Gå med i vår Facebookgrupp!
Rädd att min son ska bli en outsider
Skrivet av Martin Forster 13:58, 8 juni 2011 i kategori Föräldraskap
FRÅGA:
Hej!
Jag skriver angående mig själv och min son som är två år och åtta månader.
Då jag observerat min son i umgänge med bekantas barn och barn på dagis har jag märkt att min son är lite annorlunda. Han är inte intresserad av sånt som de andra barnen tycks vara intresserade av och han är aldrig ”med” på sånt som de andra barnen gör. Om alla barn springer åt ett håll, så springer han åt ett annat. Han är mycket känslig och väldigt bra på att formulera sina tankar och jag blir ofta förundrad över hans djup. Han trivs på dagis, går gärna dit och deltar i alla aktiviteter, men har ingen kontakt med de andra barnen, utan är mest för sig själv eller med personalen. Hans känslighet tar sig bland annat uttryck i att han blir mycket berörd av vissa sagor och sånger som han uppfattar som sorgliga och blir olycklig och börjar gråta av dem. Hemma är han trots allt ett vanligt, lugnt och glatt barn och jag inser att det antagligen finns många andra barn som också är precis som han.
Till saken hör att många av min sons personlighetsdrag och beteenden liknar min äldre brors väldigt mycket. Mina föräldrar påpekar också ständigt att min son påminner om min bror som barn. Det händer t.o.m. att min mamma (till min förargelse) kallar min son vid min brors namn. Min bror är en mycket speciell person som tagit stort utrymme i vår barndomsfamilj. Han är väldigt intelligent och har idag en framgångsrik akademisk karriär, men har haft en barn- och ungdom fylld av utanförskap och grov mobbning, vilket påverkat vår familj mycket. Han hade inga vänner som barn och tonåring och är även idag rätt ensam trots att han lever i ett stabilt parförhållande. Han är inte särskilt kompetent socialt.
Nu till mig. Jag oroar mig mycket för att min son, med sin (påstådda) likhet med min bror, ska få en lika tung barn- och ungdom och att han ska bli lika ensam som min bror varit. Trots mina försök att låta bli att tänka på det är jag rädd att min oro på något sätt ska smitta av sig och bli till en slags självuppfyllande profetia. Hur ska jag göra för att koppla bort denna oro och inse att min sons likheter med min bror inte nödvändigtvis kommer att leda till samma saker hos min son som hos min bror? Hur ska jag kunna njuta av, och uppmuntra, min sons speciella personlighet och hans intelligens, enorma koncentrations- och inlärningsförmåga, känslighet och stora kärleksfullhet utan ständig rädsla för att han kommer att bli en outsider på skolgården?
Tack,
Orolig mamma
SVAR:
Hej!
Tack för ditt brev. De flesta föräldrar oroar sig någon gång över barnens framtid. Man ser att barnet avviker på något sätt och funderar på om det har någon betydelse. Du beskriver hur sådan oro kan minska glädjen i föräldraskapet och ställer den viktiga frågan om oron i sig kan påverka barnet.
Till att börja med måste man fundera på om det finns fog för oron. Det finns många teorier och idéer om hur barn bör utvecklas. Tyvärr förekommer det ofta tvärsäkra uttalanden om att vissa beteenden tyder på det ena eller andra problemet. Om man studerar utvecklingspsykologi från ett mer vetenskapligt perspektiv så är det nästan bara en sak som framstår som helt säker: barn utvecklas väldigt olika och i olika takt. Det går alltså sällan att förutse hur ett barn ska bli – särskilt när de är så små som din son.
När finns det då fog för oro? Jo, om ett barn under längre tid verkar må dåligt eller avviker på ett sätt som innebär problem. Din son verkar just nu trivas och ha det bra i förskolan, även om han inte beter sig precis som de flesta andra barnen. Jag tycker alltså att det viktigaste är att vara lyhörd för hur din son mår här och nu. Först när hans personliga sätt att vara börjar leda till faktiska problem så tycker jag att det är läge att agera. Det är förstås också viktigt att ha kontakt med förskolepersonalen om detta, men inte för ofta. Jag återkommer till det.
Du undrar hur du ska göra för att kunna koppla bort oron. När vi känner oro inför framtiden brukar det sällan stanna vid tankar och känslor. Ofta agerar vi på olika sätt för att minska vår oro. Till exempel genom att söka information, prata med andra, undvika risker, eller att försäkra sig om att allt är som det ska. Dessa beteenden ställer dessvärre till det. De leder oftast till att oron vidmakthålls eller till och med blir starkare. För att bemästra oron så brukar det därför vara avgörande att hejda impulsen att agera. Det är förstås jobbigt och kan kännas fel på kort sikt, men i längden hjälper det oss att känna närvaro och glädje i stunden. Kort sagt: när du får jobbiga tankar och känner oro trots att din son verkar må bra, försök att låta det stanna där utan att göra något speciellt åt det. Prata inte med någon om det, sök inte någon särskild information, eller ändra inte dina planer på något sätt. Betrakta bara oron och tankarna för vad de är – farhågor om en framtid som ingen kan veta något om. Förhoppningsvis kan det leda till att din oro minskar.
Som du förstår handlar det om att ha någon slags balans. Ibland finns det fog för oro och skäl att vidta åtgärder. Ibland är oron obefogad och blir ett problem i sig. Jag nämnde till exempel att det är viktigt att ha kontakt med förskolepersonalen för att se hur din son mår. Det är bra att göra det om du ser faktiska skäl till det, men om du ofta försäkrar dig utan anledning, så är det just ett sådant beteende som kan vidmakthålla och förstärka oron.
Du frågar också om risken för att din oro ska påverka din son. Föräldrars oro kan ”smitta” barnen, inte enbart via generna utan också genom föräldrarnas sätt att bete sig. Forskning har visat att det spelar mindre roll hur mycket oro en förälder faktiskt känner. Om föräldern däremot börjar agera på olika sätt och därmed visa din oro för barnen, då ökar risken för att den överförs. Det är alltså ytterligare ett argument för att du kan försöka att bara låta oron vara, utan att agera. Sen är det förstås svårt att dölja stark oro under en längre tid. Barn brukar ju vara ganska bra på att snappa upp sådana saker. Om din oro ofta återkommer och känns jobbig att hantera så kanske det är läge att söka hjälp för din egen (och sonens) del.
Kan du be dina föräldrar sluta kommentera hur din son är? Du kanske har gjort det, men det kan vara värt att göra ett nytt försök. Jag tycker alltid det är olyckligt att placera in barn i fack eftersom det skapar onödiga förväntningar. Oavsett om förväntningarna är positiva eller negativa så tycker jag av princip att man ska låta barn utvecklas som de vill och vara öppen för att de när som helst kan byta riktning.
Jag vill avsluta med att uppmuntra dig i det du skriver om din son. Du verkar så kärleksfull och han verkar vara en härlig kille. Jag tycker att det kan finnas för höga krav på att barn ska ändra på sig för att passa in. Jag förespråkar istället att så långt det går försöka hitta rätt sammanhang för varje barn. Även om han inte gillar att göra saker som de flesta andra barn håller på med, så finns det säkert aktiviteter, kamrater och miljöer som passar just honom. Vi måste värna om allas rätt att få vara som de vill!
Hälsningar,
Martin
Filip & Fredrik gästade filmare
Det var på järnvägsstationen som Göran Johansson stötte på journalisterna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson från Kanal 5.
De var i Lund för att filma material till deras nya tv-serie med arbetsnamnet "Får vi följa med" och frågade Göran om han ville vara med i serien.
- Jag är själv väldigt intresserad av film och filmar mycket själv på min fritid så jag blev oerhört glad när Filip och Fredrik kom med sitt förslag.
Göran Johansson har Asperger syndrom och under veckan tillbringar han mycket tid på ett daghem i närheten av hans hem i Klostergården i Lund.
Sedan 2002 är Göran Johansson förtidspensionerad och det var i kontakt med psykiatrin som hans intresse för filmskapande väcktes.
- Min erfarenhet från psykiatrin är inte positiv. Jag har sedan ett antal år tillbaka varit aktiv i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa här i Lund och då har jag träffat flera personer med liknande erfarenheter som jag har.
- Jag ville upplysa folk om hur det står till och försöka främja patienträttigheter för personer med psykiatrisk diagnos, säger Göran Johansson när vi träffas i hans lägenhet.
- Jag började filma för ett antal år sedan och gör mest kortfilmer som jag sedan försöker distribuera till lokal tevestationer runtom i landet. Jag ritar även serier om psykiatrin, säger Göran Johansson och visar exempel på några av hans två rutors seriestrippar.
I Göran Johansson kortfilmer, precis som i hans serier, är handlingen förlagd till den fiktiva staden Grönköping och kretsar alltid kring läkaren Adolf Galenos och hans patienter.
Han visar utdrag ur sina filmer för mig och de korta scenerna i en humoristisk tappning avlöser varandra i rask takt.
- Det jag framför allt vill upplysa om är hur psykiatrin inte lyssnar på deras patienter och tillsammans med kommunen förstår de inte att många av oss är arbetsföra och vill jobba. Det borde gå att hitta ett arbete till oss i stället för att placera oss på ett daghem där vi inte uträttar något vettigt, säger Göran Johansson engagerat.
I lördags kom Filip Hammar och Fredrik Wikingsson på besök i lägenheten. Med sig hade de totalt åtta medarbetare.
-Det var mycket folk här i min lilla lägenhet. De var väl här i cirka två timmar och filmade mig.
- Men eftersom jag själv är filmare så bad jag Filip och Fredrik att spela upp ett par sketcher som jag själv har skrivit.
- Filip fick bli Doktor Galenos och Fredrik fick spela patient. Resultatet blev jag mycket nöjd med, säger Göran Johansson.
Vad händer härnäst? Har du några andra projekt inplanerade?
- Jag är nästan färdig med min nya film som heter Sanning och Konsekvens och som även den handlar om psykiatrin.
- Min förhoppning är att filmen ska sändas i så många lokal tevestationer som möjligt, säger Göran Johansson.
Fler länkar (publicerandet godkänt av filmaren)
http://www.sydsvenskan.se/lund/article1505023/Lundabo-fick-filma-Filip-och-Fredrik.html
Gå till http://cityskane.se/lund/
Välj datum 1 juli, dvs dagen efter de andra två tidningarna publicerade sina reportage. Bläddra sedan till sidan 8 i papperstidningen.
Adhd och rutiner skapar Petters musik
En bokstavsdiagnos kan vara en bra sak. Åtminstone om man ska skriva bra låtar.
Han kom ut med diagnosen i tidskriften Café och har också skrivit en låt, Krafter, som handlar om hur han tampas med sig själv och diagnosen.
- Jag behöver strikta rutiner för att vara fokuserad, berättar Petter när Radio X3M intervjuar honom på Popkalaset. Jag skriver en att göra-lista för varje dag.
Adhd skapar låtar
- Jag har valt att kanalisera den energi som jag också får i och med adhd:n i låtskrivande. Jag tycker inte att diagnosen enbart är en dålig sak, säger Petter.- Dessutom tror jag de flesta människor har en liten släng av adhd.
Av Marika Mäklin - Årets Oscarspristagare utsedda
Oscarpriset tilldelas varje år yngre forskare vid Uppsala universitet, som "genom vetenskaplig skrift gjort sig mest välförtjänt och inger de bästa förhoppningar om fortsatt vetenskaplig författarverksamhet vid universitetet". Priset kan även delas mellan två lika förtjänta.
Mottagarna utses av universitetets styrelse, konsistoriet, på förslag av en kommitté bestående av fakultetsdekanerna. Priset delas ut vid vinterpromotionen i januari.
Här följer motiveringarna till årets pris:
Docent Karin Brocki får priset för sin nydanande forskning om relationen mellan symptom på hyperaktivitet/ADHD och utvecklingen av exekutiva funktioner, såsom impulskontroll hantering av distraktioner och förmåga att hålla information aktuell i medvetandet. Hon har visat ADHD-symptom tar sig uttryck i olika problem med exekutiva funktioner beroende på barnets ålder. I senare studier har hon intresserat sig för relationer mellan exekutiva funktioner och genetik i ett utvecklingsperspektiv.
Docent Albert Mihranyan får priset för sina betydande framsteg sedan han riktat in sig mot nanoteknologi och funktionella material. Han har publicerats i högt rankade tidskrifter inbjudits att tala vid flera internationella konferenser. Dessutom är han huvuduppfinnare med ett flertal patentansökningar. Albert Mihranyans internationellt uppmärksammade framsteg har skett inom bland annat läkemedelsdistribution baserat på nanomaterial, diagnostik, sensorik och energilagring.
Kontaktuppgifter:
Karin Brocki, tel: 018-471 2117, 073-6824363, karin.brocki@psyk.uu.se,
Albert Mihranyan, tel: 018-471 7940, 070-1679037, albert.mihranyan@angstrom.uu.se
För information om priset, kontakta Iréne Johansson, 018-471 17 04, e-post: irene.johansson@uadm.uu.se
Så blev jag den tjatiga mamman från helvetet
Aftonbladet
DEBATTÖREN: Mia Coull, 49, Stockholm. Förälder och frilansjournalist.
DEBATTEN: Barn med neuropsykiatriska funktionshinder som add, adhd och Aspergers syndrom behöver få särskilt anpassat stöd. Men det är skolan sällan rustad för, menar debattören, själv mamma till en dotter med adhd.
Debattören: Skolans ”lika för alla” är orättvist mot barn med särskilda behov
Nyligen skrev Malene Larssen här i Aftonbladet en debattartikel med budskapet att ge bokstavsbarn möjlighet att gå en egen skola eftersom vanliga lärare saknar kunskap och resurser att möta deras behov.
Jag förstår vad hon menar. Som bokstavsmamma till en dotter som just gått ut årskurs 8 har jag en känsla av att inte bli trodd när jag pratar om vilka svårigheter mitt barn har, till exempel när det gäller inlärning. Att diagnosen och hjälpbehovet ifrågasätts med kommentarer som ”jag ser inte att hon har svårt med det här på mina lektioner”, ”vi har elever med adhd som det går jättebra för”, och ”dyskalkyli kanske inte ens finns”. Och dottern får höra att ”nu måste vi ställa lite högre krav på dig eftersom skolans roll ju även är att uppfostra”.
Även vi föräldrar uppfostras. Det måste ju vara något dysfunktionellt med en familj där barnet sällan kommer i tid till skolan.
Jag blir tjatiga mamman från helvetet som vidhåller att dygnsrytmen kan vara lite annorlunda hos den med adhd. Att barnet kan ha svårt att varva ner och somna på kvällen och därför vara typ medvetslös när klockan ringer.
Några andra svårigheter i vardagen hos den med adhd är svårigheter med planering och att organisera sin tillvaro. Att ha låg tröskel för frustration och lätt för att brusa upp.
Allt detta känner jag igen hos min dotter. Att detta försöker jag hjälpa henne med. Allt detta älskar jag hos mitt barn. Allt detta är ju hon. Min egen lilla eldfluga.
Men eftersom många av symtomen inte är uppenbara på samma vis som ett brutet ben är, saknas ofta förståelse för svårigheter som kan uppstå. Ett barn med adhd får ofta höra ”Skärp dig” och ”Du kan om du vill”.
När rätt stöd uteblir kan lösningen för barnet vara att undvika situationer där hon inte kan prestera som förväntat, där hon känner sig dum för att hon inte förstår eller inte hänger med. Eller där hon glömt att göra läxan eller inte förstått den.
Följden blir att halka efter i skolarbetet och bit för bit tappa motivationen. Skulden för det inträffade läggs på barnet och hennes familj. Skolproblem och IG-varningar går ju att förklara med bristande närvaro.
Som jag ser det blir att göra ”Lika för alla” till exempel gällande läxor och hur man redovisar sina kunskaper orättvist för barn som behöver något annat än sina kamrater för att lyckas med studierna.
Detta gäller även det stöd som skolan erbjuder. Om det inte anpassas efter det enskilda barnets behov blir hjälpen som ges bara åtgärder på ett papper som visar att skolan ”gör något”. En elev som drar sig undan krav behöver knappast fler läxor. Likaså är det troligen verkningslöst att erbjuda en skoltrött 15-åring läxhjälp efter skoldagens slut. Bättre är att utgå från det som faktiskt fungerar och bygga vidare på det.
Eftersom cirka 5 procent av skolbarnen tros ha adhd, av olika grad, borde det rimligen finnas såväl vetskap som beredskap inom den vanliga skolan. Det är en stor grupp barn det handlar om. Diagnosen är inte ny. Ändå verkar kunskapen om barn med adhd liten. Liksom förståelsen för den sårbarhet som de här barnen har.
Skolans förväntningar och bemötande har stor betydelse för hur det blir i vardagen för ett barn med adhd. De krav som ställs behöver vara realistiska. Barnet behöver få erfarenhet av att lyckas med utmaningar och uppgifter. Och inte minst behöver även ett barn med adhd få känna sig accepterat och omtyckt för den hon är. Även i skolan.
Kanske kan vi alla bli lite mer generösa i vår bedömning av vem som ”passar in” och vilka förmågor och egenskaper som ska lyftas fram som något bra i vårt samhälle.
Med mobilen som ett stöd i vardagen
ESLÖV. "Boka massagetid" säger mobiltelefonen. "Gör det på en gång, så känns det bättre sedan."
För Laila med adhd är funktionen en livlina till en fungerande vardag.
– Den hjälper mig att planera, komma ihåg och håller mig motiverad. Och när jag använder den ser jag bara ut som en vanlig ungdom som leker med sin mobiltelefon, säger hon.
Att komma ur sängen, passa tider, planera dagen och matinköpen och sedan komma ihåg allt är inte en självklarhet för alla.
För Laila, som har adhd, kan livet ibland ställa så många krav att hon hellre drar täcket över huvudet och ger upp.
Det finns hjälpmedel förstås – men många är så klumpiga att de pekar ut den som använder dem.
Eller så oflexibla att man måste bära med sig flera små maskiner för att täcka sina behov.
Och så finns det så klart assistenter och andra som påminner. Komihåglappar och post-it.
Men då ska man komma ihåg att titta på lapparna – och försöka låta bli att bli arg på den som tjatar.
Eslövs kommun ansökte i höstas om pengar från Hjälpmedelsinstitutet för att testa en helt ny idé.
Med hjälp av pekskärmsmobiler och speciella småprogram, så kallade appar, tror man sig kunna ge en helt ny form av stöd.
– Mycket handlar om att strukturera, påminna och motivera, säger Lena Zander, enhetschef för psykosociala enheten på Eslövs kommun.
Tillsammans med kommunens arbetsterapeuter programmerar brukarna in sina "måsten" i mobiltelefonen.
Programmet påminner sedan om vad som ska göras, så många gånger som det behövs, och ger uppmuntrande ord på vägen.
– Det är svårt att bli förbannad på en mobiltelefon – även om den tjatar på en som en envis mamma, skrattar Laila.
Under fyra månader har man nu testat programmen i telefonerna och många är mycket nöjda.
För Laila, till exempel, fungerar vardagen. Och att hon klarar det på egen hand ger självförtroendet att fortsätta försöka.
– Jag använder den mycket. Både som ett sätt att lugna ner mig på när jag blir arg och som ett sätt att komma ihåg allt jag ska göra. Med telefonen har jag allt samlat på ett ställe – och ser bara ut som en vanlig ungdom när jag använder den.
I projektet har kommunen även utvecklat sin egen app: "klara".
Funktionen i den handlar om att distrahera bort panikattacker i till exempel mataffären, på bussen eller i en situation som man upplever som ångestfylld.
Arbetskonsulent Sandra Narberg visar på sin mobiltelefon hur appen enligt ett förvalt och personanpassat mönster ställer frågor, spelar musik, ger uppgifter och uppmuntran.
– För den som kan klara sig undan en ångestattack är det här otroligt mycket värt. Och målet med alla de här apparna är självständighet, att man ska kunna klara sig själv i en normal vardag.
På sikt hoppas man att många fler ska kunna ta del av den egna "klara"-appen.
– Vi ska presentera den hos Hjälpmedelsinstitutet till hösten så får vi se vad som händer sedan.
Doug Woods gästar internationell Tourettekonferens i Uppsala
Professorn och Tourette-experten Doug Woods kommer till Sverige för att vara huvudtalare på Riksförbundet Attentions internationella Tourettekonferens 26-27 maj i Uppsala. Woods är bland annat känd för att ha utvecklat en framgångsrik KBT-metod som hjälpt folk världen över att hantera sin Tourette.
Tourettes syndrom är en funktionsnedsättning som man länge känt till, men haft svårt att behandla. På senare år har kunskapen och möjligheterna till positiva behandlingsresultat ökat dramatiskt. Syftet med konferensen är att göra denna kunskap tillgänglig för vårdpersonal, pedagoger, berörda tjänstemän samt personer med egen diagnos och anhöriga. Bland talarna finns förutom Woods Lisbeth Iglum Rønhovde (Norge), Henrik Pelling och Najah Khalifa (Sverige).
Riksförbundet Attention är en intresseorganisation för människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Vi är 12 000 medlemmar och arbetar för att de barn, ungdomar och vuxna som finns bakom diagnoserna ska få det stöd som de behöver och bli bemötta med respekt.
Autist - javisst!
OMVÄRDERING. Dramatikern Gunilla Boëthius är arg på normaliteten, den självgoda som alltid är så bra och alltid har så rätt. Att hon själv var en prestationssnobb insåg hon när sonen fick diagnos och hon ramlade ner från ”den normala familjens” piedestal.
Klicka på bilden för att läsa hela artikeln!
Stolt över sin diagnos
Luleå. Bengt Westling är stolt över sin diagnos. Adhd och dyslexi är viktiga delar av hans person. Genom sin berättelse vill han förbättra attityderna till psykisk ohälsa.
- Jag fick slåss för att få en utredning, men det var värt kampen. Jag fick svar på mina frågor, säger Bengt Westling.
Han är en av åtta attitydambassadörer som föreläser i Norrbotten. Ambassadörerna arbetar för kampanjen (H)järnkoll vars syfte är att minska fördomar om psykisk ohälsa. Det ska vara lika okej att berätta om sin adhd, schizofreni eller depression som om sin halsfluss eller migrän.
- Jag tror att orden "psykisk ohälsa" fortfarande är ganska obekväma. Många tänker att personer som hamnar i psykisk ohälsa blir besvärliga. Men i dag vet vi att man med rätt behandling kan komma igen, säger Bengt Westling.
För honom var livet en lång och tuff resa fram till diagnosen, som han fick i vuxen ålder. Det var först då han började förstå varför hans skolgång gått så på tvären.
- Skolan var otroligt jobbig. Tänk att inte kunna läsa, när hela skolan går ut på att man ska läsa och skriva.
På tisdagen höll Norrbottens attitydambassadörer ett frukostmöte i Landstingshusets sessionssal. Mötet var en del av en nationell kampanjdag med titeln Våga prata om psykisk ohälsa. På plats var bland andra skådespelerskan Charlotte Lindmark som bjöd på en monolog om psykiatri och psykisk ohälsa.
Kampanjen (H)järnkoll drivs av Myndigheten för handikappolitisk samordning, Handisam.
Johanna HövenmarkMarlenes kamp över - Har fått diagnos
Efter en livslång kamp har Marlene Nordin i Sundsvall äntligen fått hjälp.
Hyperaktiviteten och den inre stressen har fått diagnosen ADHD.
– Nu får jag leva – inte bara överleva, säger hon.
Klicka på bilden för att komma till artikeln!
Envishet fick andra på fall!
Text: Malin Eijde
Publicerad 9 maj 2011 6.35 Uppdaterad 9 maj 2011 9.51
Frank Andersson ger sig snart ut på en föreläsningsturné om det syndrom han på eget initiativ testades för. Adhd brukar beskrivas som en uppmärksamhetsstörning med överaktivitet.
När Frank Andersson fick diagnosen fick han också svar på en del frågor om sig själv. Varför han kunde glida bort under samtal och inte höra ett ord av vad den andra personen sa. Hur han kunde leta efter nycklar och mobiltelefon fast han hade dem i handen.
Men också hur han kunde uppbringa styrkan att gå från inte särskilt talangfull brottare till elitidrottsman i världsklass.
– Det man är intresserad av blir man jävligt bra på. När man fastnar för något så är man otroligt intensiv, och det blev jag eftersom jag tyckte att det var roligt att träna, säger den trefaldige världsmästaren.
– Jag tror inte att jag hade klarat av att komma så långt om jag inte hade varit så envis, och det är på grund av adhd.
Tretton EM- och VM-finaler, sju guld och sex silver talar sitt tydliga språk. Frank Andersson är en av Sveriges genom tiderna främsta idrottare och karriären gick som smort under 1970-talet och in på 1980-talet.
Förmågan att ta sig till final handlar om psykisk styrka, menar han. Man får aldrig bli rädd, och man måste tycka att det känns roligt.
– Det är dags att sluta när man känner pressen och blir rädd för det man ska göra. Då är pressen för stor och du får inte ut det du kan ge. Att fega sig ur en match kan man inte göra, det går inte.
Varför la du av?
– Just av den anledningen, det var inte längre roligt och pressen blev för stor, säger Frank Andersson.
Han liknar känslan vid jaktscenariot, när man tittar bakåt och ser drevet komma. Psyket utsätts för en press som man måste kunna hantera.
– Känner man att det blir jobbigt så ska man lägga av, för då agerar man inte på samma sätt på mattan. Då blir det ett annat sätt att brottas och det är inte längre jag. Då är det dags för någon annan att ta över.
På frågan om han ångrar något blir svaret ett skämtsamt: ”Massor. Det kan jag skriva en bok om”, utan att han direkt vill gå in på detaljer. Höjdpunkter från idrottskarriären är heller inget han går igång på att prata om.
– Höjdpunkter, det är barnen. De hänger med, det är något man kan ta på. Även om de blir äldre är relationen alltid skön. Det andra är bara historia.
Barnen gör också att han nu vill flytta tillbaka till Sverige, efter att ha bott i Madrid ett längre tag. Flytten ska bli av till hösten är det tänkt. Framtidsförhoppningarna är blygsamma.
– Att få vara frisk, och att barnen får vara det och utvecklas bra och att skolan och alltihop funkar. Det är väl det jag önskar mest.
Frank Andersson
Ålder: 55 år den 9 maj 2011.
Bor: Madrid, men planerar flytt till Sverige.
Familj: Blivande sambon Jeanette Kindblom och gemensamma dottern Montana. Har dottern Mira och sonen Isak sedan tidigare.
Aktuell: Stor föreläsningsturné om adhd. I höst aktuell i tv-programmet Superstars, samt i föreställningen Ladies night.
Karriär i korthet: Brottare i mellanvikt med två junior-VM-guld, fyra EM-guld, tre VM-guld och ett brons i OS 1984, allt i grekisk-romersk stil
Anna Bäsén: Försöker nyansera rapporteringen
Efter gårdagens reportage har många med Aspergers syndrom och deras anhöriga hört av sig och tackat för att Expressen nyanserar bilden av denna funktionsnedsättning. Vi är förstås väldigt glada och tacksamma över responsen.
Gång på gång nämns det: "Mördaren hade Aspergers syndrom".
Men vad är egentligen asperger - och finns det en koppling till allvarlig brottslighet? Svaret är nej.
Expressen fortsätter i dag artikelserien om Aspergers syndrom - sanningen om diagnosen.
I dag fortsätter vi artikelserien genom att problematisera de händelser som gjorde att begreppet Aspergers syndrom numera ingår i de flesta svenskars ordförråd. Det handlar om ett antal uppmärksammade brottsmål där gärningsmannen haft, eller trott sig ha, diagnosen.
Expressen och andra medier har i rapporteringen om dessa brott nämnt Aspergers syndrom. I ett par fall har det handlat om att förklara motivet till dådet, i ett annat fall tillvägagångssättet.
Självklart kan personer med asperger bli ledsna över att diagnosen över huvud taget nämns i samband med kriminalitet.
Och här är det viktigt att vara självkritisk - när är det egentligen relevant att redogöra för psykiska diagnoser i samband med brott?
Nu gör vi ett försök att nyansera rapporteringen, och reda ut om och i så fall på vilket sätt Aspergers syndrom hade med dåden att göra.
För diagnosen i sig är ju aldrig orsaken till brottslighet.
Det som ökar risken för våldsbrott är missbruk, att vara man mellan 15 och 25 år och att lida av psykisk ohälsa. Vår genomgång visar att dessa riskfaktorer märks även här.
Vi ser exempel på när man inte fått rätt hjälp att hantera sin funktionsnedsättning. Också det är viktigt att berätta.
PS. I morgon möter viprofessorn som är framgångsrik - mycket tack vare sin funktionsnedsättning.
Av Anna Bäsén
anna.basen@expressen.se
Diagnosen kan inte förklara morden
Ragnar Nilsson, 21, har Aspergers syndrom - men fick aldrig någon hjälp.
Så småningom blev han svårtpsykiskt sjuk.
Då mördade han sin styvfar och två syskon.
Det är verkligheten bakom trippelmordet i Härnösand.
Men: det var inte asperger som orsakade det hemska brottet.
Det är lika ovanligt att en person med Aspergers syndrom begår brott som att någon annan gör det. Men när det händer kan brottet verka obegripligt - utifrån sett.
Ett sådant exempel på sällsynta brottsfall är Ragnar Nilsson från Härnösand.
När Ragnar var ett år separerade hans föräldrar. Så småningom träffadeRagnars mamma en ny man som flyttade in hos familjen. När Ragnar var sex år fick paret en son, tre år senare föddesdottern.
Ragnar beskrivs av familjen som en snäll storebror; han brukade till exempel ta med småsyskonen när han spelade innebandy.
Men i polisförhören efter morden har han berättat att han kände sig utanför, och orättvist behandlad av styvpappan. Han fick för sig att lillasystern var styvpappans favorit, medan lillebror var mammans favorit.
Ragnars mamma hade en annan bild. Hon berättar i förhör att hon varit noga med att ha mammatid med alla tre barnen.
Ragnar och styvpappan hade från början en god relation - men de gled ifrån varandra. Inom sig byggde Ragnar upp ett starkt, pulserande hat.
- Det var som att jag inte var lika mycket värd som hans barn, sa Ragnar i polisförhöret dagen efter morden.
Så småningom separerade Ragnars mamma och styvpappan, och kontakten tog slut.
Vid tiden för mordet hade de inte setts på nio år. Ingen visste att Ragnar dåhatade sin styvfar.
Efter trippelmordet slog den rättspsykiatriska utredningen fast attRagnar har Aspergers syndrom. Det kan ha varit en bidragande orsak tillRagnars fixering vid styvpappan, menar vice chefsåklagaren Bertil Månsson i Sundsvall, som ledde utredningen:
- Ragnar upplevde att han blev kränkt när han var liten, och han kunde aldrig släppa det. Hans funktionsnedsättning Aspergers syndrom gjorde honom säkert extra sårbar, säger Bertil Månsson.
- Motivet var helt klart hämnd på styvpappan. Han dödade barnen för att ytterligare straffa styvpappan. Det verkade inte finnas något personligt agg mot syskonen.
På lågstadiet gick Ragnar hos en psykolog. Ibland var någon av föräldrarna - även styvpappan - med under samtalen.
Men barn- och ungdomspsykiatrin utredde aldrig om Ragnar hade Aspergers syndrom. Han fick därför aldrig den hjälp han hade behövt.
Som vuxen har Ragnar läst om funktionsnedsättningen på nätet, och känt igen sig. Han ger några exempel: Att han är svår att förstå. Ensamheten. "Och att jag nördade in mig på grejer", säger han.
Personer med funktionsnedsättningen är ofta raka i sin kommunikation, förklarar Ragnar Nilssons advokat, Fredrik Lindberg. De har svårt för socialt småprat.
- Ragnar var oftast välformulerad och ganska rakt på sak i förhören.
Det finns alltså ingen ökad risk för brott bara för att man har Aspergers syndrom. Däremot finns vissa mönster när personer med Aspergers syndrom i enstaka fall begår brott, förklarar Marianne Kristiansson, verksamhetschef för rättsmedicinalverkets rättspsykiatriska avdelning i Stockholm.
- Många utvecklar ett udda specialintresse. Och om det intresset är eld,eller sprängämnen, ja, då märks det förstås i brottsbilden.
- Sedan hänger deras problem ihop med deras svårigheter i det sociala samspelet- som att de har svårt att tolka vad andra menar, och svårt att leva sig in i andrassituationer, säger Marianne Kristiansson.
Det som även skiljer gärningsmän med Aspergers syndrom från andra gärningsmän är att de vanligtvis inte har en kriminell livsstil eller drogproblem.
Ett omskrivet och mycket udda fall är den 31-åriga man som 2006 dömdes för mord på sin psykolog. Mannen började gå i terapi hos henne 2001. Han blev fixerad, och började förfölja den 50-åriga kvinnan. En sommardag väntade mannen i trapphuset till kvinnans arbetsplats, beväpnad med flera knivar.
Han dödade henne med ett 60-tal knivhugg. Sen gick han till polisstationen, blodig och med en kniv i handen.
Den rättspsykiatriska undersökningen visade att mannen hade Aspergers syndrom - men inte led av en allvarlig psykisk störning. Han dömdes därför till fängelse i tio år.
Att 31-åringen hade Aspergers syndrom kan vara en ledtråd för att förstå tillvägagångssättet. Men det förklarar inte själva dådet, eller motivet.
Kriminalinspektör Ola Boja på rikskriminalpolisens gärningsmannaprofilgrupp var med och tog fram profilen på "Lasermannen" i Malmö i höstas. Ett arbete som ledde fram till gripandet av Peter Mangs, som misstänks för skotten.
Mangs uppger själv att han har Aspergers syndrom, och han har arbetat med att sprida information om funktionsnedsättningen.
Polisen tar enligt uppgift hänsyn till Mangs diagnos när de förhör honom. Mangs beskrivs som fixerad vid vapen och levde socialt isolerad.
Men inte heller här kan diagnosen förklara de mordförsök och mord som han misstänks för.
Ola Boja säger att gärningsmän med diagnosen Aspergers syndrom - som är extremt sällsynta - sällan verkar planera sina brott.
- Brotten tycks bero på tillfälligheter - ofta situationer i samspel med andra som blir för svåra. I stället för att lösa situationen - genom att diskutera, gräla, fly - använder de våld, som om de inte hade några andra redskap. Men jag talar som sagt om ytterst få fall, säger han.
Niklas Långström, forskningsledare vid kriminalvården, psykiatriprofessor och chef för Centrum för våldsprevention vid Karolinska Institutet, har tittat på riskfaktorer hos personer med autismspektrumtillstånd - merparten Aspergers syndrom - som dömts för våldsbrott.
Han understryker att Aspergers syndrom knappast kan vara den enda förklaringen till att en person blir kriminell. Men att brotten - när de sker - ofta är udda och bisarra, och därför får stor uppmärksamhet.
- Det som utlöser brottet kan också uppfattas som udda av omgivningen, säger han.
Statistisk sett är de viktigaste riskfaktorerna för att hamna i kriminalitet: missbruk, psykisk ohälsa och att vara man.
Ett fall som uppmärksammats flera gånger är David Sjöblom som giftmördade sin granne 1997. Grannen hade, enligt David Sjöblom, gått honom på nerverna då att han ofta tiggde en cigarett. Den utlösande faktorn var att grannen skämtade om att han ville ligga med Sjöbloms flickvän.
Den rättspsykiatriska undersökningen slog fast att David Sjöblom har Aspergers syndrom, psykopati och en allvarlig psykisk störning. Han dömdes till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Sjöblom har själv sagt att Aspergers syndrom kan förklara varför han blev så kränkt. Men det är kanske psykopatin som kan hjälpa oss att förstå dådet. Forskningen visar att personlighetsstörningen psykopati, som bland annat innebär brist på medkänsla, ökar risken för kriminalitet.
En av de fyra män som häktades i december 2010 misstänkta för att ha planerat ett terrordåd i Köpenhamn är Omar Abdalla Aboelazm, 30.
Han har haft olika psykiska problem sedan han var liten. För elva år sedan dömdes han till rättspsykiatrisk vård för misshandel olaga hot, ofredande och sexuellt ofredande. Han var påverkad av en allvarlig psykisk störning, enligt rättsutlåtandet. Så småningom skrevs Omar ut och flyttade till en egen lägenhet med boendestöd.
I april 2009 dömdes han till böter för stöld. Rätten skriver i domen att: "Omar har uppgett att han lider av Aspergers syndrom och att han därför har kontakt med stödpersoner som hjälper honom att klara vardagliga sysslor".
Omar Abdalla Aboelazm sitter nu häktad i Köpenhamn. Han nekar till att ha planerat terrordåd - just nu råder förundersökningssekretess. Hur hans psykiska hälsa är i dag och om den har betydelse för det brott han misstänks för är ännu okänt.
Även Ragnar Nilsson led av psykisk ohälsa. Läkarna anser att han begick brotten under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Advokaten Fredrik Lindberg betonar att Ragnar sedan en tid mådde så psykiskt dåligt att han inte kunde förstå vidden av sina handlingar.
Ragnar Nilsson dömdes tillsluten rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
"När jag förstår att jag sårat någon blir jag förkrossad"
Lotta Abrahamsson, 46, har jobb och familj, vänner och lägenhet- och Aspergers syndrom.
- Den vanligaste fördomen om oss är att vi saknar känslor, säger hon.
Lotta Abrahamsson serverar kaffe i sin nyrenoverade lägenhet ovanför Tantolunden i centrala Stockholm.
Hon har skrivit på Facebook att hon ska träffa en reporter och en fotograf, och fick tipset att bjuda på kaffe.
- Annars hade ni kanske aldrig fåttnågot, säger hon och skrattar.
- Jag kommer inte alltid ihåg sånasociala koder.
Hon sätter sig i en fåtölj i det välstädade vardagsrummet. Läpparna och naglarna är omsorgsfullt rödmålade - men inte för att hon bryr sig om smink.
- När jag föreläser får deltagarna göra en utvärdering efteråt. Jag bokför utvärderingarna - och jag får ett högre snitt när jag är sminkad och välklädd, förklarar hon.
Lotta Abrahamsson är välformulerad, pratar fort och har ett smittande skratt.
- Småprat är inte min grej. Kalas kan vara hemskt! Och jag har aldrig kunnat flörta bra - jag spelar inte sociala spel så bra. Jag är brutalt ärlig, och det sårar ibland folk utan att jag märker det.
- Men att vi med Aspergers syndrom är känslokalla - vilket är en vanlig fördom om oss - är nonsens! När jag förstår att jag sårat någon blir jag förkrossad.
Aspergers syndrom är en form av autism som framför allt märks i det sociala samspelet. Personer med aspergers har ibland svårt att förstå hur andra tänker, och svårt för att leva sig in i andra människors situationer.
Det senaste året har aspergers diskuterats i medierna i samband med flera kända brottmål, eftersom gärningsmännen - däribland dömde trippelmördaren Ragnar Nilsson - har diagnosen.
Personer med aspergers och deras anhöriga - som tycker att aspergers lyfts fram som en orsak till brotten - har reagerat starkt, ibland med förtvivlan. Det märks inte minst i bloggosfären. "Jag har Aspergers och är inte mördare jag heller!" skriver till exempel bloggaren Hanna Fridén.
All forskning på området slår fast att risken att begå brott är lika liten bland personer med aspergers som hos övriga befolkningen. Och aspergers kan aldrig varaorsaken till att en person begår ett brott.
Lotta funderar:
- Det är hemskt när brottmål skapar fördomar om oss.
- Däremot är det logiskt att brotten som begås av aspergare ofta är udda - och därför blir omskrivna - eftersom vi är annorlunda.
Lotta gav ut en bok om hur man arbetar med Aspergers syndrom i skolan, "Tänk om", i november, och skriver på en fortsättning. Hon föreläser om autism och jobbar som metodhandledare och utbildare. Hennes drivkraft är att fler med aspergers ska hitta sin plats i tillvaron- att deras förmågor ska tas till vara.
Tidigare läste hon juridik, och hon var chef och vdi rekryteringsbranscheni många år. Då hittade hon knep för att fungera socialt.
- Jag kunde bestämma att på tisdagar går jag runt och säger till de anställda att de är duktiga.
- Och jag lärde mig att man ska fråga sina kollegor hur helgen varit. Problemet var att när jag ställt frågan så gick jag. Så småningom lärde jag mig nästa steg: Att stanna och lyssna på svaret.
- Att lära sig sånt - som är självklart för andra - kan ta år för mig.
Lotta berättar om när hon och en kvinna delade på en chefspost.
- Efteråt förstod jag att hon sett oss som konkurrenter, och att det pågått en konflikt.
- Den märkte aldrig jag.
Lotta har också ADHD, vilket hon tar medicin mot.
- Men aspergers är min huvuddiagnos.
Hon beskriver sig som "högfungerande aspergare". Hon har familj: en särbo, två söner i 20-årsåldern, varav en med aspergers; totalt sju i släkten har någon form av autismspektrumtillstånd.
- Men jag kämpar ständigt för att klara vardagen. Jag måste sova mycket, jag har aldrig jobbat mer än halvtid utan stora problem, jag har nästan blivit vräkt tre gånger trots att jag tjänat mycket bra. När jag måste klara saker som kräver flera led - då får jag problem.
Personer med aspergers har ofta svårt för att organisera och planera sin tillvaro.
Lotta går till köket och öppnar kylskåpet. Varje hylla är märkt med lappar, som "PÅLÄGG", "MATIGA SAKER".
Samma sak i garderboben. "KOFTOR, TJOCKA TRÖJOR" står det på en avlapparna.
- Det här är mina hjälpmedel. Jag har checklistor, att-göra-listor, en varje-dag-lista, en lista på saker man ska ha i handväskan.
Flera orkidéer blommar i Lottas lägenhet. De behöver nämligen vattnas en gång i veckan - och passar som punkt på Lottas veckolista.
Men hon har också kompenserat sin aspergers ekonomiskt:
- Dyra taxiresor i stället för tröttande resor. Nya kläder när jag inte klarat av att tvätta. Barnflickor och städning,speciellt när min son som inte har aspergers började leka konstiga rollekar jag inte förstod. Det kostar om man ska kompensera, men det har gett bra resultat.
I kalendern målar hon tiden grön eller orange - grön tid ger energi, orange tid tar.
En grön sysselsättning är att läsa forskningsrapporter. Intervjun som här återges är orange.
- Sociala kontakter är jobbiga. Det är först på senare år jag fått nära väninnor. Personer med insikt i både mina styrkor och utmaningar.
Facebook passar perfekt:
- Jag kan glömma bort folk jag känner. Men på Facebook finns de. Sättet att kommunicera passar mig.
Ett IQ-test gav Lotta höga poäng. Hon lärde sig läsa när hon var tre år. Hon hade absolut gehör och som ettåring kunde hon klinka fram melodier på pianot.
Men när kompisar kom hem till henne för att leka fortsatte hon med sitt.
- Sen - när jag var färdig med det jag höll på mig - såg jag dem förstås. Men ärligt talat tyckte jag mest att de stökade till. Lägga dockan i vagnen, det var kul en gång. Men sen då?
- Min bästa vän var min cockerspaniel, Pricken.
- Men jag var ett nöjt barn. Jag kunde se en film och vara kvar i den filmen, stå på skolgården och sjunga en av filmlåtarna.
Lotta tror att den främsta anledningen till att hon klarat sig så bra är tryggheten hemma: att hon blev älskad för den hon var. Hon berättar om hur hennes mamma och mormor brukade ta upp henne när hon badat och ställa henne på toastolen och torka henne, och att de alltid sa: Du är så fin! Så perfekt!
- När vuxna sa om mig "Men nog är hon väl lillgammal!" - för jag pratade vuxet och tyckte om att sitta med de vuxna - då sa mamma och mormor: Lotta är precis som hon ska vara!
- Mamma och mormor var strukturerade och det fanns rutiner. Strax efter sex varje morgon började barnradion på radio. Då satt jag vid mitt eget lilla bord - åt frukost och lyssnade.
När Lotta bad om råd inför intervjun skrev en Facebook-kompis: Se journalisten som en vän.
Lotta skrev: Va? Är hon din vän?
Lotta skrattar:
- Jag trodde att ni var vänner. Jag förstod inte uttrycket, att jag skulle se dig som "en vän", nån som vill mig väl. Det där är så typiskt oss aspergare! Vi tolkar bokstavligt.
- Men vi är kompetenta - vi blir ofta ovanligt bra på det vi intresserar oss för. Och vi har starka känslor, skriv det!
Av Victoria Lagercrantz
victoria.lagercrantz@expressen.se
![[Valid RSS]](http://neuropsykiatriskmediabevakning.blogg.se/images/2009/valid-rss-rogers_61047619.png "Validate my RSS feed")
