå avsikten med andra människors handlingar. En person med autism förstår inte att andra människor har ett inre liv med tankar och känslor. En person med Aspergers syndrom förstår detta men förstår inte hur andra tänker och känner. En distinktion mellan Aspergers syndrom och autism är gradskillnaden i "theory of mind" enligt Tore Duvner:
"barnet med autism lever i sin egen värld, medan barnet med Aspergers syndrom är i den här världen men på egna villkor"(1998 s.102).
Symtom
Redan som barn har många med Aspergers syndrom en störd sömnrytm, lider av bristande uppmärksamhet och är överaktiva. Eller tvärtom att de är stillsamma, har dålig kroppslig följsamhet och stirrande blick. En del beskrivs som ovanligt snälla och lättskötta under spädbarnsåret, kanske de varit ovanligt nöjda med att bli lämnade ifred. Den stillsamma och försiktiga gruppen gör inte mycket väsen av sig om man håller sig till invanda rutiner.
Tidigt märks detaljminne och detaljintresse hos dessa personer. Många framstår som oerhört envisa, med liten förmåga att anpassa sig till rutinförändringar. De har svårt att följa andra människors initiativ och visar ett uttalat motstånd mot förändringar.
Det finns en grupp som tidigt är mycketaktiva och som kan uppfattas höra hemma under diagnosen ADHD. Dessa personer förefaller som barn vara orädda, distanslösa, påflugna och samtidigt ointresserade av andra människor. Går man däremot utanför ramarna kan barnet bli rasande. Troligtvis finns det ytterligare en grupp med Aspergers syndrom som barn tidigt är avskärmade och mer självförsjunkna. Gemensamt för dessa olika grupper är troligtvis svårigheten att rikta uppmärksamheten mot andra människor. En förmåga som är viktig för att kunna delta i det sociala samspelet. En del barn med Aspergers syndrom kan ge ett lill-gammalt intryck. Närstående upplever i allmänhet inte att barnet är kontaktlös eller kontaktstört. En del barn tycker mycket om kroppskontakt och en del kan vara mycket beroende av sina närmaste. Endast ett fåtal tycker intensivt illa om kroppskontakt.
Kraven på social anpassningsförmåga ökar med stigande ålder vilket medför att en del svårigheter blir mer iögonfallande, andra svårigheter minskar när de blir äldre.
Diagnos
Diagnos ställs oftast inte förrän i skolåldern. Tre eller fyra barn på 1000 födda har symtomen före eller i skolåldern enligt Christopher Gillberg (1997). Ungefär lika många har störningar på gränsen till Aspergers syndrom. Pojkar har symtom oftare än flickor, ungefär vart 5:e fall är en flicka. Det är vanligt att barn som får diagnosen har en utveckling som påminner om den man ser hos barn med diagnosen DAMP eller ADHD.
Det är överhuvudtaget vanligt med överlappningar mellan DAMP och Aspergers syndrom och diagnoserna övergår ibland i varandra. Grundproblematiken är densamma men symtomen varierar i olika åldrar. Symtomen är i allmänhet som mest uttalade i åldern 7 till 12 år. Det är vanligt att barn med Aspergers syndrom diagnostiseras först när de börjar i skolan.
I huvudsak gäller störningar som har med ADHD att göra även för personer med Tourettes syndrom. I de fall båda diagnoserna är aktuella uppträder i regel ADHD-symtomen tidigare än tics. I en norsk studie av barn med Tourettes syndrom fann man att 90 % av barnen uppvisade uppmärksamhetsbrist och hyperaktivitet. 79 % av barnen hade koncentrations och uppmärksamhetsstörningar (Iglum 1999).
Tourettes syndrom karaktäriseras och diagnostiseras utifrån förekomsten av tics. Motoriska och vokala tics är tydligast och också den tydligaste skillnaden i förhållande till ADHD. Många barn har tics och det handlar inte alltid om Tourettes syndrom. Det är ticsens varaktighet som avgör om man skall kunna ställa diagnos eller inte. Ticsen kan komma och gå, de försvinner en tid och återkommer, ibland i ny skepnad. Det verkar som om det finns ett samband mellan tics och tvång varför olika former av tvångsproblematik också förknippas med Tourettes syndrom.
Symtom
Det förekommer diverse symtom i samband med Tourettes syndrom såsom; bristande uppmärksamhet, hyperaktivitet, irritabilitet, labilitet, aggression, oprovocerade vredesutbrott, tvångstankar och tvångshandlingar. En del skadar sig själv, sällan medvetet men det kan ske vid våldsamma tics, inlärningsproblem och vokaliseringssvårigheter dvs personen talar för högt eller för snabbt.
Andra tilläggsproblem som kan uppträda är humörsvängningar, depression, ångest och fobier. Sömnproblem, insomningssvårigheter, mardrömmar och sängvätning. Olämpligt sexuellt beteende, tvångsmässigt bruk av tabubelagda ord, närmast tvångsmässig beröring av andra människor och de egna könsorganen. Alla dessa symtom förekommer naturligtvis inte alltid och inte heller samtidigt vid Tourettes syndrom men de är förhållandevis vanligt förekommande.
De vanligaste problemen som förekommer tillsammans med Tourettes syndrom är tvångssyndrom och överaktivitet. Det finns undersökningar som tyder på att minst hälften av de som har Tourettes också har tvångssyndrom (Nilsson och Pelling 1999).
Orsaker
Flera orsaksförklaringar beskrivs av Nilsson och Pelling (1999). En orsak kan vara att nervsystemet har utformats annorlunda när det byggdes upp och bidragit till att en nedsatt funktion i vissa delar av nervsystemet. En annan orsak är utvecklingsförsening.
Då många med Tourettes syndrom är extremt beroende av olika motivationsfaktorer tänker sig Nilsson och Pelling att en förklaring kan vara att hjärnans eget belöningssystem, där dopamin och endorfin är viktiga, är underbalanserat.
Tvillingstudier har visat att det för enäggstvillingar är 50 –70 procents sannolikhet att båda har Tourettes syndrom och 75 – 100 procent om man räknar både Tourettes syndrom och enbart motoriska tics. Enligt Nilsson och Pelling finns det studier som visar på en ökad frekvens av plötslig spädbarnsdöd i släkter med Tourettes syndrom. En förklaring till detta kan vara att barnets medfödda dykreflex inte stänger av som den ska. Man tror att denna reflex kan vara orsaken till att ett spädbarn som ligger på magen kan dö.
Barn föds med fler reflexer såsom väckningsreflexen som utlöses vid fara t.ex vid ett plötsligt och oväntat ljud. Många av de barn som senare får diagnosen Tourettes syndrom har varit extremt lättstörda som spädbarn och perioder med nattskräck är vanligt förekommande. Det finns ett överlevnadsvärde i att snabbt uppfatta signaler på fara från såväl yttre som inre hot.
Lösgodis som måste köpas i exakt mängd. Toapapper som ska vikas åt rätt håll. Sängkläder som måste saneras från smådjur.
I nya boken ”Nojor” beskriver vanliga svenskar sina fixa idéer.
Niklas, 31, klarar inte av att vika papperspåsar. Billy, 54, tål inte åsynen av franska, antika möbler
Själv har jag min egen fobi: varje gång jag sover över i min övernattningslägenhet, är jag fullt övertygad om att en inkräktare sover på sängen tills jag tänder lampan.
Men jag kan vara lugn: det är fullt normalt. Boken ”Nojor” har tagit reda på vilka märkliga idéer som rör sig i folks huvuden – och det är en hel del.
Jonas Gåde, terapeut känd från ”Grannfejden” i Tv3, menar att vi alla får för oss konstiga saker ibland, men att det sällan ställer till problem i vardagen.
Överlevnadsinstinkt i botten
Skillnaden mellan en tvångstanke och en vanlig tanke är att den oftast är spekulativ, katastrofbetonad och ihärdig – den ger sig inte, förrän vi fått bevis för att den är osann, och knappt ens då.
– Jag talade med en klient häromdagen som var orolig för att han hade gjort en tjej på smällen, trots två negativa tester, säger Jonas Gåde.
– När jag frågade varför han inte litade på proven sa han: ”Jag har läst på internet att om man har urinvägsinfektion kan resultatet visa falskt”. ”Hade hon det då?” Sa jag. ”Nej, men hon var förkyld, vilket kan ge urinvägsinfektion”, sa han.
Men alla tvångs-handlingar är inte destruktiva. En av de vanligare, enligt en undersökning bland Aftonbladets läsare, är dubbelkolla alla plattor när man lämnar huset. Vilket kan vara klokt om man är en tankspridd person.
– Vi har ett kontrollbehov som är viktigt. Någonstans ligger en överlevnadsinstinkt i botten, säger Jonas Gåde.
Tre procent lider av det
Enligt det amerikanska psykiaterförbundet är det ett problem först när vardagslivet hämmas, eller när du ägnar mer än en timme varje dag åt att tänka på det.
Ungefär tre procent av befolkningen lider av tvångssyndrom, OCD, där beteendet är så allvarligt att det uppfyller en diagnos. Dessa personer har ofta specifika karaktärsdrag, som starkt påminner om ”Elling” i den norska storfilmen med samma namn.
– De är ofta rädda för smuts och smittor. Inte sällan är de perfektionister, som lägger saker i en viss ordning. Många har svårt att ventilera känslor och är strama och formella. De har ingen kontroll på sina tankar, därför kontrollerar de annat i stället, förklarar Jonas Gåde.
Lösningen för såväl OCD-drabbade och oss vardagsnojiga är att lära sig att upptäcka vad som är en tvångstanke och vad som inte är det, samt att ”stänga av” katastrofscenarion.
Hur orolig är du själv? Gör Jonas Gådes test och kolla.
Ingen kommer att vilja bedriva medicinsk psykiatrisk forskning i Sverige, skriver professor Christopher Gillberg. . Tingsrätten hävdar att jag uppsåtligen begått ett brott när min enda avsikt varit att försvara tusenåriga etiska regler och skydda deltagarna i medicinska forskningsprojekt, skriver Christopher Gillberg. Han fick villkorlig dom och 50 dagsböter för att ha vägrat att lämna ut journalmaterial från det så kallade Göteborgsprojektet, som gällde barn med damp/adhd och deras familjer. Domen betyder att i princip vem som helst med "intresse" kan begära ut medicinska och psykiatriska journaler för privat läsning, menar Gillberg..
Elever med diagnoser som autism och adhd diskrimineras systematiskt i Stockholms skolor. Det anser riksförbundet Attention, som nu anmäler Stockholms stad för diskriminering.
DN.se har i flera artiklar berättat om utsatta barn som far illa i Stockholms skolor. Inom kommunen finns en pott på 60 miljoner kronor, som ska gå till elever med särskilda stödbehov. Men rektorerna kan bara få extra bidrag för till exempel blinda eller döva elever och elever som placerats av socialtjänsten. Barn med adhd, Aspergers syndrom och autism inkluderas inte i systemet.
- Det här är ett systemfel som vi aldrig någonsin kan tolerera, säger Anki Sandberg, ordförande i Attention, som är en intresseorganisation för människor med neuropsykiatriska funktionshinder, till DN.se.
- Vi kommer att anmäla Stockholms stad för diskriminering. Vi måste pröva alla vägar för att komma vidare med det här, fortsätter hon.
Enligt Anki Sandberg bryter systemet mot Barnkonventionen. Genom att exkludera en enskild, redan mycket utsatt grupp, från extra ekonomiskt stöd utsätts barnen för en systematisk diskriminering, menar hon.
- Det bäddar för en livslång tragedi för de drabbade familjerna. Problemen kommer att upprepas igen och igen tills systemet ändras, säger Anki Sandberg.
Precis som flera av de rektorer DN.se talat med anser Anki Sandberg att Stockholms stad borde gå in och betala för elever med extra stora stödbehov, inte minst vid placeringar i särskilda resursskolor.
Många rektorerarbetar under hård ekonomisk press och en placering på resursskola kostar runt en halv miljon kronor per elev och läsår. Det gör att stödbehovet hela tiden vägs mot de ekonomiska förutsättningarna.
- Jag kan inte säga att alla rektorer väljer plånboken, men systemet är konstruerat så att om du vill fortsätta att vara rektor då ska du hålla din budget, säger Anki Sandberg.
Kirsten Holmberg, barnneurolog och biträdande överläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus, har forskat om barn med neuropsykiatriska diagnoser. Hon är mycket kritisk till dagens skolsystem.
- Många av de här barnen far väldigt illa. De har en ökad risk att utsättas för mobbning, de lider oftare av stressymtom och sömnsvårigheter, säger hon och fortsätter:
- På längre sikt ökar risken för social utslagning och kriminalitet. Att hjälpa de här barnen är ett ansvar som samhället måste ta.
Att Stockholms stads skolsystem premierar elever med synliga handikapp framför barn med autism, adhd och Aspergers syndrom är inget som förvånar Kirsten Holmberg. Det här har varit en osynlig grupp i många år.
- Ändå upplever jag att rektorerna har blivit bättre på att se de här barnens behov. Nu är det stora problemet att nå fram till de politiker som har ansvaret för budgeten, säger hon.
Fredrik Funck Timstocken, till vänster, hjälper Thomas Hedborg att göra klart en sak i taget - som att äta frukost.
Tomas Hedborg är en av många som lever ett bättre liv tack vare en ”timstock”. Men politiker och socialtjänstemän har skrämmande dålig kunskap om vilka hjälpmedel som finns för personer med psykisk funktionsnedsättning
Hjälpmedelsinstitutet
Hjälpmedel till personer med psykisk eller fysisk funktionsnedsättning förskrivs av kommuner och landsting. Man får ofta låna dem så länge man behöver. Ibland förekommer dock avgifter som varierar i olika delar av landet.
Hjälpmedelsinstitutet är ett nationellt kunskapscentrum som ska se till att personer med funktionsnedsättning kan få funktionella hjälpmedel – och att tillgången på dessa är tillräcklig. Institutets verksamhet omfattar bland annat provning och stöd vid upphandling av hjälpmedel, forskning och utveckling, utredningar, utbildning och information. Huvudmän är staten samt Sveriges kommuner och landsting.
Kryckor, rullstol, hörapparat …hjälpmedel som omedelbart visar att någon har svårt att gå eller hör dåligt. Men vad är en ”timstock” för något? Och ett ”bolltäcke”? Och hur många har hört talas om ”Handi” som kan underlätta vardagslivet för personer med psykiska funktionsnedsättningar?
Tomas Hedborg bor i en hyreslägenhet i Mörbylund, strax norr om Stockholm. När han ska äta frukost brukar han ställa in sin timstock på femton minuter. Han vet att han inte får syssla med något annat innan den röda lysdioden på den svarta plastlådan släcks.
Utan timstocken skulle Tomas liv vara betydligt svårare. För om han inte använde sig av den skulle han troligen alltför ofta avbryta frukosten när telefonen ringer – och sedan glömma bort att äta klart. Och risken skulle vara stor att han fastnar i det han sysslar med för tillfället och glömmer viktiga möten och liknande.
Timstocken är ett hjälpmedel för personer som tycker att våra vanliga tidsbegrepp är alltför abstrakta, när inte en hastig blick på klockan räcker för att skapa en känsla av var på dygnet man befinner sig. Och för den som inte förstår den vanliga klockan är det svårt att veta när någonting ska inträffa.
Men det kan också vara svårt att avgöra hur länge man ska hålla på med en viss aktivitet. Så är det alltså för Tomas. Han är en person som kan ha en massa saker på gång samtidigt. Det är en tillgång, säger Tomas. Men det kan också bli för mycket ibland.
– Jag hoppar lätt mellan olika aktiviteter och har svårt att slutföra det jag har påbörjat – eller också blir jag totalt absorberad av det jag sysslar med.
Tomas är uppvuxen på Ekerö väster om Stockholm. I skolan hade han svårt att koncentrera sig och att sitta still och bara lyssna i fyrtiofem minuter – fem dagar i veckan.
– Jag var annorlunda och blev mobbad av mina kamrater. Men jag förstod aldrig vad det var för fel på mig och ingen lärare eller någon annan vuxen på skolan försökte hjälpa mig när jag var utsatt.
Senare i livet har Tomas fått diagnosen bipolär sjukdom, det vill säga att han pendlar mellan att vara deprimerad och maniskt uppskruvad. Han ligger mer åt det maniska hållet, och är inte så ofta nedstämd. Han har också drabbats av flera psykoser och lider troligen även av adhd.
– Jag har fått en ”cocktail av det mesta i psykväg” och äter därför flera olika mediciner för att klara av att leva ett normalt liv. Vissa av tabletterna gör att man kan få problem med vikten och därför är jag mycket noga med maten, och jag dricker inte heller alkohol eller röker.
Trots sina problem hade Tomas lätt för sig i skolan och hans IQ ligger högt över genomsnittet. Efter gymnasiet har han läst matematik, fysik och kemi på universitetet. Han talar franska, engelska och spanska flytande.
Tomas har under långa perioder bott utomlands, bland annat i Kanada och i Venezuela. I flera år arbetade han med att författa manualer och handböcker för IBM och Microsoft på engelska.
– Många som hör talas om att någon lider av psykisk ohälsa ryggar tillbaka och drar sig undan. Men jag har inget att skämmas för. Jag vill inte gå undan med mina problem, utan i stället visa att det går att leva ett bra liv.
Förutom timstocken har Tomas ett så kallat bolltäcke som väger sju kilo, i sängen. När han känner sig orolig och har ångest brukar det tunga täcket lugna ned honom. Täcket liksom kramar om kroppen och får den att slappna av, vilket gör att han sover betydligt bättre.
Snart hoppas han också få ett program i mobiltelefonen som ska hjälpa honom att ha bättre kontroll på medicineringen.
– Varje morgon klockan åtta och varje kväll kommer min mobil att signalera att jag måste ta mina tabletter, och när jag gjort det ska jag skicka ett sms till en kontaktperson. Då vet han att jag inte slarvat.
– Det här med medicineringen kanske en del tycker inte borde vara ett problem. Men när jag börjar må sämre, när en psykos kanske närmar sig, glömmer jag att äta medicinen. Nu kan kontaktpersonen höra av sig i tid så att jag slipper bli riktigt dålig.
Det finns en rad olika tekniska hjälpmedel för dem som likt Tomas har svårt att fullt ut klara vardagen. Ett sådant är handdatorn ”Handi” som har betydligt mindre information och få valmöjligheter per vy. Det är inte så mycket som stör och som man måste ta ställning till. Symboler och talstöd gör det också enklare att ta till sig information.
Tidigare har liknande hjälpmedel använts som minnesstöd för personer med en hjärnskada. Studier i USA visar att patienterna blev mer självständiga och aktiva, självkänslan och tryggheten ökade också när de använde sådana.
Handdatorn ”Handi” har utvecklats i samarbete mellan ett teknikföretag och patienter samt arbetsterapeuter på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Den fungerar som en interaktiv kalender med påminnelser om olika aktiviteter i vardagen: väckning, frukost, gå till bussen, ringa tandläkaren och så vidare.
Men patienterna kan även knappa in uppgifter om hur de mår i ett individuellt anpassat formulär och därefter få reda på hur de ska hantera olika situationer på ett bättre sätt. Den som till exempel har hallucinationer kan komma till rätta med problemen utan att behöva ringa för att få hjälp.
– Jag klarar mig med min mobiltelefon och har inte behov av ett sådan här handdator, säger Tomas.
Han berättar om personer med psykiska funktionsnedsättningar som upplever en markant ökad livskvalitet sedan de fått tillgång till kognitiva hjälpmedel. Sonen till en av hans vänner har Aspergers syndrom och använder timstocken nästan dygnet runt. Den är en förutsättning för att han över huvud taget ska fungera. Annars skulle risken vara stor att han fastnade i timtal i det han sysslar med för tillfället, till exempel tv-tittande.
Tomas Hedborg är medlem i RSMH, en organisation för personer med psykiska funktionshinder. Där hoppas han i framtiden kunna arbeta med hälsofrågor och hjälpa denna viktiga patientgrupp att äta bättre.
– Jag har ett bra stöd av Danderyds kommun, där jag bor. Och med hjälp av terapi, mediciner och tekniska hjälpmedel kommer jag att leva ett bra liv – förhoppningsvis kan jag hjälpa andra i samma situation som jag.
Ia Sundberg Lax och Robert Palmér på väg till ett av sina hembesök hos unga skolvägrare.
Allt fler barn blir ”hemmasittare” — stannar hemma från skolan under lång tid, ibland i åratal. I Stockholm finns sedan ett år tillbaka ett behandlingsteam som gör hembesök och stöttar hemmasittarna att komma tillbaka till skolan.
Dålig skolmiljö spelar in
Det tycks bli allt vanligare att barn stannar hemma länge från skolan, speciellt i klass 7–9. Skolverket får allt fler frågor och tillsynsärenden om ”hemmasittare”. Förra året kom verket med en rapport, en uppföljning kommer om några månader.
Enligt kartläggningen som Skolverket gjort fanns år 2006–2007 100 barn i Sverige som varit hemma hela läsåret. 1 600 hade varit helt frånvarande sedan minst en månad, 500 sporadiskt borta sedan minst två månader. Siffrorna är osäkra och förmodligen för låga, många kommuner hade inte svarat.
Enligt kommunerna var den vanligaste orsaken till ”hemmasittningen” psykosociala problem och hemförhållanden. Men tillsynsärendena som Skolverket granskade visade en annan bild. Kränkande behandling av barn och brister i särskilt stöd var de vanligaste anledningarna till anmälningar där skolan kritiserats av verket.
Skolverket lyfter särskilt fram elever med neuropsykiatrisk problematik, där det finns brister i bemötande och åtgärder från skolans sida. Ofta saknas en allsidig utredning från skolan om bakgrunden till frånvaron, något som är nödvändigt vid komplicerade fall med långvarig frånvaro, enligt verket.
Skolvägran börjar ofta i övergången mellan sjätte och sjunde klass. Då ökar kraven, både när det gäller skolarbete och social förmåga, samtidigt som det händer mycket med kropp och själ. Högstadiet är en tuff tid för många barn.
Men de flesta som stannar hemma från skolan under riktigt lång tid har problem sedan tidigare, säger kbt-terapeuterna Ia Sundberg Lax och Robert Palmér.
– Det kan handla om olika slags psykiatriska problem i botten, som tvångssyndrom, social fobi eller andra ångestsyndrom. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är också vanliga, som Asperger och adhd, säger Robert Palmér. Många har också blivit deprimerade och uppgivna med tiden, de har tappat hoppet.
Att stanna hemma från skolan blir ett sätt att undvika obehag för det pressade barnet. Till att börja med hjälper det, barnet mår lite bättre. Men sedan kan det bli allt svårare att komma tillbaka till skolan, även i de fall då barnen får mer hjälp och stöd där. Ångesten inför skolan ökar, det känns omöjligt att gå dit, och hela situationen blir ytterligare en stress för både barnen själva och deras familjer.
Robert och Ia jobbar på Magelungens behandlingscenter, en tidigare landstingsdriven verksamhet som numera tagits över av personalen. De båda arbetar speciellt med barn och unga som länge stannat hemma från skolan.
De flesta unga skolvägrare som kommer i behandling kommer på remiss från barnpsykiatrin och socialtjänsten och har då haft sina skolproblem länge, ibland i åratal. Ofta kommer behandlingen in som en sista chans, för att barnen ska kunna bo kvar hemma.
Många av de unga har isolerat sig i hemmet, och många har ”fastnat” framför datorn.
– Det är helt begripligt, säger Ia. Barnens svårigheter är ofta kopplade till social förmåga och online funkar det bättre, där kan man ha kontakter med andra, ha ett annat liv.
Barnens föräldrar är oftast mycket oroliga och hårt pressade. De har fått många råd som de försökt följa, men också ofta krav och kritik. De borde kunna få i väg sitt barn till skolan, hur kan de acceptera att barnet vänder på dygnet och bara sitter framför datorn jämt?
– Föräldrar anpassar sig gradvis efter sitt barns svårigheter, säger Ia. De lever med detta hela dygnet, de oroar sig konstant, de ser sitt barn lida. Det blir ofta svåra konflikter mellan barn och föräldrar, med långvariga konsekvenser. Man accepterar sådant som man inte skulle göra med barnets syskon, till exempel. Det är så mycket svårare att vara förälder i en sådan här situation.
– Hela familjen, även syskon, är påverkade av stressen, säger Robert. Föräldern kan ha varit sjukskriven under långa perioder, och riskerar kanske jobbet. Ofta har man minskat sitt sociala umgänge.
När Robert och Ia kommer in i bilden börjar de med en ingående kartläggning av problemen. Hur började det, hur ser dygnet ut, vilka svårigheter har barnet, hur är situationen i skolan?
– Ibland har barnet inte fått förståelse, eller tillräckligt stöd, i skolan, säger Robert. Men ibland har man verkligen försökt med olika, vettiga insatser utan att det har hjälpt. Vi samarbetar med både skola, socialtjänst och barnpsykiatri. Det är förstås viktigt att barnen får den pedagogiska och psykiatriska hjälp de behöver, och bäst fungerar det när alla samarbetar.
I början vill barnen ofta inte prata alls med Robert och Ia. Terapeuterna jobbar genom föräldrarna.
– Föräldrarna är våra allra viktigaste samarbetspartner, säger Ia. Det är viktigt att vi visar att vi förstår vilken stor insats de gör.
Målet är att barnet ska kunna få någon form av skolgång igen. Men behandlingen startar oftast med vanliga, vardagliga funktioner som att barnet ska stiga upp på morgonen, sköta sin hygien, äta med familjen.
– Det kan förstås se väldigt olika ut, utifrån barnets situation, säger Robert. För ett barn kan det vara en väldigt stor grej att följa med till mataffären. Att orka sitta med i 30 sekunder i ett samtal med oss kan vara jättebra. Det viktiga är att man börjar med små, rimliga mål.
Som förstärkning, eller ”belöning”, används något som barnet tycker om – ofta handlar det i de här fallen bland annat om att få sitta vid datorn. Barnen ”tjänar” datortid genom att uppnå målen, föräldrarna kan också ge extra förstärkning när det går bra. Det här hjälper föräldrarna att göra vardagen mer förutsägbar för barnen och bryta det destruktiva mönster som uppstått, säger Ia och Robert. Mycket uppmuntran är viktigt, men det är också viktigt att anpassa den efter barnet.
– Alla gillar inte när folk ropar ”hurra”, säger Ia. Det gäller att vara lyhörd och förstå hur barnet vill ha det. Vi försöker få de unga att bli delaktiga i behandlingen, ofta går det bra efter ett litet tag.
Behandlarnas kontakt med familjen är intensiv, särskilt i början. Ofta är de då på besök hos familjen fem dagar i veckan, och föräldrarna kan ringa när de vill, även kvällstid, för att få stöd och råd. Det kan bli mycket svårt för föräldrarna att hålla på ”schemat”.
– Just intensiteten i kontakten tror jag är väldigt viktig, säger Robert. I samband med en sådan här stor förändring måste man backa upp extra mycket i starten för att det ska fungera. Men man måste också låta förändringen ta tid, den kan ta lång tid.
– Föräldrarna har ju försökt få barnet att få bättre rutiner under lång tid, utan att lyckas, säger Ia. Nu får de lägga över det på oss, det är oss barnen får förhandla med även om det går via föräldrarna. Behandlingen fungerar, den bryter onda cirklar och kan få barnet ”på fötter” igen. Vi kan vara en startpunkt, men vi kan förstås inte lösa allt. Många av barnen behöver fortsatt mycket stöd och hjälp.
Unga dömda som dömts till sluten ungdomsvård (LSU) är friskare i dag än för några år sedan. Trots det har två tredjedelar av de intagna en specialistkrävande psykiatrisk problematik. Institutionerna har dock sällan tillgång till bra psykiatri, skriver Svenska Dagbladet.
Det framgår av en studie av 110 ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård eller omhändertagits enligt lagen om vård av unga (LVU).
- ADHD är den vanligaste diagnosen vid sidan om missbruk och uppförandestörning, som egentligen beskriver orsaken till att de är på hemmen, säger Henrik Anckarsäter, professor i rättspsykiatri, som genomfört studien, till SvD.
Anckarsäter konstaterar att vård under socialtjänsten innebär bra socialt och utbildningsmässig omhändertagande medan det psykiatriska brister.
Publicerad 16 augusti 2008 23.30 | Uppdaterad 16 augusti 2008 23.30
Glädjen står högt i tak hemma hos 12-årige musikbegåvningen Anton Nilsson i Källstorp. Anton som har Aspergers syndrom och flera andra svåra handikapp får trots sin låga ålder äntligen börja på Borgens specialskola i Trelleborg.
KÄLLSTORP. Och där utveckla sitt musikkunnande. –Rektor Ingela Björklund har löst det på ett fantastiskt sätt för Anton, säger pojkens mamma, Cecilia Nilsson.
Sydsvenskan träffade och skrev om Anton Nilsson i början av året. Reportaget handlade om en då elvaårig mycket intelligent pojke med absolut gehör som spelar flygel, orgel och gitarr och drömmer om att bli författare.
Men det handlade också om en nästan helt blind pojke med Aspergers syndrom och en grav hörselskada, en elvaåring vars stora önskan var att få gå i en specialskola med få elever. Och nu blir det på det viset.
– Jag hoppas att jag kommer att få det bra och att jag kommer att få utveckla musiken. Här hemma går spelandet jättebra. Sedan vi träffades senast har jag lärt in några nya stycken, bland annat ”Für Elise” av Beethoven. Och så håller jag på med en folkvisa av Edvard Grieg och vals av Chopin. Jag har också börjat kunna ta ut lite James Bondslingor och sådant på mitt keyboard, berättar Anton Nilsson.
Borgenskolan är en högstadieskola för elever med olika slags handikapp. Eftersom Anton Nilsson är tolv år skulle han om några dagar egentligen ha börjat i årskurs sex i sin gamla skola i Klagstorp, ett par kilometer från Källstorp.
Men i Klagstorp kan han inte få det lugn och den specialundervisning som krävs. Därför har familjen kämpat för att få honom flyttad till Borgenskolan i Trelleborg, trots att Anton inte har rätt ålder inne. Med hjälp av skolans rektor Ingela Björklund kommer Antons dröm nu att bli verklighet.
– Jag har försökt att hjälpa till att hitta en lösning för Anton som därför kommer att inskolas under ett år för att ”på riktigt” börja på Borgenskolan nästa år. Som mest kommer hans klass att bestå av fem barn, säger Ingela Berglund. Vi tror verkligen att det här ska bli en bra lösning för honom.
Efter det att Cecilia Nilsson träffade Ingela Björklund första gången i våras har hon trott på att Antons skolgång kommer att ordnas på bästa möjliga sätt.
– Ingela Björklund har inte ifrågasatt något, hon ser inga svårigheter, är öppen för allt och ser bara lösningar, säger Cecilia Nilsson.
Borgenskolan har en rad olika speciallärare, framför allt för barn med autistiska handikapp. Innan Anton Nilsson börjar på Borgenskolan i slutet av månaden ska det arrangeras en avskedsfest för honom i hans klass på skolan i Klagstorp.
– Det ska bli jättekul, säger han.
Symptombilden varierar
Aspergers syndrom är en form av avvikelse i den psykiska utvecklingen med effekter som kvarstår i vuxen ålder och kan uppfattas som en speciell kategori inom området personlighetsstörning.
Symtombilden varierar och kan ge svårigheter i sociala kontakter med problem under skolåldern och i familje- och yrkesliv; formellt språk, tonlöst tal, begränsat kroppsspråk, stel motorik; vanestyrd levnad och fåtaliga intressen som ägnas intensiv uppmärksamhet och mycken tid.
Tekla Malmborg sover gott. Utan sömnmedel. Som nästan alla andra små barn i Sverige. Av en halv miljon barn i åldern 0-4 år var det 37 som förra året någon gång fick medicin för att kunna sova. Foto: Lars Dareberg
Publicerad 22 september 2008 1.30 | Uppdaterad 9 december 2008 9.02
I augusti gick larmet - en 200-procentig ökning av sömnmedel och lugnande bland barn i allmänhet. Men Sydsvenskans granskning visar att det inte stämmer.
I början av augusti i år gick larmet i Sverige.
200 procent fler barn och ungdomar får sömnmedel och lugnande mediciner jämfört med för fem år sedan.
Också mycket små barn.
Men medierna gav en falsk bild.
Sydsvenskan har granskat siffrorna som spreds i landet.
”Allt fler barn drogas till sömns”, skrev tidningen Metro i augusti 2008.
”Allt vanligare med sömnmedel till bebisar”, hävdade Aftonbladet.
”Vanligare med sömnmedel till barn”, skrev Sydsvenskan, Dagens Nyheter och Expressen.
Nyheten kom från TT som uppgav Apotekets statistik som källa. Det gav eko i hela landet. Inom en vecka blev den chockartade ökningen en nationell sanning. Bekymrade läkare uttalade sig. Flera medier gjorde lokala vinklar. Sveriges Radio Uppland, till exempel, rapporterade om en lavinartad ökning bland de riktigt små barnen. 17 gånger fler barn i åldern 0–4 år påstods få mediciner. Östersundsposten skrev: ”Sömnmedel till barn ökar dramatiskt i länet”.
Men Sydsvenskans granskning visar att det inte skett någon 200-procentig ökning av sömnmedel och lugnande bland barn i allmänhet.
Istället är det ett specifikt läkemedel som står för ökningen. Melatonin. Det ges till en särskild grupp patienter: barn med neurologiska störningar, som Aspergers syndrom, autism, ADHD/DAMP samt ångestsyndrom som Tourettes. Preparatet började användas i Sverige först i slutet av 1990-talet. Melatonin sorterar visserligen under definitionen sömnmedel, men eftersom läkemedlet inte ges till andra barn än den här begränsade gruppen säger den ingenting om förskrivningen i allmänhet.
Det upplyste inte medierna om.
– Slutsatsen av våra siffror blev därför helt felaktig, säger Peter Persson, chef för Apotekets statistikavdelning.
När melatonin tas bort ur statistiken har försäljningen av sömnmedel till de riktigt små barnen i själva verket minskat jämfört med för fem år sedan. Totalt fick 37 barn i hela landet mellan 0 och 4
år sömnmedel i fjol. Bland övriga upp till 18 år ökade försäljningen med 65 procent.
Nyhetschefen på TT, Mats Olsson, säger att ingen av dem som reportern intervjuade sa något om melatonin.
– Vare sig Apoteket eller de experter vi talade med nämnde melatonin som svar på vår fråga vad ökningen berodde på. Om våra siffror är fel låter jag vara osagt, det får stå för dig, säger han.
Bilden blir skev när medierna utelämnar fakta om vilka slags mediciner som ingår i statistiken, menar Apotekets Peter Persson. Som i det här fallet.
– Man måste göra en noggrann analys av den här typen av siffror. Det kan jag ibland sakna hos journalister, säger han.
Ibland dras också allt för långtgående slutsatser av små underlag.
– I antal personer är det få unga som får den här typen av mediciner. Om några enstaka patienter förändrar sin medicinering kan det ibland leda till en ökning på flera hundra procent, säger han.
Melatonin
Melatonin är ett hormon som huvudsakligen tillverkas i hjärnans tallkottkörtel.
Det har betydelse för kroppens kontroll av dygnsrytmen. Höga nivåer av melatonin gör att vi somnar lättare.
Melatoninläkemedlet heter i Sverige Circadin. Det godkändes i juni 2007 och kom på svenska marknaden i somras.
Det har sålts som licensläkemedel sedan 1990-talets slut, vilket innebär att läkare ansökt om tillstånd hos Läkemedelsverket vid förskrivning till varje enskild patient.
Publicerad 6 november 2008 23.33 | Uppdaterad 10 november 2008 13.15
Många får tycka till om skådespelarnas behov och kompetens – alla utom skådespelarna själva. Det säger en del om Malena Forsares utvärdering, tycker Boel Gerell.
Som jag ser det finns det en del problem i teaterkritikern Malena Forsares ambitiösa utvärdering av Moomsteaterns verksamhet, som legat till grund för debatten på den här sidan. I den drygt sextio sidor långa undersökningen hänvisar hon till otalet källor, somliga anonyma, andra namngivna och ytterligare några beskrivna som ”reaktioner i föreställningens paus och åsikter på Malmös gator”.
Många kommer till tals och tycker till om skådespelarnas behov och kompetens. Alla utom skådespelarna själva. Detta beklagar Forsare i ett förord och hänvisar till försök till samtal med två av Moomsteaterns skådespelare, där hon ”i väldigt liten utsträckning kunnat använda citat eller återberätta samtalens innehåll. I det ena fallet angav skådespelaren samma svar på alla frågor jag ställde. I det andra fallet kom samtalet att röra skådespelarens privatliv och därför blir publicering problematisk av integritetsskäl”.
Bedömningen hon gör – att skådespelarnas egna svar inte duger i rapporten – säger en hel del om utgångspunkten för utvärderingen. Forsare får inte de svar hon vill ha, men i stället för att ifrågasätta frågorna eller sin egen förmåga att lyssna och vinna förtroende beklagar hon skådespelarna för deras bristande kapacitet och gör situationen till ”en illustration av den kanske mest svårhanterliga aspekten av Moomsteaterns resa in i en professionell anställningsform: detta är något som till stor del iscensätts utan att skådespelarna själva och fullt ut är delaktiga i utvecklingsarbetet.”
När skådespelarna inte klarar av att verbalisera sina åsikter på ett för Forsare begripligt vis drar hon slutsatsen att de överhuvudtaget inte förstår de sammanhang och konstnärliga processer som de är delaktiga i. Bara att generalisera kompetensen hos individer med så vitt skilda handikapp som Aspergers syndrom och Downs syndrom är häpnadsväckande. Och att hänvisa till ”integritetsskäl” samtidigt som man själv raljant komprimerar och diskvalificerar samtal med inte namngivna men ändå till ansvar ställda personer är respektlöst.
I stället gör hon sig till tolk för de stumma marionetterna och kommer genom egna iakttagelser och samtal med andra människor – somliga anonyma – fram till att skådespelarnas situation på teatern är ohållbar. Med utgångspunkt i ett uttalande från gästregissören Marek Kostrzewski slår hon exempelvis fast att skådespelarna är rädda. ”Jag upplever att skådespelarnas grundattityd i arbetet är rädsla” säger Kostrzewski. ”En enorm rädsla, de jobbar och är rädda hela tiden. Rädda för att inte duga”.
”Att arbeta dagligen med en överhängande rädsla att inte duga är inte hållbart” sammanfattar Forsare läget i sin slutreflektion. ”Därför borde man ge Moomsteaterns skådespelare möjlighet att vara medskapande i pjäsarbetet. Om deras egna erfarenheter av att vara människa får ta plats på scenen skulle en ny form av sanning kunna utvecklas”.
Är skådespelarna verkligen rädda? Mer rädda än så kallade normala skådespelare eller människor överlag, för att inte duga? Och viktigast av allt: om lösningen på teaterns problem är att ge skådespelarnas egna erfarenheter av att vara människa plats på scenen – varför finns inget utrymme för dessa röster och erfarenheter i Forsares egen rapport?
Publicerad 12 november 2008 0.58 | Uppdaterad 12 november 2008 8.58
På bara ett drygt decennium har diagnosen Aspergers syndrom blivit en populär etikett att klistra på människor som tidigare inte passade i någon befintlig kategori av psykisk ohälsa, som ofta föll utanför systemet och definierades som kufar.
I takt med att forskningen framskridit har intresset vuxit och inte minst filmbranschen har tagit fasta på de mer spektakulära inslagen i handikappet; extrem minneskapacitet, matematisk och konstnärlig begåvning. Det excentriska geniet som löser världsgåtorna men är oförmögen att klara de allra mest grundläggande kontakterna i vardagen.
En tacksam myt att exploatera och samtidigt en grov förenkling av ett handikapp som ges i lika många schatteringar som det finns människor. En av dessa asbergare eller som han själv säger – aspisar – är Ronnie Larsson, skådespelare vid Moomsteatern. Just så vill han för övrigt bli presenterad, med namnet och yrket först. Sedan handikappet.
Tillsammans med producenten Per Thörnquist har han skrivit materialet till den aktuella monologen. Anslaget är självironiskt och drivet, en lek med såväl det egna beteendet som våra förutfattade meningar och en gestaltning som med utgångspunkt i det mest personliga tecknar ett porträtt också av det omgivande samhället.
Först vid tjugo års ålder fick Larsson sin diagnos, en lättnad menar han efter alla amatördiagnoser han fått under sina år i den svenska skolan; idiot, pucko, dåre. När han beskriver flykten från skolgården till ensamheten i skogen där han i frustration slog sönder en trädgren och grät, anas svärtan under det raljanta ordflödet.
För alla som ifrågasätter den verbala kapaciteten, självinsikten och skickligheten hos Moomsteaterns skådespelare kan föreställningen varmt rekommenderas. Just i kraft av sin gestaltning lyfter Larsson fram nyanserna, humorn och smärtpunkterna i det egentligen väl enkla materialet.
Ett fyrtio minuters kraftprov för vilken aktör som helst och en precis lika stor bedrift för Ronnie Larsson; först skådespelare, sedan handikappad.
FAKTA/Det måste ju va nåt som inte är fel
Manus: Per Thörnquist och ensemblen. Regi: Bertram Heribertson. Ljusdesign: Hans C Roupe, Martin Kullberg. Skådespelare: Ronnie Larsson. Moomsteatern, Södra teatern, Malmö. 11.11
Publicerad 18 november 2008 1.30 | Uppdaterad 9 januari 2009 2.04
Thina Persson gick in i väggen 2003 och har varit sjukskriven sedan dess. Nu tycker Försäkringskassan att hon kan börja jobba igen. Hon vill själv inget hellre. Men prognosen är dålig så länge hon inte får hjälp med sonen Kevin, 12 år, som har adhd och Aspergers syndrom.
BUNKEFLOSTRAND. Stämningen är lugn och glad hemma hos familjen Persson-Rosberg. Det är fredag eftermiddag. Kevin och hans lillasyster Joy, 10 år, bakar pizza. Halva pizzan är vegetarisk. Den ska Kevin få. När han har täckt sin del med riven ost, drar han sig tillbaka till tv:n med ett paket riskakor.
Ingenting stör idyllen just nu. Men lugnet kan vara över på ett ögonblick. Om något oförutsett händer som rubbar Kevins ömtåliga mentala balans och hans mamma eller syster inte lyckas avleda honom kan han få ett utbrott som hörs över hela kvarteret.
Motgångar och misslyckanden som de flesta rycker på axlarna åt, tar Kevin ibland så illa vid sig av att han bara vill dö.
– Han var ett och ett halvt är när jag märkte att han var annorlunda. Jag fick inte kontakt med honom. Han slogs när han var glad och han var aldrig stilla, berättar Thina Persson.
Vid åtta års ålder fick Kevin diagnosen adhd och började medicinera för att få kontroll på sina impulser. Då visade det sig att han även hade Aspergers syndsom.
Kevin mamma är mycket nöjd med sonens lärare på Ängslättskolan. Han har nu fått plats i en klass på Kirsebergsskolan för enbart elever med Aspergers syndrom.
Så långt är allt gott och väl. Men Kevin behöver mycket hjälp. Han kan inte själv ta bussen till och från skolan, till sjukgymnasten eller till spelbutiken i centrum där han brukar delta i turneringar. Han har beviljats ledsagare tio timmar i månaden enligt LSS men ingen av de två som valdes ut av handläggaren har förstått vad Kevin behöver.
– Vi har väntat i ett år och en månad på en ledsagare. Kevin måste få komma ut och träffa andra vuxna människor. Eftersom han snart är i puberteten behöver han manliga förebilder.
Föräldrarna är skilda. De har gemensam vårdnad om barnen men enligt Thina Persson tar pappan bara hand om Kevin varannan helg. Hon hoppas nu få en stödfamilj åt sonen.
För fem år sedan tog orken slut för Kevins mamma. En morgon vaknade hon med vänster ansiktshalva svullen och värkande. Två nerver i ansiktet hade kommit i kläm. Hon blev inlagd på sjukhus i två veckor.
– Den förklaring jag fick var att jag var utbränd, helt slut.
Thina Persson säger att hon aldrig har varit arbetslös och att hon gärna vill börja jobba igen. Hon har börjat arbetsträna men inte orkat fullfölja. Hon tror inte att det är lönt så länge hon inte får hjälp med Kevin.
– Vi får inte väga in andra hänsyn i klienternas förmåga att arbeta än rent medicinska, säger Anna-Karin Linetti, sektionschef vid Försäkringskassan på Södervärn. Hon tillägger att ingenting dock hindrar att socialtjänsten kopplas in för att diskutera med Thina Persson, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen vilket stöd som hon kan behöva för att kunna arbeta.
Publicerad 13 december 2008 17.44 | Uppdaterad 13 december 2008 17.45
STOCKHOLM. En 18-årig flicka från Stockholm fick livshotande skador efter att ha tagit den lagliga nätdrogen mefedron natten till lördagen.
Händelsen skedde två dagar innan drogen blir olaglig att sälja.
Den skaldjursdoftande drogen mefedron har blivit mycket populär bland unga under hösten. Helt lagligt har man kunnat köpa drogen på internetsajter. Mefedronet ger både välbefinnande som amfetamin och välbehag som ecstasy – men det finns risker.
En 18-årig flicka i södra Stockholm var nära att dö under natten till lördagen när hon plötsligt krampade och slutade andas efter att ha tagit preparatet tillsammans med hasch.
Hennes kamrater försökte desperat rädda henne och påbörjade hjärt- och lungräddning. Men när ambulansen förde henne till sjukhus kunde hon fortfarande inte andas själv, skriver Svenska Dagbladet på nätet.
Flickan vårdades under lördagen på Karolinska sjukhuset i Huddinge med livshotande skador, uppgav sjukhusets presstjänst.
På Maria ungdom tar man, enligt överläkaren Stefan Sparring, emot flera fall i veckan.
– Vi har känt till den sedan i våras med några enstaka fall, men nu i höst har det fullständigt exploderat, säger han och varnar för preparatet.
– I överdoser finns det risker för hjärt- och kärlkomplikationer och kramper. Vi ser också att det ger ett snabbt och starkt beroende.
Mefedron säljs helt oreglerat på internetsajter och kallas även bland annat för krabba eller fisk på grund av sin fiskdoft.
Under måndagen klassar regeringen ämnet som hälsofarlig vara, vilket innebär att det är förbjudet att hantera ämnet, men inte att konsumera det.
En anledning till hajpen kring mefedron kan vara att de uppmärksammade nätdrogerna DXM och Fenazepram narkotikaklassades under hösten. Efter det har de i princip försvunnit helt och ersatts av bland annat mefedron, eftersom sajterna hela tiden försöker hålla sig på rätt sida av lagen.
Enligt Stefan Sparring lockar nätdrogerna nya grupper.
– Det handlar om ungdomar som inte är ute och festar, utan som snarare är ensamvargar utan socialt nätverk, ofta med svår adhd eller Aspergers. Förr kunde inte de köpa droger eftersom de saknade kontakter, men nu köper de på nätet.
Publicerad 22 januari 2009 23.30 | Uppdaterad 29 januari 2009 14.34
Första gången Ann sökte hjälp för sin sons räkning var 1999. Då var han fem år gammal. Sedan dess har hon kämpat. Det skulle dröja nästan ett decennium innan sonens adhd utreddes.
LUND. Sommaren 2007 blir Thomas en av de yngsta i Sverige som tvångsvårdats inom psykiatrin.
Högen med journaler, utredningar och intyg kring Thomas är nästan en decimeter. Från socialtjänsten, från psykiatrin, från skolan, från polisen. Pappersspåren efter en kille som haft en uppväxt tuffare än de flesta.
– Jag märkte det redan på dagis. Thomas fick utbrott, kunde inte sitta still, hamnade i bråk med andra barn, berättar Ann.
I januari är det tio år sedan föräldrarna för första gången kontaktade barnpsykiatrin. I en första kontakt skriver en socionom som träffat familjen att femårige Thomas ”är mycket aggressiv av sig och kommer ständigt i konflikt med andra jämnåriga på dagis”.
Beskrivningarna av Thomas återkommer i de många och omfattande kontakter som föräldrarna sedan dess haft med myndigheterna. Det gör också bilden av Thomas hemförhållanden – att Ann och Thomas bråkar och att hennes infekterade relation till Thomas pappa går ut över barnen.
– Hela tiden har de sökt förklaringen till min sons beteende i hans hemförhållanden. Att det var mitt fel, eller att det handlade om att han inte haft tillräcklig kontakt med sin pappa, berättar Ann.
Skolgången har aldrig fungerat. Thomas har svårt att koncentrera sig. Han blir allvarligt mobbad. Han kommer i bråk med andra elever. Under låg- och mellanstadiet utökas insatserna kring honom – från elevassistenter till skoldaghem. Lärarna vittnar om att det inte är något fel på Thomas intelligens, men att han lätt blir aggressiv och inte klarar av att sitta mer än korta stunder med sina uppgifter.
Mobbningen blir grövre.
– De sa till honom ”vill du vara med oss måste du äta lera”. Och då har han ätit lera, säger Ann.
Under dessa år har familjen täta kontakter med socialförvaltningen i sin kommun. Ann, som är ensamstående med Thomas och hans två systrar, får sin föräldraförmåga utredd gång på gång.
Hemmiljön är anledningen till att Thomas mår dåligt, tycker skolan och socialförvaltningen i kommunen.
Någon riktig neuropsykiatrisk undersökning av Thomas görs inte. Att Thomas problem skulle kunna ha sin grund i till exempel Aspergers syndrom, adhd eller något annat neuropsykiatriskt funktionshinder nämns här och var bland papperen, men utreds inte vidare.
– Hela tiden har det handlat om att jag skulle gjort fel här hemma. Att han inte hade ätit frukost, att han hade glömt gymnastikkläder, att jag lämnade barnen ensamma för mycket, säger Ann.
Thomas pappa Peter är också han kritisk mot att ingen tog varningssignalerna på allvar, långt tidigare.
– Socialkontoret agerade inte i tid. Dessutom har personal bytts ut hela tiden. Det har inte funnits någon kontinuitet, säger Peter.
Under hela uppväxten, med vissa undantag, bor Thomas och hans nästan jämnåriga syster hos mamman, som delar vårdnaden med barnens far.
När Thomas är tio år söker Ann kontakt med psykiatrin för att få hjälp. Några samtal hålls men eftersom sonens beteende verkar ha blivit lite bättre avslutas även denna utredning utan att någon riktig diagnos ställs.
Lugnet varar dock inte så länge.
2005 ger sig Thomas på två yngre pojkar. Han slår dem med ett bälte och tar strypgrepp, vilket får socialförvaltningen att öppna ännu en utredning. Familjen får en kontaktperson, som hjälper till att köra Thomas till fadern vissa helger.
Våren 2007 kommer Thomas i puberteten. Han ska snart fylla tretton.
– Han blev mer aggressiv, började få mardrömmar, sa att han ville döda sig själv. Han sa att han hörde röster som sa åt honom att göra saker, berättar Ann.
I mars det året hänger Thomas upp en livrem i en krok, klättrar upp på en stol och sticker huvudet genom snaran, men avbryter självmordsförsöket. I slutet av maj rispar han sig i handlederna med en kniv.
Utmattad av bråk och slagsmål, och skrämd efter att Thomas vid ett tillfälle tagit strypgrepp på sin lillasyster, kör Ann den 28 maj till barn- och ungdomspsykiatrimottagningen och söker akut hjälp.
Han ligger inne i nästan två månader. Han får nästan dagliga utbrott. Flera gånger tvingas personalen kalla på vårdare från vuxenpsyk för att hålla fast honom. Läkarna försöker hantera hans ångest och aggressivitet med tunga mediciner.
En dag när Ann besöker Thomas säger hon att han inte längre får spela dataspel. Ett nytt utbrott tar vid och läkarna beslutar om tvångsvård. ”Grund för LPT är allvarlig psykisk störning på basen av traumatisering, depression och med uttalade suicidhot tidigare och en uttalad aggressivitet med våldsamhet”, skriver läkaren i hans vårdintyg.
Den 28 juni beslutar länsrätten fortsatt tvångsvård av Thomas.
En lång rad psykologtester genomförs. De visar på stark ångest, depression och ilska. Hans självkänsla är däremot i botten. Dessutom bekräftar testerna vad Ann länge misstänkt: att Thomas med största sannolikhet har adhd.
På hösten 2007 börjar Thomas på ett skolhem, långt från Skåne. Socialförvaltningen driver igenom att han ska omhändertas, eftersom miljön i hemmet och i hemstaden inte är bra för honom.
Sedan han började på skolhemmet har han varit hemma en handfull gånger på permission, senast på julafton. Ann säger att han verkar må bättre nu, men att han vill hem.
Hon oroar sig för honom – för att inte ska äta ordentligt, för inflytandet från de andra killarna, för att han ska bli mobbad, för att hans betyg sjunkit kraftigt.
Oron är inte obefogad: sommaren 2008 fick Thomas stryk av några andra elever och fick ligga på sjukhus ett par dagar. Utredningen lades dock ner eftersom de som misstänktes för misshandeln inte var straffmyndiga.
– Ovissheten är det som tar mest, säger hon. jag vet inte om och när Thomas ska få komma hem igen. Eller vad som krävs av mig för att det ska bli möjligt.
Thomas pappa är mer positiv till skolhemmet.
– Han behövde komma hemifrån, bort från mobbarna. Det var nödvändigt, eftersom det gått så långt och han farit så illa, säger Peter.
– Mitt råd till andra föräldrar är: Skaffa en privat barnpsykolog om ni behöver hjälp. Och stå på er, backa inte. Kräv hjälp och ge dig inte redan när barnen är små, säger Ann.
Thomas, Peter och Ann heter egentligen något annat.
Adhd
Adhd kommer från engelskans ”attention deficit/hyperactivity disorder”, på svenska ”uppmärksamhetsstörning med överaktivitet”. Om man har adhd har man svårt att koncentrera sig, sitta still och hejda sina impulser.
Vid adhd fungerar inte vissa hjärnfunktioner, främst de som är viktiga för att man ska kunna planera och organisera sina handlingar, som de ska.
Av TT Publicerad 30 januari 2009 18.37 | Uppdaterad 30 januari 2009 18.37
En 22-årig britt som konverterat till islam dömdes på fredagen till livstids fängelse för att han försökt genomföra ett självmordsdåd på en restaurang i sydvästra England i maj förra året.
LONDON. Den unge mannen skadades när en hemmagjord bomb exploderade, som han försökte sätta ihop på en av restaurangens toalett. Han greps utanför restaurangen med skador i ansiktet och på händerna.
Attentatsförsöket i Exeter i maj förra året bedömdes av rätten som grovt, då det hade förberetts länge och riktade sig mot många tänkbara offer.
I ett förhör i oktober erkände sig 22-åringen skyldig till mordförsök och förberedelse till terrorism.
22-åringen lider av Aspergers syndrom och har inlärningssvårigheter, men dömdes trots det till 18 års fängelse.
Publicerad 14 mars 2009 1.30 | Uppdaterad 14 mars 2009 1.30
Lärarna kan för lite om barn med särskilda behov. Risken finns att det skapar aggressiva barn och ungdomar, säger Peter Nyberg från intresseorganisationen Attention.
HÖRBY. I mer än fyrtio år har han levt med ett hat mot skolan efter sin egen misslyckade skolgång.
I sitt hus i Västerstad utanför Löberöd sitter Peter Nyberg och läser om ännu en dödsskjutning på en skola – den här gången i Winnenden i Tyskland.
Han känner att han förstår. Han försvarar inte dådet och vet inte varför det hände. Men han vet hur det känns att bära på ett gränslöst hat mot skolan.
– Varje gång det sker en sådan sak reflekterar jag över min egen skolsituation och vad jag blev utsatt för i skolan, säger Peter Nyberg, som nu är 56 år gammal, förtidspensionerad snickare och fembarnsfar.
– Jag brukar säga att jag var Malmös förste uteliggare. Och då var jag tolv år. Jag sov i trappuppgångar och på vindar, och stal mat i affärer, berättar han.
Peter Nyberg gick på fyra olika skolor i Malmö: Mellanheden, Johannesskolan, Österportsskolan och Slottsstadens läroverk. Han skickades runt eftersom ingen kunde förstå varför han inte lyckades ta till sig kunskaperna som de andra eleverna.
– Lärarna var arga på mig och tyckte att jag skulle skärpa mig, berättar Peter Nyberg.
För sju år sedan kom han fram till vad det var som så totalt kom att ödelägga hans skolgång och relationen till föräldrarna: att han har läs- och skrivsvårigheter. För honom var det en lättnad att inse att han inte var ”dum i huvudet”, vilket var vad lärare, föräldrar och klasskamrater sade då, på 1960-talet.
Så här i efterhand inser han att omvärlden inte hade en aning om vilken pedagogik de skulle använda för att han skulle ta till sig skolundervisningen. Det allvarliga, tycker han, är att det fortfarande finns så stora kunskapsbrister om barn med särskilda behov. Hans erfarenhet är att det är vanligt att elever med läs- och skrivsvårigheter inte får det stöd som man kan förvänta sig i skolan.
Få lärare, menar han, känner till hur man upptäcker och hanterar barn som avviker från det normala beteendet. Risken är att det skapar aggressivitet hos barn och ungdomar som känner sig svikna.
Peter Nyberg är ordförande i Attention Nordvästra Skåne, en intresseorganisation för människor med neuropsykiatriska funktionshinder, och han föreläser på bland annat Lunds universitet. För socionomer och lärare berättar han om sina erfarenheter, både från den egna skoltiden och från sina barns skolgång.
De egna skolminnena ligger nu mer än fyrtio år tillbaka i tiden, men ångesten finns fortfarande kvar. Ibland klarar han inte att gå till sina barns skolor och möta deras lärare. Fortfarande upplever han att det finns lärare som undviker att ta ansvar och som lägger skuld på eleverna när det inte fungerar.
– Man möter elever med auktoritet, fördömanden, makt, ilska och irritation. Om man skulle göra så på en arbetsplats skulle vi sluta gå dit, men barnen har skolplikt.
Peter Nyberg har skrivit till regeringen och föreslagit en lagstiftning som ställer krav på skolpersonal att anmäla sig själva om ett barn inte får det stöd som det behöver. En lex Maria för skolan.
– Det handlar inte om att sätta dit lärarna, det skulle vara för barnens skull. För att kvalitetssäkra skolan, säger han.
Attention
Riksförbundet Attention är en intresseorganisation för människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd, damp, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom och liknande tillstånd.
I Skåne finns flera lokalföreningar som sprider kunskap om dessa funktionshinder och ger utsatta barn, ungdomar och vuxna stöd.
Nic Balthazars debutfilm handskas med tre tunga ämnen: mobbing, autism och dataspelens inverkan. Martin Andersson recenserar.
Om man uttalar Ben X snabbt på flamländska blir det "benniks" vilket lär betyda ”jag är ingenting”.
Ben kallar sig Ben X när han spelar online-spelet Archlord på nätet. Han spelar på högsta nivå och alltid i team med Scarlite, en jämnårig tjej som gärna vill träffa honom i verkliga livet. Men det är något Ben vill undvika, han har nämligen skygg, lider av Aspergers syndrom och har svårt att fungera i vardagen, dessutom ständigt och sedan barnsben utsatt av sina plågoandar i skolan.
Nic Balthazars debutfilm som bitvis intar formen av dramadokumentär handskas alltså med tre tunga ämnen: mobbing, autism och dataspelens inverkan. Och gör det bra, inledningsvis.
”Ben X” står länge och väger. Det är en styrka att man inte vet vilken riktning den ska ta, om den ska dras ned i en Michael Haneke-avgrund eller glida mot en ”Donnie Darko”-apokalyps? Eller rent av bli en "Bowling for Columbine"?
Svaret blir en överraskning, en smart twist som har sin poäng men som i sin speciella gestaltning dessvärre också trivialiserar problemen och bjuder åskådaren därtill på en befriande men lite onödigt snäll katarsis, om än för en ung publik.
Publicerad 16 juni 2009 8.52 | Uppdaterad 16 juni 2009 9.15
Staffanstorpspolitikerna gjorde fel när de inte erbjöd en 15-årig flicka med Aspergers syndrom plats på ett läger för funktionshindrade i Skottland.
STAFFANSTORP. Kammarrätten valde att inte pröva socialnämndens överklagande. Därmed står länsrättens dom fast och Staffanstorps kommun tvingas ersätta föräldrarna för utlägg på 40 000 kronor som de gjorde i samband med lägret förra sommaren.
Socialnämndens politiker ansåg inte att 15-åriga flickan var berättigad till den tolv dagar långa vistelsen till Skottland. De tyckte att kommunen tillgodosåg hennes behov med hjälp av de fritidsaktiviteter som erbjöds på korttidsboendet Lyckan i Staffanstorp.
I tjänstemännens egen utredning om flickan gav man stöd för en lägerresa till Skottland. I utredningen var man bland annat positiv till att hon skulle få möjlighet att träffa andra ungdomar med funktionshinder, få nya kamrater, delta i olika aktiviteter och få träning i att klara sig själv utan stöd från sina föräldrar. Familjen skulle också få en tids avlastning. Men trots det valde politikerna att säga nej.
Publicerad 28 juli 2009 1.30 | Uppdaterad 28 juli 2009 19.53
En kvinna med psykiska problem lever i skogen invirad i filtar under en presenning. – I vintras begravdes hon under snö och jag fick gräva fram henne, berättar hennes 71-åriga mamma som nekats mer hjälp av Lunds kommun.
Den 37-åriga Lundakvinnan har stora psykiska problem. Har Aspergers syndrom, ätstörningar, ångestattacker, psykoser, gråtattackar och är elkänslig.
Elkänsligheten har lett till att hon söker sig till avlägsna platser ute i skogen. Hösten 2008 ökade dessutom hennes problem med tinnitus och hon började vistas utomhus under bar himmel 10–12 timmar per dag. Hemmes mamma köpte ved så dottern kunde göra upp brasor. Hon hade sällskap vid brasan av kommunens vårdpersonal men den beviljade vårdtiden räckte inte till. Hennes 71-åriga mamma fick sitta med så mycket hon orkade. När ingen kunde vara vid dotterns sida fick hon klara sig själv. Under tidvis katastrofala förhållanden, uppger mamman.
När dottern blev trött och inte orkade hålla sig uppe virade hon in sig filtar och la sig under presenningar för att hålla värmen och skydda sig mot snö, regn samt bitande vind. – När det i vintras var minus 10–12 grader frös hon så embarmligt mycket att hon inte kunde ta sig ur filtarna för att göra upp eld eller hålla den vid liv. Det hände att hon begravdes under snön och jag fick gräva fram henne, säger hennes mamma.
Dottern hade tjugo timmars ledsagarservice per vecka och tio timmar avlösarservice. Mamma och dottern sökte mera hjälp av Lunds kommun. Men kommunen sa nej trots att man kände till förhållandena i skogen. Mamman och dottern överklagade till länsrätten som nyligen gav dem rätt till ytterligare tio timmar avlösarservice men inte mera ledsagarservice. – Det är hemskt med avslagen. De som beslutar saknar empati, säger mamman.
Hon dignar under arbetet med att få dotterns vardag att fungera. Dottern kommer hem vid 01-tiden från sina utomhusvistelser och mamman kommer ofta inte i säng förrän vid 03-tiden. Sedan ska hon upp tidigt på morgonen igen och hjälpa till med matlagning och planering. Hon får vara i ständig jour och dottern oroas över att hon inte ska orka. Dotterns läkare skriver i ett intyg att föräldraansvaret torde ha upphört för länge sedan och att modern i praktiken fungerar som oavlönad personlig assistent.
Ylva Vramming, som var dotterns goda man under flera år, håller med om det resonemanget. – Vad jag vet har en vecka 168 timmar och då räcker det inte med 40 timmars hjälp. Lunds kommun utnyttjar mamman, säger Ylva Vramming.
Kommunen erbjöd dottern plats på ett gruppboende vid Västra stationstorget men hon tackade nej med hänvisning till alla mobilmaster på huset.
– Min dotter planerar nu att bo i tält ett tag. Jag har själv fått ordna fram en vagn för henne att bo i och nu gäller det att få en plats att ställa upp den på. Men det bästa vore en stuga med en öppen spis, det är min dotters dröm, säger mamman.
Aspergers syndrom – lindrig form av autism
Aspergers syndrom är en form av avvikelse i psykisk utveckling med effekter som kvarstår i vuxen ålder och då kan uppfattas som en speciell kategori inom området personlighetsstörning. Syndromet betraktas som en relativt lindrig form av autism. Orsaken till sjukdomen är inte helt klar. Arvsanlag har viss betydelse och i vissa fall anses hjärnskada före eller under födelsen ha medverkat. Vissa personer med syndromet har hög intelligens, vilket tillsammans med förmågan till stark fokusering av tankeverksamhet och arbete kan möjliggöra framgångsrik karriär. Berömda personer som förmodas ha haft Aspergers syndrom är bland andra Ludwig Wittgenstein och Albert Einstein. Källa: NE
Elkänslighet inte dokumenterad
Det finns inget samlat vetenskapligt underlag som tyder på att elektromagnetiska fält från mobilbasstationer ger skadliga hälsoeffekter så länge de inte överskrider de grundläggande begränsningarna. Socialstyrelsen framhåller dock att patienter som relaterar sina problem till elkänslighet ska få en noggrann utredning i sjukvården.
Publicerad 29 oktober 2009 1.30 | Uppdaterad 29 oktober 2009 9.45
Så länge elever klarar godkänt betyg tar inte Vellinge kommun sitt ansvar för att hjälpa barn med läs- och skrivsvårigheter. Det menar en familj som Sydsvenskan har varit i kontakt med.
VELLINGE. Efter onsdagens artikel om Gert Åkessons uttalanden har flera läsare hört av sig till Sydsvenskan och berättat om sina erfarenheter av hur Vellinge kommun bemöter elever med dyslexi. En mamma har sedan mellanstadietiden försökt förmå Vellinge kommun att utreda hennes sons läs- och skrivsvårigheter. Inte förrän under sommarlovet mellan nian och första året på gymnasiet fick de till stånd en utredning som visade att barnet led av dyslexi. – I nio år har min son kämpat på utan hjälpmedel och han har väldiga svårigheter idag med att läsa eller skriva. När jag har varit i kontakt med skolan och påtalat de här problemen har jag fått intrycket att de bara ser mig som en jobbig förälder som inte ska lägga sig i skolans jobb. Det bemötandet känns otroligt förnedrande. Så länge mina barn är under arton år är de mitt ansvar.
När sonen fick diagnosen dyslexi och började första året på Sundsgymnasiet fanns inga hjälpmedel framtagna till honom. Mamman kontaktade skolan innan terminsstart för att diskutera hennes sons framtida skolsituation men enligt henne fick hon inget gehör. – Det var en väldigt jobbig tid när han skulle börja gymnasiet. Ny skola och nytt program och samtidigt bli diagnosticerad med dyslexi. Varken han eller vi hade någon aning om vilken studieteknik som skulle användas eller vilka hjälpmedel som fanns att tillgå. Jag kände mig väldigt maktlös. Nu i förra veckan fick vi ett par datorprogram, men det är efter att halva terminen har gått och flera prov redan har skrivits.
I samband med dyslexidiagnosen fick mamman och sonen skriva på ett åtgärdsprogram som Sundsgymnasiet upprättat. Men det var inget individuellt program för eleven utan ett generellt där alla uppgifter redan var ifyllda. – Där stod att skolan exempelvis kunde erbjuda längre provtid och att resursteamet fanns att tillgå. Men åtgärdsprogrammet var inte utformat för just honom. Än idag har vi inte fått ett sådant. När jag har påtalat detta får jag höra att detta ska lösas mellan skolan och eleven, utan föräldrars medverkan. Men det är tvärtemot vad som står i Skolverkets riktlinjer.
Mamman känner sig besviken över att Vellinge kommun endast tar elevers svårigheter i skolan på allvar när de är nära att inte klara betyget godkänt. – Min son har högre ambitioner än att klara godkänt. Det är inte något fel på hans intelligens. Men utan rätt hjälpmedel när man har dyslexi är det som att hela tiden kämpa i motvind om du vill ha högre betyg.
”Slår helt undan benen”
– Sådana här uttalanden slår helt undan benen på dem som redan har det svårt. Det säger Angelika Karlsson, Kristianstad, som är styrelseledamot i Attention i nordöstra Skåne. Föreningen är en intresseorganisation för barn, ungdomar och vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder som adhd, Tourettes syndrom och Aspergers syndrom. Hon blev väldigt irriterad när hon läste Gert Åkessons kåseri. – För många som får en diagnos är det en skam och jag jobbar för tillfället mycket för att förändra folks attityder. För att få dem och deras föräldrar att inte skämmas. Så läser man sådant här... Jessica Ziegerer
”Jag är chockad”
En rektor får inte uttala sig så. Det tycker Katarina Ekholm, dyslektiker och elev på Sundsgymnasiet. – Jag är chockad över att en rektor för en så stor skola inte verkar tro att elever med speciella behov existerar, säger hon. På Sundsgymnasiet träffar hon en speciallärare med inriktning på dyslexi en gång i veckan. – Men jag har varit med om lärare som bedömer mina resultat utan att ta hänsyn till dyslexin, säger Katarina Ekholm.
Maggie Strömberg
”Kränkande”
Även om kåseriet skulle vara ett skämt är det kränkande, tycker Anders Pemer, ordförande i Organiserade Aspergare. ”De här attityderna är så pass vanliga att de definitivt inte är något att skoja om. Vi är för vana vid folk som säger sådant här och verkligen menar det”, skriver Anders Pemer i ett mejl till Sydsvenskan. Han upplever kåseriet som ett grovt påhopp och menar att det är ett ”häpnadsväckande” uttalande från en rektor.
Publicerad 6 november 2009 6.00 | Uppdaterad 6 november 2009 7.08
Sundsgymnasiets rektor Gert Åkesson träder fram efter kåseriet i gratistidningen Spegeln där han bland annat skriver att dyslexi och anorexi är uppfunna handikapp och sjukdomar
KÅSERIET
Vad ville du berätta i kåseriet i Spegeln?
– I mina kåserier tar jag upp aktuella frågor. Den här gången var det svininfluensan och hur myndigheterna har agerat i samband med den. Sedan gav jag också exempel på hur Myndighetssverige fungerar och hur intresseföreningar blir myndighetslika. Det var i det sammanhanget jag nämnde föreningarna för dyslexi, damp, adhd, Aspergers syndrom och så vidare. Exemplena var onödiga och olyckliga. Jag kunde lika gärna ha valt Sveriges Åkeriägarförening.
Menar du då att intresseföreningar är av ondo?
– Nej, Sverige består av intresseföreningar. De har ett berättigande och har betytt mycket för landet.
Som läsare uppfattar jag det som att du tycker att diagnoserna som du nämner är påhittade och att du gör dig rolig över dem?
– Jag skriver inte ”påhittade” utan ”uppfunna” handikapp. Det är skillnad, tycker jag. Med ”uppfunnen” menar jag att dessa sjukdomar/handikapp inte hade något namn före 1980-talet. Då talade man till exempel inte om dyslexi utan om läs- och skrivsvårigheter. När de fick namn, blev problemen tydligare.
– Jag tror att de som läst mitt kåseri i sin helhet förstår vad jag menar. För även om ordet uppfunna var felaktigt, vilket jag beklagar, tar jag diagnoserna på stort allvar. Jag vet att vissa forskare ifrågasätter dem, men det gör inte jag. För mig är de verkligen realiteter.
Är det din åsikt både som rektor och som privatperson?
– Ja. Jag hade inte kunnat vara rektor, om jag som privatperson hade haft den uppfattning som påmålats mig. Jag har alltid stått för att de som behöver hjälp ska få det. För mig gäller det både elever och personal. Det vet kommunledningen.
Hur ser stödet rent konkret ut för elevernas del?
– Vi har ett särskilt resurscentrum med fyra specialistpedagoger och två lärare som är specialiserade på läs- och skrivsvårigheter respektive adhd, damp och Aspergers syndrom. Därutöver har skolan två kuratorer som kan hjälpa elever med anorexi. Alla nyanställda får dessutom en introduktionsutbildning i hur vi arbetar med olika handikapp på skolan.
REAKTIONERNA
Hade du väntat dig att läsarreaktionerna skulle bli så häftiga?
– Nej. Jag var på semester och hade inte tillgång till vare sig Sydsvenskan eller internet. Det var först när jag kom hem förra söndagen som jag förstod att kåseriet hade väckt starka känslor. Sedan dess har jag vid informationsträffar bett både lärare och elever om ursäkt. Vid det möte jag hade med eleverna på tisdagen var matsalen fullsatt. Efteråt fick jag spontana applåder.
Hur är det med förtroendet hos föräldrarna?
– Det har varit både positiva och negativa reaktioner.
Sydsvenskan har försökt nå dig sedan förra tisdagen. Varför kontaktar du oss först nu?
– Så här i efterhand var det väl inte särskilt smart. Jag känner mig nedsablad av skriverierna. Ingen i familjen mår bra.
FRAMTIDEN
Du har lett Sundsgymnasiet sedan starten 1997 och bidragit till att skolan har fått ett mycket gott anseende. Har det inte fått en fläck nu?
– Jag och personalen ska arbeta för att det inte blir så. Vår skola har stora resurser för elever som behöver stöd, och i våras fick vi en stor guldstjärna av Skolinspektionen. Berömmet gällde just vårt resurscentrum.
Ni fick viss kritik också?
– Ja, Skolinspektionen hade synpunkter på vår likställighetsplan. Nu håller vi på att förbättra den. Flera skolor fick påpekanden om samma sak.
Du ser inga problem med att sitta kvar som rektor?
– Nej, inte så länge jag har kommunledningens, personalens och elevernas förtroende. Och som sagt, jag står ju inte för en nedvärderande syn på sjukdom och handikapp. Jag räknar med att mitt sista stora uppdrag blir att genomföra den nya gymnasiereformen, GY11. Den är genomförd 2014.
Fortsätter du att kåsera i Spegeln?
– Jag tycker att det är roligt att skriva, även om det inte ger ett nickel. Så om jag själv får bestämma, kommer jag att medverka ytterligare några år. I nästa nummer som går ut till Staffanstorp och grannkommunerna skriver jag ett inlägg om den här affären.
BAKGRUND
Det är i oktobernumret av Spegeln som Gert Åkesson kåserar om Sverige som myndigheternas förlovade land. Så snart ett problem uppstår ”så vips inrättas en myndighet för att uppfylla bruttonationallyckan”. ”Ibland blir det någon mix av statlig, regional och självutnämnd myndighet. Exempel på det senare är föreningar och råd som bildas kring alla, efter 80-talet uppfunna, handikapp som allergier, Aspergers syndrom, damp, adhd, anorexi, dyslexi, dyskalkyli, oral galvanism, anal magnetism ... endast fantasin sätter gränser”, skrev han. De två sista meningarna togs bort, sedan Sydsvenskan förra onsdagen, den 28 oktober, uppmärksammat artikeln. Redan då försökte vi nå Gert Åkesson för en kommentar, men han var inte anträffbar på grund av semester. Därefter har olika reportrar via mejl, telefonsvarare och besök på skolan uppmanat honom att höra av sig. I går, torsdag, fick vi träffa honom. Responsen från läsarna har varit desto livligare. Både nuvarande och före detta elever med nämnda diagnoser har hört av sig och berättat om sina erfarenheter från Sundsgymnasiet och från andra skolor. Föräldrar har beskrivit hur barn med problem bemötts och behandlats. Samtliga har gett en dyster bild. Också specialister och organisationer som arbetar med problem av de här slagen har reagerat starkt på Gert Åkessons ”raljerande”. Kommunledningen i Vellinge har tagit avstånd från artikeln.
FAKTA/Gert Åkesson
1997 Fick jobbet som rektor på Sundsgymnasiet. Gymnasiet var då helt nystartat. 2002 fick han kritik av Skolinspektionen för att han inte hann leda och utveckla Sundsgymnasiet tillräckligt. Dessutom kritiserade Skolinspektionen skolan för att inte ge tillräckligt stöd till elever med särskilda behov. 2003 Började som krönikör i Staffanstorps gratistidning Spegeln. 2007 blev Gert Åkesson utsedd till årets skolledare av Lärarnas Riksförbund i Skåne. Gert Åkesson har skrivit två böcker om Göta kanal och en om Staffanstorp som järnvägsknut. Under flera år på 1990-talet skrev han texter till Kävlinge amatörteaters nyårsrevy.
I fyra år har 14-årige Niklas vägrat gå till skolan. Han har gråtit, bråkat, haft utbrott och vänt på dygnet. Med hjälp av ett behandlingsteam som besökt familjen i hemmet är Niklas snart redo att börja skolan igen. Här berättar hans mamma.
Det var Niklas första dag i femte klass. Mamma Eva hade kört honom till skolan, och var på väg till jobbet. Då ringde hennes mobiltelefon. Skolsköterskan berättade att Niklas bara låg och grät, och hade ont i magen. Eva fick vända om och hämta honom.
Från och med den dagen ville Niklas inte gå till skolan mer.
– De första dagarna efteråt var jag med honom där, och då gick det någorlunda. Sedan vägrade han följa med mig på morgnarna, han grät, slogs och sparkade när jag försökte få med honom. I dag vet vi att han hade svår ångest, då förstod vi inte vad det var, berättar Eva.
Fyra år har gått sedan dess. År då Niklas knappt varit i skolan alls, och då både han själv och familjen har mått mycket, mycket dåligt. Niklas har isolerat sig hemma, han har varit våldsam, han har vägrat träffa någon utanför familjen.
Skolan, barnpsykiatrin och socialtjänsten i Solna kommun gjorde allt de kunde för att hjälpa Niklas och familjen, säger Eva och hennes man Olle. Ändå räckte det inte till för att vända situationen. Inte förrän kommunen kopplade in ett behandlingsteam som specialiserat sig på att ge intensiv hjälp till barn med långvarig skolvägran. I dag är Niklas 14 år och långsamt på väg tillbaka till en skolgång.
Niklas skolvägran kan tyckas ha börjat plötsligt. Men som många andra barn som under lång tid stannar hemma från skolan, hade Niklas problem sedan tidigare, även om ingen riktigt förstått varför.
– Han var ett ”struligt” barn, berättar Eva och Olle. Niklas var väldigt begåvad, men krånglig. Alla förändringar var jobbiga för honom, att åka i väg på semester till exempel.
Föräldrarna förstod inte varför Niklas så ofta bråkade och grät när de skulle göra något som egentligen var roligt. Han fungerade dåligt i grupper, det blev lätt bråk omkring honom. Han sa precis vad han tänkte, till vem som helst, och vuxna tyckte ofta att han var uppstudsig och jobbig.
– Dålig uppfostran, menade många, säger Eva. Och vi undrade många gånger själva vad vi gjort för fel.
Redan några år innan Niklas började skolvägra hade skolöverläkaren i Solna misstänkt att Niklas kunde ha Aspergers syndrom. Men någon utredning kom då aldrig i gång. När Niklas slutat gå till skolan fick familjen kontakt med bup, barn- och ungdomspsykiatrin.
– Tack och lov, säger Eva. Olle och jag gick dit och vi fick mycket stöd. Niklas var bara med ett par gånger, han var arg på alla människor, och kallade dem för ”bupjävlarna”. Vi fick inte honom med oss.
I stället började två terapeuter från bup komma hem till familjen två gånger i veckan. En av dem, psykolog med utredningskompetens, utredde Niklas och kom fram till att han hade asperger.
– Terapeuterna var helt suveräna, säger Eva, det var jätteskönt att de kom. De lärde oss så mycket som fick oss att förstå, och kunna stödja, Niklas bättre. Som att han behöver få veta om allt som ska hända på förhand, att han har svårt för miljöbyten, är känslig för höga ljud. Vårt liv blev lite lättare då. Men Niklas ville inte träffa terapeuterna, han gömde sig.
Niklas stannade hemma under hela femman. Skoluppgifterna gjorde han hemma. Han fick åka in till skolan och göra de nationella proven på kvällstid, och fick bra resultat.
På höstterminen i sjätte klass fick Niklas börja i en specialskola för elever med Aspergers syndrom.
– Där var de jättebra, säger Eva och Olle. Men det fungerade bara delvis, Niklas var för otrygg och ångestfylld.
På hösten i sjuan började Niklas må sämre. Han var aldrig i skolan, han hade börjat missköta hygienen, han vände på dygnet och satt all sin vakna tid vid datorn. Ingen tycktes kunna påverka honom. Han var ofta arg på föräldrar och syskon, fick utbrott och var fysiskt våldsam. Eva kunde sedan länge bara jobba sporadiskt. Någon av föräldrarna måste alltid vara hemma, hela familjen blev allt mer isolerad.
– Det kändes som om familjen höll på att slås sönder, vi var helt utmattade. Det hade gått så långt att vi hade börjat tala om behandlingshem, säger Olle. Samtidigt kändes det fruktansvärt, som det värsta tänkbara för Niklas. Det var ju hos oss som han hade sin trygghet.
Det var då som Solna kommun föreslog att man skulle ta hjälp från ett behandlingsteam från Magelungens behandlingscenter. Kbt-terapeuterna Ia Sundberg Lax och Robert Palmér gick tillsammans med familjen igenom Niklas svårigheter, och gjorde upp ett schema för arbetet. De kom överens om att till att börja med försöka få Niklas att få lite mer struktur på dagarna, att komma upp ur sängen på morgonen, tvätta sig, äta middag med familjen, allt med små steg i taget. Robert förklarade för Niklas att de visste att det skulle bli jobbigt för honom, men att de var säkra på att det skulle få honom att må bättre.
Det enda som Niklas egentligen ville göra var att sitta vid datorn. Därför blev tid vid datorn den ”belöning” han kunde tjäna ihop till genom att följa schemat. Genom varje litet steg tjänade han in datortid. Övrig tid var datorn avstängd.
– Jag trodde aldrig att det här skulle fungera för Niklas, säger Eva. Men Olle och jag bestämde oss för att följa det som Ia och Robert sa, det kändes som vår sista chans.
Terapeuterna hade förberett föräldrarna på att det skulle bli stormigt i början. Och så blev det. Niklas fick raseriutbrott och slog sönder nästan allt i sitt rum – utom datorn.
– Som förälder håller man ju på att gå i bitar, säger Olle, man lider så av att se sitt barn må dåligt. Det kändes hemskt att avstänga Niklas från datorn, där hade han ju sitt enda sociala liv. Men redan efter några dagar märkte vi att det fungerade, han följde schemat och han började må bättre av det. Han blev lugnare och gladare, han började leka med sina syskon, och var mer tillsammans med oss. Det gick förvånansvärt fort.
Hela tiden fanns terapeuterna ”bakom ryggen”, säger föräldrarna. De första veckorna kom de hem till familjen varje dag, och Eva och Olle kunde ringa dem när som helst.
– Annars hade vi aldrig klarat av det, säger Eva. De stöttade oss verkligen till hundra procent. Det var också bra att vi inför Niklas kunde hänvisa till Ia och Robert, det var de som fattade besluten. Så småningom kunde Niklas själv förhandla med dem om extra datortid.
Niklas kontakt med syskon och föräldrar har blivit mycket bättre, han är inte våldsam längre och det är lugnare hemma i familjen. Han har fortfarande ångest, men har fått ny medicinering som verkar hjälpa lite bättre än den tidigare. Bit för bit är han på väg tillbaka till skolan, en liten skola med kunskaper om hans funktionsnedsättning. En mentor därifrån besöker honom varje vecka, och Niklas åker dit två gånger i veckan och träffar sin lärare, lämnar sina hemuppgifter och får nya.
– Man kan faktiskt säga att Niklas har kommit tillbaka till livet tack vare teamet, säger Eva. Även om det finns många svårigheter kvar så har det vänt, det är det viktiga.
Niklas, Eva och Olle heter egentligen någonting annat.
Publicerad 27 juli 2009 7.00 | Uppdaterad 31 juli 2009 2.01
Lou Rehnlund är projektledare för Funkisbyrån i Stockholm, en ny modellagentur för personer med olika typer av funktionsnedsättning.
Varför behövs Funkisbyrån?
– När personer med funktionsnedsättning figurerar i medierna, så handlar det antingen om funktionsnedsättningen i sig, eller det klassiska, att färdtjänsten strular. De framstår som ett problemfyllt släkte som bara har det jobbigt. De flesta med funktionsnedsättning känner nog inte igen sig i detta.
Men varför skulle kända modekedjor använda era modeller?
– Vi har inte ambitionen att komma med i H&Ms reklamkampanj. Där är det andra skönhetsideal som gäller. Men när reklamen ska spegla vanliga människor, som i Icabroschyrer, Ikeakataloger eller valkampanjer, bör man ta med människor med funktionsnedsättning. De är en del av variationen i samhället.
Har det varit svårt att få modeller att ställa upp?
– Nej, inte särskilt. Vi har nu 58 modeller, och fler väntar på att läggas in i registret. Många tycker att det är kul att synas och få vara med och förändra samhället.
Är det det ni gör?
– Det tror jag. Jag jobbade själv i reklambranschen i slutet av 80-talet. Då började man prata om etnochic. Idag är man väldigt mån om att ha människor med olika etnisk bakgrund i reklamen. Jag hoppas att detta kan bli på samma sätt.
Kan vem som helst bli modell på Funkisbyrån?
– Ja, förutsatt att personen har något funktionshinder.
Har du själv någon funktionsnedsättning?
– Nej, det har jag inte. Så jag skulle inte platsa som modell på Funkisbyrån.
Vad är vad?
Funktionsnedsättning ...kan påverka den kroppsliga förmågan, som syn, hörsel och rörelser. Det kan också beröra inlärningsförmågan, i form av utvecklingsstörning, autism eller läs- och skrivsvårigheter. Psykiska funktionsnedsättningar inbegriper exempelvis schizofreni och tvångssyndrom. Enligt Hjälpmedelsinstitutet har 1,8 miljoner svenskar någon typ av funktionsnedsättning.
Funktionshinder ...finns i vardagsmiljön – brister i tillgänglighet, otillräcklig information, svårigheter att använda transporter. En funktionsnedsättning behöver alltså inte innebära ett funktionshinder för individen. Källa: Vårdguiden
Tomas Alm Bröms, 15 år, har alltid en fantasifull historia att berätta. Han ställer ut på Kulturen tillsammans med klasskompisarna i Fågelskolans särskoleklass. Foto: Johann Selles
Sydsvenskan
Fantasifull utställning på Kulturen
Av Anne Aobadia Publicerad 8 oktober 2009 15.30 | Uppdaterad 8 oktober 2009 16.22
”Han såg att det var en jättegorilla som såg på honom med kokheta ögon. En välbekant stank utav gammal banan och risgrynsgröt kom…”
Så skriver Tomas Alm Bröms. Han vann inte Nobelpriset på torsdagen men det strålar om honom likväl. Stolt och nöjd visar han sina egna och två klasskompisars fantasifulla verk. Det är kluriga kollage, färgstarka teckningar och vilda historier som hänger på väggarna i foajén till Kulturens verkstad.
– Det är jag som är hjärnan bakom utställningen. Jag har tusen idéer på gång, säger Tomas Alm Bröms. Han har tagit initiativ till utställningen, ivrigt påhejad av sina lärare David Åsfält, Eva Hagwall och Elisabeth Rosén samt kulturpedagogen Eva Klang på Fågelskolans grundsärskola för autism.
– Jag vill visa hur duktiga vi är. På att måla, rita och skriva. Jag är duktigt på en del saker medan andra är duktiga på att ställa svåra frågor och dra skämt.
Tomas Alm Bröms är femton år gammal och har huvudet fullt av otroliga historier och han har nära till skratt. Han går i nian och gillar att rita, lyssna på musik och gå längs med ravinen vid skolan. Där finns spännande stenar att vända på.
– Den här målningen gjorde jag på två minuter, säger han och pekar på en intrikat bild i blandteknik som heter Bens fantasi.
– Ben lever för mycket i sin egen fantasivärld. Här ser du hans fågelkropp och hängslena som jag tagit från Alfred i Emil i Lönneberga och hur huvudet flyger i väg högt upp i luften.
Utställningen är inte bara Tomas Alm Bröms förtjänst utan också frukten av ett nytt samarbete mellan särskolorna i Lund och Kulturen.
Det började förra läsåret med ett möte mellan Kulturens museipedagoger och särskolornas personal. Sedan dess har projekten avlöst varandra.
– Robin Hood-tema. Riddarliv. Rim och ramsor och utställningen med skuggdockor. Samarbetet fortsätter. Vi har blivit mycket bättre på att nå ut till särskoleleverna och kommit fram till det mesta vi gör här funkar även för denna grupp, säger Yvonne Andersson en av Kulturens museipedagoger.
Klasser för barn med autism
Hösten 2007 bildades en särskoleklass med inriktning autism på Fågelskolan. Särskoleklasser finns också på Humleboskolan och Tunaskolan. Höjebroskolan i Sankt Lars-parken är en specialenhet för barn och ungdomar med funktionshindret autism och med utvecklingsstörning.
Thorwald Persson är flitig besökare på gymmet. Han glädjs åt att han lyckats ändra sin livsstil.Foto: Johan Bävman
Räknar stegen mot bättre hälsa
Av Amanda Pietersen Publicerad 8 november 2009 20.00 | Uppdaterad 8 november 2009 20.00
När Thorwald Persson för fyra månader sedan vaknade på köksgolvet efter att ha svimmat trodde han inte att han skulle få uppleva sin 50-årsdag.
MALMÖ. Fram till att Thorwald Persson drabbades av njursten för en del år sedan var han en relativt tunn kille, 63 kilo till sina 168 centimeter. Sjukdomen medförde att vikten drog iväg rejält och när han sedan bröt fotleden 2002 var han tvungen att sluta träna – samtidigt som aptiten fortfarande var god.
– Jag är en gourmand. Vågen stod till slut på 118 kilo.
Svimningsanfallet blev den väckarklocka han behövde för att ändra sin livsstil radikalt. – Jag fick en stegräknare av en kompis, det var så jag kom igång. Nu är jag inne och registrerar mina steg på Stegklubben varje dag.
Den regniga hösteftermiddag som Sydsvenskan besöker honom har det redan hunnit bli 26 432 steg med hjälp av stavgångspromenader och turer på löpbandet. Resultatet har inte låtit vänta på sig: från slutet av september tills nu har han gått ner till 81,7 kilo.
Och han gläds åt att se att han allt som oftast ligger i topp på Stegklubbens lista. – Då får man en sporre. – Men det är inte speciellt populärt att en rookie som jag kör över allihop, konstaterar han och berättar att han fått några tråkiga kommentarer på sajten.
Thorwald Persson går rastlöst fram och tillbaka i köket när han berättar. – Jag har NPF, ett neuropsykiatriskt funktionshinder, förklarar han, en sorts Aspergers.
Aspergers räknas som ett handikapp men det som Thorwald Persson verkligen känner begränsar han livsmöjligheter är hans låga lönebidrag.
Sedan Thorwald Persson kom hem efter många års vistelse i Finland har han haft svårt att hitta jobb. Alu-projekt, Kunskapslyft och andra tillfälliga arbetsmarknadsprojekt har avlöst varandra. 2001–2003 kom han in på en KY-utbildning i programmering och nu arbetar han halvtid som pc-tekniker på SeniorNet i Malmö och har ansvar för arton datorer.
Nu har han sjukersättning på halvtid och att gå upp i arbetstid lönar sig knappt ekonomiskt, menar han. Han hade tjänat mer på att ha sjukersättning på heltid.
– Det är störigt. Jag retar mig på att det inte finns bättre incitament för mig som vill jobba. Om detta har han skrivit många insändare och försökt uppmärksamma politiker på.
Thorwald Persson föddes i Malmö, familjen bodde på Båstadsgatan, och han berättar i knappa ordalag om uppväxttiden. – Det var jobbigt. Mycket tråkigheter och mobbning i skolan. Det har gjort mig jäkligt stark. Men också gjort mig jäkligt försiktig.
Han kom ut i arbetslivet tidigt: arbetade på KF:s bageri, på Försäkringskassan, på dåvarande Televerket och sedan på Posten i Finland. Det var kärleken som fick honom till grannlandet. Genom en internationell brevklubb hade han lärt känna en finsk kvinna som han gifte sig med.
När äktenskapet tog slut sex år senare stannade Thorwald Persson, som lärt sig flytande finska, kvar några år till och kom sedan, efter tio år, tillbaka till ett Sverige i lågkonjunktur. – Det var jättesvårt, säger Thorwald Persson, när han satt sig ner vid köksbordet.
Thorwald Persson har förberett sig inför Sydsvenskans besök. Tagit på sig slips och skjorta, bakat kanelbullar och kakor, fixat chai. – Och det här är äkta chai , inget sådant som man får på Espresso house.
Själv äter han inte av de framdukade godsakerna. – Jag går på diet. E-metoden. Man ska göra av med mer energi än man får i sig. Mer ut än in. Ungefär som min banksituation.
Thorwald Persson tycker att han har ett bra nätverk omkring sig med kamrater, bröder och föräldrar, och han delar med sig av sin vänskapsfilosofi. – Vänner väljer man. Mot dem har man nolltolerans och accepterar inte när de kommer försent och sådant. Sedan finns det de "signifikanta andra": som anhöriga och kollegor, de du inte kan välja. Mot dem måste man ha en annan tolerans.
Vad har du för framtidsdrömmar? – Fru, villa, bil.
Han skulle gärna flytta till Veberöd framöver, om han har råd, för där har han kompisar. Men mest av allt vill han ha en bättre lön och en fru.
Thorwald Persson har ännu några steg att ta.
Om Thorwald Persson
Bor: I en etta i Malmö centrum.
Intressen: Miljö och natur. Datorer, design och bildhantering. Film och teater. Promenader och cykling.
Familj: Ensamstående. Två bröder och föräldrar.
Aktuell: Fyller 50 år den 12 november.
Firar: Med drop-in i hemmet för anhöriga och vänner.
Önskar sig: En modernare dator med Windows 7.
Aspergers syndrom: En funktionsnedsättning som innebär ett annorlunda sätt att tänka och uppleva omvärlden.Asperger är inte en sjukdom, utan ett osynligt socialt handikapp hos personer med normal eller hög begåvning.
Av TT Publicerad 6 november 2009 8.59 | Uppdaterad 6 november 2009 17.11
Den 15-årige pojke som misstänks ha mördat sin syster utanför Sjöbo i augusti släpptes ur häktet när rättegången i dag avslutades. Beslutet innebär inte att pojken är friad. Beslut i skuldfrågan kommer på måndag.
YSTAD. Beslutet innebär inte att pojken är friad. Advokaten hade i sitt slutanförande yrkat på att pojken skulle släppas fri, något åklagaren inte motsatte sig. Övriga beslut i målet kommer på måndag.
Åklagaren hävdade under rättegångens sista dag att bevisen pekar entydigt mot 15-åringen.
– Det är uteslutet med en utifrån kommande gärningsman, sade åklagaren och diskuterade därefter sannolikheten för att någon av de övriga familjemedlemmarna är skyldig och uteslöt en efter en.
Åklagaren tog även upp pojkens handikapp, adhd. Bland annat nämnde han den dåliga impulskontrollen som ett kännetecken.
– Man kan förledas tro att detta är egenskaper som begränsar förmågan att begå brott. Sorgligt nog är det precis tvärtom, sade åklagaren och refererade undersökningar som visar att personer med funktionsstörningar liknande adhd är överrepresenterade bland dömda våldsbrottslingar.
Men åklagaren ansåg också att uppgifterna om 15-åringens förändrade personlighet under sommaren tyder på att han dessutom drabbats av psykisk ohälsa. Han pekade bland annat på de samstämmiga uppgifterna om att 19-åringen under sommaren kände växande obehag inför sin lillebror.
Sedan fortsatte åklagaren att rada upp delarna i sin bevisning: Systerns blod i pojkens rum, spår i det blodiga byltet som också kan kopplas till hans rum, hans berättelser om byltet, hans kalsonger med systerns blod på i det rum där mordet begicks.
Advokat Jörgen Malmunger påpekade däremot att gärningen att kallblodigt och planerat skjuta ihjäl en person inte alls stämmer med bilden av en impulsiv adhd-pojke med plötsliga utbrott av ilska. Han menade att styrkan i bevisningen mot pojken egentligen inte har ökat under den långa förundersökningen.
– Flertalet av de hörda i det här målet har svårt att skilja mellan sina minnesbilder och de slutsatser de drar. Vittnesbevisningen har inte den tyngd den ser ut att ha, sade Malmunger.
Han kritiserade utredningen och menade att den inte drivits objektivt, utan riktats in på att visa 15-åringens skuld. Bara hans kläder, inga som tillhörde andra familjemedlemmar, har till exempel tagits i beslag för analys. Malmunger påpekade också att det fordras avsevärda kroppskrafter för att flytta den döda kroppen och att 15-åringen är ganska klen. Han tillade att han tolkar spåren som att två personer skött transporten, och nämnde både mamman och styvfadern som mer troliga förövare.
Barnens biologiska pappa begärde som målsägande att få yttra sig, men började gråta när han skulle börja prata. När han samlat ihop sig vände han sig direkt till sin 15-årige son, som mötte hans blick. – Det värsta helvetet är att inte få veta sanningen, sade han.
Sedan fyllde den 18-åriga systern på med att gråtande vädja till sin lillebror. – Snälla, snälla, vi måste få veta sanningen. Du kan väl berätta, sade hon.
Den åtalade 15-åringen blev påtagligt berörd och verkade gråta också han när rätten tog paus.
Pojken är åtalad för att ha skjutit ihjäl sin 19-åriga syster i deras hem utanför Sjöbo i början av augusti. Han nekar till all inblandning i dådet.
Hjärnans belöningssystemet reagerar snabbare på nya intryck hos personer med adhd. Det visar en amerikansk studie som för första gången kan förklara hur hjärnan fungerar hos personer med adhd, skriver Dagens Nyheter på nätet.
Studien visar att personer med adhd har ett lägre flöde av signalämnet dopamin i två områden i mitten av hjärnan. Områdena är centrum för hjärnans belöningssystem och dopamin förmedlar signaler mellan cellerna i belöningssystemet. Blir missbrukare
Nora D Volkow, chef för National institute on drug abuse i USA, menar att det förklarar symptomen som koncentrationssvårigheter och låg impulskontroll. - Våra fynd ger också en biologisk förklaring till varför personer med adhd oftare än andra blir missbrukare. Droger ger snabb tillfredsställelse. Studien publiceras i medicintidskriften Jama.
Amerikanska forskare kan nu för första gången visa hur hjärnan fungerar hos personer med adhd. Upptäckten kan leda till nya skräddarsydda behandlingar.
Adhd står för uppmärksamhetsstörningar och impulsivitet/hyperaktivitet. Ungefär 3 till 7 procent av befolkningen beräknas ha adhd.
Det är vanligare med adhd hos pojkar än flickor. Barn med adhd har svårt att vänta, att kontrollera känslor och humör. De kan ha svårt att planera och organisera sin tillvaro.
Problemen med adhd hos vuxna varierar mycket, men många har koncentrationssvårigheter.
Personer med adhd har ökad risk för kriminalitet och missbruk av alkohol och droger.
Källa: Socialstyrelsen
– Det här är första gången det bekräftas i en studie att personer med adhd har ett annorlunda belöningssystem i hjärnan än andra. Det har vi hittills bara sett i djur- och beteendestudier, säger Hans Forssberg, professor i barnneurologi och adhd-forskare vid Karolinska institutet.
Omkring var tjugonde svensk har adhd som påverkar deras vardagsliv. Det är ett funktionshinder som kan ge koncentrationssvårigheter, överaktivitet och låg impulskontroll.
Länge har forskarna misstänkt att personer med adhd har en obalans i hjärnan av signalämnet dopamin. Nu kan den amerikanska forskaren Nora D Volkow för första gången i en studie på människor visa att personer med adhd har ett lägre flöde av signalämnet dopamin i två områden i mitten av hjärnan.
Just de områdena är centrum för hjärnans belöningssystem, som styr vår motivation att göra saker. Dopamin har som uppgift att förmedla signaler mellan cellerna i belöningssystemet.
Nora D Volkow och hennes kolleger studerade aktiviteten i belöningssystemet hos 53 vuxna personer med adhd med hjälp av en så kallad PET-kamera. Resultaten jämfördes med en kontrollgrupp med 44 personer utan adhd.
– Vi kunde se att dopaminaktiviteten var lägre hos dem med adhd. Det förklarar deras symtom som koncentrationssvårigheter och låg impulskontroll, säger Nora D Volkow, som är chef för National institute on drug abuse i USA.
När en person utan adhd får ett nytt intryck från omgivningen stiger flödet av dopamin till en toppnivå, som varar en stund. Hos den som har adhd stiger också nivån av dopamin, men minskar snabbt när han eller hon nås av ett nytt intryck.
– Belöningssystemet reagerar alltså snabbare på nya intryck hos den som har adhd. Våra fynd ger också en biologisk förklaring till varför personer med adhd oftare än andra blir missbrukare. Droger ger snabb tillfredsställelse, säger Nora D Volkow.
Upptäckten kan enligt Volkow leda till nya skräddarsydda behandlingar, både nya läkemedel och beteendeterapier. Studien publiceras i veckans nummer av medicintidskriften Jama.
Många flickor med adhd missas i vården. 51 procent av alla barn med adhd-symptom är flickor, enligt en ny studie som SVT:s Tvärsnytt tagit del av.
Det är en mycket större andel än vad man tidigare trott. Enligt Socialstyrelsens siffror över könsfördelningen över barn och ungdomar som får en adhd-diagnos är andelen flickor bara 20 procent. Enligt studien, som tagits fram vid centrum för klinisk forskning i Västerås, har ungefär lika många flickor som pojkar adhd-symptom, men flickorna får en annan diagnos och inte samma hjälp som pojkarna. 5 288 barn och ungdomar ingick i studien. I den gruppen uppvisade 384 barn symptom för en adhd-diagnos.
Det är sedan tidigare känt att Göteborg har de längsta kötiderna i landet för att få en neuropsykiatrisk utredning, mindre känt är att även efter dessa tre och halvt år av väntan följer ytterligare ett vakuum av väntan på rätt medicinsk behandling. I dag är det omöjligt för dem som fått en ADHD-diagnos och som inte räknas till gruppen missbrukare eller barn att få påbörja medicinsk behandling. För dem finns specialistkompetens på barn-neuropsykiatriska kliniken, BNK eller Missbruksenheten men de vuxna som fått en diagnos och som faller utanför dessa grupper – var ska de vända sig? Inte ens Björn Kadesjö, överläkare och chef för BNK med mångårig erfarenhet av ADHD och andra neuropsykiatriska funktionshinder, har något svar. Att denna form av vård saknas beror inte på att det anses för kontroversiellt att behandla med centralstimulerande medel, utan för att det saknas budgetering för läkemedel och behandling i samband med uppstart av medicinering med central-stimulerande.
Vilket anses bli för kostsamt då det samtidigt är brist på läkare med denna kompetens. Det finns dock specialister på andra orter som kan hjälpa till och starta upp en medicinering. Men Jan Svedlund, verksamhetschefen för psykiatrin vid Sahlgrenska, är kallsinnig och vägrar att skicka den specialist-vårdsremiss som behövs för att denna grupp patienter ska få läkarbesök och resekostnaderna betalda av Västra Götalandsregionen. – Det är min uppfattning att vi inte behöver följa vårdgarantin om det är för en behandling som vi inte utför själva. Med det resonemanget så skulle sjukvården kunna spara mycket pengar på operationer som görs i andra landsting eller privata aktörer idag.
Jan Svedlund anser att de som fått en ADHD- diagnos och behöver medicinsk behandling ska vänta. I höst kanske ett positivt beslut fattas och eventuellt kommer behandling att kunna påbörjas redan under nästa år. Inte heller han kan svara på var patienter med ADHD ska vända sig för medicinsk behandling utan skyller på bristande resurser och på beslutsfattarna. I dag är det uppenbarligen så att patienter med ADHD i Göteborg själva ska betala sin egen vård, först för en utredning då väntetiderna är alltför långa. Vill de sedan ha rätt medicinsk behandling ska de betala för läkarkostnader och för resor till en annan ort, vilket snabbt blir en enorm kostnad för den enskilde. Eller så kan man göra som Svedlund anser att vi med denna diagnos ska göra – vänta… Kanske rör det sig om en ny medicinsk studie där samtliga som diagnostiserats med ADHD deltar för att se hur många år av väntan det krävs innan symptomen försvinner. Tiden löser alla problem, finns det ett talesätt som heter. Kanske tror man i Göteborg att tiden också botar ADHD? Henrik D. Ragnevi Henrik D. Ragnevi är ordförande för Attention i Göteborg.
Ett blodprov från navelsträngen som sparas när barnet är nyfött kan hjälpa forskarna att finna svaret på om det finns ett samband mellan miljögifter och exempelvis utvecklingen av adhd hos barn.
Det är kvinnokliniken på universitetssjukhuset MAS i Malmö som inlett forskningssamarbete med avdelningen för miljö- och arbetsmedicin i Lund. Och forskningsobjektet är den unika blodbank som sparats sedan 40 år tillbaka.
I tjugo minusgrader i ett kylrum längst ner i källaren på UMAS förvaras inte mindre än 70 000 prover tagna på navelsträngar och mammor från 1969 och framåt. En riktig skatt för de som vill forska i sjukdomar som misstänks grundläggas redan när barnet ligger i mammas mage.
En hel del forskning har redan gjorts, till exempel av hur virussjukdomar under graviditeten kan påverka utvecklingen av diabetes och sköldkörtelinflammation hos barn och ungdomar. Och nu ska man alltså titta närmare på hur miljögifter kan påverka uppkomsten av adhd, berättar professor Per Olofsson som är en av dem som håller i forskningen.
– Man vet från djurstudier att det finns ett samband mellan förekomst av PCB, DDT, bly, flamskyddsmedel och annat och utveckling av adhd och autism. Det tänker vi studera här.
– Kan vi lösa lite mer av sambandet mellan miljöpåverkan under fosterlivet och senare sjukdomar kan vi kanske gå in och påverka fostret inne i livmodern med sundare livsföring hos mamman och även läkemedel, säger Per Olofsson.
Publicerad: 11 maj 2006, 20:15 Senast uppdaterad: 11 maj 2006, 20:17
TRELLEBORG
Förstärkt undervisning. Det utlovas för barn med olika så kallade bokstavskombinationer, till exempel ADHD och Aspergers syndrom, som går på gymnasieskolans individuella program, IV.
Därmed hörsammas flera föräldraföreningars önskemål och dessutom Attentions lokalavdelning i Trelleborg, föreningen, som kämpar för barn med så kallat neuropsykiska funktionshinder.
– Två nya resurcenter för dessa elever startas till hösten, ett på Bastionskolan och ett vid S:t Nicolai, berättar gymnasiechefen Lisbeth Netteberg.
Exakt hur många lärare som kommer att vara engagerade i dessa båda resurscenter är fortfarande inte bestämt. Det står klart vid terminsstarten i augusti.
– En del av dessa elever har svårt att hänga med i undervisningen och behöver särskilt stöd. Det vill vi tillgodose. För detta projekt ska vi plocka in lärare som redan finns i verksamheten, säger hon.
Flera allvarliga missförhållanden har upptäckts på förskolan Lövgården i Sätra. Här saknas utbildad personal, pedagogiskt material och kontroller mot brottsregister. Föräldrar får otillräcklig information om förskolans pedagogik – utvecklad av scientologikyrkans förgrundsgestalt L Ron Hubbard.
Scientologin och dess lära om sinnena, ”dianetiken”, utvecklades under 1950-talet i USA av science fiction-författaren L Ron Hubbard. Scientologirörelsen uppträder under många olika namn och verkar inom flera samhällsområden, bland annat inom utbildning, näringsliv och vårdsektor. I toppen av hierarkin finns Religious Technology Center (RTC).
Källa: scientology.org
Utbildningsförvaltningen gjorde en oanmäld inspektion på förskolan Lövgården i september i år. På punkt efter punkt, tolv stycken totalt, måste förskolan visa upp förbättringar och åtgärder enligt ett föreläggande.
– Vi anser att den här verksamheten brister totalt i kvalitet, säger Kristofer Wallin, handläggare på utbildningsförvaltningen.
Men den ideella föreningen Albatross, som driver Lövgården och ytterligare fem förskolor i Stockholm, har överklagat.
Föreningen Albatross förskolor använder alla samma pedagogik. Den kallas Applied Scholastics och bygger på science fiction-författaren L Ron Hubbards studieteknik. Hubbard är scientologikyrkans förgrundsgestalt och själva varumärket Applied Scholastics ägs av ABLE, en underorganisation till scientologikyrkan.
Antalet förskolor under föreningen Albatross paraply har vuxit mycket på senare år i Stockholms södra förorter. En av förskolorna, Måsen i Enskededalen, har funnits sedan 1979 inom Stockholms stad. Lövgården, som startades i november 2008, blev föreningens fjärde förskola. Under 2009 har ytterligare två stycken startats: Pelikanen i Rågsved och Svanen i Midsommarkransen. Förskolorna drivs med pengar från Stockholms stad. Under 2008 fick föreningen 7,3 miljoner kronor i bidrag av skattebetalarnas medel.
– Vi går efter lagstiftningen och religiösa samfund, bolag och föreningar får ansöka om godkännande och bedriva förskolor. Från föreningen Albatross sida hävdar man dessutom att man inte är en del av scientologirörelsen. Men det ska vara tydligt vilken förskola man söker till. I det här fallet brast informationen till föräldrarna om pedagogiken Applied Scholastics, säger Kristofer Wallin.
På Stockholms stads föreskolesidor på webben fanns ingen information alls om vilken pedagogik som används, eller något om L Ron Hubbard. Hur kan det komma sig?
– Vi utgår från att förskolornas information är korrekt. Vi har inte möjlighet att kontrollera allt material på nätet. Men det här är inte bra. Det måste naturligtvis ändras. Knapphändig information om pedagogiken är en av många brister som utbildningsförvaltningen pekar på.
Vidare konstaterar inspektören att Lövgården fortfarande präglas av nystart, trots att man har haft tid på sig att bygga upp verksamheten. Ingen i personalen har förskollärarutbildning. Något utbildningsförvaltningen anser är ett ”allvarligt missförhållande” och jämför med stadens förskolor i övrigt där 45 procent av de anställda har förskollärarexamen eller motsvarande.
– Själva säger de att de har en förskolechef som är utbildad, Karl-Erik Granlund, som arbetar på alla förskolor. Så de anser att de har utbildad personal. Jag har inte sett hans examensbevis vilket vi kräver nu. Men vi anser också att det inte räcker. Kvaliteten är inte bra alls och för att den ska kunna bli det krävs en förskollärare på plats, säger Kristofer Wallin.
På stadens hemsidor uppger förskolorna att de har 20 procent utbildad personal. Är det inte stor risk att det ser likadant ut på alla sex förskolor?
– Det är inte otroligt, men det vet vi inte ännu. Det finns absolut anledning för oss att gå vidare.
Flera i personalen har dessutom fått sin anställning utan att förskolan har begärt registerutdrag för att kontrollera att de inte har begått några allvarliga brott, som grova våldsbrott eller sexbrott. ”Det är ett mycket allvarligt missförhållande att föreningen inte följt lagen”, enligt inspektionsrapporten.
Här finns dessutom för lite pedagogiskt material och utrustning för barnen och det saknas en ordentlig verksamhetsplan för det pedagogiska arbetet. Det fattas också en handlingsplan för kris och katastrof.
DN har försökt nå Karl-Erik Granlund för en kommentar.
– Jag är ledsen, men jag tar det bara skriftligt, säger han.
När frågorna kommer per e-post svarar han skriftligt att han inte har tid för dem: ”...jag är uppbokad på möten hela dagen.”
I sin överklagan till länsrätten av Stockholms stads föreläggande yrkar Granlund att beslutet undanröjs. Han hävdar att beslutet bygger ”till stor del på felaktig och instabil grund” till följd av ”bristande kommunikation med förskolans företrädare”.
Läkare varnar för autismepidemi: För lite solljus kan vara en avgörande faktor bakom den dramatiska ökningen av autism i Sverige. Halva befolkningen i Sverige lider av brist på D-vitamin. Genom att använda solskydd och undvika solljus, som ger oss ett nödvändigt tillskott av D-vitamin, utsätter man sig för en ökad risk för ohälsa trots att målet är det motsatta. Mörkhyade människor är mer drabbade, eftersom det krävs mer solljus för att D-vitaminet ska bildas i huden. Skillnaderna i sol mellan Sverige och Somalia kan mycket väl vara orsaken till att autism bland somaliska barn har blivit så mycket vanligare i Sverige än i det gamla hemlandet. Vi bör omgående starta en massiv informationskampanj om riskerna med D-vitaminbrist, skriver överläkarna Susanne Bejerot och Mats Humble.
Förekomsten av autism och andra autismliknande tillstånd har dramatiskt ökat på senare år, inte bara i Sverige utan även i andra västländer. I dag beräknas närmare 1 procent uppfylla kriterierna för detta neurobiologiska funktionshinder.
Orsaken till tillståndet förefaller vara multifaktoriellt men den genetiska faktorn är betydande medan psykologiska orsaksfaktorer synes vara försumbara. Sverigesomalier har döpt autism till "den svenska sjukan" eftersom autism har blivit ett vanligt inslag bland somaliska barn under senare år. De frågar sig själva varför, i hemlandet var autism uppenbarligen inte vanligt.
Miljöfaktorer måste således beaktas som en faktor i sammanhanget.
Mässlingsvaccination har tidigare utpekats som en möjlig utlösare hos det lilla barnet, något som dock har avvisats av vetenskapssamhället.
Men inte desto mindre vill många sverigesomalier ta det "säkra före det osäkra" varför vi kan förvänta oss en mässlingsepidemi när nu många avstår ifrån vaccination av rädsla för att utlösa en autism. Tyvärr kan mässling i sig leda till hjärnskador och hjärnsjukdomar. Det synes därför angeläget att försöka stävja rädslan för mässlingsvaccinering och brett angripa andra mer troliga orsaker till den ökande förekomsten av autism i befolkningen.
Orsaken (eller orsakerna) till den ökande autismen bör sökas bland avgörande miljöfaktorer som skiljer Sverige från Afrika och som drabbar somalier i större utsträckning än andra invandrargrupper. En sådan faktor kan vara solljus och effekten av solljus.
Solljus är den ojämförligt viktigaste källan för bildandet av D-vitamin. D-vitamin är avgörande för skelettuppbyggnad men låga D-vitaminnivåer är också relaterade till benskörhet, hjärt- och kärlsjukdom, autoimmuna sjukdomar som ms och diabetes, tjocktarms- och bröstcancer liksom till depression hos äldre.
På våra extremt nordliga breddgrader får vi endast tillräckligt solljus för att bilda D-vitamin under några korta sommarmånader vilket förklarar att ungefär halva den svenska befolkningen lider av D-vitaminbrist utifrån internationella referensvärden under vinterhalvåret. Genom att sola på sommarhalvåret bygger vi upp ett förråd som dock bara nödtorftigt räcker under vinterhalvåret. D-vitaminnivåerna i blodet sjunker således gradvis under hösten för att nå sitt minimum i mars, när vårtrötthet och depressioner breder ut sig i befolkningen. Fet fisk som sill, strömming, makrill och lax hör till våra få betydande kostkällor för D-vitamin och denna kosthållning har säkert historiskt sett bidragit till att hålla de värsta bristtillstånden borta.
Hos mörkhyade människor krävs betydligt mer solljus för att D-vitamin ska kunna bildas i huden. Kombinationen täckande klädsel och mörk hy synes särskilt olycklig, inte minst om personen inte heller äter fet fisk. Vi kan utan vidare förvänta oss att en inte försumbar del av den svenska befolkningen som antingen är mörkhyad eller klär sig i täckande klädsel lider av mer eller mindre svår D-vitaminbrist.
Studier av pakistanier som bor i Oslo, arabiska kvinnor i Danmark och mörkhyade svenskar styrker detta påstående. Men även ljushyllta svenskar som undviker att vistas i direkt solljus och följer direktiven om att använda solskydd i soligt väder utsätter sig sannolikt för en ökad risk för ohälsa, trots att målet är det motsatta.
Tyvärr kommer det att ta tid att undersöka sambandet ohälsa och D-vitaminnivåer i Sverige och vetenskapligt bevisa att D-vitamintillskott behövs för befolkningen. Man kan visserligen mäta 25-hydroxy-D-vitamin (förrådsformen av D-vitamin) med ett enkelt blodprov men det kostar några hundra kronor och utan klar indikation kommer många läkare att dra sig för att låta verksamheten stå för dessa extra kostnader.
Men även då D-vitaminbristen är bevisad står läkaren utan möjlighet att förskriva D-vitamin i de doser som kan normalisera D-vitaminnivåerna (det vill säga minst 2000 IE/dygn) eftersom apoteken inte tillhandahåller det. Varför finns inte adekvata doser D-vitamin på apoteket kan man fråga sig. Ja det beror på de berömda marknadskrafterna: D-vitamin går inte att patentera, således finns inte mycket pengar för Läkemedelsindustrin att tjäna på produkten. För att Läkemedelsverket i sin tur skall kunna godkänna D-vitamin i adekvat dos som ett läkemedel krävs att ett läkemedelsföretag betalar för en sådan ansökan. Så har inte skett hitintills.
Socialstyrelsen har heller inte utfärdat riktlinjer för hur befolkningens bristfälliga D-vitaminnivåer skall behandlas, och om de i dag börjar att fila på dessa kommer de sannolikt att färdigställas först 2012 mot bakgrund av den tidsåtgång som myndigheten behöver för publicera nya riktlinjer. Slutligen ger inte heller Livsmedelsverket några råd eftersom deras uppgift inte är att ge råd avseende sjukdomsbehandling. Men D-vitamin i adekvata doser, det vill säga 2000 IE/dag går att inköpa till ett billigt pris på närmaste hälsokostbutik; där har man nämligen uppmärksammat den vetenskapliga litteraturen om D-vitaminets hälsobefrämjande effekter och ser en potentiell marknad.
I dag kan vi inte utesluta att D-vitaminbrist är en starkt bidragande orsak till den så kallade autismepidemin. Sambandet går att undersöka vetenskapligt men det kommer att ta flera år.
Frågan som följer är - har vi råd med det? Vårt svar är ett entydigt nej. Det är varken ekonomiskt eller etiskt försvarbart. Vi bör omgående starta en massiv informationskampanj riktad till hela befolkningen som löper risk för D-vitaminbrist, särskilt till dem som tillhör högriskgrupperna.
Alla fertila kvinnor bör rekommenderas D-vitaminkapslar lika självklart som vi i dag förordar folsyra som ett sätt att förhindra ryggmärgsbråck hos fostret. Om fyra år kan vi med viss säkerhet uttala oss om ett ökat D-vitaminintag minskar förekomsten av autism i befolkningen eller inte, och under denna tid har Socialstyrelsen förhoppningsvis kunnat ta fram ändamålsenliga och etniskt kulturellt anpassade riktlinjer för D-vitaminbehandling i befolkningen. D-vitamin är ofarligt i doser om 2000 IE per dag, så vad väntar vi på?
Susanne Bejerot, överläkare, med dr, Norra Stockholms psykiatri Mats Humble, överläkare, Värmdö psykiatriska mottagning
Few issues in clinical psychology prompt as many varied and strong responses as discussions of autism and autism spectrum disorders (e.g., Asperger's disorder). Individuals argue about potential origins, treatments, assets, and liabilities associated with these symptom patterns and, quite understandably, emotions often drive the course of the discussion. As always, we at PBB are primarily concerned with scientific evidence and how it can help shape our view of mental health topics and better enable us to validly and reliably diagnose and subsequently treat patients in such a manner as to maximize the number of individuals in need receiving the optimal form of treatment. That being said, today I would like to discuss an article written by Claudia Wallis and published in the Health section of the New York Times on potential shifts in the autism diagnostic spectrum in the upcoming DSM-V. In prior DSM-V articles, our focus has been on peer-reviewed journal articles and, as we continue to touch on this topic, that will remain our general focus, but this New York Times article was exceptionally well-written and I find myself compelled to make it the center of today's post.
One of the primary reasons I feel compelled to write about this topic - aside from the fact that I feel these disorders should receive more attention on PBB than they have thus far - is that I so often encounter or read about people whose lives are shaped by autism spectrum disorders and who are wading through a sea of information, much of which is not based upon any scientific evidence. One of the primary sources of concern - increased prevalence - has led many people to fear that there is an autism "epidemic," as though the disorder is occurring in more people now than it was before. The key, however, is that people must differentiate between prevalence and incidence. The former term refers to how often a disorder is diagnosed. The latter term refers to how often it actually occurs. When a diagnosis becomes more widely known, more people seek treatment due to its symptoms and more clinicians assess for its presence (and insurance companies become more likely to pay for its treatment). As such, prevalence is sure to increase, but not because more people actually have the disorder (incidence). Additionally, as was the case with autism spectrum disorders, when milder variants become publicized and added to the diagnostic manual, a greater number of individuals who previously would have fallen beneath the diagnostic threshold are likely to receive diagnoses. Here again, prevalence increases not because more people have symptoms, but because we discover and acknowledge the symptoms in a greater number of people who have them. As such, much of the concern regarding a potential autism epidemic actually reflects an increased number of individuals receiving diagnoses due to a greater amount of publicity and more sensitive diagnostic criteria.
At the core of the New York Times article is one substantial decision that appears to be increasingly likely and which directly impacts the increased prevalence of autism spectrum disorders: the merger of Asperger's disorder and pervasive developmental disorder not otherwise specified (PDD-NOS) into a single diagnosis (click here to read the DSM-IV-TR diagnostic criteria for each of these conditions). As Catherine Lord, director of the Autism and Communication Disorders Centers at the University of Michigan said in the article, "Nobody has been able to show consistent differences between what clinicians diagnose as Asperger's syndrome and what they diagnose as mild autistic disorder." In other words, it appears that Asperger's disorder might not actually be qualitatively different from mild autism and that, by collapsing the diagnoses into a single continuum, we might develop a more accurate conceptualization of the autism spectrum and reduce the confusion caused by situations in which individuals appear to transition from one spectrum diagnosis to another and then back again.
Scientifically speaking, this decision makes a lot of sense, but that does not mean that it is without its potential problems. First of all, people are used to the terminology. Much as people continue to use terms like "ADD" and "sociopath" rather than "ADHD, primarily inattentive type" and "psychopath," the shifting away from the well-known term "Asperger's" is likely to result in confusion regarding terminology, particular amongst clinicians who do not remain up to date on current research and individuals in need of help who are not plugged in to the inner workings of the scientific psychological community.
Another concern, as we mentioned above, is that the inclusion of specific diagnoses at the milder end of the autism spectrum resulted in an increase in individuals being assessed for symptoms and subsequently receiving help. Some individuals are concerned that, by merging the diagnosis with a broader autism spectrum, the result might be that a smaller number of individuals with mild symptoms will be assessed. Personally, I do not buy into this argument, although I understand where it is coming from. The way I see it, the broader spectrum includes Asperger's as well as people with milder and more severe symptoms. If clinicians do not assess for symptoms or individuals in need of help do not seek services, this is not necessarily representative of a problem with the diagnostic framework, but rather a systemic failure indicating that proper procedures are not being followed by practitioners and adequate information is not being provided to those in need. The fear of mistakes should not prevent us from making progress and increasing accuracy. Instead, it should motivate us to address the issues likely to result in those mistakes.
A third concern expressed in the New York Times article is the idea that, whereas most people have a positive or neutral view of Asperger's disorder, the same is not true of autism and, as such, the connotation of the diagnostic terms might inhibit some people from seeking services. Here again, I can see where people are coming from with the argument, but that line of thinking makes me a bit uneasy. It seems that, in maintaining that perspective, we are perpetuating unnecessary and hurtful views of the more severe side of the autism spectrum and, in a sense, making an already difficult situation even harder to manage. The answer is not to deepen the public's divided perception of variants within the autism spectrum, but rather to enlighten them and reduce stigma. In this sense, collapsing the diagnoses into a single spectrum is not only scientifically valid, but also potentially a useful social maneuver that can help alleviate false beliefs about the differences between these conditions.
So far, we have talked entirely about potential problems of the proposed DSM-V shift, but there are many compelling positives likely to stem from this move as well. First of all, as the New York Times article notes, the changes would allow for a shift away from an all-or-nothing, "you have it or you don't" view of autism spectrum disorders and towards a continuous view that recognizes differences in symptom patterns and severity. Secondly, the DSM-V task force is seeking to also include measures of a number of additional health problems frequently associated with autism spectrum disorders but not currently included as DSM symptoms. Along these lines, DSM-V will hopefully include measures of anxiety, attention difficulties, gastrointestinal problems, seizures, and sensory sensitivities (e.g., aversion to loud noises) along with measures of the core autism symptoms. In this sense, the entirety of the disorder will be recognized and, in all likelihood, a substantial increase in research addressing this broader picture will commence.
The New York Times article also notes that, in some states (e.g., Texas and California), only a diagnosis of autism proper results in receiving state services. Individuals diagnosed with Asperger's disorder or PDD-NOS are not eligible there. By recognizing that these disorders lie upon a single continuum rather than representing qualitatively distinct phenomena, the DSM-V would likely enable a larger proportion of those with such symptoms to become eligible for services.
One final point mentioned in the article is worth noting. Autism spectrum disorders look different in different people. In fact, two people who meet criteria for one of these conditions might not appear similar at all. In this sense, as Susan Swedo of NIMH said, "in autism, everybody is a snowflake." Given this variability, the elimination of subtypes might seem counter-intuitive. After all, if people can look so different from one another, shouldn't we be making an effort to systematically understand those differences? The answer, quite clearly, is yes, but the decision to eliminate subtypes at this point is nonetheless a reasonable thought. As of now, none of the genetic variants identified by researchers maps onto the subtypes we have defined and very little statistical evidence supports the discriminant validity of the subtypes whereas substantial evidence contradicts it. Along these lines, until we can develop more valid and reliable subtypes, it makes more sense to eliminate the ones we have rather than perpetuate our beliefs in the wrong subtypes.
None of these decisions are final. I have heard rumors about many of these thoughts for years and, certainly, there is reason to believe that they will come to pass, but nothing has been finalized. Additionally, in January, the work group's final proposal for DSM-V will be posted on the DSM-V website and the public will be invited to submit comments. Obviously, not everybody's voice will be heard, but this will provide people with an opportunity to express their thoughts and to read and contemplate the perspectives of others. Without question, the comment section will be full of emotions and the results should be interesting to see.
All this being said, I would love to hear your thoughts on these proposals. Do you think that merging the Asperger's diagnosis with PDD-NOS will have harmful effects, beneficial effects, or a combination of the two? Do you see a better solution? Is a solution even necessary? I know there are numerous PBB readers with strong backgrounds in this area and I am certain that all readers would benefit from reading your thoughts on this matter, regardless of where you stand on the issues.
PERCEPTIONS The drawings of Daniel Tammet, above, who wrote the 2007 book “Born on a Blue Day,” about living with autism, show how he visualizes some numbers.
Published: November 2, 2009
It is one of the most intriguing labels in psychiatry. Children with Asperger’s syndrome, a mild form of autism, are socially awkward and often physically clumsy, but many are verbal prodigies, speaking in complex sentences at early ages, reading newspapers fluently by age 5 or 6 and acquiring expertise in some preferred topic — stegosaurs, clipper ships, Interstate highways — that will astonish adults and bore their playmates to tears.
BEAUTIFUL MINDS Daniel Tammet paints in France. John Elder Robison, above, shown about 1979, wrote about having Asperger's syndrome in “Look Me in the Eye.”
In recent years, this once obscure diagnosis, given to more than four times as many boys as girls, has become increasingly common.
Much of the growing prevalence of autism, which now affects about 1 percent of American children, according to federal data, can be attributed to Asperger’s and other mild forms of the disorder. And Asperger’s has exploded into popular culture through books and films depicting it as the realm of brilliant nerds and savantlike geniuses.
But no sooner has Asperger consciousness awakened than the disorder seems headed for psychiatric obsolescence. Though it became an official part of the medical lexicon only in 1994, the experts who are revising psychiatry’s diagnostic manual have proposed to eliminate it from the new edition, due out in 2012.
If these experts have their way, Asperger’s syndrome and another mild form of autism, pervasive developmental disorder not otherwise specified (P.D.D.-N.O.S. for short), will be folded into a single broad diagnosis, autism spectrum disorder — a category that encompasses autism’s entire range, or spectrum, from high-functioning to profoundly disabling.
“Nobody has been able to show consistent differences between what clinicians diagnose as Asperger’s syndrome and what they diagnose as mild autistic disorder,” said Catherine Lord, director of the Autism and Communication Disorders Centers at the University of Michigan, one of 13 members of a group evaluating autism and other neurodevelopmental disorders for the manual.
“Asperger’s means a lot of different things to different people,” Dr. Lord said. “It’s confusing and not terribly useful.”
Taking Asperger’s out of the manual, known as D.S.M.-V for the fifth edition of the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, does not mean the term will disappear. “We don’t want to say that no one can ever use this word,” Dr. Lord said, adding: “It’s not an evidence-based term. It may be something people would like to use to describe how they see themselves fitting into the spectrum.”
But the change, if approved by the manual’s editors and consultants, is likely to be controversial. The Asperger’s diagnosis is used by health insurers, researchers, state agencies and schools — not to mention people with the disorder, many of whom proudly call themselves Aspies.
Some experts worry that the loss of the label will inhibit mildly affected people from being assessed for autism. “The general public has either a neutral or fairly positive view of the term Asperger’s syndrome,” said Tony Attwood, a psychologist based in Australia who wrote “The Complete Guide to Asperger’s Syndrome” (Jessica Kingsley Publishers, 2006). But if people are told they should be evaluated for autism, he went on, “they will say: ‘No, no, no. I can talk. I have a friend. What a ridiculous suggestion!’ So we will miss the opportunity to assess people.”
The proposed changes to the autism category are part of a bigger overhaul that will largely replace the old “you have it or you don’t” model of mental illness with a more modern view — that psychiatric disorders should be seen as a continuum, with many degrees of severity. The goal is to develop “severity measures within each diagnosis,” said Dr. Darrel A. Regier, research director at the American Psychiatric Association and vice chairman of the diagnostic manual’s task force.
Another broad change is to better recognize that psychiatric patients often have many health problems affecting mind and body and that clinicians need to evaluate and treat the whole patient.
Historically, Dr. Regier said, the diagnostic manual was used to sort hospital patients based on what was judged to be their most serious problem. A patient with a primary diagnosis of major depression would not be evaluated for anxiety, for example, even though the two disorders often go hand in hand.
Similarly, a child with the autism label could not also have a diagnosis of attention deficit hyperactivity disorder, because attention problems are considered secondary to the autism. Thus, they might go untreated, or the treatment would not be covered by insurance.
The new edition, by contrast, will list not only the core issues that characterize a given diagnosis but also an array of other health problems that commonly accompany the disorder. For autism, this would most likely include anxiety, attention disorders, gastrointestinal problems, seizures and sensory differences like extreme sensitivity to noise.
Parents and advocates have been clamoring for an approach that addresses the multiple health problems that plague many children with autism. “Our kids will do much better if medical conditions like gut issues or allergies are treated,” said Lee Grossman, president of the Autism Society of America, a leading advocacy group.
The new diagnostic approach addresses another source of confusion: the current labels may change over time. “A child can look like they have P.D.D.-N.O.S., then Asperger’s, then back to autism,” Dr. Lord said. The inconsistent use of these labels has been a problem for researchers recruiting subjects for studies of autism spectrum disorder.
And it can be a problem for people seeking help. In some states, California and Texas, for example, people with traditional autistic disorder qualify for state services, while those with Asperger’s and pervasive developmental disorder do not.
Barn med autism har särskilt stort behov av kontinuitet och förutsägbarhet. Det struntar stadsdelen Högsbo i, skriver Madelein Larsson Wollnik, Attention Göteborg.
Arkivbild: Bodil Bergqvist
Högsbo misshandlar barn med autism
Jag hävdar att stadsdelen Högsbo misshandlar barn med autism. Genom upprepade förändringar och försämringar av deras grundskoleverksamhet har ansvariga skapat stora svårigheter för våra barn som behöver trygghet och struktur. Det är som att ta insulin från en diabetiker, skriver Madelein Larsson Wollnik, i styrelsen för Attention Göteborg
När vi sökte skola för våra söner med diagnoser inom autismspektret 2002 respektive 2005 var det långa köer för att få en plats i G-verksamheten. Vi hade otrolig tur att få plats för våra bägge pojkar, men å andra sidan uppfyllde de kraven som ställs för att få chans till en plats. De tillhör alltså den grupp elever som har störst svårigheter men som ändå begåvningsmässigt hör hemma i grundskolan.
2006 skulle G-verksamheten flyttas ut i stadsdelarna eller byta lokaler. Varje stadsdel skulle ”ta hem” sina elever och själva ansvara för deras fortsatta skolgång.
Billigare? Kanske. Kvalitet? Oftast inte.
Det blev inget av med flytten, men min äldste son, som då gick i fjärde klass i G-verksamheten, blev naturligtvis påverkad av alla diskussioner och skriverier. Yngste sonen, som gick i första klass, visade ingen märkbar oro, men var nog lite för ung för att förstå vad en flytt kunde innebära. Eleverna som gick i ”vanliga” Högsboskolan flyttades ut men G-verksamheten kom att vara kvar. Det fanns helt enkelt inga andra lokaler.
De lokaler i Högsboskolan som lämnades tomma hyrdes så småningom av Dalheimers hus och deras aktivitetscenter. Dalheimers planerade ha lokalerna i sin verksamhet från juli 2008 till juli 2009.
De barn som går i G-klasserna blev således av med sina lokaler, exempelvis aulan, musiksalen med mera. Tilläggas skall att G-verksamheten har en stor del av sin undervisning i estetiska ämnen som musik och personer med autism har nästan alltid stora svårigheter med förändringar.
Flyttcirkus
2009 var det dags igen. ”Våra” barn gick kvar i ”uttjänta lokaler” men såg fram emot att slippa en massa taxibilar på skolgården, att få tillbaka sina musiklokaler och få lite mer utrymme för sina projekt. Men när Dalheimers lämnade lokalerna beslutade Högsbo stadsdelsnämnd att Flatåsskolan skulle flytta in i de tomma lokalerna medan deras skola repareras. Nu flyttar alltså 450 elever in i dessa ”uttjänta lokaler”. De 450 eleverna visade sig senare bli närmare 550.
Återigen fick våra barn, ni vet de med autism som är känsliga för förändringar, flytta runt, byta klassrum, lämna ifrån sig lokaler, dela skolgård med barn som mobbar dem, etcetera. Dessa ”nya” 550 elever skall husera på Högsboskolan fram till hösten 2010.
Min äldste son vågade inte åka buss hem längre (de hade jobbat hårt för att få det att fungera), den andre sonen sitter hela rasterna på ett tak på en lekplats för han har väldigt svårt när det är mycket människor och är väldigt känslig för förändringar. Nu är han lite bitter för att han inte kan sitta däruppe när det regnar. Han kommer hem och kallar alla för ”djävla miffo” och det gör han för att han själv blir kallad det av barn som han inte ens känner.
Hur det ser ut hösten 2010 för våra barn vågar jag inte ens tänka på. G-verksamheten behöver få in fler elever för att få en stabil budget, men vem skickar elever till en skola när man inte har en susning om hur framtiden kommer att se ut?
Dessutom ryktas det om en hopslagning med diverse andra skolor och en hel flytt till en annan gammal skola i närheten med ännu lite fler elever att dela skolgård med. Kanske stadsdelscheferna i Högsbo och Frölunda kan ge lite närmare information kring det?
Hur tänker stadsdelen Högsbo? Förstår ansvariga vad konsekvenserna för barnen blir? Vet stadsdelen Högsbo vad utanförskap kostar samhället? Utanförskap som garanterat kommer att öka hos den här målgruppen för att man inte tar deras funktionsnedsättningar på allvar.
Total nonchalans
Man tar inte insulin från en diabetiker, man tar inte epilepsimedicin från en epileptiker. Inte heller ifrågasätter man en blind människas brist på syn. Men våra barns behov av struktur och trygghet det struntar man fullständigt i.
Jag är inte bara förälder, jag arbetar i branschen både till vardags och ideellt, jag har egen diagnos och mängder av inte så goda erfarenheter av vad som händer med de här barnen med neuropsykiatriska diagnoser om deras behov och mänskliga rättigheter inte tas på allvar.
Jag hävdar att stadsdelen Högsbo misshandlar barn med autism. Jag ber stadsdelen Högsbo att skärpa sig!
Hur möter skolan elever med Aspergers syndrom? Vilka är framgångsfaktorerna i arbetet med eleverna? Det belyser Skolverket i rapporten "Skolan och Aspergers syndrom". - Det är viktigt att se till varje elevs behov och ha en långsiktig planering för att nå framgång, säger Staffan Engström, projektledare på Skolverket.
Skolverket vill få en bild av vad skolan gör när de möter elever med diagnosen Aspergers syndrom och hitta framgångsfaktorer i arbetet med dessa elever. För studien valdes fem kommuner ut, där både specifikt utformade skolor och skolor med bara en eller två elever med Aspergers syndrom besöktes.
I arbetet med rapporten framkom en efterfrågan hos skolorna hur man kan arbeta med dessa elever. Därför har Skolverket tagit med artiklar från två forskare, Marita Falkmer och Kristina Hellberg, som belyser hur man kan gå tillväga och arbeta för att tillgodose elevers behov samt motverka en segregering. - Många lärare som vi har träffat skulle önska att de hade mer kunskap och att de fick mer kompetensutveckling, gärna för hela arbetslaget så att man får en samsyn. Vi hoppas att rapporten ska leda till reflektion och en diskussion, säger Charlotte Mannerfelt, undervisningsråd på Skolverket.
Lämpliga avvägningar
Skolorna i studien menar att elever med Aspergers syndrom behöver en tydlig struktur och tid att bli förberedda på förändringar exempelvis när det gäller raster och lektionsupplägg. Det är även viktigt att förebygga stress. Hög frånvaro för elever med Aspergers syndrom kan bero på konflikter eller missförstånd i skolan. - Det beror på att skolorna inte har lyckas tillgodose elevernas behov och förebygga kritiska situationer, säger Charlotte Mannerfelt.
Matsalen, rasterna och idrotten är nyckelområden som Skolverket har identifierat som kan vara särskilt jobbiga för eleverna. Där har flera av de besökta skolorna speciella rutiner. - Vissa elever väljer att sitta och äta i sitt klassrum för att det är mycket ljud och oskrivna regler i en skolmatsal, säger Staffan Engström.
Övergångar mellan stadier och skolor är ett annat kritiskt läge och planeringen runt detta för elever med Aspergers syndrom är viktig. Skolan behöver undersöka vilken klassituation som eleven kommer till och vilka lärare som ska informeras. Eleven kan behöva besöka skolan i förväg eller träffa lärarna innan skolan börjar.
Det kan vara en rad skolmisslyckanden för elever som leder fram till att diagnosen Aspergers syndrom ställs. Svårigheterna visar sig till exempel när kraven ändras för eleverna, menar Staffan Engström. - Kraven blir större i de högre stadierna, det blir fler saker att hålla reda på, mer outtalade förväntningar och det är fler lärare och elever att umgås med.
Planera på längre sikt
Skolorna behöver ha en medvetenhet i arbetet med elever med Aspergers syndrom. Det gäller att planera på längre sikt och reda ut vad ett beslut får för konsekvenser för en elev inom ett längre tidsperspektiv. En del skolors svårigheter handlar om samverkan med aktörer som habilitering, barn och ungdomspsykiatrin och socialtjänst. - Skolorna efterfrågar mer kunskap, kompetens och stöd för att bygga upp en bra samverkan, säger Staffan Engström.
Stödbehovet hos eleverna med insatser från flera aktörer utanför skolan ställer höga förväntningar på skolan och vad den ska göra. - Skolan har ett svårt uppdrag att samverka med många expertområden och det finns en orealistisk förväntan på skolan att lösa alla svårigheter, säger Staffan Engström.
Text: Anna Ström Bild: Thomas Henrikson
Fakta om Aspergers syndrom
Autismspektrumtillstånd är ett övergripande begrepp som innefattar diagnoserna autism, Aspergers syndrom eller genomgripande störning i utvecklingen utan närmare specifikation. Spektrumbegreppet kan ses som ett sätt att tydliggöra att det fi nns stora individuella skillnader mellan individer med samma diagnos och att det kan vara svårt att dra exakta gränser mellan diagnoserna.
För att ställa diagnosen Aspergers syndrom brukar man utgå ifrån att man har nedsatta funktioner inom minst två funktionsområden: ömsesidig social interaktion, ömsesidig verbal och icke-verbal kommunikation, begränsad föreställningsförmåga och begränsad beteenderepertoar. Graden av svårigheter kan variera starkt från att bara anas i vissa situationer till att bli mycket allvarligt begränsande vid många tillfällen.
För frågor kontakta
Staffan Engström, undervisningsråd 08-527 332 255 eller 0733-77 32 55
På tisdag börjar rättegången i den så kallade Gillberg-affären - en historia om sekterism, karismatiska ledare, förstörda bevis och hot om självmord.MarieLouise Samuelsson går igenom de förvirrade turerna i forskarvärldens eget Knutbydrama.
Striden mellan två modeller: Christopher Gillberg, professor i barnpsykiatri vid Göteborgs universitet, född 1950, respekterad och inflytelserik i forskningsetablissemanget. Hjälte för många patienter/anhöriga. Gillbergs forskning ligger bakom etableringen av så kallade bokstavsdiagnoser i Sverige, som Socialstyrelsens adhd-dokument. 1997 skrev Gillberg tillsammans med skolöverläkaren Sophie Ekman på DN-Debatt om ett "folkhälsoproblem": 120 000 barn har ärftliga defekter/skador i nervsystemet. Leif Elinder, född 1943, särskoleläkare i Uppsala, specialiserad som allmänläkare och barnläkare. Under flera år verksam i Australien och Nya Zeeland där han 1994 reagerade mot att barnläkare förväntades skriva ut amfetamininderivatet ritalina till "barn som inte funkade". 1996 skrev Elinder i Läkartidningen om sin skepsis mot medicineringen. Eva Kärfve, född 1949, sjuksköterska, därefter socialantropolog och sociolog vid Lunds universitet. Skrev sin avhandling om 1400-talets häxprocesser och har fortsatt att intressera sig för samband mellan statsapparat och människosyn, också i nutid. Gav år 2000 ut boken "Hjärnspöken".
Tisdagen blir en dyster dag i den svenska universitetshistorien. I en unik rättegång åtalas professor Christopher Gillberg, rektor Gunnar Svedberg och styrelseordförande Arne Wittlöv för att man vägrat efterkomma Kammarrättens domar och JO-beslut att delar av Gillbergs barnpsykiatriska forskning, material och metoder, ska få granskas. Dystert, men ofrånkomligt, då universitet bär det formella ansvaret för den så kallade Gillberg-affären. För att en forskarträta har kunnat utvecklas till något som, i vissa avseenden, ibland framstår som en akademikervärldens motsvarighet till Knutby, ibland med påfallande inslag av den gamla tv-serien Lödder. Här återfinns sekterism, hängiven lojalitet till en karismatisk ledargestalt, de rättrognas rätt att i en god saks namn bryta mot lagen samt ett antal mer eller mindre befängda sidointriger och parallellhandlingar. Ja, detta är en numera rejält tilltrasslad historia, trots att striden mellan å ena sidan neuropsykiatrikern Christopher Gillberg och hans medarbetare och å andra sidan sociologen Eva Kärfve och barnläkaren Leif Elinder kunde ha klingat av för länge sedan. Det vill säga om universitetet hade vågat hävda myndighetsansvar och offentlighetsprincip, i stället för ängslig vara till lagsmentalitet och tafatt fumlande i och blundande för regelverken. Därför står Göteborgs universitet inför konsekvenserna av ett självförvållat juridiskt haveri. När professorn i rättsvetenskap, Dennis Töllborg nyligen erbjöd sig att ställa sin kompetens till förfogande genom att söka tjänsten som universitetets egen jurist var det inte helt allvarligt menat, men ett nog så allvarligt påpekande av slöseri med skattemedel. I Göteborg har man stuckit huvudet i sanden i stället för att utgå ifrån två legalt förankrande självklarheter som forskarsamhället annars inte har några problem att omfatta. Nämligen att patientsekretess ska bevaras. Men också att all forskning ska kunna granskas. En av konfliktens motorer är att så många, också de som borde veta bättre, blandar ihop dessa saker. För det är inte patientjournaler som Eva Kärfve och Leif Elinder begärt ska lämnas ut till granskning. Utan metoder och underlag i damp/adhd-forskning. Kammarrättens dom att detta kan granskas innehåller dessutom särskilda sekretessförbehåll. Det som utlöste konflikten var Eva Kärves bok Hjärnspöken, där hon ifrågasätter Gillbergs etablering av damp-begreppet. Hon ifrågasätter inte att det finns genetiska förklaringsmodeller, däremot den stora andelen barn som anses ha en diagnos samt att (för många) barn medicineras. Kärfve, liksom barnläkaren Leif Elinder, menar att det kommit att ske en överdiagnosticering, med stöd av Gillbergs forskning. De riktar särskilt in sig på en kontrollgrupp på 42 individer som sedan sex års ålder varit obehandlade och inte fått medicin eller annan hjälp. 60 procent av dem, nu vuxna i 30-årsåldern, har hamnat i psykisk sjukdom, kriminalitet eller missbruk. Vilket alltså bekräftar Gillbergs behandlingsteser. En grundbult i Elinder/Kärfves kritik är uppföljningarna, som att det bara var sju procents bortfall vid 22-årskontrollen, jämfört med nära tio gånger så stort bortfall i en av göteborgsforskarnas behandlingsgrupper. Det Gillbergkritikerna velat få insyn i är vilken metod som använts för att få "så osedvanligt lågt bortfall" i kontrollgruppen. Man ifrågasätter, om man skulle tala klartext, helt enkelt att några alls kommit eller att det har varit samma personer. Man problematiserar också att forskningen fått ligga till grund för Socialstyrelsens ADHD-dokument, som skrevs av Gillberg och hans medarbetare. Eftersom Gillbergforskningen har givit underlag till ett antal doktorsavhandlingar (med vad det innebär av opponentläsning, kopiering etc) är den inte hemligare än annan forskning. Varför kämpar man då så desperat, för att motsätta sig granskning? Varför skulle den internationellt kände Gillberg behöva frukta något från en sociolog som Kärfve eller en kommunalanställd barnläkare som Elinder? Å andra sidan - varför skulle just dessa ha med saken att göra? Att all forskning måste kunna granskas säger ingen sansad forskare emot. Som Lars-Eric Rutqvist, tidigare ordförande i Karolinska institutets etiska kommitté uttryckt det: Ingen forskare kan begära att bli trodd bara på sitt ord. Men självfallet innebär inte det att vem som helst ska få genomföra granskningen. Och det fanns en möjlighet att överlämna materialet till Vetenskapsrådet, VR, för oberoende granskning. VR kan dock inte själva ta initiativ och universitetet drog 2002 tillbaka en anmälan som var på väg. Varför? Ja, helt enkelt därför att Gillberg vägrade. Gillberggruppen strider inte bara mot Kärve och Elinder, utan motsätter sig all extern insyn". Och ju mer Gillberggruppen kämpat emot och till slut förstört sitt eget material, desto starkare befästs, inte oväntat, misstankar om att något är skumt. Samtidigt behöver det självfallet inte alls vara så. Det kan mycket väl handla om att en forskare, med destruktiva följder, tillåtits leva ut sin begripliga känsla av att vara förorättad. Det är här universitetet och andra kunde ha stöttat Gillberggruppen att inse att de skulle ha haft allt att vinna på granskning, som möjlighet till "frikännande". Men Gillberg har satt sig på tvären genom lagtrots, genom självmordshot (inte från honom själv, men väl från hans medarbetare) och inte minst genom att aktivera en imponerande och maktstinn lobby. I Gillbergs stödtrupper återfinns bland andra regeringens egen rådgivare i forskningsfrågor, Hans Wigzell, medialt respekterade namn som Martin Ingvar och Sten Levander. På Gillbergs sida ingår också lobbyaktiva patientföreningar som Riksförbundet Attention och Riksförbundet Autism - kretsar där Gillberg är hjälte och Eva Kärfve häxa. Medlemmar har uppmanats att demonstrera vid tisdagens rättegången och det är inte konstigt: att få diagnos på barns problem och symptom innebär för många lättnad, lindring samt ekonomiskt stöd. Tal om överdiagnosticering kan uppfattas som hot om att bli fråntagen både hjälp och förklaringar. Också för samhället är diagnoser en lättnad. Behovet av att stämpla problembarn och uppfinna diagnoser är välkänt. Redan romarna förklarade vissa beteenden som medfödda, när det gällde särskilt rymningsbenägna slavar. Att medicinera bort avvikande beteenden ligger också i läkemedelsindustrins intressen. Vilka finns då på Kärfves/Elinders sida? Inte många. Men de två har fortsatt att envisas. Och Göteborgs universitet beslöt, efter att inte ha vågat lämna ärendet till VR, att "kompromissa" genom att granska sina egna forskare. Det skedde knappast enligt något dittills känt regelverk. Elias Eriksson, professor i ett helt annat ämne än neuropsykiatri, men en av Gillbergs mest aktiva anhängare och lobbyister, övertalade professor emeritus Ove Lundgren att titta på materialet. Vilket alltså gav ytterligare två personer utanför gruppen tillgång till det "hemliga" materialet. Lundgren, som är fysiolog och tarmforskare, påpekade att han inte kunde göra mer än en ytlig besiktning, ett argument mot granskning är annars att en sådan skulle ta flera år. Lundgren gjorde dock vad han ombetts, glömde det hela till dess han till sin häpnad insåg att hans fyratimmarsbesiktning föranlett dåvarande preses Göran Bondjers att i mars 2003 författa pressmeddelandet: "Christopher Gillberg och hans kolleger är därmed befriade från alla misstankar". I brev till rektor skriver Lundgren senare att han aldrig under hela sin forskarkarriär känt sig så utnyttjad. Men då har konflikten redan nått point of no return. Det skedde när Gillberg i en intervju jämställde granskning med att "lägga ut aidssjukas journaler på gatan". Via telefonsamtal och maningar att underteckna protestbrev fick adhd-patienter/föräldrar veta hur Gillberggruppen såg på en eventuell granskning: "Vi är djupt oroade för de konsekvenser Kammarrättens dom kan få för de enskilda personer som ingått i studien". Man skulle kunna se det som oetiskt att aktivt skrämma upp patienter som befinner sig i beroendesituation till sina läkare. Men det skulle, ur Gillbergssidans perspektiv, visa sig vara ett genidrag. När Gillbergs medarbetare i maj 2004 uppgav att de förstört det material som begärts utlämnat blev det för många lätt att se det som något de gjort, offrat, för patienternas bästa. Det blir rättegång också om detta framöver, man har inte rätt att förstöra sin egen forskning. Här kan dock inte Gillberg ställas till svars, eftersom han hävdar att han var ovetande om att hans hustru och två av hans närmaste medarbetare malde ner livsverket i papperstuggen. Och frågan om Kärfves/Elinders eller någon annans rätt till insyn kommer därmed att förbli teoretisk. Eftersom det - oavsett vad man kommer fram till i rättegången och oavsett om materialet verkligen är förstört - inte längre finns något att granska.
Angripna SVT-producenter: Martin Ingvar hyllar Gillberggruppen med irrelevanta argument.
Vi har gjort en timme dokumentärfilm, "Fördärvet", i SVT som handlar om forskningsstriden kring det svenska begreppet damp (Deficits in attention, motor control and perception), hur världsunikt forskningsmaterial förstörts - en handling som i sig är unik - och den debatt som följt.
Hjärnforskaren professor Martin Ingvar med flera skriver i DN Debatt den 27/4 om den internationella adhd-forskningen och gläds över att det finns mediciner, och att det nu kommit bättre mediciner för människor med besvärliga symtom.
Vår film handlar varken om adhd, läkemedel eller någon internationell forskning, utan enbart om tvisten kring damp-forskningen. Martin Ingvar med flera debatterar en diagnos. Vår film handlar om en vetenskaplig tvist.
I vår dokumentär tar vi inte ställning för eller mot diagnosens varande, utan radar upp de huvudsakliga argument som respektive sida använt. Utan att vara forskare i ämnesområdet måste man som medborgare ha rätt att få ställa frågan: Hur gick det till egentligen?
Vi ville beskriva och försöka förstå varför materialet förstördes. Vi hade önskat att forskningsledaren professor Christopher Gillberg och medarbetare ur hans grupp hade gett sin beskrivning av striden. Men ingen av de tillfrågade ville bli intervjuad i filmen. Detta beklagar vi.
I den nu efterföljande debatten har gruppen fått ytterligare erbjudanden (två gånger) om att få ge ett genmäle och på så sätt kunna delge tittarna sin syn i en intervju i SVT. Men Christopher Gillberg och hans medarbetare har åter avböjt.
Trion som förstörde forskningsmaterialet anförde som motiv att de ville skydda patienterna. Martin Ingvar med flera hänvisar i sin debattartikel till Världsläkarförbundets hederskodex för medicinsk forskning (den så kallade Helsingforsdeklarationen) som poängterar försökspersonernas rätt till integritet och att uppgifter ska behandlas konfidentiellt (punkt 21). Därför hyllar de Gillberggruppens domstolstrots (trotset mot kammarrättens beslut att låta utanförstående, under straffansvar, få ta del av det nu förstörda grundmaterialet) och gör en jämförelse mellan sekretess och det grundlagsskyddade källskyddet som är en av hörnpelarna i vår demokrati.
Att jämföra en kodex för forskningsetik med paragrafer i Sveriges grundlag är inte relevant.
Slutligen ska poängteras att vi givetvis inte har några som helst personliga intressen i eller kopplingar till denna vetenskapliga strid. TINA THUNANDER KICKI HULTIN
Höjebroskolan är en skola med inriktning på elever med handikappet Autism. På skolan finns den obligatoriska 9-åriga skolan såväl som det frivilliga 10:e året. Skolans upptagningsområdet är Lunds kommun såväl som närliggande kranskommuner.
På skolan finns ett 20-tal elever och ungefär lika mycket personal. Varje klass har en lärare och ett antal assistenter till sin hjälp. På skolan finns även några fritidspedagoger som värnar om elevernas fritid och sköter om fritidshemmet.
Skolans pedagogiska inriktning och bas är den s.k TEACCH pedagogiken. Samtliga lärare och ett flertal ur den övriga personalen har utbildats i denna pedagogik som genomsyrar hela skolans verksamhet. Utöver detta har ett flertal ur personalen och samtliga lärare vidareutbildats i Kognitiv Beteende Terapi även ofta förkortat som KBT. Skolans personal har mångårig erfarenhet men strävar ständigt efter att förnya och vidareutbilda sig genom att vara ajour med de senaste pedagogiska och vetenskapliga nyheterna.
Varannan vecka träffas alla lärare för att diskutera pedagogiken och uppläggen. Lika ofta träffas skolans lilla samordningsråd där man ser hur nya aktiviteter kan införas samt håller ett öga på skolans styrning. Varannan månad träffas dessutom hela personalstyrkan, från kökspersonalen till vaktmästare för att ta upp aktuella ärenden kring hur skolan och fritids ska kunna utvecklas och ständigt bli bättre.
– Jag har försökt låtsas att jag är som alla andra – men bara lite annorlunda. Till slut måste man ställa sig och säga ”Jag är annorlunda och nu kräver jag att få spela på min spelplan”, säger Anna Kettner, här i landstingshuset i Stockholm där hon verkat som trafiklandstingsråd.
Klarar politiken trots adhd
Publicerad: 27 februari 2008, 08.23. Senast ändrad: 28 februari 2008, 08.24
Beslutsfattare. När politikern Anna Kettner fick veta att hon har adhd ville somliga i hennes omgivning att hon skulle ligga lågt med det. Nu berättar hon för första gången i en intervju om sin diagnos och hur hon klarar sina uppdrag.
Att ständigt komma för sent när man är landstingspolitiker är väldigt pinsamt. Men Anna Kettner har numera en pragmatisk syn på sin adhd.
–För mig är det lite som att vara vänsterhänt, det kan vara oerhört opraktiskt.
Men när hon för knappt tio år sedan fick sin diagnos var hon till en början försiktig med vilka hon berättade för. Då var hon ordförande i Broderskapsrörelsen och adjungerad i socialdemokraternas verkställande utskott. En del var oroliga att det skulle komma ut, att det skulle bli snaskiga skriverier. Det var ju lite känsligt med en förtroendevald som hade adhd och medicinerade med centralstimulantia.
Men kunskapen om adhd har ökat och attityderna har ändrats. Idag vill hon vara öppen.
–Det finns fortfarande fördomar om adhd, att man är knäpp, att det är en psykisk sjukdom. Människor förväxlar sekundära effekter med själva handikappet. Jag tror inte att människor med adhd är asociala. Många kan ha sådana drag, men det är för att de inte fick öva som barn. Många av oss blev antingen utstötta eller isolerade och då får man inte den nödvändiga träningen.
Anna Kettner är tacksam för sin familj som stöttade henne under svåra år. Hon var mobbad i grundskolan, men blev accepterad och fick kompisar i gymnasiet.
–Jag har blivit bättre socialt, men jag har säkert en del att hämta in fortfarande fast jag är nästan 50 år gammal.
Anna Kettner vet att en del kan se henne som en ganska jobbig typ som ibland kör över folk som en bandvagn, gärna avbryter, pratar för mycket och inte kan hålla fokus.
–Men en bekant till mig sade ”människor är ju inte bara en sak och du är så snäll, omtänksam och har mycket kreativitet och bra idéer”. Sådan respons gör en väldigt glad.
Anna Kettner har en lång bana inom socialdemokratiska partiet. Hon har haft många förtroendeuppdrag, bland annat trafiklandstingsråd i Stockholm, och har även varit pastor i Svenska Missionsförbundet.
Hur har det gått att vara heltidspolitiker och ha adhd?
–Det har uppenbarligen gått bra för jag har fått en del viktiga uppdrag. Men det är svårt att jämföra för jag vet inte hur det är att vara heltidspolitiker och normal.
Det var lättare att vara trafiklandstingsråd än, som nu, ledamot i oppositionen. Som landstingsråd hade hon två politiska sekreterare som höll ordning på alla dagens möten, läste in handlingar och höll henne informerad.
–Jag kunde ägna mig åt att vara kreativ och komma på lösningar som ingen annan hittar, till exempel enhetstaxan i SL.
Har du gjort något i jobbet som gått tokigt på grund av din adhd?
–Nej, det tycker jag inte. Men jag har fått känna mig dum många gånger när jag glömt tider eller folks namn.
Men så påminner hon sig att hon några gånger missat information i skrift på grund av sin dyslexi, men hon har nästan alltid kunnat hämta upp det. En gång, när hon satt i opposition, missade hon att två förskolor skulle läggas ner.
En yngre kollega sade vid ett tillfälle ”att han beundrade regelöverträdare som henne”. Då hade hon offentligt sagt emot Göran Persson. Men Anna Kettner ser det snarare som att hon inte riktigt uppfattar de oskrivna reglerna.
–När min dåvarande man och jag hade middagar förut kunde jag fråga efteråt ”Tror du att de hade trevligt?”, ”Tyckte de att jag pratade för mycket?” eller ”Tyckte de om maten?” Det var inget spel utan jag visste verkligen inte.
Att inget går av gammal vana kan också vara en tillgång, till exempel när hon var stadsdelspolitiker i Rinkeby och mötte många människor från andra kulturer.
–Jag tror att jag är bättre än andra på att sätta mig in i hur människor känner. De flesta utgår från att andra upplever världen som de själva. Jag förutsätter aldrig att någon känner som jag utan frågar hur de har det. Det beror inte på att jag är god, utan det är en livsnödvändighet.
Inte heller privatlivet går med automatik. Hon får lägga enorm kraft på att inte glömma något.
–Mitt liv är en lista.
När det är jul gör Anna Kettner en lista ”Julen 2007”. På den skriver hon upp precis allt från ”koka julkskinka” till ”köp gran” för att inte glömma något.
–Hemma kan jag gå och mumla för mig själv ”nu ska jag ta fram gympakläder till henne och sedan ska jag borsta tänderna”. Annars glömmer jag att borsta tänderna. Inget sitter automatiskt, så man är trött när man ska gå och lägga sig.
Det kan tyckas märkligt att orka vara heltidspolitiker när vardagen tar så mycket kraft, men hon förklarar med att hon har väldigt roligt och tycker att det är meningsfullt.
–Min mamma är politiker och hon lärde mig att sätta gränser. Jag har till exempel sagt till mitt parti att jag inte bokar fler än tre kvällar i veckan.
Anna Kettners mamma Birgitta Dahl, som var bland annat socialdemokratisk miljöminister och riksdagens talman, poängterade alltid att det var viktigt att ha ett liv utanför politiken.
–Om jag ska ge ett råd till dem som är yngre och har adhd så är det att man måste få ha några timmar om dagen för sig själv.
Själv ligger hon och tittar på deckare någon timme om dagen. Hon har två dvd-spelare för att kunna se Women’s Murder Club, Navy CIS, The Closer, Ally McBeal och annat. Det är en nödvändighet för att hon ska orka.
–Min mörka hemlighet är att jag aldrig ser TV-nyheter. Jag blir så otroligt uppstressad så jag låter bli. Men jag läser Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter och jag hör på P1.
Som landstingspolitiker med adhd har hon sett vården från två håll.
–Mycket har förbättrats när det gäller hur barn med adhd tas om hand, men det är fortfarande problem. För oss vuxna är det väldigt komplicerat. Jag fick ingen diagnos i landstinget. De tyckte inte att jag kunde ha adhd eftersom jag var politiker, utan jag fick söka privat.
När hon var ny i landstinget lade hon en motion om att skapa kompetenscentrum för adhd hos barn.
Anna Kettner tycker att det finns en hel del kvar att göra för att barn och vuxna med adhd ska få bättre stöd och hjälp i vardagen.
–Jag har aldrig fått några hjälpmedel, men jag har också varit rädd för att söka hjälp för att det kan ses som att jag utnyttjar min ställning.
Den behandling hon själv fick efter diagnosen är läkemedel. Själv märkte hon ingen större skillnad, men familjen upptäckte genast att hon inte blev stressad lika fort. Tidigare kunde det räcka med att två barn pratade med henne samtidigt för att hon bli nästan panikslagen.
–Att jag själv inte såg skillnaden beror nog på att man lever mycket punktuellt när man har adhd, man har svårt att jämföra.
Svårigheten är att komma ihåg att ta medicinen. Den här eftermiddagen har hon glömt och märker det på att hon blir väldigt trött, trots att hon sovit ordentligt på natten.
Anna Kettner skulle vilja få hjälp av en arbetsterapeut att organisera hemmet så att det blev lättare att sköta, till exempel att alla lådor märktes med vad som ska vara i.
–Jag har inte kaos hemma, men det beror på att jag ständigt har superkontrolläge påslaget. Men det skulle bli kaos om jag gav efter en millimeter. Det är ett slags ångest.
Länge skrev hon upp varenda utgift i en kassabok.
På jobbet skulle hon önska att hon fick mer IT-stöd så att hon kunde använda påminnelsefunktioner på ett enkelt sätt.
Anna Kettner har adhd med dyslexi och motoriska svårigheter.
Det tog henne ett par somrar att lära sig cykla när hon var 8-9 år. Och då cyklade hon hela dagarna. När hon skulle lära sig simma så tog det en hel sommar. De kallade henne sälen för hon simmade så okontrollerat att bara näsan stack upp.
Anna Kettner är uppvuxen i ett hem där mamman och hennes man hade böcker i alla rum utom på toaletten. Själv hade hon stora problem att läsa.
–Men vad gjorde mina föräldrar, kulturknuttar i det radikala 70-talet då det inte fanns något fulare än Walt Disney? Jo, jag fick alla serietidningar som gavs ut. De förstod att läsning måste vara lustfyllt.
Anna Kettner fungerar som bäst när livet är strukturerat. Nu när barnen börjar bli stora, och bor hos sin pappa varannan vecka, så har Anna skaffat en hundvalp.
–Han förser mig med en struktur. Och han är oerhört bekräftande. Han reagerar inte på att jag kommer tio minuter för sent och är rufsig i håret – han är bara överlycklig över att jag är där.
ROSENGÅRD OCH MÖLLEVÅNGEN Jag tänkte berätta lite hur jag har flytt ifrån mina känslor på många olika sätt. Jag har självmedicinerat mig tidigare och har sökt efter ett lugn, för att min hjärna har alltid gått på högvarv på grund av min adhd.
Som barn hade jag flykten i godis för att jag fick det av mina föräldrar så fort de inte kunde handskas med mig. De trodde att det var rätt sätt men ack så fel de hade. Det var bara en snabb lösning för stunden men det är klart att jag köpte det, vilket barn hade inte gjort det.
När jag kom i kontakt med spel för första gången så var jag nog 7 år. Jag följde gärna med min pappa på travbanan Jägersro för i den miljön mådde jag bra, där hände så mycket hela tiden och det är så min hjärna fungerar, mycket huller om buller - I like. Man fick slåss om uppmärksamheten så det var ju självklart att jag följde med. För vi var ju dock fyra barn i familjen.
Där gav min pappa mig ett par femmor så att jag fick spela på hästarna, en vinnare och en plats som det så fint heter. Vi satt på Jägersro restaurang så att de både kunde spela och supa, som jag kallar det. Sen när min pappa och hans gräsliga bror vann mycket pengar så bar det i väg med taxi till en krog i Malmö. Där åt vi och de drack sig ännu fullare än vad de redan var.
Stackars lilla mig fick ha enarmade banditen som barnvakt. Det är en typ av spelautomat som det fanns på den tiden. Usch det låter som jag är jättegammal. Men där satt jag gladeligen och stoppa ner kronor och vann en hel del. Jag kan höra det som om det var i dag, när det rasslade till i automaten och kronorna kom ner i metallbehållaren. Glad blev jag så klart, jag fick ju kick på kick redan då.
Jag fick även följa med mycket på bingo med min farbror och pappa. På den tiden fick jag spela även om jag bara var 11år. Jag kommer speciellt ihåg när det var nattinatti, då fick vi gratis räkmackor och det var ju populärt.
Jag förstår inte hur vuxna tänkte på den tiden men det är klart man kan inte se om man inte tillåter sig att känna känslor. Jag hade ingen moders- eller fadersgestalt att se upp till. Så jag gjorde vad jag trodde var rätt för det var det enda jag visste.
När jag sedan blev vuxen och fick barn så började mitt spelberoende ta fart. Jag spelade bingo så fort jag fick chansen. Jag kunde vakna på morgonen och bara tänka på att jag skulle gå och spela bingo. Det var ett helt sjukt beteende. Jag kunde lägga flera tusen där men när jag skulle handla mat och kläder så var det röda lappar som gällde. Jag har gjort många dumma saker när det gäller pengar till spel men det vill jag inte gå närmare in på för det kan skada mer än vad det gör nytta. Jag gick in på en dagtidsbehandling så att jag kunde vara med barnen på kvällen.
Jag gick inte ut hela efterbehandlingen utan tog ett återfall. Som varade i två år. Under de två åren så drog jag på mig ett nytt beroende och det var starka värktabletter och insomningstabletter, ca 12 per dag. Jag kände att jag hade förlorat kontrollen så jag bad om hjälp på beroendecentrum och där fick jag hjälp med nedtrappning ca ett halvår. Abstinensen var fruktansvärd jag hade värk i alla muskler i hela kroppen och vill aldrig känna så igen. Tabletterna och bingospelet har jag varit befriad från nu ett antal år. Min sista behandling var i oktober 2007. Det handlade om min mat jag åt, som om jag var rädd att maten skulle försvinna och godiset skall vi inte snacka om.
Det var gränslöst, samma gränslöshet som det var med tabletterna och spelet. Men den här gången kändes behandlingen som om jag inte hade något val, annars så hade jag ätit ihjäl mig. Jag har också kommit underfund med att det är sockret och maten som är min huvuddrog. För det är när jag har blivit större och större som min självkänsla och självförtroende har blivit svagt, det så kallade jaget. Just nu när jag skriver detta så har jag inte ätit något godis på 4 månader. Det är så häftigt för det har aldrig hänt i mitt 40 åriga liv.
Vem är då den viktigaste personen för mig. Det är jag så klart. Men det var inte så självklart då men det är det nu. För jag jobbar med mig själv varje dag och säger bland annat att jag är värd ett bra liv. Idag vet jag vem jag är: en kärleksfull person och mamma.
Nu går jag regelbundet på möten i olika gemenskaper som OA (overeater) och NA (anonyma narkomaner), tacka gud att det finns, för utan dem hade det blivit mig övermäktigt. Jag går även på efterbehandling varannan tisdag. Men i dag har jag ett val och ett mycket bättre liv utan tabletter, spel, hetsätning och socker.
Publicerad 22 juni 2009 - 18:15 Uppdaterad 22 juni 2009 - 18:16
För första gången har adhd hos kvinnor i svenska fängelser undersökts - och det är vanligare än man tidigare trott. Det kan också finnas ett samband mellan sjukdomen och återfall i brottslighet, enligt studien.
-Det är en lönande affär att lyckas hjälpa en endaste kvinna, konstaterar Maija Konstenius, psykolog vid Beroendecentrum och försöksledare för studien.
Adhd ökar risken för att en person ska utveckla ett missbruk, som i sin tur är den största faktorn som påverkar återfallsrisken i brott. Samtliga kvinnor i undersökningen som hade adhd har även någon form av missbruksproblem.
Inte diagnosticerade I studien intervjuades 56 kvinnliga fångar, av dem uppfyllde omkring var tredje kriterierna för adhd. Få av dessa kvinnor hade tidigare fått en diagnos och därför har många inte fått hjälp. Men när de nu sitter i fängelse är det ett bra tillfälle, tycker Konstenius. Och förutsättningarna är goda för att erbjuda kvinnorna behandling, enligt Martin Grann, utvecklingschef på Kriminalvården.
-Vi har jobbat med adhd i svensk kriminalvård ett antal år, bland män i första hand, och vi har en hel del erfarenheter. Däremot är det nytt för oss att det är en så hög förekomst bland de kvinnliga intagna, säger han.
Just nu pågår projekt på bland annat anstalten Norrtälje som utvärderar om läkemedelsbehandling mot adhd även minskar risken för återfall i missbruk och brott, enligt ett pressmeddelande från Kriminalvården.
-Det vi får skäl att reflektera över är om vi omedelbart måste fundera på läkemedelsassisterade behandlingar även bland kvinnliga intagna, säger Grann.
Läkemedel finns Han nämner att det finns läkemedel som kan reducera adhd-symtom eller till och med bota sjukdomen.
-Däremot finns det inga studier som visar att om man botar adhd hos en kriminell så slutar den personen att vara kriminell. Men det är något väldigt många tror, säger Grann och slår sedan fast:
-Det spelar ingen roll om adhd i sig skapar kriminalitet, för adhd skapar lidande och för mig räcker det som skäl för att vi borde erbjuda de kvinnliga intagna behandling. Sedan om man dessutom kan bli av med kriminalitet på köpet så är det bara jättebra.
Bakom studien står Karolinska institutet, Beroendecentrum i Stockholm och Centrum för psykiatriforskning samt Kriminalvården.
Vissa röker tobak. Andra röker annat. Många försöker sluta och för en svår kamp - inte minst mot den stenhårda moralismen som utplånar varje nyans. Det menar Andreas Kleerup, en av Sveriges största popartister.
Kreativitet.
har hört så mycket.
"åh vad jag önskar jag hade ett Kreativt Yrke"
eller?
Vi är alla olika.
Vi försöker varje dag
Vissa klarar av att jorden är rund
Klarar av sitt jobb.
Andra:
Nope
Vissa tycker Rammstein är det bästa bandet.
O har en sjujkdom som heter Kol.
Då har man rökt sjukt mycket cigg.
A Lot.
Massa.
O sen klaga på folk som har andra problem med ämnen,
Vinner fina priser,
försöker överleva.
Patetiskt.
Du valde cigg.
O nämn inte mitt namn i samband med missbruk när du själv har samma problem.
Försöker få ordning på livet o mår ganska bra.
Försökt sluta med massa saker.
Gör musik som folk verkar behöva.
Kämpar på.
Drar inte upp vad mina planer för att hjälpa folk i nöd är.
Det kommer
Du är inte "rock ´n´roll".
Någonstans.
Att anklaga "missbrukare" när du själv är det låter mer som Göring.
Han höll god min fast hans Luftwaffe föll sönder.
Hoppa ner från hästen baby.
eller försök få Cocillana.
Inte attackera ett onödigt ämne.
Inget kommer förändras av din geni-analys.
O att en av dina förebilder blev fri o kunde göra musik utan drugs:
Bra!
Skulle aldrig säga att droger är bra.
Aldrig rekommendera det till någon.
Men vi människor är olika.
Alla har något som inte stämmer.
Vi letar på.
Jag skäms inte för min rygg är fri.
Mina problem är jag öppen med.
Testa snus.
Att sätta sig över folk som Vet att de har problem när du själv är slav under
Det är inte med auktoritär gränssättning utan med förståelse man kan hjälpa barn som har svårt att samspela socialt, menar den amerikanske barnpsykologen Ross Greene.
Ross Greene har utarbetat en behandlingsmodell för att hjälpa barn som är explosiva och deras familjer. Foto: Lars Epstein
Det finns barn som blir utskällda mer än de flesta, både hemma och i skolan. Barn som har ett häftigt humör, svårt att klara motgångar och förändringar, och svårt att kontrollera sina impulser och utbrott. Barnpsykologen Ross Greene har ägnat många år åt att försöka hjälpa de barnen och deras familjer. Nu har han besökt Sverige och föreläst för lärare, psykologer och föräldrar om hur man kan göra det utan strid och skäll.
Emily var en liten flicka som kom till Ross Greenes mottagning på grund av sina fruktansvärda utbrott. När hon och Ross Greene hade pratat en stund frågade han om hon kunde komma på något som hon blivit arg på sin mamma för den senaste tiden. "Mamma stack hål i min kycklingpaj", sa Emily. - Jag hade aldrig någonsin hört om en sådan anledning förut, berättar Ross Greene. Men när jag frågade vidare kunde Emily förklara att hennes mamma stack fingret i pajen för att kolla att innanmätet inte var för hett, så att Emily inte skulle bränna sig i munnen. Och att Emily blev så arg förklarade hon med att pajlocket blev blött när mamman stack ner fingret, och pajlock ska vara frasiga. På min fråga om det fanns något sätt att lösa problemet så att både mamman och hon skulle bli nöjda, sa hon efter att ha funderat ett kort stund: "Mamma kunde ta en stekspade, lyfta av pajlocket och lägga det bredvid, och sen kunde jag äta pajlocket först. Då skulle resten av pajen ha svalnat så jag kunde äta den sen."
Emilys mamma blev jätteförvånad när hon efteråt fick höra Emilys förslag, säger Ross Greene. Hon hade aldrig vetat att hennes dotter hade en sådan förmåga till problemlösning. Hon hade aldrig gett Emily chansen att visa det.
Det här låter kanske enkelt, men det är det inte. I efterhand kunde Emily se en lösning, men när hennes utbrott pågick var det bara "härdsmälta" i huvudet, och varken hon eller hennes mamma kunde tänka klart. Att hjälpa "explosiva-oflexibla" barn att utveckla sina förmågor att reagera mer välanpassat på de krav som livet ställer är inte lätt, men det går, säger Ross Greene. Fast inte genom att "sätta gränser" och visa vem som bestämmer.
Ross Greene är chef för en avdelning vid Massachusetts General Hospital i Boston, USA, och biträdande psykologiprofessor vid Harvard Medical School. Han har alltid tyckt om att jobba med barn, berättar han, och alltid intresserat sig för de "besvärliga" barnen, redan när han som ung arbetade som lägerledare. Som psykolog specialiserade han sig på adhd men började mer och mer ägna sig åt de allra "svåraste" barnen, med eller utan adhd.
De flesta vuxna vet att vredesutbrott hos en tvååring ofta är ett annat, om än för omgivningen jobbigt, sätt att säga "jag tycker inte om den här situationen" eller kanske helt enkelt "jag är hungrig".
Men utbrott och "trotsighet" hos äldre barn tolkas gärna på ett annat sätt. Och trots god vilja hos både föräldrar, förskollärare och lärare blir resultatet ofta en utskällning. De vuxna vill "sätta gränser", eller också orkar de helt enkelt inte med situationen och tappar fattningen.
Även om vuxna i dag många gånger tänker att det på något vis är "synd om" bråkiga barn, betraktas deras beteende ofta som viljestyrt och manipulativt. Men för att kunna hjälpa barnen är det grundläggande att man förstår bakgrunden till svårigheterna, säger Ross Greene. - De flesta barn kommer ur trotsåldern för att de gradvis lär sig sådant som att uttrycka sina behov på ett mer effektivt sätt, att tåla frustration och "växla spår" när situationer ändrar sig, och att lösa problem genom att tänka ut möjliga utvägar. Sådana förmågor är otroligt viktiga, hela dagarna är fyllda av situationer där de är nödvändiga. Men det finns barn som inte utvecklar förmågorna till flexibilitet och tolerans för frustration i samma takt som andra.
Gemensamt för många barn med olika svårigheter av den här typen är problem med vissa hjärnfunktioner, framför allt i frontalloberna, som styr exempelvis förmågan att skifta från en idé eller situation till en annan, att planera, lösa problem och kontrollera impulser. Med detta följer ofta problem med social kontakt och kommunikation - bristerna kan också innebära sämre självinsikt och dålig insikt om hur det egna beteendet påverkar andra människor. - En av de positiva sakerna med forskningen kring det här är att vi kan komma ifrån standardförklaringar till att barn gör sådant vi inte gillar, säger Ross Greene. Man kan jämföra med synnedsättning. De flesta av oss utgår inte från att människor som ser dåligt ofta låtsas ha svårigheter för att de ska få uppmärksamhet, och vi är glada att inte ögonläkarna säger "jag tror att du kan se bättre om du bara vill". Precis som ögonläkare brukar göra rekommenderar jag att man ska undersöka och försöka förstå problemet, och sedan använda en behandling som gör livet lättare och passar de individuella behoven.
Ross Greene har arbetat fram en behandlingsmodell som han menar minskar frustrationen, antalet vredesutbrott och bråk, och samtidigt hjälper barnen att utveckla de förmågor de brister i. Lite skämtsamt säger han att vuxna får fungera som "surrogat-frontallober".
Ross Greens metod innebär bland annat att man lär sig att förutse konfliktsituationer och förebygger dem. Man måste också prioritera - många konflikter handlar om prestige och är onödiga. Det viktigaste är att hjälpa barnet att vara lugnt och sansat när det är frustrerat, så att barnet kan hantera sina känslor och tänka klart, och att sedan hjälpa barnet att självt tänka igenom saken och hitta lösningar. Barnet blir också hjälpt av att man visar att man förstår svårigheterna.
Trots att kunskaper om bakgrunden till sådana här svårigheter funnits länge, är det få behandlingsmetoder som verkligen tar hänsyn till det, menar Ross Greene. I USA är det vanligt med beteendeinriktade förhållningssätt där barnen får belöningar respektive "straff", men då hjälper man inte barnen lika mycket med grundproblemen, säger han.
Skolan är lika viktig som föräldrarna när det gäller att hjälpa de "explosiva" barnen. Och lärare och föräldrar måste samarbeta. - Den amerikanska skolan är väldigt disciplin- och straffinriktad, trots att forskning visar att straff inte fungerar. De hårda reglerna riktar sig egentligen mot de tio procent av eleverna som är "bråkiga", de övriga nittio procenten behöver dem inte. Och för de tio procent som reglerna är gjorda för fungerar de ändå inte.
Flera utvärderingar av behandlingsmodellen har visat att den fungerar bra, men det behövs fler och större studier, säger Ross Greene. Nu används modellen i bland annat skolor i Massachusetts, med goda resultat. Både "explosiva" barn och andra barn har nytta av den. - Skolan är alldeles för inriktad på lärandet, när den borde bry sig mest om socialt samspel. Det är det som skapar de största problemen för elever, och när det fungerar bättre kommer lärandet på köpet. Klasskamraterna betyder lika mycket som de vuxna. Skolan måste arbeta aktivt för att skapa en stark gemenskap mellan eleverna, en stämning där man accepterar och tolererar olikheter och att olika personer behöver hjälp med olika saker. Ett gemensamt klassmöte varje dag redan från början, där man diskuterar problem och där elever får berätta om sig själva, är en bra grund.
Utan amfetamin i kroppen kunde Maria Andersson, 34, inte ta hand om sin lilla dotter.
Hon behandlade sig själv mot adhd – utan att veta om det.
Om Maria Andersson hade fått sin diagnos adhd i barndomen hade hon sluppit mycket lidande.
Ingen orkade med henne och hon valsade runt mellan olika fosterfamiljer. När hon var 15 år och började missbruka amfetamin kände hon för första gången i sitt liv ett lugn inombords.
Nu åker hon Sverige runt och föreläser om adhd.
– Jag vill inte att någon annan ska behöva gå igenom samma helvete som jag varit i, säger hon.
Maria kände tidigt att hon inte var som andra barn. Hon var hyperaktiv och fick okontrollerade aggressiva utbrott, skyllde allt på alla andra, hade svårt att leka och kunde inte sitta still.
Så fort hon kände konkurrens rymde hon eller slogs och hon sökte sig till äldre barn som fick henne att göra saker som de själv inte vågade.
– Jag visste innerst inne att det jag gjorde var fel, men jag kunde inte bromsa mig själv. Jag fann en pajas inom mig som jag plockade fram i situationer jag inte behärskade.
Funderade på självmord
Det skulle dröja ända tills hon blev 28 år innan hon förstod varför hon uppförde sig som hon gjorde. Då var hon så trött och utbränd att hon funderade på att ta sitt liv. Hon fungerade ju ändå inte. Hjärnan var som ett pussel i tusen bitar, som var omöjliga att få ihop till en fungerande helhet. Om hon inte tog amfetamin vill säga. Då föll allt på plats och hon kunde strukturera sitt liv som alla andra, normalt fungerande människor. Men att missbruka amfetamin och vara småbarnsmamma skapade en ångest och Maria var alltid rädd.
– Jag insåg att det bara var en tidsfråga innan någon skulle komma och hämta min älskade dotter, den enda anledning till att leva överhuvudtaget.
I dag vet hon att det amfetaminliknande preparatet metylfenidat finns i adhd-medicinen, men det visste hon inte då.
–Jag kände bara att jag behövde ha den där pyttelilla dosen för att fungera.
Nu har missbruket ersatts av receptbelagd Ritalin och Maria har äntligen fått ett liv.
Hon som tidigare inte ens klarade av att strukturera sig själv tillräckligt mycket för att gå och handla driver nu eget företag. Med sin egen historia som grund håller hon föreläsningar för skolpersonal, kuratorer, socialtjänstemän och psykologer över hela landet.
Föräldrarna var missbrukare
– Jag vill berätta för att öka förståelsen för vad ett funktionshinder kan ställa till med för en individ. När jag har läst alla utredningar som gjorts om mig står det misstänkt mbd [som damp förut benämndes] på flera ställen. Om någon hade fångat upp mig där hade mitt liv kunnat se annorlunda ut.
När Maria Andersson föddes i Göteborg 1 februari 1974 stod det nästan skrivet i stjärnorna att hon skulle få det tufft. Hennes föräldrar var missbrukare och kunde inte ta hand om henne.
Två år gammal hittades Maria övergiven i en lägenhet med kraftig hjärnhinneinflammation. De sociala myndigheterna tog hand om henne och fosterhemskarusellen började.
Lerum, Degerfors, Grums, Degerfors igen och därefter ett antal behandlingshem.
– Jag vet att min fostermamma i Degerfors verkligen försökte, men jag var ett hyperaktivt barn som styrdes av impulser och inte av medvetna handlingar. Hon försökte få hjälp hos barn- och ungdomspsyk, men de förklarade att mitt beteende berodde på min bakgrund så hon fick ingen hjälp, berättar Maria.
Maria misskötte allt, skolan, hemmet och hon drack alkohol och slogs. Hon var 15 år när hon provade amfetamin för första gången.
– Jag kände ett inre lugn som jag aldrig tidigare upplevt. Jag blev social och trevlig, precis så som jag alltid velat vara.
Det var också någonstans där, i början av tonåren, som hon började känna dragningen till missbruket.
– Jag kände för första gången i mitt liv att jag hörde hemma någonstans. Men det dröjde inte förrän jag såg baksidan och så kom ångesten. Mina fosterföräldrar tappade greppet och ringde socialen. Jag hade skuldkänslor för vad jag gjorde, men jag orkade inte ta tag i mig själv. I stället drog jag mig undan.
Missbrukade i smyg
När Maria var 21 år flyttade hon till Karlskoga och mannen som senare blev pappa till hennes barn.
Hon började ta Efedrin, ett bantningsmedel som innehåller amfetamin, för att kunna fungera. Hon fick jobb på ett café och trivdes med livet. Men så tog bantningspillren slut och det blev kaos igen. För att få tillbaka kontrollen började hon missbruka amfetamin i smyg.
Men så började Maria må illa på morgnarna. Hon var gravid! Maria ville inte göra som hennes egen mamma gjort, så hon slutade med sitt missbruk – och så blev det kaos igen.
Hon kunde varken sköta jobb, sig själv eller hemmet och sov mest under hela graviditeten.
När Mathilda föddes den 20 september 1998 kände Maria för första gången i sitt liv kravlös kärlek. Den var så omtumlande att den fullständigt knockade henne.
Hon blev rädd och tvivlade på att hon i sitt eländiga tillstånd skulle orka och räcka till. Efter nio dagar på BB skickade personalen hem henne. Allt var kaotiskt.
– Jag tittade på andra människor och tänkte att om jag ändå vore som dem. Någonstans växte en avundsjuka inom mig.
Hon undrade hur de gjorde för att få sina liv att gå ihop. För henne fungerade ju ingenting. Hon kunde inte ens mäta upp välling till sin dotter.
– När Mathilda var tre månader orkade jag inte längre. Jag började självmedicinera med amfetamin och fick en aha-upplevelse när jag insåg att man faktiskt kunde sätta bebisen i en babysitter och hålla henne under uppsikt samtidigt som man duschade.
Kände igen symptomen
När Mathilda var åtta månader separerade Maria och sambon. Amfetaminmissbruket fortsatte. Samtidigt var Maria orolig över att hon inte räckte till som mamma och sökte hjälp hos Gryningen, en dagverksamhet i Karlskoga för föräldrar som har det jobbigt i relationen med sina barn.
Det var när hon hjälpte en yngre kille som var på glid som Maria fick svar på varför hon uppförde sig som hon gjorde.
Han berättade om sin adhd och hon kände alltför väl igen symtomen. Han berättade också om medicinen som innehåller amfetamin och då föll allt på plats.
– Det var så klockrent. Nu förstod jag äntligen vad det var för fel på mig.
Maria tog mod till sig och pratade med sin kontakt på Gryningen. Terapeuten tog det på rätt sätt och hjälpte Maria att få göra en utredning där diagnosen mycket riktigt konstaterades.
Men det var inte lätt att få medicinen utskriven. Hon var ju missbrukare och att skriva ut narkotikamedicin till en missbrukare är kontroversiellt.
Till sist fick hon den och nu är den där lilla tabletten Ritalin som hon tar var tredje timme skillnaden mellan en kaotisk tillvaro och ett fungerande liv.
I morgon ska hon hålla en föreläsning för sina före detta kuratorer, psykologer och handläggare på socialen.
– Jag är jättenervös, men jag har inget att skämmas för, och jag har faktiskt något intressant att berätta...
Lina går förbi bokarna intill slottet på väg till jobbet i Uppsala. Där brukar hon stanna till och lyfta blicken.
Publicerad: 20 februari 2008, 08.26. Senast ändrad: 28 februari 2008, 08.42
Ny insikt. Adhd är en diagnos som främst förknippas med stökiga småpojkar. Lina, 37 år, är en av de kvinnor som fått diagnosen först i vuxen ålder. Idagsidans nya serie handlar om en osynlig grupp med adhd – kvinnorna.
För Lina kan det enkla vara det svåra och det svåra det enkla. Hon lärde sig att läsa när hon var fyra år och blev uppflyttad en klass på lågstadiet eftersom hon låg så långt före sina jämnåriga.
I dag har hon en doktorandtjänst. Men något så enkelt som att dricka vatten eller komma ihåg att köpa mat är svårt. På datorn sitter en gul post-it-lapp med texten ”Drick vatten!”.
–Jag har småbarn och lägger en fruktansvärd energi på att vardagen ska fungera. All kraft går till att upprätthålla dagliga rutiner, att få barnen dit de ska, att det finns mat på bordet,
När Lina var liten tänkte hon att det var något fel i hennes huvud. Hon beskriver hur det känns i hjärnan genom att jämföra med ikoner i en dator, symbolerna som börjar hoppa så fort det till exempel kommit mejl. Men i Linas huvud hoppar ikonerna oavbrutet: ”hämta på dagis”, ”köp mat”, ”tvätta kläder” och ”glöm inte mötet”.
–Jag har inga betalningsanmärkningar och jag kommer i tid till möten eftersom jag skriver upp det på så många ställen, men det tar så mycket energi.
När vi ska ses har Lina lagt in två påminnelselarm i mobilen, ett kvällen före och ett två timmar innan vi ska träffas, för att inte glömma bort intervjun eller komma för sent.
I hela sitt liv har Lina känt sig annorlunda, inte riktigt passat in. Som barn var hon rebellisk – och retad. Lina hade några vänner, men annars svårt att få kamrater. Hon lärde sig aldrig det hon hade i läxa, utan kunde i stället klättra upp på ett skåp och läsa illustrerade bibelberättelser, naturvetenskapliga böcker och annat som hon tyckte var spännande.
För en månad sedan fick hon sin diagnos – adhd.
–Det var en enorm lättnad.
Lina vill vara öppen med sin diagnos, men tycker att det fortfarande finns så mycket fördomar i samhället att hon vill skydda sig och sin familj genom att inte ha med efternamnet.
Lina är övertygad om att kvinnor är underdiagnostiserade när det gäller adhd.
–Jag ser så många kvinnor som har liknande problem som jag. Det har inte tagit sig samma hyperaktiva intryck som hos killar, kanske eftersom det är mer skamfyllt för tjejer att vara utagerande.
Lina menar att kvinnor med adhd pressas hårdare än män eftersom kvinnor traditionellt förväntats ta större ansvar för dagishämtningar, födelsedagar och städning. Men strukturpressen kan också vara en hjälp. Genom att tvingas göra saker som är jobbiga lär man sig till slut.
– Bland utbrända kvinnor i 40-årsåldern är nog kvinnor med adhd överrepresenterade. Det är min tro i alla fall. Män kan tillåta sig att komma sent och glömma födelsedagar, men inte kvinnor. Jag tror att många kvinnor med adhd sliter utan att få någon hjälp.
Många kanske klarar jobb, men inte familjeliv, eller tvärtom.
–I den här åldern tar energin slut. Man kan inte pressa sig själv längre utan springer in i tegelväggar hela tiden. När man var yngre lyckades man banka ner dem på något sätt, säger Lina som är 37 år.
Men hon vill inte vara utan det hon kallar sin adhd-sida, den har också gett så mycket glädje. Lina har aldrig varit den ängsligt försiktiga, den som blir kvar på trampolinen.
Nej, tiden från tanke till handling är försvinnande kort. I ungdomen var Lina den vilda charmiga flickan, med hål på strumpbyxorna och rufsigt hår, som killarna blev kära i och som ensam liftade genom Europa. Trots att hon blev drogad i Aten eller liftade med en amfetaminpåverkad långtradarchaufför lyckades hon manövrera sig ur situationer och råkade aldrig riktigt illa ut.
–Men vid 37 är det inte lika charmigt med hål i strumpbyxorna och rufsigt hår eller att aldrig komma i tid.
Vi träffas på ett kafé eftersom Lina tycker att det är för stökigt hemma hos henne. Det är någorlunda rent, men alltid rörigt och det är bara de närmaste vännerna som hon bjuder hem.
Folk kan säga till Lina ”du är så härligt avslappnad som inte bryr dig om hur det ser ut hemma”. Men Lina känner sig inte det minsta avslappnad, utan för en ständig kamp med dammsugare och tvättkorgar och får ändå ingen ordning.
I kriterierna för adhd-diagnos ingår överaktivitet, bristande impulskontroll, svårighet att planera och att slutföra arbete. Allt det stämmer in på Lina.
–Mitt liv har varit en enda kompensation. Jag ska fan visa dem att jag inte är korkad.
Examensarbetet på universitetsutbildningen tog fyra gånger så lång tid för Lina som för andra. Bitvis gick det galant medan annat aldrig blev färdigt. Ändå sökte hon en doktorandtjänst.
–Jag tänkte att jag klarade det så jag går vidare. Istället för att tänka att ”om jag hade så mycket problem med examensarbetet, fast jag fick så mycket hjälp, så borde jag inte söka en doktorandtjänst”. Min tanker var att jag får bli forskare eftersom jag inte kan vara ordentlig och bli sjuksköterska eller lärare.
Till slut blev hon så arg på sig själv för att hon inte kom någonstans med doktorandarbetet att hon anmälde sig till tre olika konferenser där hon skulle presentera sina resultat. Men då var hon redan stressad och slutkörd. Lina bröt ihop, blev sjukskriven och tjatade sig till en remiss för en adhd-utredning.
Att hon klarat sig så här långt i den akademiska världen kan hon själv ibland tycka är en gåta, hon som inte ens lyckas få i väg ansökningshandlingar till universitetskurser. Det har hänt att hon kört på tentor för att hon inte klarat att sitta still tillräckligt länge. Men Lina har alltid lyckats prata sig till speciallösningar, hon har fått börja universitetskurser utan att ha sökt och har fått göra egna tentor i efterhand.
–Jag måste prata för att höra vad jag själv tänker. Att sitta tyst och tänka och skriva går inte. När jag pluggade hade jag kompisar som hjälpte och stöttade mig.
Doktorandkompisen, som delade rum med Lina, fick ibland nog av hennes ständiga pratande och sade ”nu får du vara tyst för nu ska jag jobba”. När hon vände sig om efter en stund låg Lina och sov med huvudet mot tangentbordet. Om hon inte var aktiv så somnade hon, vilket inte är så ovanligt för personer med adhd.
Lina har skyndat fram genom livet och hoppat på än det ena och än det andra, snabbt lärt sig nya saker upp till en viss nivå, men sedan tröttnat.
–Jag har vetat att jag är en olycka och en katastrof. Vart jag dök upp så gick saker sönder och jag kom alltid för sent.
När hon blev mamma för elva år sedan kände hon att livet måste bli annorlunda, det gick inte längre att ha ett tomt kylskåp eller sakna pengar till hyran.
–Jag tänkte att nu måste jag försöka bli normal. Ett barn måste ha ordentliga kläder och komma i tid till dagis. Min knasighet kommer att drabba min son. Jag fick lägga enormt mycket energi att klara det vardagliga.
Det var en kamp att hålla reda på räkningar, fixa vardagen och gå klart utbildningen. Lina klarade det med hjälp av sina föräldrar, svärföräldrar och goda vänner.
Det var när hennes son fick diagnosen adhd för ett år sedan som Lina bestämde sig för att återigen själv försöka få en utredning. Redan för tio år sedan, när hon var knäckt över att inget i livet fungerade, misstänkte hon att hon hade diagnosen adhd.
–Jag gick till en psykiater i två år och pratade, pratade och pratade. En gång frågade jag om han trodde att jag hade adhd. Men då skrattade han gott och sade ”Nej, du är bara en sådan där härlig Pippi Långstrump-tjej”. Då lade jag de tankarna åt sidan och tänkte att jag är bara slö och karaktärslös som aldrig får klart något i tid.
När Lina var liten kämpade hennes mamma för att dottern skulle få hjälp, men fick höra att problemen berodde på föräldrarnas skilsmässa.
Nu är Lina själv mamma till tre barn, 2, 4 och 11 år. Den här veckan är hennes man bortrest och hon har fullt upp att hålla reda på dagishämtning, middagsmat och tvätt. Det blir inte mycket kraft över till annat.
–Diagnosen har fått mig att fundera. Kanske är det inte doktorand jag ska vara. Forskning ställer så höga krav på detaljer, fördjupning och att självständigt driva projekt över längre tid.
En typisk egenskap hos personer med adhd är impulsivitet. Många gånger kan det vara tidsödande arbete att hitta intervjupersoner till Idagsidesartiklar. Men när jag lägger ut en efterlysning på Attentions hemsida, intresseorganisation för personer med adhd och andra neuropsykiatriska diagnoser, rasslar det genast till i mejlboxen. Ett långt mejl är från Lina. Det är flyhänt och väl formulerat, men ändå urskuldar hon sig på slutet ”ursäkta om det jag skriver är fnattigt”.
–Jag är van att vara fnattig och jag har väldigt svårt att bedöma hur andra uppfattar mig.
Lina säger att självkritiken varit en av hennes starkaste drivkrafter.
– Jag har varit så förbannad på mig själv för att jag inte lyckats göra saker på rätt sätt. Jag har tvingat mig till att göra sådant som jag egentligen inte orkar, jag ska fan inte vara lat. Jag har gått på universitetet, gjort tentor och tagit så många poäng att jag har kunnat hanka mig fram.
Efter diagnosen har hon testat centralstimulerande medicin och tycker att hon fått lättare att hejda sig och att tänka efter. Hon har heller inte lika lätt att somna när det blir tråkigt.
–Det viktigaste för mig nu är att kartlägga vad jag är väldigt dålig på och vad jag är väldigt bra på. Jag vill hitta ett jobb där jag kan använda mina starka sidor i stället för att lägga ner så mycket kraft på sådant jag inte fixar, ett jobb där jag kan erkänna vad jag inte klarar av och få hjälp med det. Det känns skitläskigt.
Lina har börjat i en stödgrupp för personer med adhd och fått hjälp att strukturera sin vardag. Nu jobbar hon med listor, kalender och lägger in påminnelser i mobilen för möten, tandläkarbesök med mera.
–Jag har fått dräpa min kreativa, spontana, impulsiva adhd-sida. Det har varit min strategi för att klara livet. När jag tycker något är roligt forsar jag iväg, men nu tänker jag att så får jag inte göra. Istället försöker jag vara strukturerad och noggrann, men då orkar jag inte vara något annat än noggrann.
När Lina läser om pappan i Rödeby, som har adhd, som sköt ihjäl en 15-åring gör det så ont i henne att hon bara vill gråta.
–Det är just därför det är så otroligt viktigt att barn med adhd får hjälp tidigt att klara sig med sina begåvningar och sina begränsningar. Att få hjälp att skaffa sig vänner och att få vara okej som man är.
Personer som har ADHD eller DAMP har det särskilt svårt att komma in på arbetsmarknaden. Ett projekt i Örebro som nu pågått i snart fyra år ska försöka förbättra situationen.
För Maria Andersson började det i tidig ålder - trassel i skolan, olika fosterhem, missbruk och kriminalitet i tonåren. Först när hon var 28 år fick hon klarhet och kunskap - diagnos ADHD.
- Jag har ju känt mig som ett stort problem bara, berättar hon.
- Man försöker sätta in resurser och stöd men det har ju bara blivit tokigt i alla fall.
I snart fyra år har Maria deltagit i ett projekt i Örebro. Det är Stiftelsen Activa och föreningen Attention som utvecklat en metod för att vuxna med ADHD/DAMP-problematik ska kunna komma in på den ordinarie arbetsmarknaden.
- Fast det har småstrulat lite med de här projektdeltagarna så har man ställt upp - väntat på dem, hämtat dem och skjutsat dem så de skulle komma in i arbetena. Väldigt positivt, säger Gert Andersson som är informatör och stödperson.
- Om man tittar på livskvalitet, de här som blivit drogfria och fått ett liv efter 28 års missbruk, fått körkort och börjat arbetat så går inte det att räkna i pengar, den känslan de har.
I dag, som egen företagare, berättar Maria hur hon lärt sig anpassa sin tid efter verkligheten. En lång vandring mot ett drägligare liv.
- På föreläsningarna får man väldigt mycket respons, speciellt lärare som kommer fram efteråt och säger att de såg en massa tjejer och killar bakåt i tiden som säkert hade den här problematiken. Så det är mitt mål att kunna hjälpa andra.
För första gången har adhd hos kvinnor i svenska fängelser undersökts - och det är vanligare än man tidigare trott.
Det kan också finnas ett samband mellan sjukdomen och återfall i brottslighet, enligt studien. Det är en lönande affär att lyckas hjälpa en endaste kvinna, konstaterar Maija Konstenius, psykolog vid Beroendecentrum och försöksledare för studien.
Adhd ökar risken för att en person ska utveckla ett missbruk, som i sin tur är den största faktorn som påverkar återfallsrisken i brott. Samtliga kvinnor i undersökningen som hade adhd har även någon form av missbruksproblem.
I studien intervjuades 56 kvinnliga fångar, av dem uppfyllde omkring var tredje kriterierna för adhd. Få av dessa kvinnor hade tidigare fått en diagnos och därför har många inte fått hjälp. Men när de nu sitter i fängelse är det ett bra tillfälle, tycker Konstenius.
Och förutsättningarna är goda för att erbjuda kvinnorna behandling, enligt Martin Grann, utvecklingschef på Kriminalvården.
Vi har jobbat med adhd i svensk kriminalvård ett antal år, bland män i första hand, och vi har en hel del erfarenheter. Däremot är det nytt för oss att det är en så hög förekomst bland de kvinnliga intagna, säger han.
Bakom studien står Karolinska institutet, Beroendecentrum i Stockholm och Centrum för psykiatriforskning samt Kriminalvården.
ÄNTLIGEN FRISK. Caroline Landin var på väg att svälta sig själv till döds. Allt var nattsvart. Men när hon fick medicin mot adhd blev hon bra från ätstörningarna: Jag hoppas att min berättelse kan hjälpa andra . Foto: ELLINOR COLLIN
Caroline Landin, 20, led av svåra ätstörningar. Hon hetsåt godis och kräktes, tränade extremt mycket och vägde till sist bara 40 kilo. När Caroline fick diagnosen adhd och rätt medicin vände allt.
– Medicinen räddade mitt liv. Jag är inte säker på att jag klarat mig annars. Caroline fick problem med ångest och depressioner redan i tolvårsåldern. – Jag var väldigt aktiv som barn, men ändå var det ingen som tänkte på att det kunde vara adhd, berättar hon.
”Jag hetsåt godis”
Trots samtalsterapi och antidepressiva mediciner blev hon bara sämre. Caroline utvecklade allvarliga ätstörningar, bantade, tränade och hetsåt. – Jag hetsåt godis och mackor och kräktes, ibland fem gånger om dagen. Hetsätningen var det enda som kunde få mig lugn. Till sist blev Caroline sjukskriven och tvingades avbryta sina gymnasiestudier. – Jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag åt inget, ett par kilo äpplen och drack tio liter vatten. Jag gick ned 20-25 kilo på några månader. Det var hemskt. Allt vände
Först när Caroline var arton och överfördes från barn till vuxenpsykiatrin fick hon diagnosen adhd. När hon började ta medicinen Concerta vände allt. – Efter bara ett par veckor var jag piggare och gladare. Jag kunde släppa maten och hetsätandet. Jag fick tillbaka livsglädjen. Nu har jag inga symtom av min adhd. Nu går Caroline en frisörutbildning och jobbar dessutom extra som personlig assistent. – Visst jobbar jag mer än heltid, men nu har jag ett lugn inom mig.
Det finns uppskattningsvis 75.000 vuxna som lider av adhd i Sverige. Få av dem har fått en diagnos, än mindre någon behandling. DN har träffat Jonas Bergman som har fått både och. Något som har givit honom en nystart i livet.
Vuxna och adhd
Insikten om att vuxna kan lida av adhd har gradvis ökat under 2000-talet. På landets psykiatriska kliniker har möjligheten att ta emot dessa patienter ökat för varje år. Nu kan vuxna som misstänker att de lider av adhd söka hjälp på närmare 70 av landets 78 psykiatriska kliniker. Men intresset och resurserna varierar stort över landet och det är stora skillnader i väntetider mellan olika orter, enligt en undersökning som Riksförbundet Attention nyligen presenterade.
Längst väntetider: Borås, Uddevalla, Lindesberg, Kungälv 1,5-2 år; Lund, Linköping, Jönköping, Arvika, Stockholm, Allmänpsyk Malmö, Simrishamn 1-1,5 år
Jonas Bergman.Det börjar ordna sig för Jonas Bergman i Stockholm. Livet. Det som har gått så mycket upp och ner i 26 år nu.
- Nu känner jag att jag har fast mark under fötterna, något att bygga mitt liv på, säger han.
Och så snart han har ordnat livet lite bättre ekonomiskt vill han skaffa barn.
- Både jag och min tjej vill det, säger han och ler.
Han jobbar i dag som rivare och det är ett jobb som passar honom bra, tycker han.
- Där kan jag gå loss på väggar och annat och få ut mycket energi ur kroppen, säger han.
I Läkartidningen varnar psykiatriker för att många vuxna med adhd inte får den hjälp de behöver. Eftersom sjukdomen nu främst diagnostiseras hos skolbarn missar ofta läkare symtomen hos vuxna patienter.
De får istället andra psykiatriska diagnoser som ångest eller depression. Men om bara rätt diagnos ställs fungerar ofta samma behandling som ges till barnen.
- Ungefär hälften av patienterna blir väsentligt mycket bättre, säger Ylva Ginsberg, överläkare på Neuropsykiatriska kliniken på Karolinska universitetssjukhuset i Solna som behandlar Jonas Bergman.
Sedan ett drygt år tillbaka får han läkemedlet Concerta mot sin adhd.
Jonas Bergman har turen att ha en familj som hela tiden har stöttat och hjälpt honom. Det var också hans mamma, Pia, som hittade Ylva Ginsbergs klinik och ställde honom i kö för utredning. Men då hade mycket redan gått snett. Ordentligt snett.
Redan som barn var Jonas Bergman livligare än de andra barnen. Han klättrade på allt, välte saker och slog sig ideligen. Han hade svårt att sitta still i skolan och behövde ofta upp och gå och röra sig. När hans mamma bad honom plocka av bordet hemma kunde han få ett vredesutbrott och välta hela bordet. Redan i första klass fick han genomgå en utredning efter vilken det sas att han hade damp. Men sedan gjordes inte mycket mer.
- På den tiden visste man inte mycket om adhd utan trodde ofta att det var fel på familjen som inte kunde sätta gränser. De gjorde nog så gott de kunde på den tiden, men det är många familjer som har blivit illa behandlade av barnpsykiatrin, säger Ylva Ginsberg.
Skolan gick dåligt. Förutom några få ljusglimtar var det många skolbyten och mycket bråk med lärare som inte såg honom som en individ utan som ett problem.
Bäst gick det i sexan efter att familjen flyttat ut till Muskö från Stockholm för att han skulle få en lugnare miljö. Det gick så bra att han gick om sexan för att ta igen det han missat de tidigare åren.
- Jag hade en guldlärare på Muskö. Det jag har lärt mig i skolan är lite i lågstadiet och sedan det jag lärde mig i sexan, säger han.
I högstadiet gick det utför igen. Och efter skolan gick det riktigt snett.
- När jag var 18-19 testade jag amfetamin första gången och ett par år senare hade jag riktiga problem. Jag slutade jobba och slutade att betala hyran, säger Jonas Bergman.
Som tur var reagerade mamma Pia när han slutade höra av sig och inte dök upp på födelsedagar och han fick till slut flytta hem till Muskö igen.
Föräldrarna ställde då ett ultimatum och sa att nu får det vara nog. Det var då han anmäldes till utredningen som gjorde att han slutligen fick sin diagnos och behandling.
- Tänk allt vad min morsa har fått stå ut med på grund av mig. Hon borde få Nobelpris av adhd-kommittén, säger Jonas Bergman.
Publicerad: 17 augusti 2008, 06.39. Senast ändrad: 17 augusti 2008, 19.32
PEKING. Åtta grenar. Åtta guld. Sju världsrekord. En miljon dollar i bonus. Men Michael Phelps är ändå inte mätt. Nu siktar han på att vinna ännu mer vid OS i London 2012.
Själv säger han att han inte är bra på någon annan sport än simning. Och det är ingen slump att Michael Phelps är bäst av alla efter tolv års hård träning.
Han hatar att förlora, laddar upp med hiphop, och den glade, avslappnade 23-åringen med det lite blyga, vinnande leendet och de stora öronen äter ensam tillräckligt mycket för att mätta ett par barnfamiljer.
Michael Phelps trycker i sig 12 000 kalorier – hälften i form av energidrycker – simmar mellan 16 och 18 kilometer och tränar uppemot sex timmar i bassängen och på gymmet.
Varje dag.
Som barn fick han diagnosen ADHD och åt mediciner, och på mellanstadiet sade hans lärarinna till honom att han aldrig skulle bli något.
– Min mamma och jag brukar skämta om det där. Och det är rätt kul att tänka på det i dag, säger Michael Phelps.
Hans föräldrar skilde sig tidigt, och han växte upp i Baltimore med sin mamma Debbie och två systrar.
Nu har han gjort familjen ekonomiskt oberoende i ett par generationer framöver. Bara bonusen från sponsorerna för de historiska åtta gulden ger honom en miljon dollar.
Bakom honom finns också tränaren Bob Bowman som upptäckte Phelps i elvaårsåldern och som styr honom rätt. Och de är inte klara än.
– De närmaste fyra åren ska jag försöka testa lite nya grenar, och kanske släppa några av de jag gjorde här. De kommer att bli kul. Jag skulle vilja satsa på sprint, men det gillar inte Bob så det blir nog inget av, säger Phelps.
Han har ett enormt brett register. Fritt och fjäril är en vanlig kombination i simvärlden. Men Phelps vinner även i medley, och ligger i världstoppen också på 100 rygg, 200 rygg och 100 fritt.
Fysik, talang, inställning, hård träning, allt stöd i världen och en fantastisk tränare har räckt långt.
Men i Peking behövde Phelps också skickliga lagkamrater och lite tur till sin hjälp i jakten på de åtta gulden. Hundradelarna var på Phelps sida när han simmade in i OS-historien.
Redan på 4x100 såg rekorddrömmen ut att gå i kras när det var 50 meter kvar. USA var långt efter Frankrike, men på något sätt lyckades Jason Lezak simma ikapp och förbi Alain Bernard.
Ingen av oss som såg på trodde att det var möjligt – men USA vann med åtta hundradelar. Och Phelps tog sitt andra guld.
På 100 fjäril, där Phelps tog sitt sjunde guld, hade han egentligen sabbat guldjakten helt på egen hand. Han startade svagt, låg efter Milorad Cavic hela loppet och vände sex tiondelar bakom, näst sist. Men serbens usla målgång var en jättebjudning och Phelps lyckades ta sig förbi efter en rasande spurt.
Åtta är kinesernas lyckotal. Och det märktes i Vattenkuben:Cavics fingertoppar var två centimeter bakom Phelps när klockan stannade. Han vann med en hundradel.
En blinkning tar längre tid.
Sammanlagt har han nu samlat på sig 14 OS-guld och två brons, tagit 17 VM-guld och satt 26 egna världsrekord.
– Allt är fullbordat. Jag vann allting, och jag har uppfyllt min största dröm, säger Michael Phelps som ändå inte är guldmätt.
Phelps nästa mål är att förbättra simsportens status i USA där hela landet följt hans guldjakt. Sedan väntar OS i London 2012. Men allra först är det dags för lite välförtjänt semester.
– Det har jag sett fram emot länge. Jag ska inte göra någonting. Bara sitta stilla utan att röra mig, säger Phelps och skrattar.
Publicerad: 24 maj 2002, 11.42. Senast ändrad: 23 september 2007, 14.06
Fyra av tio grova våldsbrottslingar lider av ADHD. Det visar en undersökning i Göteborg av 100 västsvenska våldsmän. På fredagen ska socialstyrelsen presentera en vägledning för behandling av barn- och tonåringar med ADHD och Damp.
Männen som intervjuats i undersökningen har genomgått rättspsykiatrisk behandling. Dessutom har deras bakgrund kartlagts med hjälp av journaler från skola, barnpsykiatri och sociala myndigheter, skriver Göteborgs-Posten. Runt hälften av dem har senare dömts till fängelse och hälften till rättspsykiatrisk vård.
Syftet med undersökningen, gjord av Henrik Söderström, överläkare vid Rättsmedicinalverket i Göteborg, har varit att kartlägga sårbarhetsfaktorer hos vuxna människor som begått vålds-och sexualbrott. Det visade sig att 39 procent fyllde kriterierna för beteendestörningen ADHD redan som barn. - Vår undersökning visar att ADHD är det psykiatriska tillstånd som starkast kan kopplas ihop med ett våldsamt och aggressivt beteende som vuxen, säger Henrik Söderström.
En annan forskare, Anna-Karin Sjödin, har bedömt de 100 undersökta efter skala för psykopati, men inte hittat någon som uppfyller samtliga kriterier. - Det som kallas för psykopati är kanske i många fall ett uttryck för ADHD. Det är i så fall betydligt mer hoppfullt eftersom ADHD är ett funktionshinder som kan åtgärdas medan psykopati anses obotligt, säger Söderström. TT
Publicerad: 4 januari 2008, 11.03. Senast ändrad: 4 januari 2008, 16.33
Den 50-årige man som i dag åtalats för mord på en 15-årig pojke i Rödeby och mordförsök på en 16-åring stod mindre än en meter från offret. "Jag bara kastade mig ut och sköt", säger mannen i förhör. Den rättspsykiastriska utlåtandet visar att mannen led av allvarlig psykisk störning.
Mord och försök till mord – det är åtalspunkterna mot den 50-åriga familjefar som i oktober förra året sköt mot ett gäng tonårspojkar i Rödeby i Blekinge. En 15-åring dog och en då 16-årig pojke skottskadades.
Enligt åtalet har 50-åringen uppsåtligen berövat 15-åringen livet genom "att på nära håll skjuta honom med hagelgevär". Skotten träffade i vänstra armen och därefter i bröstet – ett skott som enligt åklagaren var direkt dödande.
De rättspsykiastriska utlåtandet visar att mannen led av allvarlig psykisk störning när skotten avlossades. Även nu anses mannen lida av en psykisk störning, dock inte allvarlig.
Det gör att det inte finns några förutsättningar för lämna över mannen till rättspsykiatrisk vård.
Mannen befann sig nära offret när det dödande skottet avlossades – enligt förundersökningen inte längre än en meter från pojken. Det första skottet avlossades däremot längre ifrån – minst tre meter var avståndet står det i förundersökningen.
– Det här ger en annan bild än vad som först framkom. Nu är det tydligt vad som hände, säger Per Swahn, målsägandebiträde till den dödade 15-åringens familj.
Den skadade 16-åringen träffades i ryggen, höger ben och skinka av två skott, avfyrade från mellan 1,5 och 2 meters håll.
Skottet i ryggen orsakade livshotande skador, och utan en snabb läkarinsats hade pojken pojken troligtvis dött, skriver åklagaren.
50-åringen var berusad vid tillfället, och hade 1,3 promille alkohol i blodet när polisen testade honom. Detta är också något som mannens advokat tidigare bekräftat.
I förhör har mannen sagt att han har adhd och tourettes syndrom. Han tog också medicin för depression, och detta tillsammans gör att han inte minns så mycket från kvällen den 6 oktober.
"Det slog över i huvudet", förklarar han i förhören och säger att han sett ungdomsgänget ute på gårdsplanen och sin egen son och dennes vän.
– Jag blev så fruktansvärt rädd och fick panik. Jag har aldrig någonsin gjort en människa illa i hela mitt liv. Det bara brast. Jag bara kastade mig ut och sköt tills det inte fanns mer att skjuta på, säger 50-åringen i förhör.
– Jag är ju jägare och gick på instinkt. Man slänger upp bössan och skjuter. Det sitter i ryggmärgen.
Enligt en av pojkarna i gänget knackade den då 16-årige pojken som senare skottskadades på familjens dörr med ett vedträ. Plötsligt hördes ett skott, och 15-åringen började skrika, stapplade några steg och ramlade sedan på marken. Där blev han liggandes och när de övriga i gänget samlades runt honom hördes fler skott, som träffade 16-åringen, berättar vittnet enligt TT.
Ett annat vittne berättar att 16-åringen sedan närmat sig mannen med en träpinne i handen, och att 50-åringen då sagt åt honom att stanna. Ungefär samtidigt som pojken stannade upp avlossades sedan det första skottet mot honom och 16-åringen ramlade till marken.
Det var den 6 oktober förra året som den 50-åriga mannen tappade besinningen när ett gäng med tonårspojkar dök upp utanför hemmet.
Under en längre tid hade familjens son känt sig trakasserad, och 50-åringen och hans fru har i en rad polisanmälningar innan dödsskottet beskrivit hur sonen blev prejad på sin moped, hur de ringde hem till familjen om nätterna, körde med mopeder utanför huset och spred rykten på internetsajten Lunarstorm.
När så tonårspojkarna dök upp den där kvällen i oktober fick mannen nog. Han hämtade sitt hagelgevär och avfyrade skott mot gänget.
Skotten medger mannen, men han nekar till att det rör sig om mord.
– Jag har inte pratat med honom sedan åtalet kom, men detta var vad vi utgick ifrån. Vår arbetshypotes har varit att han åtalas för mord och mordförsök, säger mannens försvarsadvokat Vidar Wahlestedt till SvD.se och fortsätter:
– Vi kommer hävda att det inte fanns uppsåt att döda.
Publicerad: 27 april 2006, 21.00. Senast ändrad: 11 oktober 2007, 04.16
Under två år ska 40 intagna på Norrtäljeanstalten som diagnostiserats med ADHD behandlas med medicinen Concerta. Syfte: att ge fångarna en chans att bättre fungera i den dagliga verksamheten och att minska eventuellt missbruk och kriminalitet.
På den slutna anstalten i Norrtälje finns drygt 200 intagna. 40 av dem kommer nu att ingå i en försöksverksamhet som innebär att de under två års tid ska behandlas med läkemedlet Concerta mot beteendestörningen ADHD.
Enligt Anders Ekström, chef på Norrtäljeanstalten, visar undersökningar att 50 procent av de som sitter på svenska fängelserlider av någon slags neuropsykiat-risk störning eller ADHD.
– Det är ett omfattande problem bland de intagna. Många av dem som sitter inne för våldsbrott har beteende som förknippas med ADHD, de är hyperaktiva och våldsamma vilket kan ha lett till missbruk och kriminalitet.
Concerta används i dag framgångsrikt i behandlingsprogram av barn och ungdomar men även vuxna med ADHD. Men enligt Anders Ekström är det en annan sak att behandla missbrukare och kriminellt belastade.
– Försökets hypotes och målsättning är att om de intagna behandlas så har de inget behov av att missbruka och då faller de heller inte in i kriminalitet lika lätt, säger han.
Försöket är ett samarbete mellan Norrtäljeanstalten, Stockholms läns landsting och Karolinska Institutet och inleds efter sommaren.
För att kunna diagnostisera beteendestörningen och plocka ut personer till projektet ska de intagna nu fylla i en blankett. Där ska de bland annat beskriva sin barndom och eventuella problem och störningar.
Medverkan är frivillig, men tanken är att 40 personer ska ingå i försöket. – Går det att förbättra möjligheterna för de här personerna så är det ett stort och viktigt steg, säger Anders Ekström.
Publicerad: 13 oktober 2005, 07.49. Senast ändrad: 12 oktober 2007, 05.57
Elever med särskilt stora behov riskerar att hamna helt utanför skolan om de inte få hjälp. Skolverket riktar allvarlig kritik mot Huddinge kommun för att inte ha gett en elev med adhd tillräckligt stöd. I åttan gick hon knappt till skolan alls.
Enligt mamman har flickan haft problem med att koncentrera sig ända sedan hon började i skolan 1995. Men mamman tyckte inte att skolan lyssnade på henne. Hon fick höra att eleven inte alls hade inlärningsproblem, utan bara behövde "stramare tyglar". Studierektorn tyckte inte att skolan var ansvarig utan ansåg att flickan skulle vara på behandlingshem.
I sjuan eskalerade problemen och till slut, i åttonde klass, uteblev flickan från skolan nästan ända från första dagen. - Vi ser oerhört allvarligt på när rätten till utbildning är åsidosatt, säger Anna Westerholm, enhetschef på Skolverket. Skolverket riktar nu hård kritik mot Huddinge kommun, som har en "oavvislig skyldighet" att se till att elever får den utbildning de har rätt till. Först sedan flickan kom till en resursskola i nian fick hon träffa en läkare för utredning. Läkaren konstaterade att flickan har en allvarlig adhd-problematik. - Ibland är det svårt att få rätt på vad det är för problem som en elev har, men det förtar inte skolornas ansvar för att hela tiden hitta nya sätt att hjälpa en elev som uppenbart har det svårt i skolan, säger Anna Westerholm.
Huddinge kommun har svarat Skolverket att flickan fått hjälp av psykolog och kurator, och att det varit svårt att hjälpa henne eftersom hon inte varit i skolan. Skolverket köper inte förklaringarna. Kommunen har varken klarat att ge eleven det stöd eller den utbildning hon har rätt till, konstaterar myndigheten Enligt Anna Westerholm är det inte bara Huddinge som har svårt att hantera komplicerade fall. - Vi tror att skolorna gör mycket och försöker och försöker, men det finns väldigt svåra elevärenden där det skulle behövas ett mycket större samlat kommunalt grepp. Huddinge kommun har lovat att se över sina rutiner.
Publicerad: 12 april 2005, 14.44. Senast ändrad: 12 oktober 2007, 01.38
De flesta av landets fångar har någon sorts psykisk störning. Med trängseln på anstalterna förvärras problemen och riskerna ökar.
- Personer med neuropsykiatriska störningar behöver lugn och ro och struktur i tillvaron. Med överbeläggningarna far de illa och märks mera. Risken ökar för farliga impulshandlingar, säger Per Sunneborn, facklig förtroendeman inom ST för de anställda i kriminalvården.
Stefan Skagerberg, medicinskt sakkunnig på Kriminalvårdsstyrelsen, säger att förekomsten av psykiska störningar på fängelserna är "skyhög".
- Egentligen hamnar ingen som är psykiskt fullt frisk i fängelse. Kriminellt leverne är i sig ett tecken på störningar, säger han.
Den stora majoriteten har missbruksproblem. Enligt Skagerberg är 60-70 procent av fångarna narkomaner eller alkoholister. Utöver missbruket finns andra, underliggande störningar i en stor del av fallen, menar han.
Förskrivningen av psykofarmaka till fångarna ökar också. Både ångestdämpande och antidepressiv medicin liksom sömnmedel skrivs ut till allt fler. Men Stefan Skagerberg påpekar att förhållandet är likartat också i samhället i stort.
- Det är samma tendens som i det övriga samhället, men på en mycket högre nivå, säger han.
Antalet dagar som fångar tillbringar i psykiatrisk sjukhusvård har ökat mer än tre gånger sedan början av 1990-talet, enligt Skagerberg. Den psykiska sjukligheten behöver inte ha ökat lika mycket - kriminalvården kan också ha blivit bättre på att upptäcka sjukdomstecken.
Den mentala hälsan står i centrum för en konferens i veckan i Örebro, som fackförbundet ST och kriminalvården arrangerar.
Tonvikten läggs på intagna med neuropsykiatriska problem, som damp/adhd eller Aspergers syndrom. De är kraftigt överrepresenterade bland de grövre brottslingarna och Per Sunneborn tycker att samhället borde ha tagit ansvar och gett dem diagnos och behandling långt innan de hamnar i kriminalitet. Det är motiverat också rent samhällsekonomiskt.
- Ett fängelsestraff på livstid kostar omkring 35 miljoner kronor, en livslång kriminalitet cirka 250 miljoner, säger han.
Publicerad: 23 april 2004, 05.30. Senast ändrad: 2 november 2007, 02.51
Insändaren med rubriken "Skriv inte ut narkotika till barn" (Synpunkt 14/4), innehåller - milt uttryckt - många missuppfattningar. Sannolikt skulle inte författaren givit sig in i en diskussion om det gällt barn med diabetes och behov av insulin eller barn med astma i behov av särskild medicinering. När det gäller funktionsnedsättningar med beteendemässiga symtom är kunskapen på många håll i samhället bristfällig. Det Janne Larsson benämner "oönskat beteende" är en vilseledande term för den funktionsnedsättning, som innefattar betydande svårigheter med koncentration. Karaktäristiska symtom vid stora koncentrationsproblem är bland annat svårigheter att hålla kvar uppmärksamheten vid mentalt ansträngande uppgifter, en påtaglig lättstördhet av utifrån kommande intryck och ett begränsat korttidsminne.
Flertalet med denna typ av koncentrations- svårigheter har också en ökad aktivitetsgrad eller rastlöshet och en impulsivitet. En del kan dock vara snarast passiva, lite drömmande. Den amerikanska beteckningen för dessa symtomkombinationer är Attention deficit hyperactivity disorder (adhd). Det finns omfattande litteratur om den medicinska bakgrunden till adhd och dopaminets roll. Signalämnet, vars betydelse upptäcktes av den svenske nobelpristagaren Arvid Carlsson!
Grunden för att hjälpa barn med adhd är att vuxna förstår att barnet har problem med just de funktioner som beskrivits ovan. Dagens skola med ökade krav på att "forska" och att självständigt söka kunskap försvårar situationen för dessa barn och ungdomar. De behöver i stället få ett ökat "stöd för tanken" - till exempel i form av ledtrådar och hjälp med planering. Barn och ungdomar med svår adhd kan ha stor nytta av att som tillägg till pedagogiska insatser få medicinering. Det finns lång erfarenhet av sådan behandling. Att kalla medicinerna för narkotika är fel. De doser som ges är mycket låga - ca 100 gånger lägre än vad som skulle mot- svara en narkotikados. Medicinerna är inte beroendeframkallande och har mycket få biverkningar.
Medicinering sköts av läkare med särskild erfarenhet av just sådan behandling. Barnen följs noga upp för att bästa medicindos skall kunna ges. Medicinering kan påtagligt förbättra barnets fungerande och livskvalitet. Vi borde oftare fråga oss vad som händer med de barn och ungdomar, som skulle behöva medicin, men som av olika skäl inte får den möjligheten.
Publicerad: 22 oktober 2002, 05.30. Senast ändrad: 23 september 2007, 14.38
ADHD står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder, störningar med uppmärksamhetsproblem, överaktivitet och svårigheter att kontrollera impulser. 2-5 procent av alla skolbarn anges ha dessa problem som har varit omdiskuterade under lång tid i Sverige. Damp är en svensk och nordisk beteckning på ADHD. i Fakta
Maria Johanssons tre barn har tidigare sovit på ett nattöppet dagis vissa kvällar i månaden då hon jobbar skift. Men i påskas kom chockbeskedet: Jesper, 8, får inte gå kvar. Anledning: Hans adhd. 
Av Markus Hankins 
Av Tomas Svedberg 
En gymnasiesärskola som ligger i det natursköna Halland. Björklidens gymnasium ligger i Knäred i Laholms kommun. Björklidens gymnasium vänder sig till ungdomar med funktionsnedsättning. Skolan erbjuder tre stycken 4-åriga yrkesprogram med individuella utformningar i internat boende.
Av Ledarredaktionen 
Av MarieLouise Samuelsson 
Forum på engelska
Av Anna Bäsén 
